På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Den här veckan skrevs politisk historia när riksdagen debatterade tidernas första medborgarinitiativ. Nära 70 000 personer undertecknade initiativet som kräver att pälsdjursnäringen förbjuds.

Debattens vågor har gått höga om hur den nya formen av medborgaraktivitet ska uppmuntras utan att riksdagens suveräna ställning som den högsta beslutsfattaren äventyras.

Lösningen skymtar redan. När riksdagsledamöterna köade för att boka in sig på talarlistan och debatten pågick i timmar gav man en signal om att medborgaraktivitet nog uppmuntras. När en majoritet av de folkvalda i sinom tid gör tummen ner för initiativet blir det klart att det är riksdagen som fattar besluten i republiken.

När medborgarinitiativet för könsneutrala äktenskap landar i riksdagen förutspås det ha upp till 250 000 underskrifter. Det blir intressant att se vilken betydelse det har för slutresultatet. Formellt görs ju ingen annan skillnad mellan initiativen än att minst 50 000 bör skriva på för att riksdagen ska ta emot dem. Och långt under hälften av de 200 folkvalda som ju representerar hela väljarkåren skrev på lagmotionen för könsneutrala äktenskap.

Avgörande blir hur riksdagsledamöterna bedömer stämningen bland sina väljare. Åtminstone Sannfinländarnas ordförande Timo Soini har koll på saken. I går skrev han i sin blogg att han motsätter sig både pälsnäringsförbud och könsneutrala äktenskap.

– För mig är äktenskapet ett förbund mellan man och kvinna. Punkt. Homosexualitet är en sak. Äktenskap en annan. De hör inte hemma i samma mening. För äktenskapet talar biologin och det sunda förnuftet. Och jag, skrev Soini bland annat.

Det är ingen nyhet att Soini och hans parti tycker så här. När klyftan är djup mellan förespråkare och motståndare skadar det ändå inte att meddela var det finns en trygg plattform för motståndarna. Om man kan göra det, förstås, och det kan bara Sannfinländarna och Kristdemokraterna. I andra partier (utom Vänsterförbundet och De gröna där bara förespråkare finns) samsas motståndare och förespråkare och hur ska väljarna då veta vad som gäller?

När Soini skrivit sitt blogginlägg höll han presskonferens om utrikesutskottets betänkande om regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse. Betänkandet var enhälligt, vilket under resans lopp inte lär ha varit självklart. Självklart är däremot att utskottsordförande Soinis insats här var central.

Försonlighet, hänsyn och samarbetsvilja är inte precis de egenskaper man lärt sig att förknippa med Soini. Månne man får se mer av de sidorna hos honom nu när det mindre oppositionspartiets ordförande Juha Sipilä verkar gå från klarhet till klarhet just på grund av dem?

Spåren förskräcker

20.04.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Spåren förskräcker)

Många kaffekoppar har den här veckan tömts i riksdagens kafé under diskussioner om vad den färska boken om riksdagens talman Eero Heinäluoma (SDP) avslöjar.

I boken berättar Heinäluoma om det dramatiska händelseförloppet efter SDP:s valnederlag 2007 som kulminerade i att han inför partikongressen 2008 överraskande meddelade att han inte vill fortsätta som partiordförande.

Heinäluoma upplevde att ältandet av brakförlusten, med klappjakt på partiordföranden som en viktig ingrediens, blev allt mer destruktivt. Han ger Erkki Tuomioja rollen som den största skurken i dramat.

– Jag ansåg att det fanns en stor risk för att Tuomioja samlar sitt gäng och går. Jag var rädd för att partiet spricker, säger Heinäluoma i boken.

Om risken för splittring kunde elimineras med att partiordföranden går, då går han, resonerade han.

Tuomioja har sagt att han inte hade några som helst avsikter att splittra partiet. Som väl bevandrad i politisk historia vet Tuomioja ändå att finländska partier minsann har splittrats förut.

I valet 1916 fick Socialdemokraterna, som då var det enda vänsterpartiet, 103 ledamöter, eller enkel majoritet i riksdagen. Efter inbördeskriget splittrades SDP när de radikalaste medlemmarna flydde till Moskva och grundade Kommunistpartiet. Partiet fick inte verka i Finland men kunde via andra kanaler ställa upp kandidater i val och tärde därmed på Socialdemokraternas understöd.

Efter kriget legaliserades FKP och ingick i samarbetspartiet DFFF. FKP var under så gott som hela sin existens splittrat i en pragmatisk majoritet och en Moskvatrogen minoritet . DFFF lades ned 1990 och Vänsterförbundet tog vid. Den tidigare minoriteten har övertagit FKP.

I takt med splittringen har vänstern stadigt försvagats.

Också Centern har åderlåtits av splittring. På 1950-talet lämnade Veikko Vennamo efter uppslitande konflikter dåvarande Agrarförbundet och grundade Landsbygdspartiet. 1970 tog det nya partiet en skrällseger, mest på bekostnad av Centern. Partiet skrällde en gång till 1983, men ända till konkursen 1995 var Landsbygdspartiet en arena för inre slitningar, riksdagsgruppen upplöstes i mer eller mindre enkla beståndsdelar och popularitetssiffrorna åkte berg- och dalbana.

På Landsbygdspartiets ruiner grundades Sannfinländarna. Partiordförande Timo Soini såg FLP:s dödskamp på nära håll och vet vad inre missnöje kan leda till.

Det är mot den bakgrunden man bör se också Soinis senaste utbrott när Centerns Kimmo Tiilikainen i en samarbetsinvit betackade sig för samröre med rasistiska grupper inom Sannfinländarna. Soini undrade bland annat vem Tiilikainen avser.

Han vet mycket väl att partikamraten Jussi Halla-aho dömts för hets mot folkgrupp och att andra sannfinländska folkvalda uttalat sig rasistiskt. Han blundar ändå eftersom han har lovat att rasism inte tolereras i partiet. Öppnar han ögonen måste han göra sig av med rasisterna och resultatet är partisplittring.

Lomhörd regering och sårad sannfinländare

13.04.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Lomhörd regering och sårad sannfinländare)

Oppositionen har haft ett par läckra tillfällen att gå åt Jyrki Katainens (Saml) sexpack. Båda oppositionspartierna har utnyttjat tillfällena, Centern kanske i ännu högre grad än Sannfinländarna.

Partiordförande Juha Sipilä (C), som tidigare ansett att regeringen bör fortsätta, betecknade i riksdagsdebatten om budgetramarna den ”handlingsförlamade” regeringen som det största hotet mot Finlands framtid. Därpå uppmanade han statsminister Katainen att lämna in sin avskedsansökan.

Efter en besvärlig början i retorikmästaren Timo Soinis (Sannf) skugga verkar Sipilä känna sig bekväm i partiordförandekläderna. Beträffade kommunstrukturlagen, som också diskuterades den här veckan, är det lätt för Centern, med en lång historia som kommunal makthavare, att slå Sannfinländarna på fingrarna i argumenteringen mot regeringens planer.

Oppositionens sits underlättades ytterligare av justitiekansler Jaakko Jonkkas kritik mot regeringens hantering av reformerna av kommunstrukturen och social- och hälsovården. JK konstaterade ju att beredningen av reformerna går i otakt och att ”det inte kan ses som en lyckad lösning med tanke på demokratin, rätten till inflytande, rätten att bli hörd och den kommunala självstyrelsen, vilka tryggas i grundlagen”.

De flesta bedömare har sett Jonkkas utlåtande som svidande kritik och oppositionen försökte rentav utnyttja den till att tvinga regeringen att ta tillbaka sitt förslag. Det lyckades inte, vilket inte är så märkligt med tanke på styrkeförhållandena i riksdagen.
Märkligare är hur regeringen kunde tolka kritiken som carte blanche att gå på i ullstrumporna. JK uttryckte kritiken i hovsamma ordalag men ändå undrar man nästan om regeringen läst samma utlåtande som vi andra.
Att Centern i riksdagsdiskussionerna varit aktivare än Sannfinländarna kan förklaras med att de sistnämnda haft fullt upp med att försvara partiets färgstarka folkvalda Teuvo Hakkarainen mot illvilliga medier. Tidningen Keskisuomalainen rapporterade i veckan att en berusad Hakkarainen uppträtt aggressivt på en motorcykelutställning i Jyväskylä. På ledarplats fastslogs att ”Turha-Teuvo” (Onödiga Teuvo) med sitt klantiga uppträdande skadar regionen.

Reijo Tossavainen (Sannf) drog paralleller till förintelsen.

– Historien visar att miljontals ”onödiga människor” har förintats, konstaterade han i ett pressutskick.

Trots att metoderna nu är mjukare är det enligt Tossavainen skäl att skarpt fördöma mediernas agerande.

Parallellen är på alla sätt är osmaklig. Brännugnar hotar inte Hakkarainen på grund av etnicitet eller politiska åsikter. Det är Hakkarainens skötsel av riksdagsmannavärvet som Keskisuomalainen kritiserat.

Hakkarainen är djupt sårad över kritiken. Kanske det tröstar att man kan dra en något annorlunda parallell. Både Hakkarainens och Vladimir Putins kontakter till mer eller mindre kriminella motorcykelgäng har väckt uppståndelse.

Misstag och snabba ryck

06.04.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Misstag och snabba ryck)

Kalabaliken kring vad regeringen i budgetramförhandlingarna beslutade om beskattningen av utdelning har präglat den politiska debatten den här veckan.

Att kommuninvånarna kommer att få högre skatter och sämre service på grund av besluten i ramförhandlingarna har man inte hunnit diskutera. Inte heller att utvecklingsbiståndet krymper och Finland halkar allt längre från målet för biståndets andel av BNP.

Därmed inte sagt att en diskussion om beslut som gör det möjligt för de rikaste av de rika att bli ännu rikare inte är motiverad. Särskilt som politikerna serverat bortförklaringar och haltande argumentation på silverbricka.

Den första modellen för ändrad beskattning av utdelning fick som känt kritik från så gott som alla håll först efter att minister Paavo Arhinmäki vaknat upp och påtalat att den innehåller element som gynnar de rika, element som inte helt kom fram i ramförhandlingarna.

Andra ministrar slog ifrån sig, man ironiserade över Arhinmäkis yrvakenhet och finansministern teg, men så småningom var alla rörande överens om att problemen ska ses över.

Logiken haltar ändå betänkligt när ministrar säger att de nog visste vad de beslutade när skattemodellen valdes och i samma andetag konstaterar att ett par misstag slank med. Regeringen gör väl inte misstag medvetet?

Det har också sagts att misstagen slank med för att det var så bråttom. Modellen som valdes uppenbarade ju sig först i ett sent skede och man hann inte göra ordentliga beräkningar av konsekvenserna.

Man medgav alltså att det är illa om komplicerade beslut fattas i en hast. Hur månne det då är med torsdagens beslut om den nya modellen? Det beslutet fattades nämligen på ett kort möte dit finansminister Jutta Urpilainen hastade direkt från Moskva. Bara en timme tog det för de sex partiordförandena i regeringen att tota ihop den nya modellen.

Också den information regeringspartiernas riksdagsgrupper fick om den nya modellen gavs i en hast. De satt som brukligt samlade på eftermiddagen och partiordförandena hade inte mer än en halv timme på sig att förklara finesserna på respektive gruppers möten förrän riksdagens frågestund inleddes.

Tydligen är snabba ryck bra i vissa fall, för nu strömmar beröm in från de sex regeringspartiernas riksdagsgrupper om hur den handlingskraftiga regeringen snabbt avlägsnat osäkerheten kring beskattningen. Naturligtvis nämner man inte att regeringen själv åstadkom osäkerheten.

Oklart är ännu varifrån det förslag kom som landade i budgetramförhandlingarna i ett väldigt sent skede, som finansministeriets tjänstemän snabbt måste göra en modell för, modellen som sedan valdes. Man ska inte dra några slutsatser, men Finland Näringsliv EK har redan kommit med besk kritik mot den nya modellen.