På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Vuxna karlar

22.03.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

De som vill byta ut SDP:s ordförande Jutta Urpilainen mot fackbossen Antti Rinne har marknadsfört operationen med att sitsen i Jyrki Katainens sexpack lett till att ideologin lyser med sin frånvaro i SDP:s politik. Urpilainen framstår som finansministern som tillbringar alltför mycket tid med att förhandla fram otrevliga beslut i Bryssel och i Statsrådsborgen.

Bakom Rinne finns starka krafter och en massiv kampanjorganisation. Det kan vara en större orsak till att Rinne tycks ha stöd av en majoritet av partikongressdelegaterna än att SDP-fältet skulle se Urpilainen som det stora problemet.

De som inte bestämt sig har sagt att de först vill se vad Rinne står för. I fredags fick de besked när Rinne presenterade sina teser om 2020-talets socialdemokrati.

Om dem kan man säga att om SDP-ideologin lyser med sin frånvaro i regeringens politik så lyser den ideologiska förnyelsen minst lika klart med sin frånvaro i Rinnes teser.

Eller vad sägs om hans första tes om att man bör satsa på ekonomisk tillväxt och sysselsättning? Om det är något som man hört både Urpilainen och Katainen likt papegojor upprepa är det ju orden ekonomisk tillväxt och sysselsättning.
När orden dessutom återfinns i andra teser och statens roll och trepartssamarbetet starkt betonas går tankarna till flydda tider. Det kanske är meningen.

De mansdominerade industribranscherna har lidit hårt av strukturomvandlingen, så en återgång till gamla goda tider då Finland darrade när de manliga socialdemokratiska fackbossarna slog näven i bordet kan låta lockande. En annan sak är att det är utopistiskt.

De här teserna kan knappast bära Rinne till seger på SDP-kongressen. Vinner han handlar det om något annat. Det har sagts att det är fråga om männens motattack och visst finns det ingredienser av det i ordförandekampen. I riksdagsgruppen leds Rinnes trupper av Jukka Kärnä, som sagt att vuxna karlar inte kan identifiera sig med den nuvarande SDP-ledningen.

Mer handlar det ändå om starka personligheter och en maktkamp mellan olika falanger. I de yvigaste spekulationerna talas det om Eero Heinäluomas comeback som minister. Rinnes uttalanden om sin eventuella framtid som minister får dem att verka mindre yviga. Uttalandena har varit minst sagt varierande.

Det senaste är att Rinne nog kan ta över som finansminister – om partiet så beslutar. Skulle han faktiskt ta över det näst mest krävande ministerjobbet utan en dag av erfarenhet ens av riksdagsarbete? När han inte ens alltid haft koll på de egna finanserna?

Rinne har åkt fast för att ha sjabblat med bokförning, betalt sin telefonräkning med andras pengar och debiterat sin arbetsgivare två gånger för en arbetsresa. Det är hans stödtrupper väl medvetna om – och marknadsför Rinne som den som vuxna karlar ska kunna identifiera sig med.

Råttor och mullvadar

08.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Råttor och mullvadar)

Politikens vårsäsong kom i gång den här veckan i och med att riksmötet 2014 öppnades. Sannfinländarna stal genast showen när de under dramatiska former bytte ordförande för riksdagsgruppen.

Avsatta Pirkko Ruohonen-Lerner talade rentav om mullvadsarbete utfört av partikamraterna Reijo Tossavainen och Kaj Turunen. I och för sig är mullvadsarbete tillåtet om man med det avser samtal bakom kulisserna för att få sin egen kandidat vald, så någon värre synd gjorde de anklagade mullvadarna sig inte skyldiga till.

Slutresultatet är i alla fall att bilden av Sannfinländarna åtminstone inte blir mindre mansdominerad.

Att Ruohonen-Lerner petades av tidigare pappersarbetaren Jari Lindström ger förmodligen karlakarlarna inom SDP ytterligare en orsak att avundas Sannfinländarna. Industriarbetarna har ju lämnat SDP som råttor lämnar det sjunkande skeppet och det här har satt i gång ett uppror med målet att störta kvinnoväldet i partiet.

I SDP:s riksdagsgrupp leds upproret av Jukka Kärnä och karln som ska ersätta Jutta Urpilainen är fackbossen Antti Rinne. Det viskas att talman Eero Heinäluoma är en av huvudstrategerna bakom operationen.

Ingen har ännu talat om mullvadsarbete, men i onsdags varnade Socialdemokraternas nestor Jacob Söderman för att stämningen snabbt kan bli obehaglig i kampen om partiordförandeposten.

Tecken finns redan på att kampen inte blir så ädel. Ingen borde ha något att invända mot att man pekar på brister i det egna partiets insats i regeringen, men det som nu saknas är hur man själv skulle ha gjort det så mycket bättre. Dylikt tar inte SDP ur gallupsvackan, påpekar Söderman.

Tilläggas kan att det fortfarande sprids historier som har som syfte att underminera Urpilainens sakkunskap, historier som garanterat inte skulle berättas om en manlig finansminister.

SDP har en historia av att inte behandla sitt ledargarnityr särskilt ömt men i den inga bevis finns för att det skulle föra partiet till framgång. Vill socialdemokraterna inte gräva ned sig ännu djupare i dyn borde de alltså lyssna på Söderman.

Att 2014 på allvar hävda att karlatag behövs för att få SDP på fötter är dessuto bara pinsamt.

Pinsamt är också att ingen reagerar på hur manlig hierarkin i republiken är. Toppen består av president Sauli Niinistö, statsminister Jyrki Katainen, talman Eero Heinäluoma, första vice talman Pekka Ravi och andra vice talman Anssi Joutsenlahti.

Ändringar i talmanstrion kunde ha gjorts i tisdags.

Bräckliga barrikader

01.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Bräckliga barrikader)

Våndorna var långa och svåra när Jyrki Katainens regering föddes i juni 2011 och det är så sant som Raimo Sailas, tidigare statssekreterare vid finansministeriet skrev i augusti: Sexpacken skulle knappast ha blivit verklighet om inte regeringsprogrammet hade byggts på en orealistisk ekonomisk grund, så pass motstridiga var viljorna redan från början.

I en flerpartiregering är regeringsprogrammet heligt. När förhandlarna efter tidvis dramatiska förvecklingar på Ständerhuset enades om att ”statens skuldkvot ska börja minska före utgången av valperioden” så är det hugget i sten, oberoende av att de redan från början orealistiska förhoppningarna på tidtabellen för återhämtning är ännu mer orealistiska i dag.

En bakdörr för anpassningsåtgärder lämnades däremot på glänt och den har använts flitigt. I regeringens budgetramförhandlingar i mars planeras nya anpassningsåtgärder för tre miljarder euro. Annars antas att målet för skuldsättningen inte nås.

När det nu talas om regeringskris handlar det därför främst om att finansminister Jutta Urpilainen (SDP) säger att det inte borde vara så stor brådska med att stoppa skuldsättningen.

– Största delen av experterna anser att tidtabellen inte är möjlig, att tre miljarder är för mycket på ett år, och att så kraftiga åtstramningar skulle äventyra den spirande tillväxten, berättade hon på det ekonomiska expertforumet i torsdags.

Det socialdemokratiska partifältet ser som regel nedskärningar i den offentliga sektorn som det mest motbjudande alternativet. Urpilainens visioner om att hellre skjuta fram skuldmålet ska ses mot bakgrunden av det.
Vänsterförbundet och De gröna har liknande prioriteringar.

På andra sidan barrikaderna finns Samlingspartiet och de för den ekonomiska politikens del trogna drabanterna SFP och Kristdemokraterna.

Motsättningarna torde ändå inte heller den här gången vara omöjliga att övervinna. Åtminstone av pressmeddelandet att döma har statsminister Jyrki Katainen inte tagit illa vid sig av att ministerkollegan Urpilainen höjde profilen medan han befann sig i Afrika. Både anpassningsåtgärdernas tidtabell och innehåll ska diskuteras, tycker statsministern.

Naturligtvis ska statsministern tycka just det och regeringen hålls antagligen ihop därför att inget regeringsparti har något att vinna på att spräcka den. Att tåga ut nu för att man motsätter sig impopulära anpassningsåtgärder är inte särskilt trovärdigt. Anpassning har ju varit regeringens ledord i snart tre år.

Riskfyllt självberöm

01.12.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Riskfyllt självberöm)

Det var en självsäker Jutta Urpilainen som på lördagen redogjorde för regeringens stora strukturbeslut. Allt hade gått enligt SDP:s noter och de noterna skrev partiet redan i somras. SDP tog ledningen, berättade hon för partifullmäktige.

De andra regeringspartierna, framför allt statsministerpartiet Samlingspartiet har säkert en annan uppfattning om vem som varit den ledande kraften. Också De gröna har på sitt delegationsmöte idkat självberöm. Dito har Kristdemokraterna och de återstående partiernas representanter har i en uppsjö av pressmeddelanden höjt paketet till skyarna. Men så var också Urpilainens budskap riktat till de egna.

Om innehållet i strukturpaketet är socialdemokratiskt ska väl socialdemokrater inte ha något att invända mot det, lyder logiken.

Logiken fungerade rätt bra i Salo. Av de nära sextio fullmäktigeledamöter som var på plats hade ingen några större invändningar mot strukturbesluten, som drabbar bland annat äldrevård och barnfamiljer. Tvärtom fick partiets ministrar motta beröm för en strong insats.

Däremot var oron påtaglig över de historiskt usla opinionssiffrorna. Partiet är i kris och den stora visionen saknas, muttrades det. Partiordförande Urpilainen blev tvungen att påpeka att SDP omfattade en vision redan på partikongressen 2010.

För de flesta väljare är SDP:s vision antagligen inte helt klar. Däremot är det betydligt lättare att bilda sig en uppfattning om regeringens stora strukturbeslut. Om man inte gillar dem och de förklaras vara socialdemokratiska är SDP kanske inte partiet man röstar på.

Statsminister Jyrki Katainen tackade med glädje ja till att tala på årets Islam-Expo, berättade han i sitt anförande. Arrangörerna i Islamska rådet var givetvis mer än glada över att få statsministern på plats.

Men alla i Katainens parti Samlingspartiet klappar knappast händerna av förtjusning över partiordförandens frekventa framträdanden för ökad tolerans.

Nu handlade det om att välkomna muslimsk invandring. På ett allmännare plan ingår orden mångkulturalism och tolerans i de flesta politiska tal Katainen håller. För inte länge sedan var Katainen själv aktiv i att få ut i offentligheten sitt fördömande när hatet mot finlandssvenskar kulminerade i mordhot. Den obligatoriska skolsvenskan försvarar han varje gång han tillfrågas om saken.

Helsingforspolitikern Wille Rydman, ex-ordförande för Samlingspartiets unga, har en inställning till invandring som är rätt identisk med sannfinländaren Jussi Halla-ahos. Han har många meningsfränder i Samlingspartiet.

Ungdomsförbundet har efter Rydman gått allt längre högerut. Nyligen krävde förbundet att hets mot folkgrupp avkriminaliseras. Förbundet var också en av initiativtagarna till medborgarinitiativet för att slopa den obligatoriska svenskundervisningen.

Samtidigt som de unga går högerut har Samlingspartiet kvar ett äldre garde av mer eller mindre stockkonservativa partimedlemmar.

Visserligen har Katainen partikamrater som Alexander Stubb, men frågan är hur mycket tolerantare än sitt parti en partiledare kan vara utan att partiets trovärdighet lider. Katainen räknar antagligen med att steget för en mindre tolerant men EU-positiv samlingspartist är väl långt till Sannfinländarna. Jutta Urpilainen, som i likhet med Katainen nu betydligt oftare än inför valet 2011 uttalar sig för mångkulturalism och tolerans, kan inte göra samma beräkning för Socialdemokraternas del.

Det ultimata svaret har väljarna och det svaret är alltid rätt.

Presidenten utnämnde på fredagen två nya SDP-ministrar, båda kvinnor. Eftersom en av de två som fick gå är man är det nu kvinnlig majoritet i partiets ministergrupp. Det verkar vara svårt att svälja för många män som vet vad som är bäst för socialdemokratin.

Det är inte överraskande att Sannfinländarnas ordförande Timo Soini utnyttjat situationen och konstaterat att SDP glömt bort arbetarkarlarna. Det var ju ett bra läge att påminna om att de stackars manliga arbetare som nu känner sig överkörda kan sälla sig till skaran av före detta SDP-anhängare som sökt tröst i Soinis breda famn.

Intressant är däremot att SDP:s riksdagsledamot Jukka Kärnä i en intervju för Yle vet berätta att det nu ute på fältet är svårt att identifiera sig med vissa personer i riksdags- och ministergruppen. Personerna i fråga är nämligen kvinnor.

– SDP:s anhängare vill se en socialdemokratisk man som sin förebild, fastslår Kärnä.

Kärnä måste ha kommit till den här slutsatsen efter att ha sett sig själv i spegeln. Han är man, har en bakgrund som metallarbetare och de som röstar på honom är främst (manliga) industriarbetare. Det är inte underligt att de tagit kontakt och krävt att SDP plockar in fler män att se upp till ”eftersom jämställdheten inte förverkligas”, menar han.

Eventuellt kan Kärnäs uppfattning om att det manliga är normen för SDP:s ledare hänga ihop med att SDP sedan 1899 letts av idel män ända tills Jutta Urpilainen 2008 tog över rodret och att män länge var självskrivna på alla de ministerposter som betraktades som viktiga.
Vem SDP:s kvinnliga anhängare då kunde identifiera sig med var det inte så noga med.

Kärnäs inställning belyser ändå väl SDP:s problem. Hur ska man hålla kvar den krympande skaran av traditionella arbetare och samtidigt framstå som partiet för den stora majoriteten av löntagarna, de som jobbar i verkligt tunga branscher?

Vänsterförbundets Risto Kalliorinne snuddade vid problematiken i en kritisk kommentar till Soinis uttalande. Han anser att det är skäl att bredda begreppet arbetare.

Lågavlönade vårdare som jobbar i tre skift, städerskor, personer som på korta kontrakt sitter vid kassan i närbutiken eller serverar på krogen, kommunalanställda som löper risk att få jobbet utlagt externt, småföretagare som står i kiosken från morgon till kväll, alla är de enligt Kalliorinne minst lika värdiga att bära hederstiteln arbetare.

Maktens sötma

18.05.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Maktens sötma)

Med paret Leila och Atte Kalevas presskonferens och finländska framgångar i ishockey-VM och Eurovisionen skulle ingen nyhetstorka ha rått den här veckan också om Socialdemokraterna hade väntat ett tag med beslutet om ministerrotation.

De fatalt dåliga gallupsiffrorna satte ändå fart på SDP-ledningen och i går kunde partiordförande finansminister Jutta Urpilainen presentera en uppfräschad ministerlista.

Undervisningsminister Jukka Gustafssons sorti kom knappast som en överraskning för någon, eventuellt med undantag av honom själv. Han ska ha fått ministerposten närmast som belöning för lång och trogen partitjänst och då halvtidsgranskningen ändå skulle göras ansågs det lämpligt att yngre krafter tar vid. Det är möjligt att Gustafsson insåg det här när han trädde till, men en ministerpost är varje politikers dröm och när drömmen går i uppfyllelse vill man inte släppa taget.

För Urpilainen skulle det ha varit betydligt besvärligare att byta ut de två andra äldre herrarna i regeringen. Utrikesminister Erkki Tuomioja för sig ledigt på internationella möten med höjdare från olika håll i världen och arbetsminister Lauri Ihalainens arbetsmarknadskontakter är ovärderliga för partiet

Omsorgsminister Maria Guzenina-Richardson har lång erfarenhet av att uppträda inför kamerorna och hon lyckades rätt väl dölja sin besvikelse. En aning sken den ändå igenom när hon talade om att hennes efterträdare får skörda frukterna av hennes arbete.

Oberoende av Urpilainens lovord om omsorgsministerns fantastiska jobb med social- och hälsovårdsreformen var det uttryckligen den som blev Guzenina-Richardsons fall. Trots att det länge fanns en vilja att hålla henne kvar för att hon är nyländsk röstmagnet och för att det inte skulle se ut som om kritik från utomstående dikterar SDP:s ministerbeslut måste hon som symbolen för de tilltrasslade strukturreformerna bort.

Krista Kiuru anses av många vara den socialdemokratiska ministergruppens verkliga tuffing och hon, inte Susanna Huovinen, hade därför tippats som Guzenina-Richardsons efterträdare.

– Jag tyckte att Kiuru blir en bra undervisningsminister, förklarade Urpilainen sitt val.

Samtliga ministerval var uttryckligen Urpilainens, det meddelade hon själv när hon redogjorde för ministerrotationen.

Nu blir ministergruppen yngre, får kvinnlig majoritet och Urpilainen har visat att det är hon som bestämmer. När hon tillträdde som partiordförande var det inte så självklart, men börjar gallupkurvan inte peka uppåt för SDP kan det komma nya bevis för att makten är förgänglig.

En lång mans marsch

04.05.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för En lång mans marsch)

Första maj är sedan 1890 arbetarrörelsens högtidsdag. Också i år ordnades marscher och torgsammankomster där vänsterpartiernas politiker höll brandtal.

För Socialdemokraterna förmörkades feststämningen avsevärt av den senaste opinionsmätningens katastrofala siffror. SDP:s understöd är nere i 16,2 procent, vilket placerar partiet på fjärde plats, klart distanserat av trean Sannfinländarna. En liten tröst kanske SDP finner i att regeringskompanjonen Samlingspartiet inte längre är störst. Avståndet till den nya ettan Centern är ändå inom felmarginalen.

Partiordförande Jutta Urpilainen berättade i sitt första majtal att hon förhåller sig ödmjukt till folkets dom och att regeringen, SDP och hon själv hädanefter ska göra bättre ifrån sig.

Det var precis vad partikamraten talman Eero Heinäluoma i sitt första majtal på Hagnäs torg, dit huvudstadens politiska vänster hade marscherat, uppmanade regeringen att göra. Enligt Heinäluoma måste regeringen helt enkelt klara av att slutföra de stora strukturreformerna.

I talmannens tal på Senatstorget, som han strax innan höll för de långt fler deltagarna i Jesusmarschen, lär uppläxningen av regeringen ha tonats ned, men så var ju publiken där inte direkt den rätta för SDP-politik.

Det var på Hagnäs torg ex-partiordförande Heinäluoma skulle ge de faderliga råden till sin efterträdare. Heinäluoma missar sällan tillfället att göra politiska uttalanden i frågor som är besvärliga för SDP, men han är noga med att det inte sker i rollen som talman.

Det verkar som om Heinäluoma just nu skulle få fler och fetare rubriker än Urpilainen. Boken om honom (Eero Heinäluoma – tasavallan vahva mies), med beskyllningar mot Erkki Tuomioja som främsta lockbete, är här den största orsaken.

Gräl i familjen intresserar alltid. Däremot löser det inte SDP:s problem och många har frågat sig vad Heinäluoma vill uppnå med anklagelserna.

Hur som helst är Heinäluoma nu i rampljuset. I det avseendet är han ändå långt i från sin företrädare på talmansposten. Vad än Sauli Niinistö gjorde var det intressant och hans popularitet bara växte när han satte i gång utredningar om hur riksdagen använde sina pengar och såg till att sparobjekt hittades, bland annat i de rundliga reseanslagen.

Enligt vad Helsingin Sanomat i går berättade har den nuvarande talmannen haft en annan syn på resandet, åtminstone för egen del. 2011 låg Heinäluoma i bana runt jorden för att, som det hette, främja Finlands medlemskap i FN:s säkerhetsråd. Han besökte bland annat USA, Guatemala, Nicaragua, Sierra Leone, Liberia, Indien och Afghanistan.

Resultatet är känt. Hur Heinäluomas popularitet påverkas återstår att se.

Misstag och snabba ryck

06.04.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Misstag och snabba ryck)

Kalabaliken kring vad regeringen i budgetramförhandlingarna beslutade om beskattningen av utdelning har präglat den politiska debatten den här veckan.

Att kommuninvånarna kommer att få högre skatter och sämre service på grund av besluten i ramförhandlingarna har man inte hunnit diskutera. Inte heller att utvecklingsbiståndet krymper och Finland halkar allt längre från målet för biståndets andel av BNP.

Därmed inte sagt att en diskussion om beslut som gör det möjligt för de rikaste av de rika att bli ännu rikare inte är motiverad. Särskilt som politikerna serverat bortförklaringar och haltande argumentation på silverbricka.

Den första modellen för ändrad beskattning av utdelning fick som känt kritik från så gott som alla håll först efter att minister Paavo Arhinmäki vaknat upp och påtalat att den innehåller element som gynnar de rika, element som inte helt kom fram i ramförhandlingarna.

Andra ministrar slog ifrån sig, man ironiserade över Arhinmäkis yrvakenhet och finansministern teg, men så småningom var alla rörande överens om att problemen ska ses över.

Logiken haltar ändå betänkligt när ministrar säger att de nog visste vad de beslutade när skattemodellen valdes och i samma andetag konstaterar att ett par misstag slank med. Regeringen gör väl inte misstag medvetet?

Det har också sagts att misstagen slank med för att det var så bråttom. Modellen som valdes uppenbarade ju sig först i ett sent skede och man hann inte göra ordentliga beräkningar av konsekvenserna.

Man medgav alltså att det är illa om komplicerade beslut fattas i en hast. Hur månne det då är med torsdagens beslut om den nya modellen? Det beslutet fattades nämligen på ett kort möte dit finansminister Jutta Urpilainen hastade direkt från Moskva. Bara en timme tog det för de sex partiordförandena i regeringen att tota ihop den nya modellen.

Också den information regeringspartiernas riksdagsgrupper fick om den nya modellen gavs i en hast. De satt som brukligt samlade på eftermiddagen och partiordförandena hade inte mer än en halv timme på sig att förklara finesserna på respektive gruppers möten förrän riksdagens frågestund inleddes.

Tydligen är snabba ryck bra i vissa fall, för nu strömmar beröm in från de sex regeringspartiernas riksdagsgrupper om hur den handlingskraftiga regeringen snabbt avlägsnat osäkerheten kring beskattningen. Naturligtvis nämner man inte att regeringen själv åstadkom osäkerheten.

Oklart är ännu varifrån det förslag kom som landade i budgetramförhandlingarna i ett väldigt sent skede, som finansministeriets tjänstemän snabbt måste göra en modell för, modellen som sedan valdes. Man ska inte dra några slutsatser, men Finland Näringsliv EK har redan kommit med besk kritik mot den nya modellen.

Glansbilden bleknar

09.03.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Glansbilden bleknar)

”Himasgate” har man reda hunnit kalla uppståndelsen kring statsminister Jyrki Katainens (Saml) agerande när han beställde den omtvistade framtidsrapporten av sin vän filosofen Pekka Himanen.

Lika dramatiska följder som i Watergateskandalen blir det inte, men Sannfinländarnas Teuvo Hakkarainen och nio andra folkvalda har med sin anmärkning där de ber att grundlagsutskottet ska bedöma om det finns skäl att anta att Katainen har brutit mot ministeransvarighetslagen sett till att ”Himasgate” hålls i rubrikerna.

TV-kamerorna var på plats på torsdagen när grundlagsutskottet tog itu med saken och det kommer de att vara under hela köret. Det kommer inte att sluta i riksrätten men glansbilden av Samlingspartiets dynamiska ledare som lyckas med allt och dessutom alltid har det kul har redan börjat blekna.

”Himasgate” kan sätta sina spår i nästa veckas förhandlingar om budgetramarna. Katainen har varit uppenbart irriterad och en irriterad statsminister med behov av positiv profilhöjning är inte den bästa kompromissmakaren. Också annars knorras det i leden över att Samlingspartiets ideologi inte syns tillräckligt i regeringens arbete.

När motsvarande knorrande hörs bland Socialdemokraterna samtidigt som svåra beslut måste fattas är det inte underligt att oppositionen förhoppningsfullt börjar sia om nyval.

Sannfinländarnas ordförande Timo Soini bedömde förra veckan i Yles Ykkösaamu att relationerna mellan Samlingspartiet och SDP just nu är synnerligen ansträngda och att det inte är uteslutet att ett misslyckande i ramförhandlingarna leder till nyval.

Meningsskiljaktigheterna och beslutsångesten är av den kalibern att en regeringskris nog kunde vara möjlig – om någon hade något att vinna på det. Det har i alla fall inget av de sex regeringspartierna.

I regeringskorridorerna viskas om att själarnas sympati verkligen inte längre existerar mellan Jyrki Katainen och Jutta Urpilainen (SDP) men att de två håller ihop för att alternativet med en ny regeringsbildning förskräcker.

Också för de mindre regeringspartierna förskräcker alternativet. Deras inflytande är nu betydligt större än den parlamentariska styrkan skulle räcka till för eftersom de två största regeringspartierna inte längre har riksdagens majoritet bakom sig.

Svunna är de tider då regeringens två stora kunde besluta om saker och ting över huvudet på de små. De stora är bara medelstora i dag och en återgång till tiderna då det enda spänningsmomentet i valet var vilka två av Samlingspartiet, SDP och Centern som skulle bli störst och i den nya regeringen fortsätta med den gamla regeringens politik är inte i sikte.