På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Mer än ett parti

29.06.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Svenska Folkpartiet gick för ett antal år sedan till val med sloganen Mer än ett parti. Därmed försökte man understryka att SFP inte bara är ett parti utan samlingsrörelsen för svensk- och tvåspråkiga finländare.
I de andra partiernas organ för svensk- och tvåspråkiga finländare var man inte särskilt förtjust i tanken bakom sloganen.

För Sannfinländarnas del skulle det inte verka så konstigt om partiordförande Timo Soini i kommande personliga valkampanjer lånade SFP:s slogan. Så oersättlig anser partimedlemmarna att han är som partiordförande och statsministerkandidat.

Också utomstående bedömare spekulerar med illa dold förtjusning eller förskräckelse, alternativen beror på var de egna sympatierna ligger, i vidden av katastrofen för partiet ifall Soini försvinner till Bryssel.

– Åk inte Timo, är partifältets vädjan till sin ordförande.

Åker Timo ändå, har han sagt att han sitter hela perioden, det vill säga fem år. Soini har ätit upp sina ord flera gånger tidigare, men beskedet om att alternativen är noll eller fem år i Bryssel verkar sällsynt klart.

Borde då Soinis kommentar till Yles enkät om Sannfinländarnas regeringsdrömmar tolkas så att han väljer bort Bryssel?

Enkäten visar att en förkrossande majoritet av partiets aktivister drömmer om att Sannfinländarna med Soini i spetsen marscherar mot en ny skrällseger i riksdagsvalet 2015, en seger som är av den kalibern att regeringsdörrarna öppnar sig och Soini tar över som statsminister.

Soinis kommenterade enkäten med att han nog är redo att bli statsminister. Man kan inte vara statsminister och sitta i Europaparlamentet. Så gör Soini det 2015 måste han äta upp sina ord och komma hem efter bara ett år i Bryssel.

Svaret på frågan är nej. Soini kan rätt tryggt låta sig inväljas i Europaparlamentet och sikta på att sitta där i fem år. Sannfinländarna måste nämligen bli störst i riksdagsvalet för att kunna göra anspråk på statsministerposten. Det är rätt osannolikt. Åtminstone just nu ligger Centerns Juha Sipilä bäst till för uppdraget.

Det behövs också en stor portion kompromissvilja både av den som försöker få ihop regeringen och av dem som statsministerkandidaten försöker få med. Det visade långdansen kring bildandet av Jyrki Katainens sexpack. Ingenting tyder på att nästa regeringsbildning alls blir lättare.

I dag meddelar Soini på partikongressen i Joensuu om han ställer upp i EU-valet eller inte, men spekulationerna om hans och partiets framtid tar inte slut för det.

, ,

Splittring går igen

15.06.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Splittring går igen)

Tankarna går till 1970-talet när man läser om de senaste kontroverserna inom Vänsterförbundet.
Partiordförande kulturminister Paavo Arhinmäki vill sparka Jyrki Yrttiaho ur partiet för att han höll brandtal mot regeringen på Kommunistpartiets partikongress samtidigt som Vänsterförbundet kongressade i Tammerfors.

Yrttiaho och Markus Mustajärvi uteslöts redan tidigare ur riksdagsgruppen för att de röstade mot att partiets skulle gå med i Jyrki Katainens sexpack.

Partiets föregångare Demokratiska Förbundet för Finlands folk och dess medlemsorganisation Finlands Kommunistparti var splittrat in i det sista. Minoriteten med Taisto Sinisalo i spetsen mottsatte sig av alla krafter inrikespolitiska kompromisslösningar i allmänhet och regeringsengagemang i synnerhet.

När partiet gick med i regeringen protesterade minoriteten och röstade mot regeringens beslut, med olika straffåtgärder som följd.

1981 uteslöt majoriteten hela minoriteten ur riksdagsgruppen och något år senare upprepades processen i Kommunistpartiet. Minoriteten bildade då ett eget parti och en egen valorganisation som i valet 1987 fick fyra mandat.

Tre år senare gick parterna samman i det nya partiet Vänsterförbundet. Många trodde att den stora försoningen hade skett.

Det dröjde ändå inte länge förrän splittringen igen var ett faktum. Esko-Juhani Tennilä, Mikko Kuoppa och Veijo Puhjo uteslöts 1995 ur riksdagsgruppen för att de hade röstat mot regeringen. Herrarna bildade en egen grupp, men de togs i nåder mot slutet av valperioden och kunde ställa upp som partiets riskdagskandidater.

Suvi-Anne Siimes blev så förbittrad över parallellverksamheten att hon 2006 avgick som partiordförande . Orsaken hon gav var att det fortfarande fanns ”taistoiter” som saboterade verksamheten.

I sin bok Politiikan Julkisivu går hon särskilt åt ”ex-taistoiten” Jaakko Laakso. Hon berättar att hon frestas förlikna honom vid en spindel som skickligt spinner sina nät och tålmodigt väntar på sitt byte.

– Men spindeln är ändå en nyttig länk i naturens näringskedja och dess liv har en klar mening, konstaterar hon sedan.

Arhinmäki, som började sin bana i riksdagen som Tenniläs assistent, är inte på väg att lämna partiordförandeposten och han har inte använt tillnärmelsevis lika hårda ord om partioppositionen.
Men utesluta den vill han, så mönstret är detsamma även om proportionerna är andra än när det begav sig.

DFFF var ett stort parti, två gånger rentav störst, med mellan 35 och 50 folkvalda. Minoriteten var större än VF-gruppen är i dag. Efter att Yrttiaho och Mustajärvi sparkades ut har riksdagsgruppen tolv medlemmar.

Får se om det blir försoning före valet 2015.

, , ,

Ingen billig historia

08.06.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Ingen billig historia)

Svenska Folkpartiet och Vänsterförbundet är under veckoslutet samlade till partikongress. Varken från Borgå, där SFP möts, eller från Tammerfors, där Vänsterförbundet håller till, väntas några kioskvältare.

Hos den som inte är partiaktiv framkallar vänskaplig konkurrens om vice ordförandeposter och partisekreterarjobb närmast gäspningar. Det gör den här gången också merparten av gräsrötternas motioner till respektive kongress.

Det som både i Borgå och i Tammerfors garanterat väcker intresse trots att det inte finns på dagordningen är EU-valet.

Trots att fasaden utåt är polerad finns i SFP en befogad oro för hur man ska lyckas hålla mandatet i Europaparlamentet. I Vänsterförbundet brinner man av revanschlust efter katastrofen 2009, då partiet förlorade sitt enda mandat.

Partiordförande Carl Haglund försäkrar att intresset för att kandidera är stort bland SFP:arna.

– Många har varit i kontakt med mig och är beredda att ställa upp. Det finns ett stort intresse, det fanns det inte för fem år sedan, säger Haglund i en intervju för FNB.

Christina Gestrin och Päivi Storgård har ju redan sagt ja till kandidatur och partiets nuvarande Europaparlamentariker Nils Torvalds har lovat ge besked på partidagen. Haglund förväntar sig att fler anmäler intresse på partidagen.

Det är skäl att påminna om att intresset för kandidatur kan hänga ihop med möjligheterna att få valfinansiering. Eftersom landet är en enda valkrets är det för den som inte är rikskändis ingen billig historia att föra kampanj.

Inför EU-valet 2009 avslöjade Hbl att Haglund, som då var rätt okänd, fick överlägset mest pengar av partiet. Det väckte ont blod bland andra kandidater.

Det gjorde också dåvarande partibasen Stefan Wallins förklaring om att man av regionala och språkliga skäl helt enkelt måste satsa olika på olika kandidater.

– Maken till ynkryggad förklaring får man väl förgäves plöja genom Söderströms faktalitteratur i jakt på, skrev Patrick Wingren i ett blogginlägg med rubriken ”Money Talks, Bullshit Walks”.

Vem månne SFP utser till favoritkandidat den här gången?

Vänsterförbundet har också ett antal kandidater klara. Bland annat ställer partiets stjärnskott Li Andersson upp.

I hennes fall är Vänsterförbundet i den lyckliga situationen att hon som en av mediernas favoritintervjuobjekt inte behöver köpa sig synlighet.

Om en röst på Haglund enligt Wingrens uträkningar kostade SFP 3,91 euro blir Andersson nog billigare för sitt parti. Många bedömare tippar ju att det blir hon som står för Vänsterförbundets comeback i Bryssel. Andra är redo att hålla en hacka på Lapplands stora röda Esko-Juhani Tennilä – om han ställer upp.

, , , , , , , ,

Flirt och trovärdighet

01.06.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Flirt och trovärdighet)

Inte ens om statsminister Jyrki Katainens (Saml) framtidsplaner beträffande EU-kommissionen och utrikeshandelsminister Alexander Stubbs (Saml) intresse för Europaparlamentet har det spekulerats lika mycket som om hur Sannfinländarnas ordförande Timo Soini tänker göra i EU-valet.

Soini har portionerat ut sina tankar så att hans egen vånda inför beslutet ska uppfattas. Det gäller ju för honom att bestämma sig för hur han gör inför och efter EU-valet. Ska han kandidera, och ifall han gör det och blir invald (vilket han ju blir), ska han stanna i Bryssel hela perioden, eller ska han återvända till Finland för att leda sitt parti i riksdagsvalet 2015?

2009 ställde ju Soini upp, invaldes och återvände hem för att leda sitt parti till skrällsegern 2011.

I tidskriften Ulkopolitiikka lättar Soini till synes på förlåten.

– Jag kan inte gå in för en liten flört med Bryssel för att sedan meddela att jag vill bli Finlands statsminister, säger han.

Och vidare:

– Om jag åker till Bryssel så bör jag sikta på en ledande position inom den europeiska EU-kritiska rörelsen.

Det här har tolkats som att Soini nu gett besked om att det antingen är Helsingfors eller Bryssel, att modellen från 2009 är utesluten. Han kan ju inte utan att förlora sin trovärdighet äta upp sina ord, lyder bedömningen.

En cyniskt lagd politisk reporter kunde konstatera att Soini i så fall förlorat sin trovärdighet för länge sedan, så många gånger som han ätit upp sina ord. 2009 förnekade han benhårt att han skulle ställa upp i EU-valet och det är svårt att räkna alla de gånger Soini trots att han sagt att han inte tolererar rasism i sitt parti har tolererat att partikamrater uttalat sig rasistiskt, i några fall rentav så rasistiskt att de dömts i rätten för det.

Så det där med att äta upp sina ord är inget hinder för att göra som 2009, särskilt om det går att hävda att partiets bästa kräver det och Soini på riktigt har chanser att få stats- eller utrikesministerposten.

Soini kunde ändå tänkas välja Bryssel, men av helt andra orsaker. Han kanske bedömer att toppen är nådd för partiet och han kanske börjar tröttna på att äta upp sina ord om ”invandringskritikerna” i partiet.

I torsdags blev han knappast lycklig över att se riksdagsledamot Olli Immonen (Sannf), ordförande för Suomen Sisu, lägga ut texten i A-talk.

Immonen upprepade det han krävt i ett färskt blogginlägg, att ”invandrare med finländskt medborgarskap som inte vill arbeta ska bestraffas med kännbara nedskärningar i socialbidragen”.

När programledaren upplyste lagstiftare Immonen om att dylik etnisk uppdelning av finländska medborgare strider mot lagen såg han uppriktigt förvånad ut.

Immonen vill i likhet med flera andra sannfinländare stoppa ”islamiseringen” av Finland och Europa. Om Soini är trött på den retoriken så är en liten påminnelse på plats: I Sannfinländarnas grupp i EU-parlamentet sjungs samma visa.

, , , , , ,