Timo Soini föreläste på torsdagen om retorik. Dagen innan gav han en uppvisning i praktiska färdigheter. I riksdagsdebatten om Sannfinländarnas interpellation om krisen i euroområdet var det ingen ände på Soinis pratglädje.
När Högsta domstolen dömde Jussi Halla-aho för brott mot trosfrid och hets mot folkgrupp och Halla-aho reagerade med att föraktfullt nedvärdera landets högsta rättsinstans var Soinis kommentarer knapphändigare. De gav ändå en avslöjande avslutning på följetongen om hur man äter upp sina ord.
– Med mig i ledningen är det här partiet inte främlingsfientligt. Jag tolererar inga rasistiska åsikter i mitt parti, sade Soini 2008.
Inför EU-valet 2009 vägrade Soini skriva på en appell mot främlingsfientlighet. Han hade ju för flera år sedan skrivit på ett motsvarande avtal enligt vilket inga rasister accepteras på kandidatlistorna. Han konstaterade att det gamla avtalet binder honom, men att han drar gränsen först om någon döms i rätten.
– Om det kommer en fällande dom är saken klar. Mitt parti är inte rasistiskt, förklarade Soini i februari 2009.
Några månader senare dömdes Halla-aho för brott mot trosfrid. Det hindrade inte Sannfinländarna att ställa upp honom i riksdagsvalet 2011. Soini hade flyttat gränsen. Bara om det blev fällande dom i högsta rättsinstans skulle principen om nolltolerans mot rasism omsättas i praktiken.
När Högsta domstolen fällde Halla-aho också för hets mot folkgrupp visade Soini att inga gränser längre finns.
– Publiciteten kring Halla-ahos agerande har varit hård och obarmhärtig. När jag har följt med det här ärendet på nära håll tycker jag att det här straffet räcker. Jag tänker inte kasta en större sten, sade Soini.
Därmed har Soini inte bara martyrförklarat Halla-aho, han har dessutom polerat martyrglorian.
Halla-aho själv äter inte upp sina ord Han har i snart ett decennium bloggat om nödvändigheten av det västerländska samhällets försvarskrig mot ”afrikaner och muslimer som inte kan anpassa sig”. Han har också flera gånger visat att han själv inte accepterar en grundläggande princip i det västerländska samhället, den om en oberoende dömande makt. Än har en misshaglig dom varit politisk, än har den bara varit några enskilda personers individuella tolkning och ingen himmelsk sanning.
Hans åsikter står fast trots att han tvingats lämna förvaltningsutskottets ordförandepost. Lika klart är att Juho Eerola, som Halla-aho vill se som sin efterträdare, inte ändrar åsikt trots att han skrivit ut sig ur Suomen Sisu.
Den främlingsfientliga falangen gör som den vill och Soini tänjer på principerna. Allt för att partiet inte ska spricka.
Hur man äter upp sina ord
16.06.2012 07.00 | Skriven av i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Hur man äter upp sina ord)Partiordförande Timo Soinis (Sannf) reaktion på den skärpta domen i högsta rättsinstans mot förvaltningsutskottets ordförande Jussi Halla-aho är en följdriktig fortsättning på hur han hanterar mindre smickrande nyheter om partiet.
Halla-aho har lidit tillräckligt och därför tänker partiet inte vidare straffa honom, förklarade ju Soini.
Logiken är alltså att en sannfinländare som döms för brott martyrförklaras och att martyrglorian glänser klarare ju mer det skrivs och talas om brottet. Frågan är ändå hur länge den här taktiken går hem.
I politikens korridorer har man redan hunnit ventilera president Sauli Niinistös tuffa ton gentemot general Nikolaj Makarov. En del är bekymrade, andra triumferande.
Många är överens om att tidigare presidenter hade välkomnat Rysslands arméchef annorlunda, att ens något slags small talk hade mjukat upp visiten.
– Generalen har hållit ett tal. Vi börjar samtalet från det, var ju Niinistös korta inledningsord när Makarov besökte Talludden.
Också det vresiga konstaterandet om att Finlands Nato-linje finns dokumenterad i program och redogörelser och att generalen kunde ha gjort en riktigare analys i sitt tal om han gjort sin hemläxa lite bättre var typiskt Niinistö och fjärran från tidigare presidenters retorik.
Inför politikens superveckoslut har ett antal mätningar gjorts om vem som ligger bäst till i Centerns och SFP:s ordförandekamp.
Den gemensamma för mätningarna har varit att inga definitiva slutsatser om utgången kan dras.
För SFP:s del leder Carl Haglund stort, men antalet osäkra eller ovilliga att berätta vem man tänker rösta på är så stort att Anna-Maja Henriksson ingalunda har anledning att kasta in handduken. Oberoende av hur det går ändras SFP:s linje ändå inte.
Utgången i ordförandevalet i Rovaniemi har däremot rätt stor betydelse för Centerns framtida politik. Olikheter finns till exempel i inställningen till eurokrisen. Av de fyra kandidaterna har Paavo Väyrynen haft den mest kritiska inställningen till hur krisen har skötts. Juha Sipilä tycks inte komma långt efter. Sipilä konstaterade nyligen att Finland bör lämna euron om euroobligationer tas i bruk. Tuomo Puumala är betydligt försiktigare.
Väyrynens aktier står inte särskilt högt i kurs i Centerns riksdagsgrupp. Där verkar Sipilä ha det största stödet. Dagligen har det droppat in e-post om centerparlamentariker som håller på Sipilä. Riksdagsledamöterna är ändå väl medvetna om att de inte har stort inflytande över de tusentals kongressdelegaterna.
Därför var oron stor när det såg ut som att Finnairs tekniska personals strejk skulle påverka flygtrafiken till Rovaniemi.
– Hur ska det gå om bara delegaterna från de norra partidistrikten kan ta sig till kongressplatsen? Det är ju där Väyrynen har sitt starkaste stöd, undrade bekymrade centerpåverkare.
Tingsrätten stoppade strejken, så de kan andas ut. För Sipiläs anhängare i den så kallade partieliten är ju Puumala inget spöke, liksom Sipilä inte är det för Puumalas trupper.
Med vänner som detta, vem behöver fiender, är uttrycket jag osökt kom att tänka på i tisdags. Då fick jag veta att Nils Torvalds ringt upp Johan Ekman, ordförande för SFP:s Helsingforskrets, för att diskutera läget i ordförandevalet. Samtalet tog en vändning som Ekman uppfattade som hotfull.
Carl Haglund kanske kom att tänka på uttrycket när han läste om samtalet i onsdagens Hbl.
Torvalds för aktiv kampanj för att Haglund ska bli ny partiordförande, medan före detta SU-aktiva Ekman, som är riksdagsassistent för Anna-Maja Henrikssons supporter Ulla-Maj Wideroos, inte berättar vem han tänker rösta på.
Analysen i Haglunds läger är att Torvalds agerande inte precis gynnar det man vill uppnå. Torvalds lär ända från början ha upplysts om att det vore klädsamt att ligga lågt när han själv har personlig nytta av att Haglund segrar, Torvalds intar ju då Haglunds plats i Bryssel. Att Torvalds inte noterat rådet lär för många SFP:are vara ett mysterium.
Också andra överslag i kampanjen ska ha gjorts av båda kandidaternas anhängare. Stämningen hotar bli inflammerad och följer man inte avgående ordförande Stefan Wallins råd om att tänka på att ett liv finns också efter partidagen kan livet efter Karleby faktiskt bli besvärligt.
Ändå är stämningen nu närmast hjärtlig i jämförelse med ordförandekampen 2002, då Astrid Thors utmanade Jan-Erik Enestam och förlorade med en hårsmån. En del bär fortfarande på ärr efter den kampen.
Inte går det särskilt städat till i Centerns ordförandekamp heller. En avgörande skillnad finns ändå. SFP:s två ordförandekandidater deltar inte själva i sina anhängares spel medan en av Centerns fyra förhoppningsfulla frenetiskt öser dynga över sina medtävlares kampanjer.
Paavo Väyrynen hävdar i sin blogg att det finns illvilliga kotterier som myglar för att jämna vägen för antingen Tuomo Puumala eller Juha Sipilä, de två som verkar ligga bäst till i loppet. Kotterierna finns i den 35-hövdade riksdagsgruppen. Hur de skulle ha makt att styra de tusentals kongressdelegaternas beteende framgår inte, däremot nog att Väyrynen är sårad över att han anklagats för bristande samarbetsförmåga trots att inga bevis för det finns…
Väyrynens nervositet visar att han helt enkelt måste veta vad resultatet i partiet medlemsomröstning egentligen betyder. Han segrade knappt, men bara 10,2 procent deltog. De som ansåg att partikongressdelegaterna inte behöver några råd för att kunna välja ordförande valde att inte delta och de hejar inte på Väyrynen, som var medlemsomröstningens främsta pådrivare.
Senaste nytt från Hbl.fi- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
