På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Lamt kvackande

26.04.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Lamt kvackande)

Det är bara tre veckor sedan Jyrki Katainen meddelade att han avgår som partiordförande och statsminister och inte ställer upp i vare sig Europaparlamentsvalet i maj eller riksdagsvalet nästa år, men redan ser jag en lame duck framför mig när han uppträder i tv. Jag är inte den enda som gör det, har jag hört.

Det kommer att höras en hel del kvackande av ankan i fråga eftersom partiledardebatterna duggar tätt fram till valdagen den 25 maj. Det gör dessvärre debatterna mindre intressanta än de skulle vara med en statsminister som är taggad till en insats som ger honom och hans parti på köpet en friande dom av folket.

Nu är det egentligen inte särskilt intressant vad Katainen säger eftersom han inte kommer att låta väljarnas dom falla över sig. Att Katainen själv är medveten om saken märks på hans kroppsspråk och den klart minskade användningen av ordet fantastisk. Lamt kvackande av Katainen hörde man bland annat i Svenska Yles valdebatt i torsdags.

Om Katainens beslut har jag också hört ordet fanflykt användas. Fanflykt är inte bra för dem som blir kvar och det borde oroa de samlingspartister som tänker mäta sitt förtroende i kommande val. I stället höjer de hans beslut till skyarna och konstaterar att Finland inte kan få en bättre EU-kommissionär. I och för sig kan de väl inte göra annat än hålla god min i elakt spel.

Alexander Stubb har sagt att hans dröm är att bli EU-kommissionär och drömmen skulle sannolikt ha gått i uppfyllelse om inte hans goda vän Katainen hade bestämt sig för att kasta in den inrikespolitiska handuken. Får Katainen ett annat toppjobb än en kommissionärspost kan drömmen fortfarande gå i uppfyllelse. Det finns ju en överenskommelse om att posten den här gången går till Samlingspartiet.

Helsingin Sanomats uppgifter om att Stubb nästa vecka kommer att meddela att han är redo att ge sig in i Samlingspartiets ordförandekamp kan i alla fall betyda att han gett upp hoppet om en kommissionärspost och i stället siktar på den inrikespolitiska toppen. Det kan också betyda att han bara väljer att göra sitt parti en stor tjänst i och med att det blir en verklig kamp om ordförandeklubban. Det är ju många som anser att Jan Vapaavuori har goda chanser att dra det längsta strået. Stubb må vara överlägsen folkfavorit, men det är ett annat gäng som gör valet på partikongressen, personer som faktiskt jobbat för partiet på lokal nivå och som uppskattar att ledarna också någon gång gjort det.

En stor tjänst kan resultera i inte föraktliga gentjänster.

Det är rätt vanligt att partierna importerar höjdare utifrån för att ge fart åt valkampanjen. Besöken korrelerar ingalunda alltid med valframgången.

Och varför skulle de? Det senaste exemplet på att frågan är befogad är Luxemburgs Jean-Claude Junckers Finlandsbesök.

Juncker är ju den konservativa partigruppen EPP:s kandidat för posten som EU-kommissionens ordförande och han försäkrade att han som kommissionsordförande kommer att ge en tung kommissionärsportfölj åt sin kompis Jyrki Katainen. Strunt i den lilla detaljen att det är medlemsländernas regeringar som utser kommissionärskandidaterna. Genast när Juncker är vald tänker han uppmana den finländska regeringen att utse Katainen.

För snart ex-statsminister Katainen spelar det kanske ingen roll att luxemburgaren Juncker vill bestämmer var Finlands regering ska göra, men det går nog tvärt emot EU:s principer. Förutom principen om att den nationella regeringen och inte Juncker utser kommissionärskandidaten har vi EU:s rekommendation om att de blivande kommissionärerna ska ha prövat sitt förtroende i Europaparlamentsvalet. Katainen ställer som känt inte upp det valet. Den här rekommendationen verkar helt ha glömts bort, liksom också den om bättre könsbalans i kommissionen genom att regeringarna skulle utse både en kvinnlig och en manlig kommissionärskandidat.

Nu är det i och för sig inte alls säkert att Juncker blir kommissionens ordförande. Liksom inte heller att det är en kommissionärsportfölj Katainen har i kikaren. Får han ett annat EU-toppjobb så är det dessutom bara hemåt för Finland. En kommissionärspost får Finland ju i vilket fall som helst.

Går det ändå så att Katainen inte får något annat EU-jobb så behöver han bara anmäla att han vill bli Finlands kommissionärskandidat, så är det fixat. Helt utan Junckers ”hjälp”.

Får se vad de andra partierna får för draghjälp. Inför skrällen 2011 fick Timo Soini hit sin kompis Nigel Farage, ordförande för brittiska Ukip och den euroskeptiska parlamentsgruppen EFD. Skrällen skulle antagligen inte ha varit mindre utan Farage, liksom inte heller Ukip:s framgångar utan Soinis svarsvisiter. Så pass nationalistiska är strängarna de två spelar på.

Ur fredagens Hbl-intervju framgår det att Farage är oroad över vart Sannfinländarna styr efter valet. Soini har ju antytt att parlamentsgruppen ECR, där de brittiska konservativa sitter, är ett alternativ. Ankommer det på Sannfinländarnas sannolika röstmagnet Jussi Halla-aho behöver han inte vara oroad. Hur skulle ECR duga för Halla-aho när han tycker att EFD är alltför tamt i invandringsfrågan?

Vuxna karlar

22.03.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

De som vill byta ut SDP:s ordförande Jutta Urpilainen mot fackbossen Antti Rinne har marknadsfört operationen med att sitsen i Jyrki Katainens sexpack lett till att ideologin lyser med sin frånvaro i SDP:s politik. Urpilainen framstår som finansministern som tillbringar alltför mycket tid med att förhandla fram otrevliga beslut i Bryssel och i Statsrådsborgen.

Bakom Rinne finns starka krafter och en massiv kampanjorganisation. Det kan vara en större orsak till att Rinne tycks ha stöd av en majoritet av partikongressdelegaterna än att SDP-fältet skulle se Urpilainen som det stora problemet.

De som inte bestämt sig har sagt att de först vill se vad Rinne står för. I fredags fick de besked när Rinne presenterade sina teser om 2020-talets socialdemokrati.

Om dem kan man säga att om SDP-ideologin lyser med sin frånvaro i regeringens politik så lyser den ideologiska förnyelsen minst lika klart med sin frånvaro i Rinnes teser.

Eller vad sägs om hans första tes om att man bör satsa på ekonomisk tillväxt och sysselsättning? Om det är något som man hört både Urpilainen och Katainen likt papegojor upprepa är det ju orden ekonomisk tillväxt och sysselsättning.
När orden dessutom återfinns i andra teser och statens roll och trepartssamarbetet starkt betonas går tankarna till flydda tider. Det kanske är meningen.

De mansdominerade industribranscherna har lidit hårt av strukturomvandlingen, så en återgång till gamla goda tider då Finland darrade när de manliga socialdemokratiska fackbossarna slog näven i bordet kan låta lockande. En annan sak är att det är utopistiskt.

De här teserna kan knappast bära Rinne till seger på SDP-kongressen. Vinner han handlar det om något annat. Det har sagts att det är fråga om männens motattack och visst finns det ingredienser av det i ordförandekampen. I riksdagsgruppen leds Rinnes trupper av Jukka Kärnä, som sagt att vuxna karlar inte kan identifiera sig med den nuvarande SDP-ledningen.

Mer handlar det ändå om starka personligheter och en maktkamp mellan olika falanger. I de yvigaste spekulationerna talas det om Eero Heinäluomas comeback som minister. Rinnes uttalanden om sin eventuella framtid som minister får dem att verka mindre yviga. Uttalandena har varit minst sagt varierande.

Det senaste är att Rinne nog kan ta över som finansminister – om partiet så beslutar. Skulle han faktiskt ta över det näst mest krävande ministerjobbet utan en dag av erfarenhet ens av riksdagsarbete? När han inte ens alltid haft koll på de egna finanserna?

Rinne har åkt fast för att ha sjabblat med bokförning, betalt sin telefonräkning med andras pengar och debiterat sin arbetsgivare två gånger för en arbetsresa. Det är hans stödtrupper väl medvetna om – och marknadsför Rinne som den som vuxna karlar ska kunna identifiera sig med.

Pompösa gubbar

01.03.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Pompösa gubbar)

Europaparlamentsvalet hålls i slutet av maj och den nya kommissionen tillträder först i november, men spelet om EU:s topposter pågår för fullt.

Det handlar om fem toppjobb, EU-kommissionens ordförande, parlamentets talman, Europeiska rådets ordförande, unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik och ledaren för eurogruppen. Vad den sistnämnda beträffar omfattar eurogruppen ju inte alla medlemsländer och det är ännu oklart om det blir ett heltidsjobb. Så man kanske ska tala om fyra och ett halvt toppjobb. Å andra sidan ska Nato få en ny generalsekreterare och Nato är en viktig aktör i Europa med 22 EU-medlemmar med i alliansen och högkvarter i Bryssel, så drygt fem toppjobb är närmare sanningen – om man bortser från att Natojobbet inte ligger på samma förhandlingsbord som de andra.

Som icke medlem i Nato är Finlands chanser förstås noll för Natojobbet. Också beträffande EU-toppjobben är chanserna små. Ändå bollas det på olika håll med ekvationer som kunde leda till att Finland får sin man på en av topposterna. Än har Jyrki Katainen setts ligga bra till som kommissionsordförande eftersom hans namn har nämnts i utländska tidningar, än har Olli Rehn nämnts som lämplig som eurogruppens ordförande och än har Alexander Stubbs meriter för posten som unionens höga representant för utrikesfrågor förts fram.

I ekvationerna, som för att de ska få önskat resultat förutsätter osannolik och ofrivillig välvilja av de stora aktörerna, handlar det uttryckligen om att föra fram lämpliga finländska män. När det enda säkra i sammanhanget är att en finländare kommer att sitta i EU-kommissionen är det här en märklig prioritering.

Att kvinnor lyser med sin frånvaro i kommissionärsspekulationerna är desto märkligare som man nu också i Bryssel på allvar lär vilja fräscha upp bilden av EU-makthavarna som en samling pompösa gubbar. Det kan rentav ske med milt tvång så att kommissionärsposten kan bli tyngre eller lättare beroende på om medlemslandet för fram en kvinna eller man för jobbet.

Just nu verkar det mer än sannolikt att Alexander Stubb är Finlands kommissionärskandidat. Stubb kan knappast ses som en pompös gubbe, men det finns faktiskt inget som hindrar att Finland har två kandidater, en man och en kvinna. Om det inte anses som ett hinder att Heidi Hautala hunnit marknadsföra sig själv som den kvinnliga kandidaten, förstås.

Enväldiga tag

22.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Enväldiga tag)

Regeringens våndor med skuldspiral, hållbarhetsgap och tilltrasslade strukturreformer har den här veckan fallit i glömska när blodet flutit på gatorna i Kiev. Det finns naturligtvis ingenting att säga om det.

Egentligen är det också svårt att ha invändningar mot att OS-medaljer och den jämlika äktenskapslagen stjäl rubrikutrymme. Också mindre viktiga saker skulle vid det här laget kännas högintressanta i jämförelse med långdansen kring om tre miljarder euro ska fås in i statskassan på ett år eller tre.

Intressant kan det ändå bli när de konkreta besluten ska fattas om vilka skatter som ska höjas och vilken service som ska försämras. Statsminister Jyrki Katainen har bjudit in oppositionen till förhandlingar om anpassningsåtgärderna, men de hålls på ett mer allmänt plan.

Katainen vill ha svar på om partierna binder sig till att stoppa skuldutvecklingen, om de godkänner Finansministeriets ekonomiska prognos och anpassningskraven som prognosen medför och om åtgärderna borde genomföras på en gång eller delas upp över tre år.

Inte helt överraskande har oppositionen därför tackat ja med förbehåll. Någon fullmakt in blanco för regeringen att fatta beslut som sträcker sig över valperioden ger inget oppositionsparti med självbevarelsedrift.

Verkligt intressant var det att notera skillnaden mellan Centerns och Sannfinländarnas svar på Katainens invit. Centern höll möte och meddelade sedan att partiet deltar i förhandlingarna, i partiordförande Juha Sipiläs sjukfrånvaro med vice ordförande Annika Saarikko i spetsen.

För Sannfinländarna gick det till på ett lite annat sätt.

– Jag har meddelat statsminister Jyrki Katainen att jag deltar i de förhandlingar han kallat till, skrev partiordförande Timo Soini i sin blogg i onsdags.

Inte ett ord om att partiet hade fattat beslutet fanns i inlägget. Det är förstås möjligt att andra sannfinländare fick vara med på ett hörn, men formuleringen lämnar inte så mycket utrymme för den tolkningen.

Efter dramat med Pirkko Ruohonen-Lerner som manövrerades ut som gruppordförande medan Soini befann sig på Barack Obamas bönefrukost drog många slutsatsen att Soini hade börjat lätta på greppet. Kanske slutsatsen var förhastad.

Det får vi se när partiets folkvalda tar ställning till den jämlika äktenskapslagen. Soini har krävt att alla följer partiets linje och röstar nej. Det brukar vara riksdagsgruppens ordförande som kommer med ukaser om gruppdisciplin och nyvalda Jari Lindström har haft en betydligt mjukare framtoning.

Varningsklockor och dålig hörsel

15.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Varningsklockor och dålig hörsel)

De ekonomiska experterna har nu kommit fram till att de nya anpassningsåtgärder som behövs för att bryta skuldspiralen måste spridas ut över åren 2015–2018. Om anpassningen görs med en gång skjuter man sig i foten eftersom tillväxten då stryps, menar de.

Det har varit klart ett tag att åtgärderna kommer att sträcka sig över valperioden. Statsminister Jyrki Katainen har ändå bestämt förnekat att det handlar om ansvarsflykt eftersom hans regering tar alla beslut så att den sittande riksdagen hinner godkänna dem.

Det är inget ovanligt att en regering fattar beslut som sträcker sig över valperioden. De flesta vanliga lagar är i kraft tills vidare. Nu ryar oppositionen ändå över att man binder händerna på nästa regering. Oppositionen backas upp av president Sauli Niinistö som tydligen fått för sig att han bör leda regeringen från  Sotji.Det är nästan Kekkonentag över det hela och Katainen har fått krypa till korset och bjuda in oppositionen till förhandlingar.

När välfärden alltmer naggas i kanterna handlar det om stora saker, men ändå känns det märkligt att så lite uppmärksamhet ägnas åt vilka följder den utdragna ekonomiska krisen kan få för hela Europabygget.

I krisens kölvatten sköljer en våg av populism, extremism och ren fascism över Europa. Det är EU-eliten och de nationella regeringarna nog medvetna om, men det tycks vara så viktigt att bevisa att krisen sköts på rätt sätt att man låter det vara oklart för EU-medborgarna vad idén med unionen är.

För klarhetens skull: i Lissabonfördraget står det att mänsklig värdighet, frihet, demokrati, jämställdhet, rättsstatsprincipen och respekten för mänskliga rättigheter är den värdegrund EU vilar på.

Det finns ändå politiker och andra medborgare som är oroade över extremismens frammarsch och hör stöveltramp från 1930-talet. I Sverige är de rätt många. Det senaste exemplet är Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt.

– Det här är den allvarligaste situationen sedan 1930-talet. Människor har glömt vad fascism är. Det finns en risk för att antidemokratiska och rasistiska partier får reell politisk makt. Om det sker är det en enorm utmaning för Europa att hantera, konstaterade Sjöstedt i onsdags.

I Finland är det mer tunnsått, så när Jyrki Katainen under statsministerns frågestund (Yle 9.2) oroade sig för om ”vi andra har tillräckligt med styrka att försvara de europeiska grundvärderingarna” mot extremismen borde det vara värt att notera.

– Alltid när politiska rörelser ifrågasätter människors lika värde borde varningsklockorna ringa och de ringer faktiskt redan, sa Katainen.

Om Sauli Niinistö har hört dem är oklart, trots att hans uppgift mer är att vara lyhörd för dylika varningsklockor än att blanda sig i inrikespolitiken.

Bräckliga barrikader

01.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Bräckliga barrikader)

Våndorna var långa och svåra när Jyrki Katainens regering föddes i juni 2011 och det är så sant som Raimo Sailas, tidigare statssekreterare vid finansministeriet skrev i augusti: Sexpacken skulle knappast ha blivit verklighet om inte regeringsprogrammet hade byggts på en orealistisk ekonomisk grund, så pass motstridiga var viljorna redan från början.

I en flerpartiregering är regeringsprogrammet heligt. När förhandlarna efter tidvis dramatiska förvecklingar på Ständerhuset enades om att ”statens skuldkvot ska börja minska före utgången av valperioden” så är det hugget i sten, oberoende av att de redan från början orealistiska förhoppningarna på tidtabellen för återhämtning är ännu mer orealistiska i dag.

En bakdörr för anpassningsåtgärder lämnades däremot på glänt och den har använts flitigt. I regeringens budgetramförhandlingar i mars planeras nya anpassningsåtgärder för tre miljarder euro. Annars antas att målet för skuldsättningen inte nås.

När det nu talas om regeringskris handlar det därför främst om att finansminister Jutta Urpilainen (SDP) säger att det inte borde vara så stor brådska med att stoppa skuldsättningen.

– Största delen av experterna anser att tidtabellen inte är möjlig, att tre miljarder är för mycket på ett år, och att så kraftiga åtstramningar skulle äventyra den spirande tillväxten, berättade hon på det ekonomiska expertforumet i torsdags.

Det socialdemokratiska partifältet ser som regel nedskärningar i den offentliga sektorn som det mest motbjudande alternativet. Urpilainens visioner om att hellre skjuta fram skuldmålet ska ses mot bakgrunden av det.
Vänsterförbundet och De gröna har liknande prioriteringar.

På andra sidan barrikaderna finns Samlingspartiet och de för den ekonomiska politikens del trogna drabanterna SFP och Kristdemokraterna.

Motsättningarna torde ändå inte heller den här gången vara omöjliga att övervinna. Åtminstone av pressmeddelandet att döma har statsminister Jyrki Katainen inte tagit illa vid sig av att ministerkollegan Urpilainen höjde profilen medan han befann sig i Afrika. Både anpassningsåtgärdernas tidtabell och innehåll ska diskuteras, tycker statsministern.

Naturligtvis ska statsministern tycka just det och regeringen hålls antagligen ihop därför att inget regeringsparti har något att vinna på att spräcka den. Att tåga ut nu för att man motsätter sig impopulära anpassningsåtgärder är inte särskilt trovärdigt. Anpassning har ju varit regeringens ledord i snart tre år.

Elefanter och andra tungviktare

25.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Elefanter och andra tungviktare)

För inte alltför länge sedan kallades Europaparlamentet för elefanternas begravningsplats. Det var stället dit avdankade politiker skyfflades till en bekväm och välbetald tillvaro, ur vägen för de yngre förmågorna på hemmaplan.

I takt med att integrationen fördjupats och parlamentet fått mer makt har öknamnet fallit i glömska också i Finland. Ett klart bevis på det är det stora intresset för Europaparlamentsvalet i maj som yngre politiska tungviktare visar.

Det senaste exemplet är Samlingspartiets kommunminister Henna Virkkunen, 41, som säger sig vilja bli EU-parlamentariker för att kunna förnya och ruska om EU-strukturerna. Inom oppositionen och ute på kommunfältet lär många önska henne framgång eftersom de anser att hon ruskat om strukturerna här hemma mer än tillräckligt. De hoppas att efterträdaren går mildare fram med tvångsinlösningsparagrafer och annat obehagligt.

Frågan är ändå hur mycket Virkkunen kommer åt att ruska om EU-strukturerna om hon blir invald som en av 751 parlamentariker. Nämnas kan att nya parlamentariker i decennier sagt att den huvudlösa strukturen med kappsäcksrally mellan Strasbourg och Bryssel måste få ett slut – utan att något ändrats på den punkten. Vissa saker är heligare än andra.

En kommissionär har i alla fall mycket makt och på gårdagens presskonferens menade statsminister Jyrki Katainen, 42, att Virkkunen skulle vara en bra kommissionär. Man kan undra varför han sa det. Klart är att hans kompis ”Mister EU” Alexander Stubb är bättre kvalificerad för det uppdraget. När Stubb, 45, lanserade sin kandidatur konstaterade Katainen själv att Stubb hör till alla tiders främsta finländska EU-experter. Fast kanske det inte får se så färdigt planerat ut?

Katainens egna planer är okända, men det ser ut att luta åt att han fortsätter att spela på hemmaplan ett tag till. Om tre samlingspartistiska ministrar med statsministern i spetsen säger att de vill lämna regeringen för att åka till Bryssel är det ajöss med det partiets trovärdighet. Så om Katainen så småningom meddelar att han vill fortsätta som partiordförande och statsminister är det ingen överraskning. OM den där överraskningen i form av ett samtal från Bryssel sedan kommer kan han säga att det är ett erbjudande man bara inte kan tacka nej till.

Drömmarnas Bryssel

18.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Drömmarnas Bryssel)

När det nu är klart att Alexander Stubb ställer upp i EU-valet återstår kannstöperierna om Jyrki Katainens framtid. Särskilt som Stubbs framtid hänger ihop med den.

En del tippar att också Katainen väljer Bryssel och då är ett argument att han här hemma uppnått allt som går att uppnå. Att han skulle behålla statsministerposten efter valet 2015 verkar dessutom just nu osannolikt, så stadigt som Centern hållit tätplatsen i opinionsmätningarna. Och livet här är inte alltid lätt för en avdankad statsminister (fråga bara Esko Aho och Paavo Lipponen).

Men. Samlingspartiet har inte uppnått alla de mål Katainen ställde när han valdes till partiordförande på partikongressen 2004.

Katainen tog över ett parti i opposition och deklarerade att målet var att söka samarbete främst med Centern. Han såg det som ”onormalt” att de två borgerliga partierna skyggar för varandra. Målet uppnåddes i valet 2007, då han själv blev finansminister i den Centerledda regeringen. Just nu är Centern i opposition, men förhållandet mellan de två är normaliserat.

Under Katainens ledning har Samlingspartiet definierat sig som ett center-högerparti. Partiet är fortfarande just detta, men det nattsvarta ungdomsförbundet får en att fråga sig hur länge. Tar de ungas värderingar över i moderpartiet får Katainens skötebarn öppenhet, tolerans och tvåspråkighet stryka på foten. Katainen har inte utpekat partiets eget ungdomsförbund som den skyldiga, men klart är att han är uppriktigt oroad för att unkna värderingar ska ta över i samhället.

2004 berättade Katainen att hans mål är att förnya välfärdssamhället. Den förnyelsen går inte på räls, precis.

Och. Samlingspartiets väljarstöd ligger långt ifrån målet Katainen satte för tio år sedan. Trettio procent skulle det upp till och i dag ger mätningarna siffror under tjugo.

Vad värderingarna beträffar kan Katainen ändå lugnt överlåta partiet åt vem som helst av dem som nämnts i ordförandespekulationerna. Folkfavoriten Stubbs värderingar är identiska med Katainens, gruppordförande Petteri Orpos likaså och näringsminister Jan Vapaavuori har stadigt närmat sig huvudfåran.

Katainen blir EU-kommissionär om han vill. Topposterna i Bryssel är en helt annan historia och Katainen lät i går tveksam till sina egna möjligheter. Osäkert är om det duger för en ex-statsminister att bli en kommissionär i ledet. Säkert är att Stubb vill, att bli kommissionär är rentav hans dröm. Partiordförandeposten verkar han inte drömma om. Kanske tycker han som ministerkollegan Lauri Ihalainen i torsdags.

– Att vara partiordförande är inte min grej, sa Ihalainen.

Julgubben och statsministern

21.12.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Julgubben och statsministern)

På onsdagen ordnade kommunminister Henna Virkkunens (Saml) en glöggtillställning för mediefolk. Gästerna fick med sig en liten julklapp, en mörkblå tygkasse försedd med texten Kuntauudistus – Kommunreformen.
Kassen var tom. Det här påpekar jag inte i egenskap av bortskämd journalist, utan för att det förorsakade så många sneda leenden när jag berättade om saken på Centerriksdagsgruppens julfest som hölls samma eftermiddag.
Under hela året har Centerns oppositionspolitik riktat in sig på att såga regeringens förslag till strukturreformer. Otaliga är de riksdagsdebatter där Centern förfasat sig över hur regeringen ”trampar på den kommunala självbestämmanderätten och försämrar servicen för kommuninvånarna”. Även om det andra oppositionspartiet Sannfinländarna också försökt vara med på ett hörn har det här varit Centerns skötebarn.
Samtidigt i takt med det knaggliga föret för strukturreformerna går Centern från klarhet till klarhet i opinionsmätningarna. Enligt den senaste opinionsmätningen i Helsingin Sanomat är Centerns väljarstöd nu 23 procent. Särskilt Samlingspartiet har tappat mark till Centern. Partiet är nere i 18 procent och distanserar med det knappt Sannfinländarna med 17,5. Socialdemokraterna kommer på fjärde plats med 16,7 procent.
Sambandet mellan regeringens sjabbel med strukturreformerna och Centerns lyft är klart. Lika klart är att regeringspartierna hellre ser partiordförande Juha Sipiläs person som förklaringen till Centerns fenomenala återhämtning efter förnedringen i riksdagsvalet 2011. Hellre det än att medge egna tillkortakommanden. Sanningen är förstås att både regeringens besvärliga sits och Sipiläs person tillsammans har lyft Centern.
I sitt eget parti är Sipilä nästan helgonförklarad men också andra partiers politiker tycks redan se honom som nästa statsminister. Ingen har ett ont ord att säga om honom. Inom Socialdemokraterna och Sannfinländarna har man med illa dold avundsjuka noterat det fruktbara julgubbesamarbetet mellan Centern och Samlingspartiet. Som bekant agerade statsminister Jyrki Katainen (Saml) julgubbe på en av Centerns julfester medan Sipilä i julgubbemundering gästade den samlingspartistiska riksdagsgruppens julfest.
Timo Soini (Sannf) talar numera rätt tyst om sig själv som nästa statsminister. Det kan ha att göra med att hans eventuella planer på att ställa upp i EU-valet, men också med att Centern klart har tagit ledarrollen i oppositionspolitiken. Eurons kris, som alltid ger Soini tillfälle att retoriskt briljera, är inte längre samtalsämne nummer ett.
Närmare inpå EU-valet kan läget förstås förändras, men just nu ser den ena oppositionsledaren närmast uttråkad ut medan den andra nästan tvingas värja sig för ryggdunkningar av dem som vill sitta i nästa regering.