På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Åsnan mellan hötapparna

11 januari, 2014 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Åsnan mellan hötapparna)

Ännu är det långt tills kandidaterna ska vara nominerade, men spekulationerna om vilka tunga namn som kommer att finnas på partiernas listor i valet till Europaparlamentet pågår för fullt.

Ett spänningsmoment är visserligen förbi efter att Sannfinländarnas Timo Soini efter ett långdraget velande fram och tillbaka berättade att han inte kandiderar, men på alla partiers listor finns rum för potentiella röstmagneter. Särskilt Samlingspartiets lista väntas få dylikt tillskott.

Ett annat spänningsmoment har tidigare varit vilket forum vissa politiker sist och slutligen föredrar. 2009 var ett av de stora samtalsämnena (låter det bekant?) vad Soini tänker göra. Det första beskedet var att han överväger att kandidera och att han om han blir vald ger platsen åt sin suppleant. Det väckte stor förnärmelse och snart meddelade Soini att han inte ställer upp.

Det gick ett tag och så ändrade sig Soini igen. Partistyrelsen kunde slå fast en kandidatlista som toppades av Soini. Däremot fanns Jussi Halla-aho inte med. Soini förklarade det med att Halla-aho inte hade stoppat den namninsamling som pågick för att ställa upp honom om Sannfinländarna inte skulle ha förstått att göra det. Det var oacceptabel påtryckning, menade Soini. Samtidigt gav han konsumentupplysning till väljarna och meddelade att han själv också ställer upp i riksdagsvalet 2011.

Halla-aho fattade galoppen och tackade nej till namninsamlarna.
– Jag kan inte ta ansvar för att den invandringskritiska rörelsen splittras och det skulle vara en oundviklig följd av min kandidatur, motiverade Halla-aho.

Den ”invandringskritiska” rörelsen är (med undantag av James Hirvisaari) följaktligen nu enig och rollerna omvända. Soini hålls hemma och Halla-aho är en av Sannfinländarnas toppkandidater i EU-valet.

I sin blogg på Trettondagen ondgör sig Soini över att EU-parlamentariker in spe den här gången inte pressas på samma sätt som han själv för fem år sedan om vilket forum som lockar mest. Soini har en poäng, men jag tror att han kan vara lugn. Det är inte bara han som vill ha besked och det finns gott om tid att ställa frågan.

Centerns evighetsmaskin Paavo Väyrynen har ju faktiskt berättat att han kandiderar såväl i EU-valet i vår och riksdagsvalet nästa år. Oklart är ännu om vi får en upprepning av föreställningen åsnan mellan hötapparna från 2007. Sittande Brysselparlamentarikern Väyrynen invaldes då i riksdagen men meddelade genast att han tar emot riksdagsmandatet bara om han utses till minister.

Väyrynens utpressning lyckades. Han blev utrikeshandelsminister i Matti Vanhanens tvåa.
Frågan är om det är ett exempel att ta efter.

, , , , , ,

Skitmedier och krullhuvuden

4 januari, 2014 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Skitmedier och krullhuvuden)

Med enorma ekonomiska och sociala utmaningar nationellt, europeiskt och globalt var 2013 inget lätt år för någon av våra 200 folkvalda. Att det blev ett annus horribilis för James Hirvisaari med sparken från Sannfinländarna och partiets riksdagsgrupp beror ändå helt och enbart på honom själv. Det var han själv som inbjöd gästen som gjorde Hitlerhälsning på riksdagsläktaren och det var han själv som förevigade tilltaget.

Den enda som inte tycks inse det här är Hirvisaari, som i ett blogginlägg på nyårsdagen skriver att han uteslöts på grund av lögner och påtryckning utifrån. Inlägget skulle inte vara värt att notera om det inte hade innehållit en så klar påminnelse om hur den sannfinländska skrällsegern 2011 togs.

Hirvisaari skriver att han är en liten kugge i maskineriet som spottade fram Sannfinländarnas valseger, en kugge som sedan i riksdagen frivilligt agerade lockbete för ”skitmedierna”. Den store mästaren är naturligtvis Jussi Halla-aho. Utan Halla-aho skulle skrällsegern inte ha tagits och ursprungligen var det Tony Halmes förtjänst att frammarschen inleddes, påminner Hirvisaari.

Man kunde tillägga att det invandrarfientliga fröet såddes långt tidigare, av Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiets Sulo Aittoniemi, som målande beskrev ”arbetsskygga krullhuvuden som alla ser likadana ut och snyltar på den finländska välfärden”. Också Hirvisaari har ju använt uttrycket ”krullhuvuden” om människor med afrikanskt ursprung.

Utan Halla-aho ingen skrällseger, alltså, men i dag är han det största hindret för Sannfinländarnas regeringsentré, menar Hirvisaari. Och eftersom Hirvisaari själv fått nog av det partiet, ”som inte är ett invandringskritiskt alternativ”, menar han att hela den ”invandringskritiska avdelningen” borde bilda ett eget lag. Laget skulle förmodligen ingå i Förändring 2011, dit Hirvisaari numera hör.

Hirvisaaris önskedröm kommer nog inte att besannas.

Inför valet 2011 vacklade en rad ”invandringskritiker”, bland dem Suomen Sisus ordförande Olli Immonen, mellan Förändring 2011 och Sannfinländarna. När de kom fram till att de kan maximera sitt politiska inflytande genom att satsa på Sannfinländarna kammade Förändring 2011 noll i det valet. Halla-aho hade gjort sitt val tidigare, då han tackade nej till kandidatur i EU-valet 2009 trots att han först gav grönt ljus för en med Sannfinländarna konkurrerande namninsamlig för ändamålet.

Tvångsäktenskapet mellan Timo Soini och Jussi Halla-aho kommer att bestå eftersom båda parter har nytta av det. Och vad nästa regering beträffar är Halla-aho antagligen i Bryssel när den bildas.

, , , , , , ,

Julgubben och statsministern

21 december, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Julgubben och statsministern)

På onsdagen ordnade kommunminister Henna Virkkunens (Saml) en glöggtillställning för mediefolk. Gästerna fick med sig en liten julklapp, en mörkblå tygkasse försedd med texten Kuntauudistus – Kommunreformen.
Kassen var tom. Det här påpekar jag inte i egenskap av bortskämd journalist, utan för att det förorsakade så många sneda leenden när jag berättade om saken på Centerriksdagsgruppens julfest som hölls samma eftermiddag.
Under hela året har Centerns oppositionspolitik riktat in sig på att såga regeringens förslag till strukturreformer. Otaliga är de riksdagsdebatter där Centern förfasat sig över hur regeringen ”trampar på den kommunala självbestämmanderätten och försämrar servicen för kommuninvånarna”. Även om det andra oppositionspartiet Sannfinländarna också försökt vara med på ett hörn har det här varit Centerns skötebarn.
Samtidigt i takt med det knaggliga föret för strukturreformerna går Centern från klarhet till klarhet i opinionsmätningarna. Enligt den senaste opinionsmätningen i Helsingin Sanomat är Centerns väljarstöd nu 23 procent. Särskilt Samlingspartiet har tappat mark till Centern. Partiet är nere i 18 procent och distanserar med det knappt Sannfinländarna med 17,5. Socialdemokraterna kommer på fjärde plats med 16,7 procent.
Sambandet mellan regeringens sjabbel med strukturreformerna och Centerns lyft är klart. Lika klart är att regeringspartierna hellre ser partiordförande Juha Sipiläs person som förklaringen till Centerns fenomenala återhämtning efter förnedringen i riksdagsvalet 2011. Hellre det än att medge egna tillkortakommanden. Sanningen är förstås att både regeringens besvärliga sits och Sipiläs person tillsammans har lyft Centern.
I sitt eget parti är Sipilä nästan helgonförklarad men också andra partiers politiker tycks redan se honom som nästa statsminister. Ingen har ett ont ord att säga om honom. Inom Socialdemokraterna och Sannfinländarna har man med illa dold avundsjuka noterat det fruktbara julgubbesamarbetet mellan Centern och Samlingspartiet. Som bekant agerade statsminister Jyrki Katainen (Saml) julgubbe på en av Centerns julfester medan Sipilä i julgubbemundering gästade den samlingspartistiska riksdagsgruppens julfest.
Timo Soini (Sannf) talar numera rätt tyst om sig själv som nästa statsminister. Det kan ha att göra med att hans eventuella planer på att ställa upp i EU-valet, men också med att Centern klart har tagit ledarrollen i oppositionspolitiken. Eurons kris, som alltid ger Soini tillfälle att retoriskt briljera, är inte längre samtalsämne nummer ett.
Närmare inpå EU-valet kan läget förstås förändras, men just nu ser den ena oppositionsledaren närmast uttråkad ut medan den andra nästan tvingas värja sig för ryggdunkningar av dem som vill sitta i nästa regering.

, , , , , ,

Etnisk registrering

14 december, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Etnisk registrering)

En dryg vecka har gått sedan ”Kiakkovieraat” ställde till med bråk utanför presidentens självständighetsmottagning i Tammerfors. Ända från början har polisen sagt att det inte var fråga om en demonstration utan om huliganer som kommit för att slåss och åstadkomma skadegörelse. Många som tagit del av bilder på skadade poliser och polishästar, sönderslagna butiksfönster och bilar är säkert benägna att instämma.

Frågetecken återstår ändå och en del blir kanske aldrig uträtade. Polisen visste enligt egen utsago från början att en grupp anarkister skulle dyka upp. Men senare sa polisen att man inte ens försöker utreda vilka det var som arrangerade den så kallade demonstrationen.

Detta samtidigt som anklagande fingrar pekat mot Sitvas, den obundna vänstern vid Helsingfors universitet. Sitvas skötte ju tillsammans med en grupp som kallar sig ”Ryhmä X” om att det fanns busstransport till Tammerfors och ordnade också en stödkonsert.

Sitvas har frånsagt sig allt ansvar för den så kallade demonstrationen. Det är visserligen oklart varför man ordnar stödkonsert och busstransport till något som man absolut inte har någon koppling till, men faktum kvarstår att man åtminstone inte offentligt tycks vilja reda ut vem som egentligen höll i trådarna.

Knappt hade dammet lagt sig efter kalabaliken i Tammerfors så skapade Olli Immonen, sannfinländsk folkvald och ordförande för Suomen Sisu, feta rubriker med sitt skriftliga spörsmål om att Finlands befolkning borde registreras enligt etnisk tillhörighet.

Reaktionerna följde känt mönster. Partiordförande Timo Soini vill inte kommentera och andra partiers politiker såg förslaget som osmakligt och drog paralleller till Nazityskland.

Etnisk registrering görs ändå än i dag, vilket Immonen också pekar på. Men det görs för att möjliggöra så kallad positiv diskriminering av minoriteter.

Aningen på efterkälken kom sedan frågor om vad Immonen vill med förslaget. Det framgår ju inte av spörsmålet. Immonens avsikt är garanterat inte att uppmuntra positiv diskriminering. Han och hela partiets riksdagsgrupp har omfattat ett ställningstagande där man bestämt motsätter sig det.

En vink om vart Immonen vill komma får man om man läser hans blogg från den 24 maj. Han skriver att man ”i fall av arbetsskygghet borde kunna skära ner i socialbidragen till invandrare med finländskt medborgarskap”. Är finländska medborgare registrerade enligt etnicitet är det här enkelt att göra.

Ett hinder på vägen mot Immonens idealsamhälle är ändå att det är lagstridigt att behandla ”invandrare” med finländskt medborgarskap annorlunda än andra medborgare.

, , , , , ,

Allt fler blomsterhattar?

7 december, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (2 kommentarer)

En stor del av torsdagens frågestund i riksdagen ägnades åt att diskutera invandrares rätt till sjukvård. Det var Jussi Halla-aho, galjonsfigur för Sannfinländarnas ”invandringskritiska” falang, som tog initiativ till debatten. Föga överraskande ansåg han pengar kan användas för bättre ändamål än sjukvård för invandrare i allmänhet och papperslösa dylika i synnerhet.

Inte heller andra folkvaldas inlägg i debatten överraskade.

Överraskad blir man först när man drar sig till minnes de riksdagsdebatter om invandring som fördes inför riksdagsvalet 2011. Torsdagens debatt och de som fördes då är som natt och dag.

I den förra riksdagen satt bara en handfull sannfinländare och Halla-aho var inte en av dem, men kritiken mot regeringens invandringspolitik var massiv och ytterst hätsk i tonen. Både oppositionens och regeringsblockets folkvalda öste på och måltavlan var egentligen inte regeringen utan migrationsminister Astrid Thors (SFP).

Sannfinländarnas sensationella frammarsch i opinionsmätningarna hade framkallat hysteri bland de tre stora partiernas strateger och den lösning man valde inom Samlingspartiet, SDP och Centern var att visa att man minsann inte var som tanten i blomsterhatt utan hade ”invandringskritiska” politiker att erbjuda om väljarna ville rösta på dylika.

Strategin fungerade som känt dåligt, även om Sannfinländarnas skrällseger också hade andra orsaker än invandringspolitiken.

Nu när Sannfinländarna är tredje störst tycks riksdagen kunna diskutera invandring under rätt så civiliserade former. I sin blogg beskriver Halla-aho invandringens faror i målande ordalag men som talare är han ingen folkuppviglare. Det försökte han heller inte vara i torsdags och också de andra sannfinländarna som uttalade sig var sakliga. I de fåtaliga inläggen av de andra partiernas ledamöter lyste känslorna likaså med sin frånvaro.

Stiltjen är påfallande med tanke på att vi ligger i startgroparna inför valet till Europaparlamentet och att den (illegala) invandringen från konfliktdrabbade länder är en fråga som man inom varje EU-land måste ta ställning till. Och med tanke på att höger- och andra slags populister, Finlands populister inbegripna, förutspås segra stort i EU-valet.

Nu finns förstås ingen migrationsminister att spotta på, men andra orsaker måste finnas till att debattklimatet i politikens finrum är mer städat i dag. (Debatten på nätet är sedan ett helt annat kapitel.)

Kan det vara så att allt fler politiker inte bara insett att Finland behöver invandrare utan också förstått att man kanske borde välkomna den man behöver? Och att strategin från 2011 inte fungerar?

, , ,

Riskfyllt självberöm

1 december, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Riskfyllt självberöm)

Det var en självsäker Jutta Urpilainen som på lördagen redogjorde för regeringens stora strukturbeslut. Allt hade gått enligt SDP:s noter och de noterna skrev partiet redan i somras. SDP tog ledningen, berättade hon för partifullmäktige.

De andra regeringspartierna, framför allt statsministerpartiet Samlingspartiet har säkert en annan uppfattning om vem som varit den ledande kraften. Också De gröna har på sitt delegationsmöte idkat självberöm. Dito har Kristdemokraterna och de återstående partiernas representanter har i en uppsjö av pressmeddelanden höjt paketet till skyarna. Men så var också Urpilainens budskap riktat till de egna.

Om innehållet i strukturpaketet är socialdemokratiskt ska väl socialdemokrater inte ha något att invända mot det, lyder logiken.

Logiken fungerade rätt bra i Salo. Av de nära sextio fullmäktigeledamöter som var på plats hade ingen några större invändningar mot strukturbesluten, som drabbar bland annat äldrevård och barnfamiljer. Tvärtom fick partiets ministrar motta beröm för en strong insats.

Däremot var oron påtaglig över de historiskt usla opinionssiffrorna. Partiet är i kris och den stora visionen saknas, muttrades det. Partiordförande Urpilainen blev tvungen att påpeka att SDP omfattade en vision redan på partikongressen 2010.

För de flesta väljare är SDP:s vision antagligen inte helt klar. Däremot är det betydligt lättare att bilda sig en uppfattning om regeringens stora strukturbeslut. Om man inte gillar dem och de förklaras vara socialdemokratiska är SDP kanske inte partiet man röstar på.

, ,

Tolerantare än sitt parti

23 november, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (En kommentar)

Statsminister Jyrki Katainen tackade med glädje ja till att tala på årets Islam-Expo, berättade han i sitt anförande. Arrangörerna i Islamska rådet var givetvis mer än glada över att få statsministern på plats.

Men alla i Katainens parti Samlingspartiet klappar knappast händerna av förtjusning över partiordförandens frekventa framträdanden för ökad tolerans.

Nu handlade det om att välkomna muslimsk invandring. På ett allmännare plan ingår orden mångkulturalism och tolerans i de flesta politiska tal Katainen håller. För inte länge sedan var Katainen själv aktiv i att få ut i offentligheten sitt fördömande när hatet mot finlandssvenskar kulminerade i mordhot. Den obligatoriska skolsvenskan försvarar han varje gång han tillfrågas om saken.

Helsingforspolitikern Wille Rydman, ex-ordförande för Samlingspartiets unga, har en inställning till invandring som är rätt identisk med sannfinländaren Jussi Halla-ahos. Han har många meningsfränder i Samlingspartiet.

Ungdomsförbundet har efter Rydman gått allt längre högerut. Nyligen krävde förbundet att hets mot folkgrupp avkriminaliseras. Förbundet var också en av initiativtagarna till medborgarinitiativet för att slopa den obligatoriska svenskundervisningen.

Samtidigt som de unga går högerut har Samlingspartiet kvar ett äldre garde av mer eller mindre stockkonservativa partimedlemmar.

Visserligen har Katainen partikamrater som Alexander Stubb, men frågan är hur mycket tolerantare än sitt parti en partiledare kan vara utan att partiets trovärdighet lider. Katainen räknar antagligen med att steget för en mindre tolerant men EU-positiv samlingspartist är väl långt till Sannfinländarna. Jutta Urpilainen, som i likhet med Katainen nu betydligt oftare än inför valet 2011 uttalar sig för mångkulturalism och tolerans, kan inte göra samma beräkning för Socialdemokraternas del.

Det ultimata svaret har väljarna och det svaret är alltid rätt.

, , , , , , , , , ,

Det eviga dilemmat

16 november, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Det eviga dilemmat)

Är det bättre att ha obegränsad rätt att skälla på impopulära beslut som man inte kunnat påverka, eller är det bättre sitta med och fatta beslut som till stor del dikterats av andra?

Det här välkända dilemmat för alla mindre partier, och nog också för större partier när det handlar om flerpartiregeringar, står Vänsterförbundet inför om en vecka. Då ska partifullmäktige bestämma sig för om man kan godkänna regeringens strukturpaket med hårda bud för kommunerna. Blir det tummen ner går Vänsterförbundet ut ur regeringen.

Vänsterunga, som partiordförande minister Paavo Arhinmäki på sin tid ledde, har kanske mest högljutt talat för regeringssorti, medan många äldre ser en tillvaro i opposition som ganska hopplös. Inställningen till regeringsengagemang är ändå ingen generationsfråga. Många unga, som partifullmäktigeordförande Hanna Sarkkinen, 25, tycker att partiets plats är i regeringen. Markus Mustajärvi och Jyrki Yrttiaho, som sparkades ur riksdagsgruppen för att de röstat för misstroende med regeringen, är 50 respektive 61.

Det var inte heller en generationsfråga när Folkdemokraternas dominerande medlemsorganisation Kommunistpartiet var delat i en majoritet som ville sitta med i regeringen där man ansåg sig kunna påverka samhällsutvecklingen och en minoritet som ville bereda marken för revolution med att skapa missnöje med makthavarna.

I grunden handlar det om vilken metod för att påverka man tror på, men för ministrar och andra i partieliten går det lätt så att perspektivet blir skevt när man sitter och filar på promillesiffror. Lyckas man driva igenom önskad siffra ser man det som en stor seger som de fattiga också borde se. För att inte tala om den perspektivförskjutning som olika slags ministerförmåner för med sig.

För partiaktiva utanför eliten kan obegränsade möjligheter att skälla på makthavarna kännas lockande om det ökar möjligheterna att komma framåt i den politiska karriären. När man väl sitter i ministerbilen kan man oja sig över att folk inte inser de ekonomiska realiteterna.

Också Paavo Arhinmäki var en gång en arg ung man.

Möjligheten att i opposition fritt skälla på ministrarna kan i och för sig kännas lockande för hela partier som kämpar med dalande opinionssiffror. Med bara ett och ett halvt år till valet börjar det ändå vara väl sent för det för ett regeringsparti. Det är nämligen svårt att utdöma beslut man själv varit med om att fatta.

Arhinmäki torde lugnt kunna ställa partifullmäktige frågan om de verkligen tror att regeringen fattar bättre beslut om Vänsterförbundet inte är med.

, , , , , ,

Välinformerad förvirring

9 november, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (En kommentar)

När sociologen Manuell Castells i slutet på 1990-talet kom ut med sitt trebandsverk Informationsåldern intog han tätplatsen bland framtidsforskarna. Han har getts samma betydelse som förklarare av världen som samhällsteoretikerna Max Weber och Karl Marx. Castells böcker ingår i kurslitteraturen på alla högt rankade universitet i världen.

När det begav sig hörde filosofen Pekka Himanen till Manuell Castells adepter. I dag berättar Castells att hans studenter blir imponerade när de hör att han känner Himanen.

I Finland tycks ingen bli imponerad av Himanen. Det väger lätt att framtidsrapporten han och Castells på torsdagen presenterade bygger på forskarnas verk på engelska som passerat argusögon på Oxfords universitet. Men ingen är ju profet på egen mark.

Man kan säkert berättigat kritisera apporten för att den egentligen bara upprepar Castells kungstankar från tjugo år tillbaka. Överraskande är ändå med vilken frenesi rapporten utdöms av finländska forskare som man i Oxford antagligen aldrig har hört talas om.

Forskare bör ju inte ha politiska baktankar. Det är däremot tillåtet för politiker och det är inte överraskande att Jyrki Katainens (Saml) beställningsarbete sågas av oppositionen i allmänhet och Timo Soini (Sannf) i synnerhet.

I en intervju för Yle pekar Castells ut Soinis parti som orsaken till att Finland tagit några kliv bakåt i utvecklingen och därmed minskat möjligheterna till framgång i framtiden. Intolerans och inkrökthet är farligt, betonar Castells. Farligt är enligt honom också att Sannfinländarna lyckats påverka de andra partierna i fel riktning.

Särskilt vänstern har enligt Castells tappat tråden, men kanske också Jyrki Katainens parti kunde ta sig en funderare över i vilken mån man låtit sig påverkas av den sannfinländska retoriken? Varken Samlingspartiet eller Socialdemokraterna har idkat någon större självrannsakan om sitt beteende och bidrag till Sannfinländarnas skrällseger 2011.

Det är så sant som Castells konstaterade för ett tjugotal år sedan: 2000-talet kommer att vara en tid som präglas av en välinformerad förvirring.

, , , ,

I Sverige är vi bäst

2 november, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (2 kommentarer)

Den svenska tidningsdraken Expressens Eric Erfors förfasar sig i en ledare över galenskaper som sker i Sveriges nordiska grannländer.
I Norge bränner Fremskrittspartiets justitieminister en dagstidning i protest mot dess journalistik. Samma partis jämställdhetsminister har sagt att offret också har ett ansvar vid en våldtäkt och beklagat man läser ”homoäventyr” för förskolebarn.
I Finland skickar Sannfinländarbossen Timo Soini i väg partikamraten ”fullblodsrasisten” Jussi Halla-aho till Europarådet i Strasbourg, rådet som har som uppgift att stärka de mänskliga rättigheterna.
Som att befordra en pyroman till brandman, menar Erfors och citerar Halla-ahos i Finland välkända blogginlägg. Bland annat dem som renderade honom domar för hets mot folkgrupp och brott mot trosfrid.
– Galenskaperna är lika många som sjöarna i Finland, skriver Erfors.
Jag håller fullständigt med Erfors om att det han räknar upp är galenskaper. Och väntar med spänning på den fullständiga listan. Sjöarna i Finland är talrika.
Däremot skorrar den självbelåtet storsvenska bedömningen om att dylika galenskaper aldrig skulle gå för sig i Sverige falskt i mina öron.
Erfors noterar själv att Sverigedemokraterna inför EU-valet 2014 enats om en politisk plattform tillsammans de mest högerextremistiska och främlingsfientliga partierna i Europa, som franska Nationella fronten och österrikiska Frihetspartiet.
Det går för sig i Sverige, däremot inte i Finland.
Timo Soini har deklarerat att han inte vill ha något att göra med den församlingen, Sverigedemokraterna inbegripna.
Ansvaret vilar tungt på Soini för att han i jakten på skrällsegern 2011 välkomnade rasismen på partiets kandidatlistor, men det man lätt missar i Sverige är att Sannfinländarna är ett så mycket större parti än Sverigedemokraterna att hela SD på ett ungefär när motsvarar den främlingsfientliga falangen i Sannfinländarna.
Halla-ahofalangens och Sverigedemokraternas retorik om mångkulturalism och ”islamiseringen” av Europa är identisk. Med retoriken är de två en del av den antiislamska rörelsen Counter Jihad, som inspirerade den norska massmördaren Anders Behring Breivik.
Inför riksdagsvalet i Sverige utpekade Jimmie Åkesson ”massinvandringen från muslimska länder” som det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Vad jag vet har han inte tagit tillbaka det uttalandet och hetsandet mot det mångkulturella Sverige pågår för fullt.
– Hur många ska behöva skjutas i våra förorter innan de ansvariga för projektet ”det mångkulturella nya Sverige” kan erkänna sitt misslyckande, undrar man på Sverigedemokraternas Facebookvägg.
Det går för sig i Sverige.

, , ,