På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Drömröra och respekt

15 september, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Drömröra och respekt)

Inför kommunalvalet 2008 körde SFP i sin kampanj med den korta och koncisa devisen ”Rättvist”. Under devisen följde inte färre än 103 teser om allt mellan himmel och jord. Speciellt konkreta var de här teserna inte men när man inte sparade på utrymmet var det inte underligt att man då fick med en formulering om ”respekt för kommunernas självbestämmande”.

På tisdagen presenterade SFP sina teser inför kommunalvalet i oktober. ”Rösta för respekt” är rubriken och den här gången är teserna nere i arton stycken.

De handlar om vad kommuninvånarna bör ha rätt att vänta sig av hemkommunen och de flesta av valteserna är så allmänt hållna att ingen vettig människa kan motsätta sig dem. Få ställer sig på barrikaderna mot rätten till god utbildning för alla, mot att jämställdhet ska vara en genomgående princip i kommunen, mot att ungdomarna ska vara delaktiga i samhället eller mot att de äldre ska må bra och bemötas värdigt.

En del sannfinländska kandidater kanske ändå är av annan åsikt om behovet av tidigarelagd språkundervisning och språkbad och om att ”vi måste öka vår mångkulturella kompetens.

Kommunalvalets mest brännande fråga, kommunreformen, lyser helt med sin frånvaro och möjligen skulle en nittonde tes om den kunna profilera SFP gentemot konkurrenterna, särskilt om den formulerades mindre luddigt än teserna ett till arton.

Frågan är förstås varför SFP skulle profilera sig rikspolitiskt gentemot de större kamraterna i regeringen när det i de enskilda kommunerna finns många konkreta frågor att ta strid om. Gentemot oppositionspartiet Sannfinländarna kan SFP däremot väl framstå som alternativet, det är inte många väljare de två konkurrerar om.

Socialdemokraterna satsade för fyra år sedan på rubriken ”Från drömmar till verklighet – från ord till handling”. Drömmarna i kommunalvalsprogrammet hölls på en rätt abstrakt nivå och bland andra Erkki Tuomioja (SDP) talade frustrerat om en socialdemokratisk drömröra, unelmahöttö.

När Finlands svenska socialdemokrater på fredagen offentliggjorde sitt kommunalvalsmanifest var rubriken mer i linje med gammal och beprövad socialdemokrati. FSD presenterade sina teser under rubriken ”Arbete och rättvisa”.

I motsats till SFP nämner SFP kommunreformen i sitt program. Oklart blir ändå vilken slags reform FSD konkret vill ha.

Till övriga delar är FSD:s program aningen konkretare än SFP:s. Det här gäller också de språk- och invandringspolitiska kraven.
Inte heller FSD konkurrerar med Sannfinländarna om samma röster. Moderpartiet SDP gör det ändå i högsta grad.

, , ,

Timo och Juha

8 september, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Timo och Juha)

Första sidan av det senaste numret av Sannfinländarnas språkrör Perussuomalainen pryds av en enorm bild på partiordförande Timo Soini. Han ser ut som en väckelsepredikant som försöker locka vilsna kreatur tillbaka till den rätta spiltan.

Rubriken lyder ”Soini behöver dig”. Med något mindre bokstäver förkunnas att Timo behöver din hjälp för att segra i kommunalvalet.

Det är inget överraskande i att det uttryckligen är Timo och inte de yviga partiprogrammen som kommer med locktonerna.  Som de flesta populistpartier styrs Sannfinländarna suveränt av sin karismatiska ledare.

Samtidigt som senaste Perussuomalainen sprids bland väljarna har det mindre oppositionspartiet Centerns nya ordförande Juha Sipilä skrivit en kolumn i tidningen Kaleva som obarmhärtigt förtydligar den stora skillnaden mellan de två.

Den stora skillnaden är att Soini vid det här laget är landets kändaste politiker medan Sipilä fortfarande kan röra sig nästan överallt utan att någon känner igen honom.

I kolumnen verkar Sipilä försöka urskulda sig. Han är som han är och det går inte att göra så mycket åt den saken.

– Jag har fått höra att jag borde ta fight med de politiska konkurrenterna. Kritiserade dem med hårda ord. I politiken behövs olika slags människor: retorikens mästare och de som beter sig mer återhållsamt och går framåt ett steg i taget. I företagsvärlden klarade jag mig med att vara mig själv. Jag ser ingen orsak att bete mig på något annat sätt i politiken, skriver Sipilä.

En del inom Centern ger också annan feedback. Sipilä talar helst om företagande och bioteknologi eller bioteknologi och företagande. Den agendan är alldeles för snäv, anses det.

Hittills har Sipiläs strategi att vara sig själv och tala om de saker han anser viktiga inte gått särskilt väl hem. Enligt opinionsmätningarna går Centern mot förlust i kommunalvalet medan Sannfinländarna ser ut att ta sin andra skrällseger.

Sipilä har lovat att han går om han inte inom två år lyckas blåsa nytt liv i sitt parti. Hittar han inte en ny växel verkar det som om han skulle bli tvungen att infria sitt löfte. Då måste Centern inte bara söka sig en ny ordförande på nästa partikongress. Man tvingas också fundera på det som de politiska konkurrenterna siat om sedan 1960-talet: I brist på politisk plattform går det gamla agrarförbundet mot solnedgången.

Centerns kräftgång korrelerar ju med Sannfinländarnas uppsving, så Timo Soini har mycket att vinna på att miljonären Juha Sipilä inte går hem på valfältet.

 

, , ,

Enligt Soinis noter

1 september, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Enligt Soinis noter)

När riksdagen nästa vecka inleder höstsessionen innebär det samtidigt att de folkvalda lägger sig i startgroparna inför kommunalvalet.

Trots att fullmäktigeförsamlingarna beslutar om lokala frågor vill medborgarna prata rikspolitik när de träffar den egna riksdagsledamoten ute på valfältet. Då berättar man givetvis hellre vad man sagt och gjort i riksdagen än om den egna frånvarostatistiken i fullmäktigearbetet. Toppolitikernas uppgift är ju som känt att samlar röster för sitt parti, inte att vara arbetsmyra i den lokala fullmäktigeförsamlingen. Timo Soini räknar till exempel med att han i kommunalvalet 2008 drog in fyra andra i Esbofullmäktiges sannfinländska grupp. I fullmäktigearbetet har han sedan hållit ytterst låg profil.

Bäst är det förstås om man ute på valfältet kan berätta att man i riksdagen jobbat hårt för frågor som är viktiga i kommunerna. Tillfälle till det här ges när riksdagen tar itu med de två interpellationer som oppositionen redan aviserat. Centern tänker interpellera om äldreomsorgslagen och Sannfinländarna om kommunreformen.

Eurokrisen är i högsta grad en rikspolitisk fråga, däremot inte alls en kris som löses i fullmäktigeförsamlingarna. Ändå är det klart att eurokrisen blir ett viktigt tema i kommunalvalet. Den blir det eftersom medborgarna vill prata om EU-stödpaketen och också för att Timo Soini gör sitt yttersta för saken. Var han än rör sig kör han med en något uppdaterad EU-retorik från riksdagsvalkampanjen 2011 och en aningen mer uppdaterad dylik från kampanjen inför Europaparlamentsvalet 2009.

Frestelsen kan bli övermäktig för dem som ordnar partiledardebatter inför kommunalvalet att ägna mycket tid åt åsiktsutbyte om eurokrisen. Det skulle bidra till att diskussionen inför valet går enligt Soinis noter.

Också inför riksdagsvalet gick diskussionen enligt Soinis noter. Sambandet mellan det och valresultatet är uppenbart.

För regeringspartierna är upplägget minst sagt besvärligt. När det kärva ekonomiska läget nu konkretiserats i nedskärningar och skattehöjningar i statsbudgeten blir stödpaketen allt svårare att motivera.

Därför togs pukorna och trumpeterna fram när beslut om äldreomsorgslagen skulle fattas. Lösningsmodellerna var visserligen olika men i den diskussionen kunde ju alla parter framstå som de äldres bästa vän som en gång för alla skulle lösa de svåra problemen i äldrevården.

Att Samlingspartiet gick segrande ur armbrytningen om äldreomsorgen behöver i och för sig inte vara en seger ute på valfältet. De andra kan nu gå ut och säga att de ville ge de äldre mer, fler vårdare bland annat.

, ,

Blåröd tvekamp

25 augusti, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Blåröd tvekamp)

Opinionsmätningarna visar att det väger hisnande jämnt mellan de två stora i regeringen och det påverkar stämningen i Jyrki Katainens (Saml) sexpack allt mer. Det intygas nu av källor både i Samlingspartiet och SDP.
Tvekampen gör att de andra fyra partierna hamnar ännu mer i skymundan i den politiska diskussionen än vad de varit.
Inför budgetförhandlingarna märks det här i tvisten om äldreomsorgslagen där det egentligen inte finns stora meningsskiljaktigheter mellan de två, men där Socialdemokraterna senast på ministergruppens möte i Raseborg konstaterade att det för dem handlar om ideologi.
Att SFP anmält sig som kompromissmakare i tvisten lär inte särskilt mycket påverka den lösning som ska hittas. Kompromissen kommer att landa någonstans mellan SDP:s och Samlingspartiets krav. Att SFP redan befinner sig där kan förstås se bra ut för partiet.
Ideologi handlar det också om när man inom Samlingspartiet (och SFP) vill höja hushållsavdraget tillbaka till nivån före sänkningen. Motiveringen, att avdraget blivit mindre populärt efter att det vid årsskiftet sänktes, och att det påverkar sysselsättningen negativt, kan göra det enklare för SDP att acceptera en höjning, särskilt om äldreomsorgslagen kan marknadsföras som en SDP-seger.
Den blåröda nervositeten märks också i eurodiskussionen. När EU-kommissionens vice ordförande Olli Rehn (C) beskt konstaterade att finländska politiker gör självmål med sina kommentarer om euron måste han ha haft utrikesminister Erkki Tuomiojas (SDP) uttalande om att Finland gör sig redo för eurons kollaps för ögonen, samma uttalande som fick Europaminister Alexander Stubb (Saml) att gå i taket.
Inte så konstigt att Stubb välkomnade Rehns kritik. Han gjorde det dessutom uttalat ödmjukt, något som enligt gruppordförande Jouni Backman (SDP) visar en ny sida hos Stubb.
Tuomiojas kommentar på Facebook pikar främst Rehn, men ett litet nålsting ger den också Samlingspartiet:

– Rehn ger finländarna rådet att avhålla sig från kritiska åsikter om skötseln av eurokrisen. Så ökar vi förtroendet för den europeiska demokratin och öppenheten, skriver Tuomioja.
Giftpilar flyger alltså i olika riktningar, men ändå lär budgetförhandlingarna inte bli oöverstigligt svåra. Samlingspartiet och SDP har ju, som politikprofessor Göran Djupsund nyligen konstaterade i Hbl, ett gemensamt intresse av konflikter som inte är så allvarliga att sammanhållningen i regeringen på riktigt hotas.

Farligt spel

18 augusti, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (En kommentar)

I brist på bättre har tvisten om äldreomsorgslagen fått oanade proportioner.

SDP och Samlingspartiet beskyller varandra för politiskt spel med de äldre som spelbrickor.

Oppositionen hakar på och beskyller regeringspartierna för politiskt spel med de äldre som spelbrickor.

Möjligtvis beskyller också de två oppositionspartierna varandra för politiskt spel med de äldre som spelbrickor

När statsminister Jyrki Katainen (Saml) oroad över att hans parti hamnat i underkant i tvisten försökt lugna stämningarna med att den inte handlar om världens viktigaste sak har han beskyllts för att förringa missförhållandena i äldrevården.

I går lyckades utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) rikta fokus på en helt annan fråga, en som Katainen anser höra till de verkligt viktiga.

Tuomiojas uttalanden om eurokrisen i brittiska Daily Telegraph under rubriken ”Finland förbereder för euroområdets sammanbrott” fick utrikeshandels- och Europaminister Alexander Stubb (Saml) att sätta morgonkaffet i vrångstrupen och bedyra att Tuomioja inte uttrycker regeringens officiella åsikt.

För de finländska medierna förklarade Tuomioja att han visserligen inte är nöjd med rubriken i Daily Telegraph, men att han annars står för sina åsikter och att en öppen diskussion behövs. Dessutom hade han ju bara svarat på de frågor som ställdes. Det är ett argument som politiker ofta använder när det blir uppståndelse kring något de sagt.

Tuomioja sade i intervjun att eurozonens sammanbrott inte är det alternativ han önskar. Det alternativ vill inte heller de andra regeringspartierna ha och det är också svårt att se hur det inte skulle vara hela regeringens åsikt att det finns orsak att förbereda sig för alla eventualiteter i eurokrisen.

Finansminister Jutta Urpilainen (SDP) har ju sagt att regeringen förbereder sig för alla alternativ och Jyrki Katainen har talat om att läget är farligt nära totalkatastrof och att Finland i likhet med andra länder gör ”fantasiövningar”.

– Om där står ett bord (läs en risk för att eurozonen spricker som varje ansvarsfull regering måste beakta), ska man då låta bli att säga att det står där, undrade Tuomioja på gårdagens finländska presskonferens.

Svaret kan vara ja. Om bordet står där det står så är det ju en så självklar sak att det faktiskt inte behöver sägas. Om man ändå gör det så tydligt som Tuomioja vill man av någon anledning betona saken.

,

Äldreomsorg och Mäster Skräddare

11 augusti, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Äldreomsorg och Mäster Skräddare)

Än lär det ska vara sommar men redan syns tecken på en het politisk höst.
Inför kommunalvalet borde regeringen få ihop en budget som ger alla sex regeringspartier något att visa upp, men samtidigt ser eurokris, skuldkris, hållbarhetsgap och allmänt osäkra framtidsutsikter till att det bara finns njugghet att fördela.
För regeringens två stora är det också fråga om en kamp om vem som blir störst i kommunalvalet. Enligt de senaste mätningarna ryms storleksskillnaden mellan Samlingspartiet och SDP just nu inom felmarginalen.
Därför har de två ett trängande behov att profilera sig, som politikprofessor Göran Djupsund konstaterade (Hbl 10.8), ”ett gemensamt intresse av att få en konflikt i någon symbolfråga, en konflikt som ändå inte är så allvarlig att sammanhållningen i regeringen på riktigt hotas”.
På sitt gruppmöte i Nyslott valde SDP äldreomsorgslagen till konflikttema. Politiskt är äldreomsorgen en tacksam fråga, väljarna har ju i olika mätningar tydligt signalerat att bristande resurser och vanvård är en skamfläck för republiken.
SDP fokuserar på kravet på bindande bestämmelser om antalet vårdare och har Vänsterförbundet och Kristdemokraterna med på noterna. På sin partidag krävde också SFP ”att det i lagen stiftas om ett minimiantal personer”, något som ledande SFP-politiker nu inte varit särskilt ivriga på att föra fram.
För personal och klienter i äldrevården kan det vara alltför tidigt att applådera en fokusering på kravet på bindande bestämmelser om antalet vårdare.
Det kan låta bra med deklarationer om att äldreomsorgen har högsta prioritet och att en bindande personaldimensionering bör genomföras, men så länge ingenting sägs om själva dimensioneringen, det vill säga hur många fler vårdare man är redo att anslå pengar för, luktar det valfläsk. Lite på samma sätt som den samlingspartistiska retoriken, enligt vilken det är bättre att anpassa personalstyrkan till det verkliga vårdbehovet än att införa en rigid personaldimensionering. Att säga så kostar heller ingenting.
Något av antiklimax blev det när statsminister Jyrki Katainen (Saml) i TV-intervjuer i går förklarade att inga stora meningsskiljaktigheter egentligen finns och att en bindande personaldimensionering nog kan genomföras, om så anses efter att man gått igenom hela äldreomsorgslagens innehåll och sett till att det inte sker på bekostnad av hemvården.
Tanken går också osökt till sagan om Mäster Skräddare som fick tyg för att sy en rock men som slutligen inte ens levererade en tumme till en vante.

I och för sig var det här kanske statsministerns avsikt.

, , ,

Hur man äter upp sina ord

16 juni, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Hur man äter upp sina ord)

Timo Soini föreläste på torsdagen om retorik. Dagen innan gav han en uppvisning i praktiska färdigheter. I riksdagsdebatten om Sannfinländarnas interpellation om krisen i euroområdet var det ingen ände på Soinis pratglädje.
När Högsta domstolen dömde Jussi Halla-aho för brott mot trosfrid och hets mot folkgrupp och Halla-aho reagerade med att föraktfullt nedvärdera landets högsta rättsinstans var Soinis kommentarer knapphändigare. De gav ändå en avslöjande avslutning på följetongen om hur man äter upp sina ord.
– Med mig i ledningen är det här partiet inte främlingsfientligt. Jag tolererar inga rasistiska åsikter i mitt parti, sade Soini 2008.
Inför EU-valet 2009 vägrade Soini skriva på en appell mot främlingsfientlighet. Han hade ju för flera år sedan skrivit på ett motsvarande avtal enligt vilket inga rasister accepteras på kandidatlistorna. Han konstaterade att det gamla avtalet binder honom, men att han drar gränsen först om någon döms i rätten.
– Om det kommer en fällande dom är saken klar. Mitt parti är inte rasistiskt, förklarade Soini i februari 2009.
Några månader senare dömdes Halla-aho för brott mot trosfrid. Det hindrade inte Sannfinländarna att ställa upp honom i riksdagsvalet 2011. Soini hade flyttat gränsen. Bara om det blev fällande dom i högsta rättsinstans skulle principen om nolltolerans mot rasism omsättas i praktiken.
När Högsta domstolen fällde Halla-aho också för hets mot folkgrupp visade Soini att inga gränser längre finns.
– Publiciteten kring Halla-ahos agerande har varit hård och obarmhärtig. När jag har följt med det här ärendet på nära håll tycker jag att det här straffet räcker. Jag tänker inte kasta en större sten, sade Soini.
Därmed har Soini inte bara martyrförklarat Halla-aho, han har dessutom polerat martyrglorian.
Halla-aho själv äter inte upp sina ord Han har i snart ett decennium bloggat om nödvändigheten av det västerländska samhällets försvarskrig mot ”afrikaner och muslimer som inte kan anpassa sig”. Han har också flera gånger visat att han själv inte accepterar en grundläggande princip i det västerländska samhället, den om en oberoende dömande makt. Än har en misshaglig dom varit politisk, än har den bara varit några enskilda personers individuella tolkning och ingen himmelsk sanning.
Hans åsikter står fast trots att han tvingats lämna förvaltningsutskottets ordförandepost. Lika klart är att Juho Eerola, som Halla-aho vill se som sin efterträdare, inte ändrar åsikt trots att han skrivit ut sig ur Suomen Sisu.
Den främlingsfientliga falangen gör som den vill och Soini tänjer på principerna. Allt för att partiet inte ska spricka.

, ,

Martyrer och tuffa tag

9 juni, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (En kommentar)

Partiordförande Timo Soinis (Sannf) reaktion på den skärpta domen i högsta rättsinstans mot förvaltningsutskottets ordförande Jussi Halla-aho är en följdriktig fortsättning på hur han hanterar mindre smickrande nyheter om partiet.

Halla-aho har lidit tillräckligt och därför tänker partiet inte vidare straffa honom, förklarade ju Soini.

Logiken är alltså att en sannfinländare som döms för brott martyrförklaras och att martyrglorian glänser klarare ju mer det skrivs och talas om brottet. Frågan är ändå hur länge den här taktiken går hem.

I politikens korridorer har man redan hunnit ventilera president Sauli Niinistös tuffa ton gentemot general Nikolaj Makarov. En del är bekymrade, andra triumferande.
Många är överens om att tidigare presidenter hade välkomnat Rysslands arméchef annorlunda, att ens något slags small talk hade mjukat upp visiten.
– Generalen har hållit ett tal. Vi börjar samtalet från det, var ju Niinistös korta inledningsord när Makarov besökte Talludden.

Också det vresiga konstaterandet om att Finlands Nato-linje  finns dokumenterad i program och redogörelser och att generalen kunde ha gjort en riktigare analys i sitt tal om han gjort sin hemläxa lite bättre var typiskt Niinistö och fjärran från tidigare presidenters retorik.
Inför politikens superveckoslut har ett antal mätningar gjorts om vem som ligger bäst till i Centerns och SFP:s ordförandekamp.
Den gemensamma för mätningarna har varit att inga definitiva slutsatser om utgången kan dras.

För SFP:s del leder Carl Haglund stort, men antalet osäkra eller ovilliga att berätta vem man tänker rösta på är så stort att Anna-Maja Henriksson ingalunda har anledning att kasta in handduken. Oberoende av hur det går ändras SFP:s linje ändå inte.

Utgången i ordförandevalet i Rovaniemi har däremot rätt stor betydelse för Centerns framtida politik. Olikheter finns till exempel i inställningen till eurokrisen. Av de fyra kandidaterna har Paavo Väyrynen haft den mest kritiska inställningen till hur krisen har skötts. Juha Sipilä tycks inte komma långt efter. Sipilä konstaterade nyligen att Finland bör lämna euron om euroobligationer tas i bruk. Tuomo Puumala är betydligt försiktigare.
Väyrynens aktier står inte särskilt högt i kurs i Centerns riksdagsgrupp. Där verkar Sipilä ha det största stödet. Dagligen har det droppat in e-post om centerparlamentariker som håller på Sipilä. Riksdagsledamöterna är ändå väl medvetna om att de inte har stort inflytande över de tusentals kongressdelegaterna.
Därför var oron stor när det såg ut som att Finnairs tekniska personals strejk skulle påverka flygtrafiken till Rovaniemi.
– Hur ska det gå om bara delegaterna från de norra partidistrikten kan ta sig till kongressplatsen? Det är ju där Väyrynen har sitt starkaste stöd, undrade bekymrade centerpåverkare.
Tingsrätten stoppade strejken, så de kan andas ut. För Sipiläs anhängare i den så kallade partieliten är ju Puumala inget spöke, liksom Sipilä inte är det för Puumalas trupper.

, , ,

Vänner, fiender och kotterier

2 juni, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (2 kommentarer)

Med vänner som detta, vem behöver fiender, är uttrycket jag osökt kom att tänka på i tisdags. Då fick jag veta att Nils Torvalds ringt upp Johan Ekman, ordförande för SFP:s Helsingforskrets, för att diskutera läget i ordförandevalet. Samtalet tog en vändning som Ekman uppfattade som hotfull.
Carl Haglund kanske kom att tänka på uttrycket när han läste om samtalet i onsdagens Hbl.
Torvalds för aktiv kampanj för att Haglund ska bli ny partiordförande, medan före detta SU-aktiva Ekman, som är riksdagsassistent för Anna-Maja Henrikssons supporter Ulla-Maj Wideroos, inte berättar vem han tänker rösta på.
Analysen i Haglunds läger är att Torvalds agerande inte precis gynnar det man vill uppnå. Torvalds lär ända från början ha upplysts om att det vore klädsamt att ligga lågt när han själv har personlig nytta av att Haglund segrar, Torvalds intar ju då Haglunds plats i Bryssel. Att Torvalds inte noterat rådet lär för många SFP:are vara ett mysterium.
Också andra överslag i kampanjen ska ha gjorts av båda kandidaternas anhängare. Stämningen hotar bli inflammerad och följer man inte avgående ordförande Stefan Wallins råd om att tänka på att ett liv finns också efter partidagen kan livet efter Karleby faktiskt bli besvärligt.
Ändå är stämningen nu närmast hjärtlig i jämförelse med ordförandekampen 2002, då Astrid Thors utmanade Jan-Erik Enestam och förlorade med en hårsmån. En del bär fortfarande på ärr efter den kampen.
Inte går det särskilt städat till i Centerns ordförandekamp heller. En avgörande skillnad finns ändå. SFP:s två ordförandekandidater deltar inte själva i sina anhängares spel medan en av Centerns fyra förhoppningsfulla frenetiskt öser dynga över sina medtävlares kampanjer.
Paavo Väyrynen hävdar i sin blogg att det finns illvilliga kotterier som myglar för att jämna vägen för antingen Tuomo Puumala eller Juha Sipilä, de två som verkar ligga bäst till i loppet. Kotterierna finns i den 35-hövdade riksdagsgruppen. Hur de skulle ha makt att styra de tusentals kongressdelegaternas beteende framgår inte, däremot nog att Väyrynen är sårad över att han anklagats för bristande samarbetsförmåga trots att inga bevis för det finns…
Väyrynens nervositet visar att han helt enkelt måste veta vad resultatet i partiet medlemsomröstning egentligen betyder. Han segrade knappt, men bara 10,2 procent deltog. De som ansåg att partikongressdelegaterna inte behöver några råd för att kunna välja ordförande valde att inte delta och de hejar inte på Väyrynen, som var medlemsomröstningens främsta pådrivare.

, , ,

Hårda nypor

26 maj, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Hårda nypor)

Hbls rundringning (23.5) till SFP:s partidagsdelegater gav ett resultat, 92 – 53 till Carl Haglunds favör, som väckt många olika slags reaktioner. Hbl har fått höra både det ena och det andra om Haglund och Anna-Maja Henriksson. Vi har också fått tips om hårda nypor när delegaterna har utsetts. Klart är att nyporna är hårda på båda sidor.

Den stora andelen osäkra österbottningar är det viktigaste resultatet i Hbl-enkäten, eftersom det visar att det kommer att bli ett mycket jämnare lopp än 92-53 ger vid handen, har flera SFP:are nogsamt påpekat. Det är lätt att hålla med.
Man kan kanske också hålla med om ett annat SFP-påpekande. SU tog ställning för Haglund och gör nu nästan febrilt kampanj för honom. Kvinnoförbundet tog ställning för Henriksson och gör nu ingenting.

När socialdemokraterna under de senaste åren oftast sett ut som om de sålt smöret och tappat pengarna är stämningen på partikongressen nu optimistisk. Understödet är visserligen fortfarande historiskt lågt men i Europa blåser vänstervind och partiordförande Jutta Urpilainen har blivit varm i kläderna som finansminister och skapat sig en trovärdighet som ingjuter hopp på partifältet.

Inför val har SDP brukat importera framgångsrika socialdemokratiska ledare hit för att få draghjälp, men det har sällan gett resultat, så det om den europeiska vänstervindens effekter.

De finländska väljarna ska charmas med finländsk socialdemokrati. I senaste riksdagsval gick den i vissa frågor ut på att klistra sig så nära Sannfinländarna som möjligt. Sannfinländarna tog sedan sin skrällseger och SDP förlorade.
Vad finländsk socialdemokrati är i dag har den pågående SDP-kongressen inte helt klargjort. Många ser SDP som mindre internationellt och mindre rödgrönt än de nordiska broderpartierna. Till exempel pälsnäringen vill både de norska och svenska socialdemokraterna avskaffa för att den anses oetisk, medan SDP påhejad av det finlandssvenska partidistriktet inte gör motsvarande bedömning.

Det partikongressen har klargjort är att Urpilainen har en strålande framtid framför sig så länge SDP drar jämnt med Jyrki Katainen (Saml) i regeringen. Regeringen gör saker medan det ena oppositionspartiet går från skandal till skandal och det andra har fastnat i en entonig klagovisa om kommunreformen. Mari Kiviniemi verkar definitivt ha en strålande politisk framtid bakom sig, helt oberoende av vem som lotsar Centern efter henne.

, ,