På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Besvikelse och beslutsångest

20.10.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Besvikelse och beslutsångest)

Minerna var aningen mer behärskade men annars påminde reaktionerna på nederlaget i omröstningen om platsen i FN:s säkerhetsråd om dem som följer på blygsamma finländska framgångar i icke politiska sammanhang.

Som en ex-kollega påpasslig jämförde: Hela bestyret påminner om Finlands förmodade framgångar i OS eller Eurovisionstävlingen. Inför valet skryter lagledningen med en säker framgång, medierna köper propagandan och så blir det som det blir.

Besvikelsen ute på finländska gator och torg över att det blev Luxemburg och inte Finland är ändå garanterat mindre än när Finland förlorar strategiska matcher i ishockey. Tilläggas kan också att en seger i OS eller Eurovisionstävlingen ger större rubriker världen över än ett inval i FN:s säkerhetsråd. Få kan på rak arm räkna upp vilka de icke permanenta medlemsländerna är.

Störst är besvikelsen nog bland de politiker som väl medvetna om att påverkningsmöjligheterna för en icke permanent medlem är begränsade ser en plats i rådet som en bra propagandaplattform för att putsa upp Finlandsbilden, lite som 1969-1970 när Finland passade på att rätta till illvilliga finlandiseringsuppfattningar.

Nu efter valet har flera politiker konstaterat att det antagligen spelade en stor roll att Luxemburg aldrig tidigare suttit i säkerhetsrådet. Hade man före valet fäst större uppmärksamhet vid den lilla detaljen, vid att USA och andra Natoländer gärna väljer länder som också hör till militäralliansen och vid att Luxemburg i motsats till Finland bedriver en förutsägbar Europapolitik skulle överraskningen över omröstningsresultatet inte ha blivit så stor.

För de flesta finländare är frågan om hur den segslitna tvisten om omorganiseringen av den finländska sjukvården ska avgöras en betydligt viktigare fråga än den förlorade säkerhetsrådsplatsen. Ministergruppen som bereder ärendet lyckades inte heller den här veckan nå enighet. Ministrarna lär nog vara överens om att förvaltningsenheterna bör vara större för att de ska klara av att sköta hela social- och grundsjukvården och delar av den specialiserade sjukvården, men hur stora de ska vara är knäckfrågan.

Avsikten är att fortsätta ansträngningarna nästa vecka, men vid det här laget står det klart att löftena om ett förslag i god tid före kommunalvalet inte infrias. På torsdagen antydde finansminister Jutta Urpilainen (SDP) i TV rentav att förslaget kommer först efter valet. Det skulle till oppositionens glädje ge ett intryck av en regering med beslutsångest. Å andra sidan kan de sex regeringspartierna propagera för just sin modell i stället för att tvingas försvara en kompromissernas kompromiss.

, , , ,

Usla utsikter

13.10.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Usla utsikter)

Alla politiska val är olika och allra mest olika är presidentval och kommunalval. Den här självklarheten tål att nämnas när det handlar om De grönas usla utsikter i kommunalvalet om ett par veckor.

Tidigare i år kunde De gröna glädjas åt Pekka Haavistos fenomenala framgång i presidentvalet och många uttalade sig tvärsäkert om hur det skulle ge partiet ett lyft också i följande val. En del menade också att presidentvalet var en manifestation för tolerans, en välkommen sådan efter Sannfinländarnas skräll i riksdagsvalet med ett hårdare attitydklimat som följd.

Rätt snart efter presidentvalet blev det klart att attitydklimatet ingalunda har påverkats och de senaste opinionsmätningarna visar att det i kommunalvalskampanjen inte finns ett uns kvar av Haavistofenomenet.

Det är inte alls konstigt. Genast efter presidentvalet konstaterade Sannfinländarnas ordförande Timo Soini, som själv gjorde en blek insats i det valet, att han fortsättningsvis leder det tredje största partiet och därför är ordförande för det prestigefyllda utrikesutskottet i riksdagen, medan Haavisto bara är en man i ledet i samma utskott. Nu väljs ju dessutom ingen galjonsfigur för Finland utan mängder av beslutsfattare som ska ta itu med lokala frågor i hemkommunen.

Enligt Helsingin Sanomats mätning backar De Gröna i sitt starkaste fäste, huvudstadsregionens stora kommuner. Ute på landsbygden är det inte lika illa av den enkla anledningen att partiet där är så svagt att det inte finns mycket att backa ifrån.
Samtidigt tycks Sannfinländarna gå framåt på alla fronter, också i huvudstadsregionen. I Soinis hemkommun Esbo visar mätningarna ett mindre plus än på många andra håll. Det beror på att Soini, röstmagneten för fyra år sedan, drog in så många kandidater i fullmäktige att partiet redan har en stark ställning i staden.

Det finns inget direkt samband mellan De grönas kräftgång och Sannfinländarnas frammarsch. Få väljare vacklar mellan de två. Helt oberoende av Sannfinländarna lider De gröna av att partiet inte längre ses som utmanaren med fräscha idéer. Alla talar om att satsningarna på miljö och närdemokrati varit otillräckliga och De gröna hör till maktpartierna i huvudstadsregionen. Som regeringsparti kan De gröna också rikspolitiskt kopplas ihop med impopulär maktutövning. Konstellationen är lik den inför riksdagsvalet och det valet gick som känt uselt.

Sannfinländarna kan däremot ånga på både lokalt och rikspolitiskt. I riksdagen kan man anklaga regeringspartierna för tillkortakommanden med strukturreformerna och EU-politiken och på det lokala planet är man (ännu) en uppstickare utan ansvar.

, , ,