På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Borgerligt vid regeringsdörren

14.06.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Borgerligt vid regeringsdörren)

Att Samlingspartiet det här veckoslutet kongressar och väljer ny partiordförande, som också ska bli statsminister, har knappast undgått någon. Betydligt färre har antagligen noterat att också Centern samtidigt håller partikongress.
Inget drama är att vänta på Centerns kongress, så det är inte underligt att de stora rubrikerna uteblivit. Dessutom är ju Centern ett oppositionsparti, det mindre dessutom.

Samlingspartiets nya ordförande blir alltså också statsminister, om hen inte klåpar sig i de så kallade miniregeringsförhandlingarna, förstås. Samtidigt fortsätter Juha Sipiläs parti den frustrerande tillvaron i opposition.
Frågan är ändå vem som är i vilken roll efter riksdagsvalet. Centerns partisekreterare Timo Laaninen vill bli återvald på sin post för att kunna bocka för den sista punkten på listan över saker som han har skött väl. Centern in i regeringen 2015, lyder den.

Samlingspartiets partisekreterare Taru Tujunens lista över väl skötta saker är lång som nödåret, men givetvis har inte heller hon kunnat bocka för motsvarande punkt för sitt eget partis del.

Det verkar allt klarare att kampen om tätpositionen förs mellan de här två borgerliga partierna. Säker på att få sitta i regeringen kan man egentligen bara vara om man blir störst eftersom man då som statsministerparti får välja sina regeringspartners.

För Centern är situationen så till vida bättre att regeringsdörren lätt öppnas också med en silverplats. Alternativen kan nämligen lätt tryta för Samlingspartiet när det knappast är möjligt att skriva ihop sig med Sannfinländarna om EU-politiken. Blir Centern störst och kan välja är Sannfinländarna däremot inte uteslutna.

Sannfinländarna har varit tredje störst i en lång räcka mätningar och Timo Soini har inte på länge ångat på om hur han ska bli statsminister. I stället har han vinnlagt sig om att partiet ska ha en regeringsduglig profil. När Jussi Halla-aho åkt till Bryssel är dessutom den finländska invandringsfientlighertens ideolog borta. Bara Olli Immonen håller antiislamska Counterjihads fana högt i Helsingfors.

Det kan hända att SDP, vars kräftgång bara tycks fortsätta, i något skede gör annorlunda profilbedömningar än Soii, så svåra regeringsförhandlingar blir det nog. Många måste ju komma överens, eftersom det efter skrällen 2011 inte längre finns några stora partier, bara de ovannämnda medelstora och några små, och de ekonomiska utmaningarna bara blivit svårare.

Fast om man är ense om att man räddar välfärdssamhället genom att montera ner det går det förstås vägen. Sedan återstår bara att enas om att försvarsanslagen ska höjas och Natoutredningen från 2007 uppdateras så att slutsatserna blir de rätta.

Det är rätt vanligt att partierna importerar höjdare utifrån för att ge fart åt valkampanjen. Besöken korrelerar ingalunda alltid med valframgången.

Och varför skulle de? Det senaste exemplet på att frågan är befogad är Luxemburgs Jean-Claude Junckers Finlandsbesök.

Juncker är ju den konservativa partigruppen EPP:s kandidat för posten som EU-kommissionens ordförande och han försäkrade att han som kommissionsordförande kommer att ge en tung kommissionärsportfölj åt sin kompis Jyrki Katainen. Strunt i den lilla detaljen att det är medlemsländernas regeringar som utser kommissionärskandidaterna. Genast när Juncker är vald tänker han uppmana den finländska regeringen att utse Katainen.

För snart ex-statsminister Katainen spelar det kanske ingen roll att luxemburgaren Juncker vill bestämmer var Finlands regering ska göra, men det går nog tvärt emot EU:s principer. Förutom principen om att den nationella regeringen och inte Juncker utser kommissionärskandidaten har vi EU:s rekommendation om att de blivande kommissionärerna ska ha prövat sitt förtroende i Europaparlamentsvalet. Katainen ställer som känt inte upp det valet. Den här rekommendationen verkar helt ha glömts bort, liksom också den om bättre könsbalans i kommissionen genom att regeringarna skulle utse både en kvinnlig och en manlig kommissionärskandidat.

Nu är det i och för sig inte alls säkert att Juncker blir kommissionens ordförande. Liksom inte heller att det är en kommissionärsportfölj Katainen har i kikaren. Får han ett annat EU-toppjobb så är det dessutom bara hemåt för Finland. En kommissionärspost får Finland ju i vilket fall som helst.

Går det ändå så att Katainen inte får något annat EU-jobb så behöver han bara anmäla att han vill bli Finlands kommissionärskandidat, så är det fixat. Helt utan Junckers ”hjälp”.

Får se vad de andra partierna får för draghjälp. Inför skrällen 2011 fick Timo Soini hit sin kompis Nigel Farage, ordförande för brittiska Ukip och den euroskeptiska parlamentsgruppen EFD. Skrällen skulle antagligen inte ha varit mindre utan Farage, liksom inte heller Ukip:s framgångar utan Soinis svarsvisiter. Så pass nationalistiska är strängarna de två spelar på.

Ur fredagens Hbl-intervju framgår det att Farage är oroad över vart Sannfinländarna styr efter valet. Soini har ju antytt att parlamentsgruppen ECR, där de brittiska konservativa sitter, är ett alternativ. Ankommer det på Sannfinländarnas sannolika röstmagnet Jussi Halla-aho behöver han inte vara oroad. Hur skulle ECR duga för Halla-aho när han tycker att EFD är alltför tamt i invandringsfrågan?

Usla utsikter

12.04.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Usla utsikter)

Det har viskats ett tag om Päivi Räsänen kandidatur i Europaparlamentsvalet. Närmare bestämt sedan det blev klart att ingen vill sluta valförbund med Kristdemokraterna.

Oviljan kommer sig av att partiet varit så skickligt på att koncentrera rösterna att de andra i allmänhet har förlorat på kuppen. 2009 kom Sari Essayah in i parlamentet i Timo Soinis kölvatten.

Kristdemokraterna har aldrig klarat av att utan valförbund ta mandat i Bryssel, inte ens när Finland hade 16 mandat att fördela. När partiet nu går ensamt till val är chanserna att hålla ställningarna i Bryssel usla.

Det säger ganska mycket att KD:s ex-ordförande Bjarne Kallis bedömer chanserna som små också efter Räsänens beslut att kandidera. Påpekas kan att Kallis träffade ganska rätt i sin tippning inför riksdagsvalet 2011, då han kritiserade Räsänen för att hon allför mycket fokuserade på moralfrågor och att det kunde leda till valförlust, med i värsta fall bara fem riksdagsmandat. Kristdemokraterna var då i opposition och med andra betoningar kunde partiet ha fått sin del av Sannfinländarnas framgång, menade Kallis. Det blev valförlust och sex riksdagsmandat.

Nu räknar optimisterna inom KD att det går vägen om alla som i andra val brukar rösta på partiet också gör det i maj. 2011 var partiets andel av rösterna 4,03 procent. Väljarna är som känt latare i Europaparlamentsval än i andra val och dessutom har partiet i de senaste opinionsmätningarna inte nått upp till den siffran.

När Räsänen säger att hon lämnar partiordförandeposten och ministerportföljen om hon blir invald ska man därför fästa sig vid det lilla ordet ”om”. Det verkar också Räsänens kronprinsar och -prinsessor ha gjort och dragit slutsatsen att det är för tidigt att lägga sig i stargroparna i kampen om KD:s ordförandeklubba. Därmed är det också för tidigt att spekulera i vilka Kristdemokraternas hjärtefrågor kommer att vara i framtiden.

Överraskningar kan i alla fall ske. Vem hade 2009 trott att SFP skulle hålla sitt mandat och att det betydligt större partiet Vänsterförbundet samtidigt skulle förlora sitt? Nu tippar många att det blir ombytta roller.

Enväldiga tag

22.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Enväldiga tag)

Regeringens våndor med skuldspiral, hållbarhetsgap och tilltrasslade strukturreformer har den här veckan fallit i glömska när blodet flutit på gatorna i Kiev. Det finns naturligtvis ingenting att säga om det.

Egentligen är det också svårt att ha invändningar mot att OS-medaljer och den jämlika äktenskapslagen stjäl rubrikutrymme. Också mindre viktiga saker skulle vid det här laget kännas högintressanta i jämförelse med långdansen kring om tre miljarder euro ska fås in i statskassan på ett år eller tre.

Intressant kan det ändå bli när de konkreta besluten ska fattas om vilka skatter som ska höjas och vilken service som ska försämras. Statsminister Jyrki Katainen har bjudit in oppositionen till förhandlingar om anpassningsåtgärderna, men de hålls på ett mer allmänt plan.

Katainen vill ha svar på om partierna binder sig till att stoppa skuldutvecklingen, om de godkänner Finansministeriets ekonomiska prognos och anpassningskraven som prognosen medför och om åtgärderna borde genomföras på en gång eller delas upp över tre år.

Inte helt överraskande har oppositionen därför tackat ja med förbehåll. Någon fullmakt in blanco för regeringen att fatta beslut som sträcker sig över valperioden ger inget oppositionsparti med självbevarelsedrift.

Verkligt intressant var det att notera skillnaden mellan Centerns och Sannfinländarnas svar på Katainens invit. Centern höll möte och meddelade sedan att partiet deltar i förhandlingarna, i partiordförande Juha Sipiläs sjukfrånvaro med vice ordförande Annika Saarikko i spetsen.

För Sannfinländarna gick det till på ett lite annat sätt.

– Jag har meddelat statsminister Jyrki Katainen att jag deltar i de förhandlingar han kallat till, skrev partiordförande Timo Soini i sin blogg i onsdags.

Inte ett ord om att partiet hade fattat beslutet fanns i inlägget. Det är förstås möjligt att andra sannfinländare fick vara med på ett hörn, men formuleringen lämnar inte så mycket utrymme för den tolkningen.

Efter dramat med Pirkko Ruohonen-Lerner som manövrerades ut som gruppordförande medan Soini befann sig på Barack Obamas bönefrukost drog många slutsatsen att Soini hade börjat lätta på greppet. Kanske slutsatsen var förhastad.

Det får vi se när partiets folkvalda tar ställning till den jämlika äktenskapslagen. Soini har krävt att alla följer partiets linje och röstar nej. Det brukar vara riksdagsgruppens ordförande som kommer med ukaser om gruppdisciplin och nyvalda Jari Lindström har haft en betydligt mjukare framtoning.

Åsnan mellan hötapparna

11.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Åsnan mellan hötapparna)

Ännu är det långt tills kandidaterna ska vara nominerade, men spekulationerna om vilka tunga namn som kommer att finnas på partiernas listor i valet till Europaparlamentet pågår för fullt.

Ett spänningsmoment är visserligen förbi efter att Sannfinländarnas Timo Soini efter ett långdraget velande fram och tillbaka berättade att han inte kandiderar, men på alla partiers listor finns rum för potentiella röstmagneter. Särskilt Samlingspartiets lista väntas få dylikt tillskott.

Ett annat spänningsmoment har tidigare varit vilket forum vissa politiker sist och slutligen föredrar. 2009 var ett av de stora samtalsämnena (låter det bekant?) vad Soini tänker göra. Det första beskedet var att han överväger att kandidera och att han om han blir vald ger platsen åt sin suppleant. Det väckte stor förnärmelse och snart meddelade Soini att han inte ställer upp.

Det gick ett tag och så ändrade sig Soini igen. Partistyrelsen kunde slå fast en kandidatlista som toppades av Soini. Däremot fanns Jussi Halla-aho inte med. Soini förklarade det med att Halla-aho inte hade stoppat den namninsamling som pågick för att ställa upp honom om Sannfinländarna inte skulle ha förstått att göra det. Det var oacceptabel påtryckning, menade Soini. Samtidigt gav han konsumentupplysning till väljarna och meddelade att han själv också ställer upp i riksdagsvalet 2011.

Halla-aho fattade galoppen och tackade nej till namninsamlarna.
– Jag kan inte ta ansvar för att den invandringskritiska rörelsen splittras och det skulle vara en oundviklig följd av min kandidatur, motiverade Halla-aho.

Den ”invandringskritiska” rörelsen är (med undantag av James Hirvisaari) följaktligen nu enig och rollerna omvända. Soini hålls hemma och Halla-aho är en av Sannfinländarnas toppkandidater i EU-valet.

I sin blogg på Trettondagen ondgör sig Soini över att EU-parlamentariker in spe den här gången inte pressas på samma sätt som han själv för fem år sedan om vilket forum som lockar mest. Soini har en poäng, men jag tror att han kan vara lugn. Det är inte bara han som vill ha besked och det finns gott om tid att ställa frågan.

Centerns evighetsmaskin Paavo Väyrynen har ju faktiskt berättat att han kandiderar såväl i EU-valet i vår och riksdagsvalet nästa år. Oklart är ännu om vi får en upprepning av föreställningen åsnan mellan hötapparna från 2007. Sittande Brysselparlamentarikern Väyrynen invaldes då i riksdagen men meddelade genast att han tar emot riksdagsmandatet bara om han utses till minister.

Väyrynens utpressning lyckades. Han blev utrikeshandelsminister i Matti Vanhanens tvåa.
Frågan är om det är ett exempel att ta efter.

Skitmedier och krullhuvuden

04.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Skitmedier och krullhuvuden)

Med enorma ekonomiska och sociala utmaningar nationellt, europeiskt och globalt var 2013 inget lätt år för någon av våra 200 folkvalda. Att det blev ett annus horribilis för James Hirvisaari med sparken från Sannfinländarna och partiets riksdagsgrupp beror ändå helt och enbart på honom själv. Det var han själv som inbjöd gästen som gjorde Hitlerhälsning på riksdagsläktaren och det var han själv som förevigade tilltaget.

Den enda som inte tycks inse det här är Hirvisaari, som i ett blogginlägg på nyårsdagen skriver att han uteslöts på grund av lögner och påtryckning utifrån. Inlägget skulle inte vara värt att notera om det inte hade innehållit en så klar påminnelse om hur den sannfinländska skrällsegern 2011 togs.

Hirvisaari skriver att han är en liten kugge i maskineriet som spottade fram Sannfinländarnas valseger, en kugge som sedan i riksdagen frivilligt agerade lockbete för ”skitmedierna”. Den store mästaren är naturligtvis Jussi Halla-aho. Utan Halla-aho skulle skrällsegern inte ha tagits och ursprungligen var det Tony Halmes förtjänst att frammarschen inleddes, påminner Hirvisaari.

Man kunde tillägga att det invandrarfientliga fröet såddes långt tidigare, av Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiets Sulo Aittoniemi, som målande beskrev ”arbetsskygga krullhuvuden som alla ser likadana ut och snyltar på den finländska välfärden”. Också Hirvisaari har ju använt uttrycket ”krullhuvuden” om människor med afrikanskt ursprung.

Utan Halla-aho ingen skrällseger, alltså, men i dag är han det största hindret för Sannfinländarnas regeringsentré, menar Hirvisaari. Och eftersom Hirvisaari själv fått nog av det partiet, ”som inte är ett invandringskritiskt alternativ”, menar han att hela den ”invandringskritiska avdelningen” borde bilda ett eget lag. Laget skulle förmodligen ingå i Förändring 2011, dit Hirvisaari numera hör.

Hirvisaaris önskedröm kommer nog inte att besannas.

Inför valet 2011 vacklade en rad ”invandringskritiker”, bland dem Suomen Sisus ordförande Olli Immonen, mellan Förändring 2011 och Sannfinländarna. När de kom fram till att de kan maximera sitt politiska inflytande genom att satsa på Sannfinländarna kammade Förändring 2011 noll i det valet. Halla-aho hade gjort sitt val tidigare, då han tackade nej till kandidatur i EU-valet 2009 trots att han först gav grönt ljus för en med Sannfinländarna konkurrerande namninsamlig för ändamålet.

Tvångsäktenskapet mellan Timo Soini och Jussi Halla-aho kommer att bestå eftersom båda parter har nytta av det. Och vad nästa regering beträffar är Halla-aho antagligen i Bryssel när den bildas.

Julgubben och statsministern

21.12.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Julgubben och statsministern)

På onsdagen ordnade kommunminister Henna Virkkunens (Saml) en glöggtillställning för mediefolk. Gästerna fick med sig en liten julklapp, en mörkblå tygkasse försedd med texten Kuntauudistus – Kommunreformen.
Kassen var tom. Det här påpekar jag inte i egenskap av bortskämd journalist, utan för att det förorsakade så många sneda leenden när jag berättade om saken på Centerriksdagsgruppens julfest som hölls samma eftermiddag.
Under hela året har Centerns oppositionspolitik riktat in sig på att såga regeringens förslag till strukturreformer. Otaliga är de riksdagsdebatter där Centern förfasat sig över hur regeringen ”trampar på den kommunala självbestämmanderätten och försämrar servicen för kommuninvånarna”. Även om det andra oppositionspartiet Sannfinländarna också försökt vara med på ett hörn har det här varit Centerns skötebarn.
Samtidigt i takt med det knaggliga föret för strukturreformerna går Centern från klarhet till klarhet i opinionsmätningarna. Enligt den senaste opinionsmätningen i Helsingin Sanomat är Centerns väljarstöd nu 23 procent. Särskilt Samlingspartiet har tappat mark till Centern. Partiet är nere i 18 procent och distanserar med det knappt Sannfinländarna med 17,5. Socialdemokraterna kommer på fjärde plats med 16,7 procent.
Sambandet mellan regeringens sjabbel med strukturreformerna och Centerns lyft är klart. Lika klart är att regeringspartierna hellre ser partiordförande Juha Sipiläs person som förklaringen till Centerns fenomenala återhämtning efter förnedringen i riksdagsvalet 2011. Hellre det än att medge egna tillkortakommanden. Sanningen är förstås att både regeringens besvärliga sits och Sipiläs person tillsammans har lyft Centern.
I sitt eget parti är Sipilä nästan helgonförklarad men också andra partiers politiker tycks redan se honom som nästa statsminister. Ingen har ett ont ord att säga om honom. Inom Socialdemokraterna och Sannfinländarna har man med illa dold avundsjuka noterat det fruktbara julgubbesamarbetet mellan Centern och Samlingspartiet. Som bekant agerade statsminister Jyrki Katainen (Saml) julgubbe på en av Centerns julfester medan Sipilä i julgubbemundering gästade den samlingspartistiska riksdagsgruppens julfest.
Timo Soini (Sannf) talar numera rätt tyst om sig själv som nästa statsminister. Det kan ha att göra med att hans eventuella planer på att ställa upp i EU-valet, men också med att Centern klart har tagit ledarrollen i oppositionspolitiken. Eurons kris, som alltid ger Soini tillfälle att retoriskt briljera, är inte längre samtalsämne nummer ett.
Närmare inpå EU-valet kan läget förstås förändras, men just nu ser den ena oppositionsledaren närmast uttråkad ut medan den andra nästan tvingas värja sig för ryggdunkningar av dem som vill sitta i nästa regering.

Etnisk registrering

14.12.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Etnisk registrering)

En dryg vecka har gått sedan ”Kiakkovieraat” ställde till med bråk utanför presidentens självständighetsmottagning i Tammerfors. Ända från början har polisen sagt att det inte var fråga om en demonstration utan om huliganer som kommit för att slåss och åstadkomma skadegörelse. Många som tagit del av bilder på skadade poliser och polishästar, sönderslagna butiksfönster och bilar är säkert benägna att instämma.

Frågetecken återstår ändå och en del blir kanske aldrig uträtade. Polisen visste enligt egen utsago från början att en grupp anarkister skulle dyka upp. Men senare sa polisen att man inte ens försöker utreda vilka det var som arrangerade den så kallade demonstrationen.

Detta samtidigt som anklagande fingrar pekat mot Sitvas, den obundna vänstern vid Helsingfors universitet. Sitvas skötte ju tillsammans med en grupp som kallar sig ”Ryhmä X” om att det fanns busstransport till Tammerfors och ordnade också en stödkonsert.

Sitvas har frånsagt sig allt ansvar för den så kallade demonstrationen. Det är visserligen oklart varför man ordnar stödkonsert och busstransport till något som man absolut inte har någon koppling till, men faktum kvarstår att man åtminstone inte offentligt tycks vilja reda ut vem som egentligen höll i trådarna.

Knappt hade dammet lagt sig efter kalabaliken i Tammerfors så skapade Olli Immonen, sannfinländsk folkvald och ordförande för Suomen Sisu, feta rubriker med sitt skriftliga spörsmål om att Finlands befolkning borde registreras enligt etnisk tillhörighet.

Reaktionerna följde känt mönster. Partiordförande Timo Soini vill inte kommentera och andra partiers politiker såg förslaget som osmakligt och drog paralleller till Nazityskland.

Etnisk registrering görs ändå än i dag, vilket Immonen också pekar på. Men det görs för att möjliggöra så kallad positiv diskriminering av minoriteter.

Aningen på efterkälken kom sedan frågor om vad Immonen vill med förslaget. Det framgår ju inte av spörsmålet. Immonens avsikt är garanterat inte att uppmuntra positiv diskriminering. Han och hela partiets riksdagsgrupp har omfattat ett ställningstagande där man bestämt motsätter sig det.

En vink om vart Immonen vill komma får man om man läser hans blogg från den 24 maj. Han skriver att man ”i fall av arbetsskygghet borde kunna skära ner i socialbidragen till invandrare med finländskt medborgarskap”. Är finländska medborgare registrerade enligt etnicitet är det här enkelt att göra.

Ett hinder på vägen mot Immonens idealsamhälle är ändå att det är lagstridigt att behandla ”invandrare” med finländskt medborgarskap annorlunda än andra medborgare.

När sociologen Manuell Castells i slutet på 1990-talet kom ut med sitt trebandsverk Informationsåldern intog han tätplatsen bland framtidsforskarna. Han har getts samma betydelse som förklarare av världen som samhällsteoretikerna Max Weber och Karl Marx. Castells böcker ingår i kurslitteraturen på alla högt rankade universitet i världen.

När det begav sig hörde filosofen Pekka Himanen till Manuell Castells adepter. I dag berättar Castells att hans studenter blir imponerade när de hör att han känner Himanen.

I Finland tycks ingen bli imponerad av Himanen. Det väger lätt att framtidsrapporten han och Castells på torsdagen presenterade bygger på forskarnas verk på engelska som passerat argusögon på Oxfords universitet. Men ingen är ju profet på egen mark.

Man kan säkert berättigat kritisera apporten för att den egentligen bara upprepar Castells kungstankar från tjugo år tillbaka. Överraskande är ändå med vilken frenesi rapporten utdöms av finländska forskare som man i Oxford antagligen aldrig har hört talas om.

Forskare bör ju inte ha politiska baktankar. Det är däremot tillåtet för politiker och det är inte överraskande att Jyrki Katainens (Saml) beställningsarbete sågas av oppositionen i allmänhet och Timo Soini (Sannf) i synnerhet.

I en intervju för Yle pekar Castells ut Soinis parti som orsaken till att Finland tagit några kliv bakåt i utvecklingen och därmed minskat möjligheterna till framgång i framtiden. Intolerans och inkrökthet är farligt, betonar Castells. Farligt är enligt honom också att Sannfinländarna lyckats påverka de andra partierna i fel riktning.

Särskilt vänstern har enligt Castells tappat tråden, men kanske också Jyrki Katainens parti kunde ta sig en funderare över i vilken mån man låtit sig påverkas av den sannfinländska retoriken? Varken Samlingspartiet eller Socialdemokraterna har idkat någon större självrannsakan om sitt beteende och bidrag till Sannfinländarnas skrällseger 2011.

Det är så sant som Castells konstaterade för ett tjugotal år sedan: 2000-talet kommer att vara en tid som präglas av en välinformerad förvirring.

Den svenska tidningsdraken Expressens Eric Erfors förfasar sig i en ledare över galenskaper som sker i Sveriges nordiska grannländer.
I Norge bränner Fremskrittspartiets justitieminister en dagstidning i protest mot dess journalistik. Samma partis jämställdhetsminister har sagt att offret också har ett ansvar vid en våldtäkt och beklagat man läser ”homoäventyr” för förskolebarn.
I Finland skickar Sannfinländarbossen Timo Soini i väg partikamraten ”fullblodsrasisten” Jussi Halla-aho till Europarådet i Strasbourg, rådet som har som uppgift att stärka de mänskliga rättigheterna.
Som att befordra en pyroman till brandman, menar Erfors och citerar Halla-ahos i Finland välkända blogginlägg. Bland annat dem som renderade honom domar för hets mot folkgrupp och brott mot trosfrid.
– Galenskaperna är lika många som sjöarna i Finland, skriver Erfors.
Jag håller fullständigt med Erfors om att det han räknar upp är galenskaper. Och väntar med spänning på den fullständiga listan. Sjöarna i Finland är talrika.
Däremot skorrar den självbelåtet storsvenska bedömningen om att dylika galenskaper aldrig skulle gå för sig i Sverige falskt i mina öron.
Erfors noterar själv att Sverigedemokraterna inför EU-valet 2014 enats om en politisk plattform tillsammans de mest högerextremistiska och främlingsfientliga partierna i Europa, som franska Nationella fronten och österrikiska Frihetspartiet.
Det går för sig i Sverige, däremot inte i Finland.
Timo Soini har deklarerat att han inte vill ha något att göra med den församlingen, Sverigedemokraterna inbegripna.
Ansvaret vilar tungt på Soini för att han i jakten på skrällsegern 2011 välkomnade rasismen på partiets kandidatlistor, men det man lätt missar i Sverige är att Sannfinländarna är ett så mycket större parti än Sverigedemokraterna att hela SD på ett ungefär när motsvarar den främlingsfientliga falangen i Sannfinländarna.
Halla-ahofalangens och Sverigedemokraternas retorik om mångkulturalism och ”islamiseringen” av Europa är identisk. Med retoriken är de två en del av den antiislamska rörelsen Counter Jihad, som inspirerade den norska massmördaren Anders Behring Breivik.
Inför riksdagsvalet i Sverige utpekade Jimmie Åkesson ”massinvandringen från muslimska länder” som det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Vad jag vet har han inte tagit tillbaka det uttalandet och hetsandet mot det mångkulturella Sverige pågår för fullt.
– Hur många ska behöva skjutas i våra förorter innan de ansvariga för projektet ”det mångkulturella nya Sverige” kan erkänna sitt misslyckande, undrar man på Sverigedemokraternas Facebookvägg.
Det går för sig i Sverige.