På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Maktens sötma

18.05.2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade

Med paret Leila och Atte Kalevas presskonferens och finländska framgångar i ishockey-VM och Eurovisionen skulle ingen nyhetstorka ha rått den här veckan också om Socialdemokraterna hade väntat ett tag med beslutet om ministerrotation.

De fatalt dåliga gallupsiffrorna satte ändå fart på SDP-ledningen och i går kunde partiordförande finansminister Jutta Urpilainen presentera en uppfräschad ministerlista.

Undervisningsminister Jukka Gustafssons sorti kom knappast som en överraskning för någon, eventuellt med undantag av honom själv. Han ska ha fått ministerposten närmast som belöning för lång och trogen partitjänst och då halvtidsgranskningen ändå skulle göras ansågs det lämpligt att yngre krafter tar vid. Det är möjligt att Gustafsson insåg det här när han trädde till, men en ministerpost är varje politikers dröm och när drömmen går i uppfyllelse vill man inte släppa taget.

För Urpilainen skulle det ha varit betydligt besvärligare att byta ut de två andra äldre herrarna i regeringen. Utrikesminister Erkki Tuomioja för sig ledigt på internationella möten med höjdare från olika håll i världen och arbetsminister Lauri Ihalainens arbetsmarknadskontakter är ovärderliga för partiet

Omsorgsminister Maria Guzenina-Richardson har lång erfarenhet av att uppträda inför kamerorna och hon lyckades rätt väl dölja sin besvikelse. En aning sken den ändå igenom när hon talade om att hennes efterträdare får skörda frukterna av hennes arbete.

Oberoende av Urpilainens lovord om omsorgsministerns fantastiska jobb med social- och hälsovårdsreformen var det uttryckligen den som blev Guzenina-Richardsons fall. Trots att det länge fanns en vilja att hålla henne kvar för att hon är nyländsk röstmagnet och för att det inte skulle se ut som om kritik från utomstående dikterar SDP:s ministerbeslut måste hon som symbolen för de tilltrasslade strukturreformerna bort.

Krista Kiuru anses av många vara den socialdemokratiska ministergruppens verkliga tuffing och hon, inte Susanna Huovinen, hade därför tippats som Guzenina-Richardsons efterträdare.

– Jag tyckte att Kiuru blir en bra undervisningsminister, förklarade Urpilainen sitt val.

Samtliga ministerval var uttryckligen Urpilainens, det meddelade hon själv när hon redogjorde för ministerrotationen.

Nu blir ministergruppen yngre, får kvinnlig majoritet och Urpilainen har visat att det är hon som bestämmer. När hon tillträdde som partiordförande var det inte så självklart, men börjar gallupkurvan inte peka uppåt för SDP kan det komma nya bevis för att makten är förgänglig.

fDela tTweeta

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Both comments and pings are currently closed.