Nu när Samlingspartiets ordförandeval närmar sig kommer jag att tänka på en artikel i Suomen Kuvalehti från i fjol. I artikeln analyseras partiets framgångssaga och den associeras med ett stycke i Jari Tervos roman Koljatti, där ”statsminister” Pekka Lahnanen hör hur någon knackar på wc-stolens lock från insidan. Denna någon visar sig vara Alexander Stubb.

Lahnanen undrar vad Stubb gör där nere.

– Vet du vad, Pekka. Skiten bara inte fastnar på mig, svarar Stubb.

Koljatti utkom 2009 och fem år senare verkar fiktiva Stubbs konstaterande hålla streck. Stubb kan öppet meddela att han tänker strunta i Europaparlamentet om han väljs till partiordförande. Han kan avslöja ointresse för sitt arbete, som när han som nordisk samarbetsminister konstaterade att han inte kunde vara mindre intresserad av nordiskt samarbete. Han kan uttala sig förklenande om Kyrkans Utlandshjälp. Som skolpojke må han sysslat med mobbning. Ingenting av detta fastnar i valkampanjer och allmänna opinionsmätningar.

Stubb är ständigt hela folkets favorit. Konkurrenten Jan Vapaavuori, som möter sitt förflutna ideligen, måtte vara mörkblå av avundsjuka. Särskilt som de frekvent återkommande opinionsmätningarna rimligtvis måste påverka partikongressdelegaterna, som ju är de som väljer Samlingspartiets ordförande. En majoritet av kongressdelegaterna antas ju annars föredra Vapaavuori, men oro finns över att aningen buffliga Vapaavuori kanske inte är rätt man att leda partiet till seger och positionen som största parti i riksdagsvalet 2015.

De flesta förståsigpåare håller trots allt en hacka på Vapaavuori. Den här bedömningen påverkas också av att Centerns val av en politiskt oerfaren partiordförande möjligen gav bara tillfällig framgång. I de senaste mätningarna är ju Samlingspartiet igen största parti.

För de flesta toppolitiker kommer stunder då, för att citera Tervo, ”skiten fastnar”. En seger för Vapaavuori skulle knappast innebära den stunden för Stubb. Däremot nog sorti från den inrikespolitiska arenan.

Anmärkningsvärt när det nu är så viktigt hur det ser ut är att det tycks vara ett icke-samtalsämne i Samlingspartiet att det kunde vara en fördel med en kvinnlig partiordförande när nu Jutta Urpilainen petats och KD:s Päivi Räsänen är den enda kvinnan i partiledarsammanhang. I många bakgrundsdiskussioner tippas att den tredje ordförandekandidaten Paula Risikko nog kan ta sig till en andra valomgång, men att hon bara inte kan bli vald till ordförande. Det kan förstås ha att göra med att partiet i praktiken ändå styrs av en kvinna, partisekreterare Taru Tujunen.