På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Knepigt värre

24.05.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Knepigt värre)

Opinionsmätningarna följer på varandra och EU-valet segrare och förlorare verkar redan ha utsetts. Enligt den senaste mätningen här hemma är Samlingspartiet, Sannfinländarna och Vänsterförbundet valets segrare. SFP, Kristdemokraterna och De gröna förlorar mandat. Trots att Socialdemokraternas väljarstöd rasar räcker det som blir kvar ändå för att de två mandaten ska vara ohotade. Enligt Yles senaste mätning skulle Centern hålla ställningarna.

Det ser lite annorlunda ut på Vote Watch Europes sidor. Där förlorar Centern ett mandat, medan Sannfinländarna får tre. Det är nog så att den enda säkra mätningen görs på valdagen.

Finland har bara 13 av 751 mandat i parlamentet, så intressant är också att studera vad mätningarna säger om partigrupperna. Ett tag såg det ut som om den socialdemokratiska gruppen S&D skulle segra och gå om konservativa EPP, dit Samlingspartiet hör. Nu är siffrorna 217-201 till EPP:s fördel. I ett europeiskt perspektiv gör vänstern i alla fall ett bra val. Det här gäller i synnerhet Vänstergruppen GUE-NGL, dit finländska Vänsterförbundet hör.

Den konservativa gruppens majoritet naggas i kanterna från olika håll, inte minst av partier som nu väntas göra entré i parlamentet. De brittiska konservativa sitter ju färdigt i gruppen ECR, så att det partiet väntas göra dåligt ifrån sig påverkar inte EPP.

Parlamentets tredje största grupp, liberala ALDE, dit Centern och SFP hör, väntas göra ett riktigt dåligt val. Inte heller den gröna gruppen har orsak att jubla.

Den stora frågan är hur nykomlingarna, många av dem ytterst EU-kritiska och en del också rasistiska, organiserar sig. Det påverkar nämligen också hur populistpartier som redan har säte i parlamentet, som Sannfinländarna, väljer samarbetspartners. I det nuvarande parlamentet sitter populisterna till största del i EU-kritiska och ställvis främlingsfientliga gruppen EFD, medan rent rasistiska element återfinns bland de grupplösa.

Bland de grupplösa finns franska Front National, som nu försöker organisera en skara likasinnade i en parlamentsgrupp. Oklart är hur det blir, en del partier som är på väg att göra entré är så rasistiska att de inte går an ens för Front National. Bland dem finns Ungerns nyfascistiska parti Jobbik.

Å andra sidan är Front National nu som för fem år sedan för extremt för många i EFD, Ukip och Sannfinländarna, till exempel. Illavarslande för dem är att italienska Lega Nord väntas lämna EFD och liera sig med Front National.

Att Timo Soini likt åsnan mellan hötapparna vacklar mellan EFD och ECR beror nog mindre på att det politiska höet är så välsmakande i båda två och mer på att det kan bli knepigt att alls få till det så att reglerna, minst 25 parlamentariker från minst sju länder, fylls.

Drömmarnas Bryssel

18.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Drömmarnas Bryssel)

När det nu är klart att Alexander Stubb ställer upp i EU-valet återstår kannstöperierna om Jyrki Katainens framtid. Särskilt som Stubbs framtid hänger ihop med den.

En del tippar att också Katainen väljer Bryssel och då är ett argument att han här hemma uppnått allt som går att uppnå. Att han skulle behålla statsministerposten efter valet 2015 verkar dessutom just nu osannolikt, så stadigt som Centern hållit tätplatsen i opinionsmätningarna. Och livet här är inte alltid lätt för en avdankad statsminister (fråga bara Esko Aho och Paavo Lipponen).

Men. Samlingspartiet har inte uppnått alla de mål Katainen ställde när han valdes till partiordförande på partikongressen 2004.

Katainen tog över ett parti i opposition och deklarerade att målet var att söka samarbete främst med Centern. Han såg det som ”onormalt” att de två borgerliga partierna skyggar för varandra. Målet uppnåddes i valet 2007, då han själv blev finansminister i den Centerledda regeringen. Just nu är Centern i opposition, men förhållandet mellan de två är normaliserat.

Under Katainens ledning har Samlingspartiet definierat sig som ett center-högerparti. Partiet är fortfarande just detta, men det nattsvarta ungdomsförbundet får en att fråga sig hur länge. Tar de ungas värderingar över i moderpartiet får Katainens skötebarn öppenhet, tolerans och tvåspråkighet stryka på foten. Katainen har inte utpekat partiets eget ungdomsförbund som den skyldiga, men klart är att han är uppriktigt oroad för att unkna värderingar ska ta över i samhället.

2004 berättade Katainen att hans mål är att förnya välfärdssamhället. Den förnyelsen går inte på räls, precis.

Och. Samlingspartiets väljarstöd ligger långt ifrån målet Katainen satte för tio år sedan. Trettio procent skulle det upp till och i dag ger mätningarna siffror under tjugo.

Vad värderingarna beträffar kan Katainen ändå lugnt överlåta partiet åt vem som helst av dem som nämnts i ordförandespekulationerna. Folkfavoriten Stubbs värderingar är identiska med Katainens, gruppordförande Petteri Orpos likaså och näringsminister Jan Vapaavuori har stadigt närmat sig huvudfåran.

Katainen blir EU-kommissionär om han vill. Topposterna i Bryssel är en helt annan historia och Katainen lät i går tveksam till sina egna möjligheter. Osäkert är om det duger för en ex-statsminister att bli en kommissionär i ledet. Säkert är att Stubb vill, att bli kommissionär är rentav hans dröm. Partiordförandeposten verkar han inte drömma om. Kanske tycker han som ministerkollegan Lauri Ihalainen i torsdags.

– Att vara partiordförande är inte min grej, sa Ihalainen.

Ingen billig historia

08.06.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Ingen billig historia)

Svenska Folkpartiet och Vänsterförbundet är under veckoslutet samlade till partikongress. Varken från Borgå, där SFP möts, eller från Tammerfors, där Vänsterförbundet håller till, väntas några kioskvältare.

Hos den som inte är partiaktiv framkallar vänskaplig konkurrens om vice ordförandeposter och partisekreterarjobb närmast gäspningar. Det gör den här gången också merparten av gräsrötternas motioner till respektive kongress.

Det som både i Borgå och i Tammerfors garanterat väcker intresse trots att det inte finns på dagordningen är EU-valet.

Trots att fasaden utåt är polerad finns i SFP en befogad oro för hur man ska lyckas hålla mandatet i Europaparlamentet. I Vänsterförbundet brinner man av revanschlust efter katastrofen 2009, då partiet förlorade sitt enda mandat.

Partiordförande Carl Haglund försäkrar att intresset för att kandidera är stort bland SFP:arna.

– Många har varit i kontakt med mig och är beredda att ställa upp. Det finns ett stort intresse, det fanns det inte för fem år sedan, säger Haglund i en intervju för FNB.

Christina Gestrin och Päivi Storgård har ju redan sagt ja till kandidatur och partiets nuvarande Europaparlamentariker Nils Torvalds har lovat ge besked på partidagen. Haglund förväntar sig att fler anmäler intresse på partidagen.

Det är skäl att påminna om att intresset för kandidatur kan hänga ihop med möjligheterna att få valfinansiering. Eftersom landet är en enda valkrets är det för den som inte är rikskändis ingen billig historia att föra kampanj.

Inför EU-valet 2009 avslöjade Hbl att Haglund, som då var rätt okänd, fick överlägset mest pengar av partiet. Det väckte ont blod bland andra kandidater.

Det gjorde också dåvarande partibasen Stefan Wallins förklaring om att man av regionala och språkliga skäl helt enkelt måste satsa olika på olika kandidater.

– Maken till ynkryggad förklaring får man väl förgäves plöja genom Söderströms faktalitteratur i jakt på, skrev Patrick Wingren i ett blogginlägg med rubriken ”Money Talks, Bullshit Walks”.

Vem månne SFP utser till favoritkandidat den här gången?

Vänsterförbundet har också ett antal kandidater klara. Bland annat ställer partiets stjärnskott Li Andersson upp.

I hennes fall är Vänsterförbundet i den lyckliga situationen att hon som en av mediernas favoritintervjuobjekt inte behöver köpa sig synlighet.

Om en röst på Haglund enligt Wingrens uträkningar kostade SFP 3,91 euro blir Andersson nog billigare för sitt parti. Många bedömare tippar ju att det blir hon som står för Vänsterförbundets comeback i Bryssel. Andra är redo att hålla en hacka på Lapplands stora röda Esko-Juhani Tennilä – om han ställer upp.