På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Ingen billig historia

8 juni, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Ingen billig historia)

Svenska Folkpartiet och Vänsterförbundet är under veckoslutet samlade till partikongress. Varken från Borgå, där SFP möts, eller från Tammerfors, där Vänsterförbundet håller till, väntas några kioskvältare.

Hos den som inte är partiaktiv framkallar vänskaplig konkurrens om vice ordförandeposter och partisekreterarjobb närmast gäspningar. Det gör den här gången också merparten av gräsrötternas motioner till respektive kongress.

Det som både i Borgå och i Tammerfors garanterat väcker intresse trots att det inte finns på dagordningen är EU-valet.

Trots att fasaden utåt är polerad finns i SFP en befogad oro för hur man ska lyckas hålla mandatet i Europaparlamentet. I Vänsterförbundet brinner man av revanschlust efter katastrofen 2009, då partiet förlorade sitt enda mandat.

Partiordförande Carl Haglund försäkrar att intresset för att kandidera är stort bland SFP:arna.

– Många har varit i kontakt med mig och är beredda att ställa upp. Det finns ett stort intresse, det fanns det inte för fem år sedan, säger Haglund i en intervju för FNB.

Christina Gestrin och Päivi Storgård har ju redan sagt ja till kandidatur och partiets nuvarande Europaparlamentariker Nils Torvalds har lovat ge besked på partidagen. Haglund förväntar sig att fler anmäler intresse på partidagen.

Det är skäl att påminna om att intresset för kandidatur kan hänga ihop med möjligheterna att få valfinansiering. Eftersom landet är en enda valkrets är det för den som inte är rikskändis ingen billig historia att föra kampanj.

Inför EU-valet 2009 avslöjade Hbl att Haglund, som då var rätt okänd, fick överlägset mest pengar av partiet. Det väckte ont blod bland andra kandidater.

Det gjorde också dåvarande partibasen Stefan Wallins förklaring om att man av regionala och språkliga skäl helt enkelt måste satsa olika på olika kandidater.

– Maken till ynkryggad förklaring får man väl förgäves plöja genom Söderströms faktalitteratur i jakt på, skrev Patrick Wingren i ett blogginlägg med rubriken ”Money Talks, Bullshit Walks”.

Vem månne SFP utser till favoritkandidat den här gången?

Vänsterförbundet har också ett antal kandidater klara. Bland annat ställer partiets stjärnskott Li Andersson upp.

I hennes fall är Vänsterförbundet i den lyckliga situationen att hon som en av mediernas favoritintervjuobjekt inte behöver köpa sig synlighet.

Om en röst på Haglund enligt Wingrens uträkningar kostade SFP 3,91 euro blir Andersson nog billigare för sitt parti. Många bedömare tippar ju att det blir hon som står för Vänsterförbundets comeback i Bryssel. Andra är redo att hålla en hacka på Lapplands stora röda Esko-Juhani Tennilä – om han ställer upp.

, , , , , , , ,

Flirt och trovärdighet

1 juni, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Flirt och trovärdighet)

Inte ens om statsminister Jyrki Katainens (Saml) framtidsplaner beträffande EU-kommissionen och utrikeshandelsminister Alexander Stubbs (Saml) intresse för Europaparlamentet har det spekulerats lika mycket som om hur Sannfinländarnas ordförande Timo Soini tänker göra i EU-valet.

Soini har portionerat ut sina tankar så att hans egen vånda inför beslutet ska uppfattas. Det gäller ju för honom att bestämma sig för hur han gör inför och efter EU-valet. Ska han kandidera, och ifall han gör det och blir invald (vilket han ju blir), ska han stanna i Bryssel hela perioden, eller ska han återvända till Finland för att leda sitt parti i riksdagsvalet 2015?

2009 ställde ju Soini upp, invaldes och återvände hem för att leda sitt parti till skrällsegern 2011.

I tidskriften Ulkopolitiikka lättar Soini till synes på förlåten.

– Jag kan inte gå in för en liten flört med Bryssel för att sedan meddela att jag vill bli Finlands statsminister, säger han.

Och vidare:

– Om jag åker till Bryssel så bör jag sikta på en ledande position inom den europeiska EU-kritiska rörelsen.

Det här har tolkats som att Soini nu gett besked om att det antingen är Helsingfors eller Bryssel, att modellen från 2009 är utesluten. Han kan ju inte utan att förlora sin trovärdighet äta upp sina ord, lyder bedömningen.

En cyniskt lagd politisk reporter kunde konstatera att Soini i så fall förlorat sin trovärdighet för länge sedan, så många gånger som han ätit upp sina ord. 2009 förnekade han benhårt att han skulle ställa upp i EU-valet och det är svårt att räkna alla de gånger Soini trots att han sagt att han inte tolererar rasism i sitt parti har tolererat att partikamrater uttalat sig rasistiskt, i några fall rentav så rasistiskt att de dömts i rätten för det.

Så det där med att äta upp sina ord är inget hinder för att göra som 2009, särskilt om det går att hävda att partiets bästa kräver det och Soini på riktigt har chanser att få stats- eller utrikesministerposten.

Soini kunde ändå tänkas välja Bryssel, men av helt andra orsaker. Han kanske bedömer att toppen är nådd för partiet och han kanske börjar tröttna på att äta upp sina ord om ”invandringskritikerna” i partiet.

I torsdags blev han knappast lycklig över att se riksdagsledamot Olli Immonen (Sannf), ordförande för Suomen Sisu, lägga ut texten i A-talk.

Immonen upprepade det han krävt i ett färskt blogginlägg, att ”invandrare med finländskt medborgarskap som inte vill arbeta ska bestraffas med kännbara nedskärningar i socialbidragen”.

När programledaren upplyste lagstiftare Immonen om att dylik etnisk uppdelning av finländska medborgare strider mot lagen såg han uppriktigt förvånad ut.

Immonen vill i likhet med flera andra sannfinländare stoppa ”islamiseringen” av Finland och Europa. Om Soini är trött på den retoriken så är en liten påminnelse på plats: I Sannfinländarnas grupp i EU-parlamentet sjungs samma visa.

, , , , , ,

Spegel spegel på väggen där

25 maj, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (En kommentar)

Presidenten utnämnde på fredagen två nya SDP-ministrar, båda kvinnor. Eftersom en av de två som fick gå är man är det nu kvinnlig majoritet i partiets ministergrupp. Det verkar vara svårt att svälja för många män som vet vad som är bäst för socialdemokratin.

Det är inte överraskande att Sannfinländarnas ordförande Timo Soini utnyttjat situationen och konstaterat att SDP glömt bort arbetarkarlarna. Det var ju ett bra läge att påminna om att de stackars manliga arbetare som nu känner sig överkörda kan sälla sig till skaran av före detta SDP-anhängare som sökt tröst i Soinis breda famn.

Intressant är däremot att SDP:s riksdagsledamot Jukka Kärnä i en intervju för Yle vet berätta att det nu ute på fältet är svårt att identifiera sig med vissa personer i riksdags- och ministergruppen. Personerna i fråga är nämligen kvinnor.

– SDP:s anhängare vill se en socialdemokratisk man som sin förebild, fastslår Kärnä.

Kärnä måste ha kommit till den här slutsatsen efter att ha sett sig själv i spegeln. Han är man, har en bakgrund som metallarbetare och de som röstar på honom är främst (manliga) industriarbetare. Det är inte underligt att de tagit kontakt och krävt att SDP plockar in fler män att se upp till ”eftersom jämställdheten inte förverkligas”, menar han.

Eventuellt kan Kärnäs uppfattning om att det manliga är normen för SDP:s ledare hänga ihop med att SDP sedan 1899 letts av idel män ända tills Jutta Urpilainen 2008 tog över rodret och att män länge var självskrivna på alla de ministerposter som betraktades som viktiga.
Vem SDP:s kvinnliga anhängare då kunde identifiera sig med var det inte så noga med.

Kärnäs inställning belyser ändå väl SDP:s problem. Hur ska man hålla kvar den krympande skaran av traditionella arbetare och samtidigt framstå som partiet för den stora majoriteten av löntagarna, de som jobbar i verkligt tunga branscher?

Vänsterförbundets Risto Kalliorinne snuddade vid problematiken i en kritisk kommentar till Soinis uttalande. Han anser att det är skäl att bredda begreppet arbetare.

Lågavlönade vårdare som jobbar i tre skift, städerskor, personer som på korta kontrakt sitter vid kassan i närbutiken eller serverar på krogen, kommunalanställda som löper risk att få jobbet utlagt externt, småföretagare som står i kiosken från morgon till kväll, alla är de enligt Kalliorinne minst lika värdiga att bära hederstiteln arbetare.

, , , , , , , ,

Maktens sötma

18 maj, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Maktens sötma)

Med paret Leila och Atte Kalevas presskonferens och finländska framgångar i ishockey-VM och Eurovisionen skulle ingen nyhetstorka ha rått den här veckan också om Socialdemokraterna hade väntat ett tag med beslutet om ministerrotation.

De fatalt dåliga gallupsiffrorna satte ändå fart på SDP-ledningen och i går kunde partiordförande finansminister Jutta Urpilainen presentera en uppfräschad ministerlista.

Undervisningsminister Jukka Gustafssons sorti kom knappast som en överraskning för någon, eventuellt med undantag av honom själv. Han ska ha fått ministerposten närmast som belöning för lång och trogen partitjänst och då halvtidsgranskningen ändå skulle göras ansågs det lämpligt att yngre krafter tar vid. Det är möjligt att Gustafsson insåg det här när han trädde till, men en ministerpost är varje politikers dröm och när drömmen går i uppfyllelse vill man inte släppa taget.

För Urpilainen skulle det ha varit betydligt besvärligare att byta ut de två andra äldre herrarna i regeringen. Utrikesminister Erkki Tuomioja för sig ledigt på internationella möten med höjdare från olika håll i världen och arbetsminister Lauri Ihalainens arbetsmarknadskontakter är ovärderliga för partiet

Omsorgsminister Maria Guzenina-Richardson har lång erfarenhet av att uppträda inför kamerorna och hon lyckades rätt väl dölja sin besvikelse. En aning sken den ändå igenom när hon talade om att hennes efterträdare får skörda frukterna av hennes arbete.

Oberoende av Urpilainens lovord om omsorgsministerns fantastiska jobb med social- och hälsovårdsreformen var det uttryckligen den som blev Guzenina-Richardsons fall. Trots att det länge fanns en vilja att hålla henne kvar för att hon är nyländsk röstmagnet och för att det inte skulle se ut som om kritik från utomstående dikterar SDP:s ministerbeslut måste hon som symbolen för de tilltrasslade strukturreformerna bort.

Krista Kiuru anses av många vara den socialdemokratiska ministergruppens verkliga tuffing och hon, inte Susanna Huovinen, hade därför tippats som Guzenina-Richardsons efterträdare.

– Jag tyckte att Kiuru blir en bra undervisningsminister, förklarade Urpilainen sitt val.

Samtliga ministerval var uttryckligen Urpilainens, det meddelade hon själv när hon redogjorde för ministerrotationen.

Nu blir ministergruppen yngre, får kvinnlig majoritet och Urpilainen har visat att det är hon som bestämmer. När hon tillträdde som partiordförande var det inte så självklart, men börjar gallupkurvan inte peka uppåt för SDP kan det komma nya bevis för att makten är förgänglig.

, ,

Samarbete och mångkulturalitet

11 maj, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Samarbete och mångkulturalitet)
Säkerhetspolitik och strukturreformerna har dominerat den politiska veckan men också Europadagen har föranlett en del uttalanden värda att uppmärksamma.
EU-kommissionären Viviane Reding drog en parallell som åtminstone de som tvivlar på eurons framtid inte ser som särskild lyckad.
– Unionsmedborgarskapet är den europeiska integrationens bästa resultat. Ett gemensamt medborgarskap är för den politiska unionen vad euron är för den ekonomiska unionen, förklarade hon.
Sannfinländarnas riksdagsledamot Olli Immonen tajmade sin namninsamling för en lagmotion om ändring av ungdomslagen så att den startade på Europadagen, då man bland annat firade EU:s ideal om mångfald, tolerans och mänskliga rättigheter.
Suomen Sisus ordförande Immonen vill ha bort stycket om mångkulturalitet. Han tycker nämligen att mångkulturalitet och växelverkan mellan olika kulturer inte är bra för den finländska ungdomen.
Immonen passar också på att än en gång ondgöra sig över att det statsbidrag Sannfinländarnas ungdomsorganisation fick var alldeles för litet i jämförelse med vad andra politiska ungdomsförbund erhöll. Också i den debatten har Sannfinländarnas kritik av mångkulturaliteten använts som slagträ, påpekar han.
Sannfinländarna är det enda parti som tagit avstånd från mångkulturalitet, något som partiordförande Timo Soini sällan marknadsför.
Det ska bli intressant att se hur många underskrifter lagmotionen får, om ens alla sannfinländare är med på Immonens noter.
Soini har ju under den senaste tiden försökt framstå som en försonlig och samarbetsvillig politiker. Det kom tydligt fram i riksdagsdebatten om regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse.
Utrikesutskottets ordförande Soini upprepade näst intill tjatighet att han minsann håller fast vid kompromisser som olika partier kommer fram till, även om det betyder att soloutspel med det egna partiets åsikter inte går att göra.
Soinis statsmannaaktiga beteende hänger ihop med förhoppningar om att sitta med i nästa regering. Som känt gick det inte vägen senast när Samlingspartiets och Sannfinländarnas åsikter om EU-politiken gick så kraftigt isär.
Enligt Soinis analys är Samlingspartiet inte med i nästa regering och visst skulle det vara betydligt lättare för honom att åtminstone i EU-politiken komma överens med Centern och/eller SDP.
Den försonliga framtoningen hänger kanske också ihop med att Centerns ordförande Juha Sipilä just nu rider högt på bland annat den egenskapen. Centern är ju gallupetta och enligt Helsingin Sanomats opinionsmätning är han hela folkets favorit som nästa statsminister.

, , , , , ,

En lång mans marsch

4 maj, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för En lång mans marsch)

Första maj är sedan 1890 arbetarrörelsens högtidsdag. Också i år ordnades marscher och torgsammankomster där vänsterpartiernas politiker höll brandtal.

För Socialdemokraterna förmörkades feststämningen avsevärt av den senaste opinionsmätningens katastrofala siffror. SDP:s understöd är nere i 16,2 procent, vilket placerar partiet på fjärde plats, klart distanserat av trean Sannfinländarna. En liten tröst kanske SDP finner i att regeringskompanjonen Samlingspartiet inte längre är störst. Avståndet till den nya ettan Centern är ändå inom felmarginalen.

Partiordförande Jutta Urpilainen berättade i sitt första majtal att hon förhåller sig ödmjukt till folkets dom och att regeringen, SDP och hon själv hädanefter ska göra bättre ifrån sig.

Det var precis vad partikamraten talman Eero Heinäluoma i sitt första majtal på Hagnäs torg, dit huvudstadens politiska vänster hade marscherat, uppmanade regeringen att göra. Enligt Heinäluoma måste regeringen helt enkelt klara av att slutföra de stora strukturreformerna.

I talmannens tal på Senatstorget, som han strax innan höll för de långt fler deltagarna i Jesusmarschen, lär uppläxningen av regeringen ha tonats ned, men så var ju publiken där inte direkt den rätta för SDP-politik.

Det var på Hagnäs torg ex-partiordförande Heinäluoma skulle ge de faderliga råden till sin efterträdare. Heinäluoma missar sällan tillfället att göra politiska uttalanden i frågor som är besvärliga för SDP, men han är noga med att det inte sker i rollen som talman.

Det verkar som om Heinäluoma just nu skulle få fler och fetare rubriker än Urpilainen. Boken om honom (Eero Heinäluoma – tasavallan vahva mies), med beskyllningar mot Erkki Tuomioja som främsta lockbete, är här den största orsaken.

Gräl i familjen intresserar alltid. Däremot löser det inte SDP:s problem och många har frågat sig vad Heinäluoma vill uppnå med anklagelserna.

Hur som helst är Heinäluoma nu i rampljuset. I det avseendet är han ändå långt i från sin företrädare på talmansposten. Vad än Sauli Niinistö gjorde var det intressant och hans popularitet bara växte när han satte i gång utredningar om hur riksdagen använde sina pengar och såg till att sparobjekt hittades, bland annat i de rundliga reseanslagen.

Enligt vad Helsingin Sanomat i går berättade har den nuvarande talmannen haft en annan syn på resandet, åtminstone för egen del. 2011 låg Heinäluoma i bana runt jorden för att, som det hette, främja Finlands medlemskap i FN:s säkerhetsråd. Han besökte bland annat USA, Guatemala, Nicaragua, Sierra Leone, Liberia, Indien och Afghanistan.

Resultatet är känt. Hur Heinäluomas popularitet påverkas återstår att se.

, , , ,

Framgång och försonlighet

27 april, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (En kommentar)

Den här veckan skrevs politisk historia när riksdagen debatterade tidernas första medborgarinitiativ. Nära 70 000 personer undertecknade initiativet som kräver att pälsdjursnäringen förbjuds.

Debattens vågor har gått höga om hur den nya formen av medborgaraktivitet ska uppmuntras utan att riksdagens suveräna ställning som den högsta beslutsfattaren äventyras.

Lösningen skymtar redan. När riksdagsledamöterna köade för att boka in sig på talarlistan och debatten pågick i timmar gav man en signal om att medborgaraktivitet nog uppmuntras. När en majoritet av de folkvalda i sinom tid gör tummen ner för initiativet blir det klart att det är riksdagen som fattar besluten i republiken.

När medborgarinitiativet för könsneutrala äktenskap landar i riksdagen förutspås det ha upp till 250 000 underskrifter. Det blir intressant att se vilken betydelse det har för slutresultatet. Formellt görs ju ingen annan skillnad mellan initiativen än att minst 50 000 bör skriva på för att riksdagen ska ta emot dem. Och långt under hälften av de 200 folkvalda som ju representerar hela väljarkåren skrev på lagmotionen för könsneutrala äktenskap.

Avgörande blir hur riksdagsledamöterna bedömer stämningen bland sina väljare. Åtminstone Sannfinländarnas ordförande Timo Soini har koll på saken. I går skrev han i sin blogg att han motsätter sig både pälsnäringsförbud och könsneutrala äktenskap.

– För mig är äktenskapet ett förbund mellan man och kvinna. Punkt. Homosexualitet är en sak. Äktenskap en annan. De hör inte hemma i samma mening. För äktenskapet talar biologin och det sunda förnuftet. Och jag, skrev Soini bland annat.

Det är ingen nyhet att Soini och hans parti tycker så här. När klyftan är djup mellan förespråkare och motståndare skadar det ändå inte att meddela var det finns en trygg plattform för motståndarna. Om man kan göra det, förstås, och det kan bara Sannfinländarna och Kristdemokraterna. I andra partier (utom Vänsterförbundet och De gröna där bara förespråkare finns) samsas motståndare och förespråkare och hur ska väljarna då veta vad som gäller?

När Soini skrivit sitt blogginlägg höll han presskonferens om utrikesutskottets betänkande om regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse. Betänkandet var enhälligt, vilket under resans lopp inte lär ha varit självklart. Självklart är däremot att utskottsordförande Soinis insats här var central.

Försonlighet, hänsyn och samarbetsvilja är inte precis de egenskaper man lärt sig att förknippa med Soini. Månne man får se mer av de sidorna hos honom nu när det mindre oppositionspartiets ordförande Juha Sipilä verkar gå från klarhet till klarhet just på grund av dem?

, , , , ,

Spåren förskräcker

20 april, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Spåren förskräcker)

Många kaffekoppar har den här veckan tömts i riksdagens kafé under diskussioner om vad den färska boken om riksdagens talman Eero Heinäluoma (SDP) avslöjar.

I boken berättar Heinäluoma om det dramatiska händelseförloppet efter SDP:s valnederlag 2007 som kulminerade i att han inför partikongressen 2008 överraskande meddelade att han inte vill fortsätta som partiordförande.

Heinäluoma upplevde att ältandet av brakförlusten, med klappjakt på partiordföranden som en viktig ingrediens, blev allt mer destruktivt. Han ger Erkki Tuomioja rollen som den största skurken i dramat.

– Jag ansåg att det fanns en stor risk för att Tuomioja samlar sitt gäng och går. Jag var rädd för att partiet spricker, säger Heinäluoma i boken.

Om risken för splittring kunde elimineras med att partiordföranden går, då går han, resonerade han.

Tuomioja har sagt att han inte hade några som helst avsikter att splittra partiet. Som väl bevandrad i politisk historia vet Tuomioja ändå att finländska partier minsann har splittrats förut.

I valet 1916 fick Socialdemokraterna, som då var det enda vänsterpartiet, 103 ledamöter, eller enkel majoritet i riksdagen. Efter inbördeskriget splittrades SDP när de radikalaste medlemmarna flydde till Moskva och grundade Kommunistpartiet. Partiet fick inte verka i Finland men kunde via andra kanaler ställa upp kandidater i val och tärde därmed på Socialdemokraternas understöd.

Efter kriget legaliserades FKP och ingick i samarbetspartiet DFFF. FKP var under så gott som hela sin existens splittrat i en pragmatisk majoritet och en Moskvatrogen minoritet . DFFF lades ned 1990 och Vänsterförbundet tog vid. Den tidigare minoriteten har övertagit FKP.

I takt med splittringen har vänstern stadigt försvagats.

Också Centern har åderlåtits av splittring. På 1950-talet lämnade Veikko Vennamo efter uppslitande konflikter dåvarande Agrarförbundet och grundade Landsbygdspartiet. 1970 tog det nya partiet en skrällseger, mest på bekostnad av Centern. Partiet skrällde en gång till 1983, men ända till konkursen 1995 var Landsbygdspartiet en arena för inre slitningar, riksdagsgruppen upplöstes i mer eller mindre enkla beståndsdelar och popularitetssiffrorna åkte berg- och dalbana.

På Landsbygdspartiets ruiner grundades Sannfinländarna. Partiordförande Timo Soini såg FLP:s dödskamp på nära håll och vet vad inre missnöje kan leda till.

Det är mot den bakgrunden man bör se också Soinis senaste utbrott när Centerns Kimmo Tiilikainen i en samarbetsinvit betackade sig för samröre med rasistiska grupper inom Sannfinländarna. Soini undrade bland annat vem Tiilikainen avser.

Han vet mycket väl att partikamraten Jussi Halla-aho dömts för hets mot folkgrupp och att andra sannfinländska folkvalda uttalat sig rasistiskt. Han blundar ändå eftersom han har lovat att rasism inte tolereras i partiet. Öppnar han ögonen måste han göra sig av med rasisterna och resultatet är partisplittring.

, , , , , ,

Lomhörd regering och sårad sannfinländare

13 april, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Lomhörd regering och sårad sannfinländare)

Oppositionen har haft ett par läckra tillfällen att gå åt Jyrki Katainens (Saml) sexpack. Båda oppositionspartierna har utnyttjat tillfällena, Centern kanske i ännu högre grad än Sannfinländarna.

Partiordförande Juha Sipilä (C), som tidigare ansett att regeringen bör fortsätta, betecknade i riksdagsdebatten om budgetramarna den ”handlingsförlamade” regeringen som det största hotet mot Finlands framtid. Därpå uppmanade han statsminister Katainen att lämna in sin avskedsansökan.

Efter en besvärlig början i retorikmästaren Timo Soinis (Sannf) skugga verkar Sipilä känna sig bekväm i partiordförandekläderna. Beträffade kommunstrukturlagen, som också diskuterades den här veckan, är det lätt för Centern, med en lång historia som kommunal makthavare, att slå Sannfinländarna på fingrarna i argumenteringen mot regeringens planer.

Oppositionens sits underlättades ytterligare av justitiekansler Jaakko Jonkkas kritik mot regeringens hantering av reformerna av kommunstrukturen och social- och hälsovården. JK konstaterade ju att beredningen av reformerna går i otakt och att ”det inte kan ses som en lyckad lösning med tanke på demokratin, rätten till inflytande, rätten att bli hörd och den kommunala självstyrelsen, vilka tryggas i grundlagen”.

De flesta bedömare har sett Jonkkas utlåtande som svidande kritik och oppositionen försökte rentav utnyttja den till att tvinga regeringen att ta tillbaka sitt förslag. Det lyckades inte, vilket inte är så märkligt med tanke på styrkeförhållandena i riksdagen.
Märkligare är hur regeringen kunde tolka kritiken som carte blanche att gå på i ullstrumporna. JK uttryckte kritiken i hovsamma ordalag men ändå undrar man nästan om regeringen läst samma utlåtande som vi andra.
Att Centern i riksdagsdiskussionerna varit aktivare än Sannfinländarna kan förklaras med att de sistnämnda haft fullt upp med att försvara partiets färgstarka folkvalda Teuvo Hakkarainen mot illvilliga medier. Tidningen Keskisuomalainen rapporterade i veckan att en berusad Hakkarainen uppträtt aggressivt på en motorcykelutställning i Jyväskylä. På ledarplats fastslogs att ”Turha-Teuvo” (Onödiga Teuvo) med sitt klantiga uppträdande skadar regionen.

Reijo Tossavainen (Sannf) drog paralleller till förintelsen.

– Historien visar att miljontals ”onödiga människor” har förintats, konstaterade han i ett pressutskick.

Trots att metoderna nu är mjukare är det enligt Tossavainen skäl att skarpt fördöma mediernas agerande.

Parallellen är på alla sätt är osmaklig. Brännugnar hotar inte Hakkarainen på grund av etnicitet eller politiska åsikter. Det är Hakkarainens skötsel av riksdagsmannavärvet som Keskisuomalainen kritiserat.

Hakkarainen är djupt sårad över kritiken. Kanske det tröstar att man kan dra en något annorlunda parallell. Både Hakkarainens och Vladimir Putins kontakter till mer eller mindre kriminella motorcykelgäng har väckt uppståndelse.

, , , , ,

Misstag och snabba ryck

6 april, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Misstag och snabba ryck)

Kalabaliken kring vad regeringen i budgetramförhandlingarna beslutade om beskattningen av utdelning har präglat den politiska debatten den här veckan.

Att kommuninvånarna kommer att få högre skatter och sämre service på grund av besluten i ramförhandlingarna har man inte hunnit diskutera. Inte heller att utvecklingsbiståndet krymper och Finland halkar allt längre från målet för biståndets andel av BNP.

Därmed inte sagt att en diskussion om beslut som gör det möjligt för de rikaste av de rika att bli ännu rikare inte är motiverad. Särskilt som politikerna serverat bortförklaringar och haltande argumentation på silverbricka.

Den första modellen för ändrad beskattning av utdelning fick som känt kritik från så gott som alla håll först efter att minister Paavo Arhinmäki vaknat upp och påtalat att den innehåller element som gynnar de rika, element som inte helt kom fram i ramförhandlingarna.

Andra ministrar slog ifrån sig, man ironiserade över Arhinmäkis yrvakenhet och finansministern teg, men så småningom var alla rörande överens om att problemen ska ses över.

Logiken haltar ändå betänkligt när ministrar säger att de nog visste vad de beslutade när skattemodellen valdes och i samma andetag konstaterar att ett par misstag slank med. Regeringen gör väl inte misstag medvetet?

Det har också sagts att misstagen slank med för att det var så bråttom. Modellen som valdes uppenbarade ju sig först i ett sent skede och man hann inte göra ordentliga beräkningar av konsekvenserna.

Man medgav alltså att det är illa om komplicerade beslut fattas i en hast. Hur månne det då är med torsdagens beslut om den nya modellen? Det beslutet fattades nämligen på ett kort möte dit finansminister Jutta Urpilainen hastade direkt från Moskva. Bara en timme tog det för de sex partiordförandena i regeringen att tota ihop den nya modellen.

Också den information regeringspartiernas riksdagsgrupper fick om den nya modellen gavs i en hast. De satt som brukligt samlade på eftermiddagen och partiordförandena hade inte mer än en halv timme på sig att förklara finesserna på respektive gruppers möten förrän riksdagens frågestund inleddes.

Tydligen är snabba ryck bra i vissa fall, för nu strömmar beröm in från de sex regeringspartiernas riksdagsgrupper om hur den handlingskraftiga regeringen snabbt avlägsnat osäkerheten kring beskattningen. Naturligtvis nämner man inte att regeringen själv åstadkom osäkerheten.

Oklart är ännu varifrån det förslag kom som landade i budgetramförhandlingarna i ett väldigt sent skede, som finansministeriets tjänstemän snabbt måste göra en modell för, modellen som sedan valdes. Man ska inte dra några slutsatser, men Finland Näringsliv EK har redan kommit med besk kritik mot den nya modellen.

, , ,