Att Samlingspartiet det här veckoslutet kongressar och väljer ny partiordförande, som också ska bli statsminister, har knappast undgått någon. Betydligt färre har antagligen noterat att också Centern samtidigt håller partikongress.
Inget drama är att vänta på Centerns kongress, så det är inte underligt att de stora rubrikerna uteblivit. Dessutom är ju Centern ett oppositionsparti, det mindre dessutom.
Samlingspartiets nya ordförande blir alltså också statsminister, om hen inte klåpar sig i de så kallade miniregeringsförhandlingarna, förstås. Samtidigt fortsätter Juha Sipiläs parti den frustrerande tillvaron i opposition.
Frågan är ändå vem som är i vilken roll efter riksdagsvalet. Centerns partisekreterare Timo Laaninen vill bli återvald på sin post för att kunna bocka för den sista punkten på listan över saker som han har skött väl. Centern in i regeringen 2015, lyder den.
Samlingspartiets partisekreterare Taru Tujunens lista över väl skötta saker är lång som nödåret, men givetvis har inte heller hon kunnat bocka för motsvarande punkt för sitt eget partis del.
Det verkar allt klarare att kampen om tätpositionen förs mellan de här två borgerliga partierna. Säker på att få sitta i regeringen kan man egentligen bara vara om man blir störst eftersom man då som statsministerparti får välja sina regeringspartners.
För Centern är situationen så till vida bättre att regeringsdörren lätt öppnas också med en silverplats. Alternativen kan nämligen lätt tryta för Samlingspartiet när det knappast är möjligt att skriva ihop sig med Sannfinländarna om EU-politiken. Blir Centern störst och kan välja är Sannfinländarna däremot inte uteslutna.
Sannfinländarna har varit tredje störst i en lång räcka mätningar och Timo Soini har inte på länge ångat på om hur han ska bli statsminister. I stället har han vinnlagt sig om att partiet ska ha en regeringsduglig profil. När Jussi Halla-aho åkt till Bryssel är dessutom den finländska invandringsfientlighertens ideolog borta. Bara Olli Immonen håller antiislamska Counterjihads fana högt i Helsingfors.
Det kan hända att SDP, vars kräftgång bara tycks fortsätta, i något skede gör annorlunda profilbedömningar än Soii, så svåra regeringsförhandlingar blir det nog. Många måste ju komma överens, eftersom det efter skrällen 2011 inte längre finns några stora partier, bara de ovannämnda medelstora och några små, och de ekonomiska utmaningarna bara blivit svårare.
Fast om man är ense om att man räddar välfärdssamhället genom att montera ner det går det förstås vägen. Sedan återstår bara att enas om att försvarsanslagen ska höjas och Natoutredningen från 2007 uppdateras så att slutsatserna blir de rätta.