På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Lamt kvackande

26.04.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Lamt kvackande)

Det är bara tre veckor sedan Jyrki Katainen meddelade att han avgår som partiordförande och statsminister och inte ställer upp i vare sig Europaparlamentsvalet i maj eller riksdagsvalet nästa år, men redan ser jag en lame duck framför mig när han uppträder i tv. Jag är inte den enda som gör det, har jag hört.

Det kommer att höras en hel del kvackande av ankan i fråga eftersom partiledardebatterna duggar tätt fram till valdagen den 25 maj. Det gör dessvärre debatterna mindre intressanta än de skulle vara med en statsminister som är taggad till en insats som ger honom och hans parti på köpet en friande dom av folket.

Nu är det egentligen inte särskilt intressant vad Katainen säger eftersom han inte kommer att låta väljarnas dom falla över sig. Att Katainen själv är medveten om saken märks på hans kroppsspråk och den klart minskade användningen av ordet fantastisk. Lamt kvackande av Katainen hörde man bland annat i Svenska Yles valdebatt i torsdags.

Om Katainens beslut har jag också hört ordet fanflykt användas. Fanflykt är inte bra för dem som blir kvar och det borde oroa de samlingspartister som tänker mäta sitt förtroende i kommande val. I stället höjer de hans beslut till skyarna och konstaterar att Finland inte kan få en bättre EU-kommissionär. I och för sig kan de väl inte göra annat än hålla god min i elakt spel.

Alexander Stubb har sagt att hans dröm är att bli EU-kommissionär och drömmen skulle sannolikt ha gått i uppfyllelse om inte hans goda vän Katainen hade bestämt sig för att kasta in den inrikespolitiska handuken. Får Katainen ett annat toppjobb än en kommissionärspost kan drömmen fortfarande gå i uppfyllelse. Det finns ju en överenskommelse om att posten den här gången går till Samlingspartiet.

Helsingin Sanomats uppgifter om att Stubb nästa vecka kommer att meddela att han är redo att ge sig in i Samlingspartiets ordförandekamp kan i alla fall betyda att han gett upp hoppet om en kommissionärspost och i stället siktar på den inrikespolitiska toppen. Det kan också betyda att han bara väljer att göra sitt parti en stor tjänst i och med att det blir en verklig kamp om ordförandeklubban. Det är ju många som anser att Jan Vapaavuori har goda chanser att dra det längsta strået. Stubb må vara överlägsen folkfavorit, men det är ett annat gäng som gör valet på partikongressen, personer som faktiskt jobbat för partiet på lokal nivå och som uppskattar att ledarna också någon gång gjort det.

En stor tjänst kan resultera i inte föraktliga gentjänster.

, , , , , ,

Strunt i principerna

19.04.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Det är rätt vanligt att partierna importerar höjdare utifrån för att ge fart åt valkampanjen. Besöken korrelerar ingalunda alltid med valframgången.

Och varför skulle de? Det senaste exemplet på att frågan är befogad är Luxemburgs Jean-Claude Junckers Finlandsbesök.

Juncker är ju den konservativa partigruppen EPP:s kandidat för posten som EU-kommissionens ordförande och han försäkrade att han som kommissionsordförande kommer att ge en tung kommissionärsportfölj åt sin kompis Jyrki Katainen. Strunt i den lilla detaljen att det är medlemsländernas regeringar som utser kommissionärskandidaterna. Genast när Juncker är vald tänker han uppmana den finländska regeringen att utse Katainen.

För snart ex-statsminister Katainen spelar det kanske ingen roll att luxemburgaren Juncker vill bestämmer var Finlands regering ska göra, men det går nog tvärt emot EU:s principer. Förutom principen om att den nationella regeringen och inte Juncker utser kommissionärskandidaten har vi EU:s rekommendation om att de blivande kommissionärerna ska ha prövat sitt förtroende i Europaparlamentsvalet. Katainen ställer som känt inte upp det valet. Den här rekommendationen verkar helt ha glömts bort, liksom också den om bättre könsbalans i kommissionen genom att regeringarna skulle utse både en kvinnlig och en manlig kommissionärskandidat.

Nu är det i och för sig inte alls säkert att Juncker blir kommissionens ordförande. Liksom inte heller att det är en kommissionärsportfölj Katainen har i kikaren. Får han ett annat EU-toppjobb så är det dessutom bara hemåt för Finland. En kommissionärspost får Finland ju i vilket fall som helst.

Går det ändå så att Katainen inte får något annat EU-jobb så behöver han bara anmäla att han vill bli Finlands kommissionärskandidat, så är det fixat. Helt utan Junckers ”hjälp”.

Får se vad de andra partierna får för draghjälp. Inför skrällen 2011 fick Timo Soini hit sin kompis Nigel Farage, ordförande för brittiska Ukip och den euroskeptiska parlamentsgruppen EFD. Skrällen skulle antagligen inte ha varit mindre utan Farage, liksom inte heller Ukip:s framgångar utan Soinis svarsvisiter. Så pass nationalistiska är strängarna de två spelar på.

Ur fredagens Hbl-intervju framgår det att Farage är oroad över vart Sannfinländarna styr efter valet. Soini har ju antytt att parlamentsgruppen ECR, där de brittiska konservativa sitter, är ett alternativ. Ankommer det på Sannfinländarnas sannolika röstmagnet Jussi Halla-aho behöver han inte vara oroad. Hur skulle ECR duga för Halla-aho när han tycker att EFD är alltför tamt i invandringsfrågan?

, , , , , , , ,

Usla utsikter

12.04.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Usla utsikter)

Det har viskats ett tag om Päivi Räsänen kandidatur i Europaparlamentsvalet. Närmare bestämt sedan det blev klart att ingen vill sluta valförbund med Kristdemokraterna.

Oviljan kommer sig av att partiet varit så skickligt på att koncentrera rösterna att de andra i allmänhet har förlorat på kuppen. 2009 kom Sari Essayah in i parlamentet i Timo Soinis kölvatten.

Kristdemokraterna har aldrig klarat av att utan valförbund ta mandat i Bryssel, inte ens när Finland hade 16 mandat att fördela. När partiet nu går ensamt till val är chanserna att hålla ställningarna i Bryssel usla.

Det säger ganska mycket att KD:s ex-ordförande Bjarne Kallis bedömer chanserna som små också efter Räsänens beslut att kandidera. Påpekas kan att Kallis träffade ganska rätt i sin tippning inför riksdagsvalet 2011, då han kritiserade Räsänen för att hon allför mycket fokuserade på moralfrågor och att det kunde leda till valförlust, med i värsta fall bara fem riksdagsmandat. Kristdemokraterna var då i opposition och med andra betoningar kunde partiet ha fått sin del av Sannfinländarnas framgång, menade Kallis. Det blev valförlust och sex riksdagsmandat.

Nu räknar optimisterna inom KD att det går vägen om alla som i andra val brukar rösta på partiet också gör det i maj. 2011 var partiets andel av rösterna 4,03 procent. Väljarna är som känt latare i Europaparlamentsval än i andra val och dessutom har partiet i de senaste opinionsmätningarna inte nått upp till den siffran.

När Räsänen säger att hon lämnar partiordförandeposten och ministerportföljen om hon blir invald ska man därför fästa sig vid det lilla ordet ”om”. Det verkar också Räsänens kronprinsar och -prinsessor ha gjort och dragit slutsatsen att det är för tidigt att lägga sig i stargroparna i kampen om KD:s ordförandeklubba. Därmed är det också för tidigt att spekulera i vilka Kristdemokraternas hjärtefrågor kommer att vara i framtiden.

Överraskningar kan i alla fall ske. Vem hade 2009 trott att SFP skulle hålla sitt mandat och att det betydligt större partiet Vänsterförbundet samtidigt skulle förlora sitt? Nu tippar många att det blir ombytta roller.

, , , , ,

Ministrar och rödgardister

05.04.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Ministrar och rödgardister)

Regeringens beslut att skära ner barnbidragen med sammanlagt 110 miljoner euro ledde som väntat till en interpellation, som alla oppositionsgrupper utom den färskaste, Vänsterförbundets riksdagsgrupp, ställde sig bakom.

När interpellationen presenterades påminde riksdagsledamot Markus Mustajärvi om att Vänsterförbundets föregångare DFFF spelade en avgörande roll när systemet med barnbidrag infördes. Mustajärvi och Jyrki Yrttiaho är arvtagare till den så kallade minoriteten i DFFF och de bildade Vänstergruppen efter att de hade uteslutits ur Vänsterförbundets grupp för att de röstade för misstroende för regeringen.

Mustajärvi har rätt i att DFFF spelade en avgörande roll när barnbidrag för alla barn infördes, men orsaken till att partiet kunde spela en avgörande roll var att DFFF satt i regeringen. Partiet rentav ledde regeringen 1946-1948. Mauno Pekkala var statsminister och den gamla rödgardisten Matti Janhunen socialminister. Med i den regeringen satt också Socialdemokraterna, Agrarförbundet och SFP.

Det var Pekkalas regering som gav lagförslaget om barnbidragen och det nuvarande systemet trädde i kraft i oktober 1948 efter att riksdagen efter en hel del krumbukter enhälligt hade godkänt det. Barnbidragen var bara en av flera reformer som då sjösattes och som lade grunden till välfärdsstaten.

När barnbidragen nu 66 år senare skärs ner samtidigt som regeringen också annars minskar barnfamiljernas inkomster ser man inom oppositionen det här som det slutliga beviset på att en aktiv nedmontering av välfärdsstaten är på gång. Den synen är naturligtvis färgad av att man sitter i opposition, men om inte annat så kan Mustajärvis påminnelse tjäna som en lektion i hur partistrukturen ändrats på 66 år.

Ett direkt samband mellan förändringarna i partistrukturen och nedskärningarna i välfärden finns förstås inte. Samhällsutvecklingen har varit mycket mer komplicerad än så. Det tål ändå att påpekas att DFFF med sina 51 mandat var riksdagens största parti när barnbidragsreformen godkändes. Med SDP:s 48 mandat var det inte långt till vänstermajoritet i riksdagen.

I dag har vänsterpartierna bara 56 mandat sammanlagt och eftersom de var pådrivarna när välfärdsreformerna genomfördes är de nu i en försvarsposition som enligt alla opinionsmätningar är ytterst otacksam.