De som vill byta ut SDP:s ordförande Jutta Urpilainen mot fackbossen Antti Rinne har marknadsfört operationen med att sitsen i Jyrki Katainens sexpack lett till att ideologin lyser med sin frånvaro i SDP:s politik. Urpilainen framstår som finansministern som tillbringar alltför mycket tid med att förhandla fram otrevliga beslut i Bryssel och i Statsrådsborgen.

Bakom Rinne finns starka krafter och en massiv kampanjorganisation. Det kan vara en större orsak till att Rinne tycks ha stöd av en majoritet av partikongressdelegaterna än att SDP-fältet skulle se Urpilainen som det stora problemet.

De som inte bestämt sig har sagt att de först vill se vad Rinne står för. I fredags fick de besked när Rinne presenterade sina teser om 2020-talets socialdemokrati.

Om dem kan man säga att om SDP-ideologin lyser med sin frånvaro i regeringens politik så lyser den ideologiska förnyelsen minst lika klart med sin frånvaro i Rinnes teser.

Eller vad sägs om hans första tes om att man bör satsa på ekonomisk tillväxt och sysselsättning? Om det är något som man hört både Urpilainen och Katainen likt papegojor upprepa är det ju orden ekonomisk tillväxt och sysselsättning.
När orden dessutom återfinns i andra teser och statens roll och trepartssamarbetet starkt betonas går tankarna till flydda tider. Det kanske är meningen.

De mansdominerade industribranscherna har lidit hårt av strukturomvandlingen, så en återgång till gamla goda tider då Finland darrade när de manliga socialdemokratiska fackbossarna slog näven i bordet kan låta lockande. En annan sak är att det är utopistiskt.

De här teserna kan knappast bära Rinne till seger på SDP-kongressen. Vinner han handlar det om något annat. Det har sagts att det är fråga om männens motattack och visst finns det ingredienser av det i ordförandekampen. I riksdagsgruppen leds Rinnes trupper av Jukka Kärnä, som sagt att vuxna karlar inte kan identifiera sig med den nuvarande SDP-ledningen.

Mer handlar det ändå om starka personligheter och en maktkamp mellan olika falanger. I de yvigaste spekulationerna talas det om Eero Heinäluomas comeback som minister. Rinnes uttalanden om sin eventuella framtid som minister får dem att verka mindre yviga. Uttalandena har varit minst sagt varierande.

Det senaste är att Rinne nog kan ta över som finansminister – om partiet så beslutar. Skulle han faktiskt ta över det näst mest krävande ministerjobbet utan en dag av erfarenhet ens av riksdagsarbete? När han inte ens alltid haft koll på de egna finanserna?

Rinne har åkt fast för att ha sjabblat med bokförning, betalt sin telefonräkning med andras pengar och debiterat sin arbetsgivare två gånger för en arbetsresa. Det är hans stödtrupper väl medvetna om – och marknadsför Rinne som den som vuxna karlar ska kunna identifiera sig med.