På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Varningsklockor och dålig hörsel

15.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Varningsklockor och dålig hörsel)

De ekonomiska experterna har nu kommit fram till att de nya anpassningsåtgärder som behövs för att bryta skuldspiralen måste spridas ut över åren 2015–2018. Om anpassningen görs med en gång skjuter man sig i foten eftersom tillväxten då stryps, menar de.

Det har varit klart ett tag att åtgärderna kommer att sträcka sig över valperioden. Statsminister Jyrki Katainen har ändå bestämt förnekat att det handlar om ansvarsflykt eftersom hans regering tar alla beslut så att den sittande riksdagen hinner godkänna dem.

Det är inget ovanligt att en regering fattar beslut som sträcker sig över valperioden. De flesta vanliga lagar är i kraft tills vidare. Nu ryar oppositionen ändå över att man binder händerna på nästa regering. Oppositionen backas upp av president Sauli Niinistö som tydligen fått för sig att han bör leda regeringen från  Sotji.Det är nästan Kekkonentag över det hela och Katainen har fått krypa till korset och bjuda in oppositionen till förhandlingar.

När välfärden alltmer naggas i kanterna handlar det om stora saker, men ändå känns det märkligt att så lite uppmärksamhet ägnas åt vilka följder den utdragna ekonomiska krisen kan få för hela Europabygget.

I krisens kölvatten sköljer en våg av populism, extremism och ren fascism över Europa. Det är EU-eliten och de nationella regeringarna nog medvetna om, men det tycks vara så viktigt att bevisa att krisen sköts på rätt sätt att man låter det vara oklart för EU-medborgarna vad idén med unionen är.

För klarhetens skull: i Lissabonfördraget står det att mänsklig värdighet, frihet, demokrati, jämställdhet, rättsstatsprincipen och respekten för mänskliga rättigheter är den värdegrund EU vilar på.

Det finns ändå politiker och andra medborgare som är oroade över extremismens frammarsch och hör stöveltramp från 1930-talet. I Sverige är de rätt många. Det senaste exemplet är Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt.

– Det här är den allvarligaste situationen sedan 1930-talet. Människor har glömt vad fascism är. Det finns en risk för att antidemokratiska och rasistiska partier får reell politisk makt. Om det sker är det en enorm utmaning för Europa att hantera, konstaterade Sjöstedt i onsdags.

I Finland är det mer tunnsått, så när Jyrki Katainen under statsministerns frågestund (Yle 9.2) oroade sig för om ”vi andra har tillräckligt med styrka att försvara de europeiska grundvärderingarna” mot extremismen borde det vara värt att notera.

– Alltid när politiska rörelser ifrågasätter människors lika värde borde varningsklockorna ringa och de ringer faktiskt redan, sa Katainen.

Om Sauli Niinistö har hört dem är oklart, trots att hans uppgift mer är att vara lyhörd för dylika varningsklockor än att blanda sig i inrikespolitiken.

En lång mans marsch

04.05.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för En lång mans marsch)

Första maj är sedan 1890 arbetarrörelsens högtidsdag. Också i år ordnades marscher och torgsammankomster där vänsterpartiernas politiker höll brandtal.

För Socialdemokraterna förmörkades feststämningen avsevärt av den senaste opinionsmätningens katastrofala siffror. SDP:s understöd är nere i 16,2 procent, vilket placerar partiet på fjärde plats, klart distanserat av trean Sannfinländarna. En liten tröst kanske SDP finner i att regeringskompanjonen Samlingspartiet inte längre är störst. Avståndet till den nya ettan Centern är ändå inom felmarginalen.

Partiordförande Jutta Urpilainen berättade i sitt första majtal att hon förhåller sig ödmjukt till folkets dom och att regeringen, SDP och hon själv hädanefter ska göra bättre ifrån sig.

Det var precis vad partikamraten talman Eero Heinäluoma i sitt första majtal på Hagnäs torg, dit huvudstadens politiska vänster hade marscherat, uppmanade regeringen att göra. Enligt Heinäluoma måste regeringen helt enkelt klara av att slutföra de stora strukturreformerna.

I talmannens tal på Senatstorget, som han strax innan höll för de långt fler deltagarna i Jesusmarschen, lär uppläxningen av regeringen ha tonats ned, men så var ju publiken där inte direkt den rätta för SDP-politik.

Det var på Hagnäs torg ex-partiordförande Heinäluoma skulle ge de faderliga råden till sin efterträdare. Heinäluoma missar sällan tillfället att göra politiska uttalanden i frågor som är besvärliga för SDP, men han är noga med att det inte sker i rollen som talman.

Det verkar som om Heinäluoma just nu skulle få fler och fetare rubriker än Urpilainen. Boken om honom (Eero Heinäluoma – tasavallan vahva mies), med beskyllningar mot Erkki Tuomioja som främsta lockbete, är här den största orsaken.

Gräl i familjen intresserar alltid. Däremot löser det inte SDP:s problem och många har frågat sig vad Heinäluoma vill uppnå med anklagelserna.

Hur som helst är Heinäluoma nu i rampljuset. I det avseendet är han ändå långt i från sin företrädare på talmansposten. Vad än Sauli Niinistö gjorde var det intressant och hans popularitet bara växte när han satte i gång utredningar om hur riksdagen använde sina pengar och såg till att sparobjekt hittades, bland annat i de rundliga reseanslagen.

Enligt vad Helsingin Sanomat i går berättade har den nuvarande talmannen haft en annan syn på resandet, åtminstone för egen del. 2011 låg Heinäluoma i bana runt jorden för att, som det hette, främja Finlands medlemskap i FN:s säkerhetsråd. Han besökte bland annat USA, Guatemala, Nicaragua, Sierra Leone, Liberia, Indien och Afghanistan.

Resultatet är känt. Hur Heinäluomas popularitet påverkas återstår att se.