På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Rejält åt skogen

30 mars, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (3 kommentarer)

Det har varit paus i riksdagsarbetet men det har minsann inte lagt sordin på den politiska debatten. Dagarna innan stilla veckan fick ”Hautalagate” i rubrikerna ge plats åt ministrarnas ofattbart klumpiga piruetter kring besluten i budgetramförhandlingarna.

De som för en dryg vecka sedan var med på regeringens så kallade presskonferens där information skulle ges om ramförhandlingarna kunde inte tro sina öron när de fick höra att ingenting fanns till pappers om de stora och omvälvande beslut som fattats och att det fanns väldigt lite tid för muntlig presentation av besluten eftersom ministrarna måste i väg till riksdagens frågestund.

När ”presskonferensen” inleddes med sex monologer av partiordförandena i regeringen i vilka beslutens förträfflighet prisades ur sex olika synvinklar blev det tid för bara en fråga och ett kort men luddigt svar av statsminister Jyrki Katainen.

Under mina över trettio år som politisk journalist har jag vad jag minns aldrig upplevt något liknande. Det jobbigaste med motsvarande överläggningar har brukat vara att man fått beslutspapperen samtidigt som presskonferensen inletts. Därmed har det gällt att koncentrera sig på tre saker samtidigt: läsa igenom luntorna med besluten, lyssna på ministrarnas förklaringar om dem och formulera frågor som förhoppningsvis genererar svar om eventuella avigsidor av besluten.

Det är inget märkligt med att ministrar förklarar sina beslut till det bästa. Inte heller att de prioriterar riksdagens frågestund. Däremot är det oerhört att regeringen inte ordnat ett tillfälle där alla beslut med alla tillhörande siffror presenterats och med de centrala ministrarna på plats för att svara på de frågor som besluten och siffrorna väcker. Det oerhörda är ingalunda att journalisternas jobb försvåras, utan att regeringen inte ger rejäl information om beslut som påverkar alla medborgare. Rejäl är för övrigt ett ord som Katainen flitigt använder för att beskriva regeringens politik.

Att informationsstrategin barkat rejält åt skogen skriver antagligen också många i regeringsleden under. Först började rykten surra om vilken inverkan de nära banden mellan statsministern och EK-chefen hade på sänkningen av samfundsskatten och nu knorras det om att ändringarna i dividendbeskattningen är guld värda för många storkapitalister. Debatten om hur stora kommunalskattehöjningar och serviceförsämringar den sänkta samfundsskatten leder till börjar också så småningom komma i gång.

Det svider särskilt i regeringens vänsterflank och Paavo Arhinmäki har påpekat att regeringen enhälligt förbehållit sig rätten att i höst ifrågasätta sin dito enhälliga gåva till storkapitalisterna.
Att man förbehållit sig den rätten tyder på att det dunkelt sagda var det dunkelt tänkta.

, ,

Främlingsfientlighet och medborgaraktivitet

16 mars, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (En kommentar)

Debatten om hur riksdagen ska behandla medborgarinitiativen går het. Främst har debatten handlat om det enda som hittills lämnats in, det om att förbjuda pälsnäringen, och medborgarinitiativet för könsneutrala äktenskap, där namninsamlingen ännu inte startat.

I riksdagen våndas man nu över hur man ska tillmötesgå de berättigade kraven på att den här formen av medborgaraktivitet (som man själv uppmuntrade med att skapa möjligheten) ska tas på allvar utan att rucka på den status de folkvaldas egna initiativ och beslut har.

Riksdagens generalsekreterare Seppo Tiitinen har i Helsingin Sanomat konstaterat att förväntningarna på medborgarinitiativen är för stora. Det kan ju enligt honom inte gå så att ett medborgarinitiativ åsidosätter den demokratiskt valda riksdagens vilja.

Alla vi som har rösträtt har haft möjlighet att påverka riksdagens sammansättning. Att riksdagen ser ut som den gör och en majoritet för det egna behjärtansvärda medborgarinitiativet kanske inte står att få är demokrati. De minst 50 000 namn som behövs för att ett medborgarinitiativ ska nå riksdagen motsvarar uppskattningsvis antalet väljare bakom tre riksdagsledamöter. Det här kan speglas mot kravet på att medborgarinitiativen ska likställas med lagmotioner med över hundra folkvaldas underskrifter.

Bland medborgarinitiativen finns fyra stycken som i varierande grad vill försvaga svenskans ställning. Det färskaste, där Samlingspartiets unga är med, får garanterat ihop minst 50 000 namn. Innebär det att nonchalera medborgarnas aktivitet om riksdagens majoritet säger nej till det initiativet?

De sannfinländska riksdagsledamöter som är (eller varit) medlemmar i Suomen Sisu skulle aldrig i världen få ihop över hundra riksdagsledamöter bakom en lagmotion för det som nyvalde ordföranden Olli Immonen pläderat för, att stoppa ”islamiseringen” och gå in för att ta emot ”kvalitativt bättre men till antalet färre invandrare”.
I riksdagsvalet 2011 invaldes förutom Immonen Sisumedlemmarna Jussi Halla-aho, Juho Eerola och James Hirvisaari. Eerola och Hirvisaari har av olika orsaker lämnat föreningen, men åsikt har de inte ändrat. Väljarna bakom den här kvartetten är så många att det räcker till för att få ihop ett medborgarinitiativ om att skrota det mångkulturella samhället.

Innebär det att nonchalera medborgarnas aktivitet om riksdagen inte tar ett främlingsfientligt initiativ till behandling?

, , , , , ,

Glansbilden bleknar

9 mars, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Glansbilden bleknar)

”Himasgate” har man reda hunnit kalla uppståndelsen kring statsminister Jyrki Katainens (Saml) agerande när han beställde den omtvistade framtidsrapporten av sin vän filosofen Pekka Himanen.

Lika dramatiska följder som i Watergateskandalen blir det inte, men Sannfinländarnas Teuvo Hakkarainen och nio andra folkvalda har med sin anmärkning där de ber att grundlagsutskottet ska bedöma om det finns skäl att anta att Katainen har brutit mot ministeransvarighetslagen sett till att ”Himasgate” hålls i rubrikerna.

TV-kamerorna var på plats på torsdagen när grundlagsutskottet tog itu med saken och det kommer de att vara under hela köret. Det kommer inte att sluta i riksrätten men glansbilden av Samlingspartiets dynamiska ledare som lyckas med allt och dessutom alltid har det kul har redan börjat blekna.

”Himasgate” kan sätta sina spår i nästa veckas förhandlingar om budgetramarna. Katainen har varit uppenbart irriterad och en irriterad statsminister med behov av positiv profilhöjning är inte den bästa kompromissmakaren. Också annars knorras det i leden över att Samlingspartiets ideologi inte syns tillräckligt i regeringens arbete.

När motsvarande knorrande hörs bland Socialdemokraterna samtidigt som svåra beslut måste fattas är det inte underligt att oppositionen förhoppningsfullt börjar sia om nyval.

Sannfinländarnas ordförande Timo Soini bedömde förra veckan i Yles Ykkösaamu att relationerna mellan Samlingspartiet och SDP just nu är synnerligen ansträngda och att det inte är uteslutet att ett misslyckande i ramförhandlingarna leder till nyval.

Meningsskiljaktigheterna och beslutsångesten är av den kalibern att en regeringskris nog kunde vara möjlig – om någon hade något att vinna på det. Det har i alla fall inget av de sex regeringspartierna.

I regeringskorridorerna viskas om att själarnas sympati verkligen inte längre existerar mellan Jyrki Katainen och Jutta Urpilainen (SDP) men att de två håller ihop för att alternativet med en ny regeringsbildning förskräcker.

Också för de mindre regeringspartierna förskräcker alternativet. Deras inflytande är nu betydligt större än den parlamentariska styrkan skulle räcka till för eftersom de två största regeringspartierna inte längre har riksdagens majoritet bakom sig.

Svunna är de tider då regeringens två stora kunde besluta om saker och ting över huvudet på de små. De stora är bara medelstora i dag och en återgång till tiderna då det enda spänningsmomentet i valet var vilka två av Samlingspartiet, SDP och Centern som skulle bli störst och i den nya regeringen fortsätta med den gamla regeringens politik är inte i sikte.

, , , , , , ,

Sluta inte tjata

2 mars, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (En kommentar)

Filosofen Pekka Himanen har varit ett centralt diskussionstema också den här veckan.

På torsdagens frågestund i riksdagen upprörde hans alster känslorna mer än resultaten från regeringens halvtidsgranskning. Det är i och för sig inte konstigt, så luddiga som de var hade oppositionen svårt att ge konkret kritik.

Samtidigt som de större partiernas politiker gnabbats om det som enligt dem är de större frågorna har SFP:s ordförande minister Carl Haglund fortsatt sitt enmanskrig mot partiordförande Timo Soinis (Sannf) strategi mot rasismbeskyllningar.
När Soini i BBC-programmet Hardtalk (20.2) hårdgrillades om rasism bland sannfinländare. bemötte han beskyllningarna på exakt samma sätt som han gjort sedan 2008. Han är själv inte rasist, han kan inte ta ansvar för vad andra i partiet häver ur sig och de sannfinländare som dömts för sin retorik har fått straff nog för att han ska vara barmhärtig och bryta sitt löfte om att slänga ut dem ur partiet, går argumenteringen.
– Soini skämmer inte bara ut sitt parti utan skadar även Finlands rykte. Med ett småleende på läpparna förringar han det väldigt allvarliga problemet med rasism, var Haglunds reaktion efter programmet.
Soini kontrade med att Haglunds beteende var under all kritik och tackade nej till att diskutera själva saken med honom.

I en intervju för FNB (27.2) uttryckte Haglund sedan sin frustration över att Soini igen slipper ta ansvar och riktade ett anklagande finger mot de tre före detta stora partierna för att de enligt honom av rädsla för att förlora röster valt att i fråga om främlingsfientlighet inte ta fajt med Soini.
I riksdagsvalet 2011 undvek de tre inte bara fajten, de gick in för en dubbelstrategi där ledande politiker i invandringsfrågor klistrade sig så nära Sannfinländarna som möjligt. Det vann de inget på men FNB:s uppföljning av Haglundintervjun (se Hbl 2.3) visar att en del inte lärt sig något.
Om rasismen klassas som ett mindre problem behöver man ju inte riskera att förlora röster med att diskutera saken och konfrontera Soini. Därmed skyfflas ansvaret för att ställa Soini till svars över på journalister och politiker från partier som inte konkurrerar om främlingsfientliga röster. De här politikerna och journalister från medier som för Sannfinländarna har mindre betydelse behöver Soini inte bry sig om.
Då kan taktiken vara mindre sofistikerad, som när han i en intervju för Hbl (17.2.2009) efter att jag ställt en lång rad frågor om vad det antirasistiska avtal han som partiordförande skrivit under förpliktar honom till avslutade intervjun med att uppmana mig att ”sluta tjata om detaljer”.

, , ,

Kaos eller begravning

23 februari, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Kaos eller begravning)

Lagutskottets ordförande Anne Holmlund (Saml) fick på tisdagen vad hon beställde. Riksdagens talmanskonferens gav henne enhälligt rena papper för hur hon hanterat lagmotionen om könsneutrala äktenskap.
Utan att ta ställning till motionens innehåll konstaterade talmanskonferensen att det finns regler för vilka ärenden som behandlas brådskande.
– Endast lagmotioner med över hundra underskrifter har en omkörningsfil och det har ju inte den här motionen, förklarade talman Eero Heinäluoma (SDP).
Det var efter att riksdagskollegerna Mikael Jungner (SDP) och Ville Niinistö (Gröna) anklagat Holmlund för att bromsa behandlingen av lagmotionen som hon krävde att talmanskonferensen tar ställning i frågan. Holmlund hör själv inte till undertecknarna.
För var och en som bekantat sig med paragrafer och praxis i riksdagen borde det stå klart att Holmlund inte har bromsat. Hon har inte behövt göra det eftersom det är riksdagens majoritet som utgjort bromsen. Motionen i fråga har 76 underskrifter och i lagutskottet har sju av sjutton medlemmar ansetts höra till förespråkarna. Väl medvetna om det sannolika slutresultatet har ingen av dem hittills krävt att utskottet ska rösta om att ta motionen till behandling.
Lagmotionens motståndare har med andra ord inte behövt anstränga sig särskilt mycket för att hålla frågan borta från riksdagens dagordning.

På torsdag förmiddag gick ändå Peter Östman (KD) ut med ett pressmeddelande där han betonar att lagmotionen måste behandlas på samma grunder som andra med under hundra underskrifter eftersom ”ett annorlunda förfaringssätt skulle avvika från nuvarande behandlingsprinciper och leda till kaos”. Enligt Östman finns det många andra lagmotioner i utskotten som då i jämlikhetens namn borde ges en liknande särbehandling.
Östman påpekar också att lagutskottets arbetsbörda är mer än tillräcklig med alla regeringspropositioner och lagmotioner med över hundra underskrifter som har förtur.

Senare på torsdagen beslutade lagutskottet på förslag av lagmotionens förespråkare enhälligt att motionens öde ska diskuteras på utskottets möte nästa vecka. Också Östman var med på noterna eftersom ”det här aldrig tar slut annars”.

På diskussionen följer en omröstning om motionen ska tas till behandling eller inte. Motståndarna räknar med att vinna omröstningen även om deras majoritet i och med att ett par utskottsmedlemmar bytts ut krympt. Bland annat har SFP:s Lars Gästgivars fått bereda plats för Stefan Wallin.

Den handlar nämligen inte ”bara” om könsneutrala äktenskap utan också om paragrafer och vedertagna principer för riksdagsarbetet. Tas den här lagmotionen med långt under hundra underskrifter till behandling går man emot de principer som talmanskonferensen just slagit fast och frågan blir vilka andra lagmotioner med under det magiska antalet namn som i jämlikhetens namn borde tas till behandling. En annan fråga är vilka ärenden som då blir omkörda, ärenden som enligt regler och paragrafer bör behandlas brådskande.
Hur det än går med lagmotionen kan ett förslag till könsneutral äktenskapslag landa på Holmlunds bord i form av ett medborgarinitiativ. I mars är det meningen att insamlingen av de 50 000 underskrifter som behövs för ändamålet ska inledas.
Enligt vissa opinionsmätningar är de folkvalda i dag värdekonservativare än folket beträffande könsneutrala äktenskap. Frågan är vad det spelar för roll för politikern som å ena sidan förutsätts hålla fast vid sin egen övertygelse, den man invalts med, och som å andra sidan förutsätts hålla sig ajour med förändringar i väljarnas attityder.

Titaner och vanliga dödliga

16 februari, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Titaner och vanliga dödliga)

Det blev nog fel namn på barnet när talman Eero Heinäluoma (SDP) döpte den nya modellen för riksmötets öppningsdebatt till Titanernas kamp. Som Hbl konstaterade tidigare i veckan blev det en trist debatt där titanerna lyste med sin frånvaro.
Det var i och för sig inte konstigt att titanerna inte var med. Om man med titaner avser ledare för stora och inte bara medelstora partier finns det nämligen inte längre några titaner i riksdagen.
Svunna är de tider då man måste få långt över femtio mandat för att bli störst i riksdagen och det bara var Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Centern som hade realistiska möjligheter att avgå med segern i kampen.
Efter Sannfinländarnas skrällseger 2011 har vi en ny konstellation där de största partierna är fyra till antalet och de är medelstora med runt fyrtio riksdagsmandat var. Det här satte sin prägel på regeringsbildningen och det påverkar också riksdagens arbete. I stället för tre gudomliga titaner har vi fyra vanliga dödliga.
Före 2011 tänkte ingen på att ordna en titanernas kamp men då kunde man kanske ha fått till stånd en sådan med att ordna en duell mellan statsministern och det enda stora oppositionspartiet.
Få förståsigpåare tror att konstellationen med tre stora som dominerar den politiska scenen kommer igen så nu skulle det gälla att fundera på vad som fungerar när två av fyra något så när stora partier befinner sig i opposition. Det antas nämligen vara ett rätt så sannolikt alternativ också när kommande regeringar bildas.
Gäller det den ekonomiska politiken skulle statsministern och finansministern kontra två oppositionsledare vara ett intressantare upplägg än det där statsministern med en ideologi som skiljer sig från finansministerns ensam får redogöra för regeringens beslut. Ritas inte partikartan om igen står det ju klart att statsministern och finansministern också i kommande regeringar har olika partitillhörighet.
Jyrki Katainen (Saml) har sagt att han njöt av debattera med oppositionsledarna Timo Soini (Sannf) och Juha Sipilä (C). Det är inte alls överraskande. Ensam på regeringens planhalva behövde Katainen ju inte gå in på något som skulle avslöja de spänningar som finns mellan Samlingspartiet och SDP.

, , ,

Besvikelse och beslutsångest

20 oktober, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Besvikelse och beslutsångest)

Minerna var aningen mer behärskade men annars påminde reaktionerna på nederlaget i omröstningen om platsen i FN:s säkerhetsråd om dem som följer på blygsamma finländska framgångar i icke politiska sammanhang.

Som en ex-kollega påpasslig jämförde: Hela bestyret påminner om Finlands förmodade framgångar i OS eller Eurovisionstävlingen. Inför valet skryter lagledningen med en säker framgång, medierna köper propagandan och så blir det som det blir.

Besvikelsen ute på finländska gator och torg över att det blev Luxemburg och inte Finland är ändå garanterat mindre än när Finland förlorar strategiska matcher i ishockey. Tilläggas kan också att en seger i OS eller Eurovisionstävlingen ger större rubriker världen över än ett inval i FN:s säkerhetsråd. Få kan på rak arm räkna upp vilka de icke permanenta medlemsländerna är.

Störst är besvikelsen nog bland de politiker som väl medvetna om att påverkningsmöjligheterna för en icke permanent medlem är begränsade ser en plats i rådet som en bra propagandaplattform för att putsa upp Finlandsbilden, lite som 1969-1970 när Finland passade på att rätta till illvilliga finlandiseringsuppfattningar.

Nu efter valet har flera politiker konstaterat att det antagligen spelade en stor roll att Luxemburg aldrig tidigare suttit i säkerhetsrådet. Hade man före valet fäst större uppmärksamhet vid den lilla detaljen, vid att USA och andra Natoländer gärna väljer länder som också hör till militäralliansen och vid att Luxemburg i motsats till Finland bedriver en förutsägbar Europapolitik skulle överraskningen över omröstningsresultatet inte ha blivit så stor.

För de flesta finländare är frågan om hur den segslitna tvisten om omorganiseringen av den finländska sjukvården ska avgöras en betydligt viktigare fråga än den förlorade säkerhetsrådsplatsen. Ministergruppen som bereder ärendet lyckades inte heller den här veckan nå enighet. Ministrarna lär nog vara överens om att förvaltningsenheterna bör vara större för att de ska klara av att sköta hela social- och grundsjukvården och delar av den specialiserade sjukvården, men hur stora de ska vara är knäckfrågan.

Avsikten är att fortsätta ansträngningarna nästa vecka, men vid det här laget står det klart att löftena om ett förslag i god tid före kommunalvalet inte infrias. På torsdagen antydde finansminister Jutta Urpilainen (SDP) i TV rentav att förslaget kommer först efter valet. Det skulle till oppositionens glädje ge ett intryck av en regering med beslutsångest. Å andra sidan kan de sex regeringspartierna propagera för just sin modell i stället för att tvingas försvara en kompromissernas kompromiss.

, , , ,

Usla utsikter

13 oktober, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Usla utsikter)

Alla politiska val är olika och allra mest olika är presidentval och kommunalval. Den här självklarheten tål att nämnas när det handlar om De grönas usla utsikter i kommunalvalet om ett par veckor.

Tidigare i år kunde De gröna glädjas åt Pekka Haavistos fenomenala framgång i presidentvalet och många uttalade sig tvärsäkert om hur det skulle ge partiet ett lyft också i följande val. En del menade också att presidentvalet var en manifestation för tolerans, en välkommen sådan efter Sannfinländarnas skräll i riksdagsvalet med ett hårdare attitydklimat som följd.

Rätt snart efter presidentvalet blev det klart att attitydklimatet ingalunda har påverkats och de senaste opinionsmätningarna visar att det i kommunalvalskampanjen inte finns ett uns kvar av Haavistofenomenet.

Det är inte alls konstigt. Genast efter presidentvalet konstaterade Sannfinländarnas ordförande Timo Soini, som själv gjorde en blek insats i det valet, att han fortsättningsvis leder det tredje största partiet och därför är ordförande för det prestigefyllda utrikesutskottet i riksdagen, medan Haavisto bara är en man i ledet i samma utskott. Nu väljs ju dessutom ingen galjonsfigur för Finland utan mängder av beslutsfattare som ska ta itu med lokala frågor i hemkommunen.

Enligt Helsingin Sanomats mätning backar De Gröna i sitt starkaste fäste, huvudstadsregionens stora kommuner. Ute på landsbygden är det inte lika illa av den enkla anledningen att partiet där är så svagt att det inte finns mycket att backa ifrån.
Samtidigt tycks Sannfinländarna gå framåt på alla fronter, också i huvudstadsregionen. I Soinis hemkommun Esbo visar mätningarna ett mindre plus än på många andra håll. Det beror på att Soini, röstmagneten för fyra år sedan, drog in så många kandidater i fullmäktige att partiet redan har en stark ställning i staden.

Det finns inget direkt samband mellan De grönas kräftgång och Sannfinländarnas frammarsch. Få väljare vacklar mellan de två. Helt oberoende av Sannfinländarna lider De gröna av att partiet inte längre ses som utmanaren med fräscha idéer. Alla talar om att satsningarna på miljö och närdemokrati varit otillräckliga och De gröna hör till maktpartierna i huvudstadsregionen. Som regeringsparti kan De gröna också rikspolitiskt kopplas ihop med impopulär maktutövning. Konstellationen är lik den inför riksdagsvalet och det valet gick som känt uselt.

Sannfinländarna kan däremot ånga på både lokalt och rikspolitiskt. I riksdagen kan man anklaga regeringspartierna för tillkortakommanden med strukturreformerna och EU-politiken och på det lokala planet är man (ännu) en uppstickare utan ansvar.

, , ,

Världens medelpunkt

29 september, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Världens medelpunkt)

”Dags att komma hem”, är Centerns slogan i kommunalvalet. När den på torsdagen presenterades för medierna fick partiordförande Juha Sipilä frågor om man måhända hade väljare som övergett Centern i tankarna. Så pass illa ser det nämligen ut för Centern i opinionsmätningarna.

– Det är nog inte i första hand fråga om jakten på de förlorade väljarna, svarade Sipilä.

Centern betonar hemmets betydelse eftersom det sitter djupt i Centern. Sipilä hänvisade till partiets lärofader Santeri Alkios bevingade ord: varje hem är världens medelpunkt.

Under Alkios tid fanns hemmen för det mesta på landsbygden och lantbruket var utkomstkällan. Det här påverkar fortfarande Centerns politik. Man talar sig varm för att hemmen på landsbygden ska ha servicen nära medan storstädernas problem med långa avstånd mellan väljaren och beslutsfattaren inte får samma uppmärksamhet. Så är ju också Centern en lilliput i Helsingfors, som dessutom riskerar krympa ytterligare när Mari Kiviniemi inte längre ställer upp.

Centerns tvåstegsmodell för kommunreformen, det vill säga ungefär lika stora kommuner som nu plus en förstärkning av landskapens ställning, är ingen överraskning. Partiet har i decennier målmedvetet arbetat för att stärka landskapen.

Landskapsförbunden har varit ett sätt för Centern att öka sitt inflytande i större städer där Samlingspartiet för det mesta är starkast. I förbunden sitter ju också representanter för de små landsortskommunerna och i de flesta dylika i det finska Finland styr Centern enväldigt.

Hur inflytandet kan användas såg vi i dragkampen om Karlebys orientering. Då ansåg Centern att Karelbys åsikt vägde lätt eftersom landskapsförbundet med de små centerstyrda kommunerna som medlemmar tyckte annorlunda.

Centern hävdar att ett syfte med kommunreformen är att komma åt landskapen och att det framför allt är Samlingspartiet som driver på. Samtidigt gör man Samlingspartiet till huvudmotståndare i kommunalvalet.

Visst går Samlingspartiet i spetsen för en kommunreform som kan innebära att landskapsförbunden så småningom skrotas och det har naturligtvis en maktpolitisk dimension, men ett argument för att tona ner landskapsförbundens roll är också att de inte styrs särskilt demokratiskt.

När Juha Sipilä fick en fråga om det inte vore skäligt att införa direkta val till landskapsfullmäktige om landskapens ställning ska stärkas såg han närmast förvånad ut. Utesluta den möjligheten kunde han givetvis inte, det skulle inte ha sett bra ut.

,

Enligt känt mönster

22 september, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Enligt känt mönster)

En av de största nyheterna förra veckan var att Timo Soini var sjukskriven på grund av en besvärlig flunsa. Den här veckan har en nyhet av motsvarande dignitet varit att han blivit frisk. I en rad intervjuer har Soini fått förklara sin inställning till arbetet som partiordförande. Det är arbetskrävande att leda ett så stort parti som Sannfinländarna och Soini har inte för vana att i onödan delegera arbetsuppgifter, har vi fått veta.

Det är svårt att föreställa sig att det i motsvarande situation skulle bli ett lika stort mediepådrag med någon av de andra partiordförandena.

Fler rubriker blev det när Juha Väätäinen, ilsken över uteblivet stöd i maktkampen i Sannfinländarnas Helsingforsdistrikt, öste på med att Soini skulle må bättre om han var fyrtio kilo lättare, när Soini med förnärmelse reagerade på Väätäinens hälsoanalys och slutligen när de två herrarna försonades inför TV-kamerorna.

Mönstret känns bekant från riksdagsvalet 2011. Också då var Timo Soini och hans Sannfinländare de som fick rubriker och utrymme i medierna nästan oberoende av vad som sades och gjordes. Varje gång en ny opinionsmätning kom fick Soini stå och förklara sitt partis utomordentlighet.

Både inför och efter valet 2011 konstaterade forskare och andra förståsigpåare att det blev en snöbollseffekt. Hajpen kring Soini bidrog till att göra det sannfinländska fenomenet större.

Oberoende av hur det är med det den här gången visar Yles opinionsmätning att 17,2 procent av finländarna just nu stöder Sannfinländarna. Det är tre gånger så många jämfört med förra kommunalvalet och inte mycket från riksdagsvalets nästan 20 procent. Blir de här siffrorna verklighet på valdagen är skrällseger nummer två för Sannfinländarna ett faktum.

Enligt Yles mätning blir Centern kommunalvalets stora förlorare. Partiets understöd har sjunkit till 15,9 procent. Det är fyra procentenheter lägre än 2008. Samlingspartiet är fortfarande etta men Socialdemokraterna kommer inte långt ifrån. Det här kan ge en liten fingervisning om vilket parti som kommer att läcka mest till Sannfinländarna.

Frågan är inte längre om Sannfinländarna går framåt i kommunalvalet utan hurudan segern blir, det vill säga vilket slags sannfinländare som kommer att befolka fullmäktigeförsamlingarna runt om i landet.

2011 var invandringspolitiken en stor fråga och den sannfinländska riksdagsgruppen fick ett stort inslag av främlingsfientlighet. Den här gången har invandrarfrågan lyst med sin frånvaro medan EU-politiken tycks få ett oproportionerligt stort utrymme i debatten.

Månne fullmäktigeförsamlingarna kommer att fyllas av sannfinländska ivriga EU-belackare?

, ,