På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Elefanter och andra tungviktare

25.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Elefanter och andra tungviktare)

För inte alltför länge sedan kallades Europaparlamentet för elefanternas begravningsplats. Det var stället dit avdankade politiker skyfflades till en bekväm och välbetald tillvaro, ur vägen för de yngre förmågorna på hemmaplan.

I takt med att integrationen fördjupats och parlamentet fått mer makt har öknamnet fallit i glömska också i Finland. Ett klart bevis på det är det stora intresset för Europaparlamentsvalet i maj som yngre politiska tungviktare visar.

Det senaste exemplet är Samlingspartiets kommunminister Henna Virkkunen, 41, som säger sig vilja bli EU-parlamentariker för att kunna förnya och ruska om EU-strukturerna. Inom oppositionen och ute på kommunfältet lär många önska henne framgång eftersom de anser att hon ruskat om strukturerna här hemma mer än tillräckligt. De hoppas att efterträdaren går mildare fram med tvångsinlösningsparagrafer och annat obehagligt.

Frågan är ändå hur mycket Virkkunen kommer åt att ruska om EU-strukturerna om hon blir invald som en av 751 parlamentariker. Nämnas kan att nya parlamentariker i decennier sagt att den huvudlösa strukturen med kappsäcksrally mellan Strasbourg och Bryssel måste få ett slut – utan att något ändrats på den punkten. Vissa saker är heligare än andra.

En kommissionär har i alla fall mycket makt och på gårdagens presskonferens menade statsminister Jyrki Katainen, 42, att Virkkunen skulle vara en bra kommissionär. Man kan undra varför han sa det. Klart är att hans kompis ”Mister EU” Alexander Stubb är bättre kvalificerad för det uppdraget. När Stubb, 45, lanserade sin kandidatur konstaterade Katainen själv att Stubb hör till alla tiders främsta finländska EU-experter. Fast kanske det inte får se så färdigt planerat ut?

Katainens egna planer är okända, men det ser ut att luta åt att han fortsätter att spela på hemmaplan ett tag till. Om tre samlingspartistiska ministrar med statsministern i spetsen säger att de vill lämna regeringen för att åka till Bryssel är det ajöss med det partiets trovärdighet. Så om Katainen så småningom meddelar att han vill fortsätta som partiordförande och statsminister är det ingen överraskning. OM den där överraskningen i form av ett samtal från Bryssel sedan kommer kan han säga att det är ett erbjudande man bara inte kan tacka nej till.

, , , , ,

Drömmarnas Bryssel

18.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Drömmarnas Bryssel)

När det nu är klart att Alexander Stubb ställer upp i EU-valet återstår kannstöperierna om Jyrki Katainens framtid. Särskilt som Stubbs framtid hänger ihop med den.

En del tippar att också Katainen väljer Bryssel och då är ett argument att han här hemma uppnått allt som går att uppnå. Att han skulle behålla statsministerposten efter valet 2015 verkar dessutom just nu osannolikt, så stadigt som Centern hållit tätplatsen i opinionsmätningarna. Och livet här är inte alltid lätt för en avdankad statsminister (fråga bara Esko Aho och Paavo Lipponen).

Men. Samlingspartiet har inte uppnått alla de mål Katainen ställde när han valdes till partiordförande på partikongressen 2004.

Katainen tog över ett parti i opposition och deklarerade att målet var att söka samarbete främst med Centern. Han såg det som ”onormalt” att de två borgerliga partierna skyggar för varandra. Målet uppnåddes i valet 2007, då han själv blev finansminister i den Centerledda regeringen. Just nu är Centern i opposition, men förhållandet mellan de två är normaliserat.

Under Katainens ledning har Samlingspartiet definierat sig som ett center-högerparti. Partiet är fortfarande just detta, men det nattsvarta ungdomsförbundet får en att fråga sig hur länge. Tar de ungas värderingar över i moderpartiet får Katainens skötebarn öppenhet, tolerans och tvåspråkighet stryka på foten. Katainen har inte utpekat partiets eget ungdomsförbund som den skyldiga, men klart är att han är uppriktigt oroad för att unkna värderingar ska ta över i samhället.

2004 berättade Katainen att hans mål är att förnya välfärdssamhället. Den förnyelsen går inte på räls, precis.

Och. Samlingspartiets väljarstöd ligger långt ifrån målet Katainen satte för tio år sedan. Trettio procent skulle det upp till och i dag ger mätningarna siffror under tjugo.

Vad värderingarna beträffar kan Katainen ändå lugnt överlåta partiet åt vem som helst av dem som nämnts i ordförandespekulationerna. Folkfavoriten Stubbs värderingar är identiska med Katainens, gruppordförande Petteri Orpos likaså och näringsminister Jan Vapaavuori har stadigt närmat sig huvudfåran.

Katainen blir EU-kommissionär om han vill. Topposterna i Bryssel är en helt annan historia och Katainen lät i går tveksam till sina egna möjligheter. Osäkert är om det duger för en ex-statsminister att bli en kommissionär i ledet. Säkert är att Stubb vill, att bli kommissionär är rentav hans dröm. Partiordförandeposten verkar han inte drömma om. Kanske tycker han som ministerkollegan Lauri Ihalainen i torsdags.

– Att vara partiordförande är inte min grej, sa Ihalainen.

, , , , , , ,

Åsnan mellan hötapparna

11.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Åsnan mellan hötapparna)

Ännu är det långt tills kandidaterna ska vara nominerade, men spekulationerna om vilka tunga namn som kommer att finnas på partiernas listor i valet till Europaparlamentet pågår för fullt.

Ett spänningsmoment är visserligen förbi efter att Sannfinländarnas Timo Soini efter ett långdraget velande fram och tillbaka berättade att han inte kandiderar, men på alla partiers listor finns rum för potentiella röstmagneter. Särskilt Samlingspartiets lista väntas få dylikt tillskott.

Ett annat spänningsmoment har tidigare varit vilket forum vissa politiker sist och slutligen föredrar. 2009 var ett av de stora samtalsämnena (låter det bekant?) vad Soini tänker göra. Det första beskedet var att han överväger att kandidera och att han om han blir vald ger platsen åt sin suppleant. Det väckte stor förnärmelse och snart meddelade Soini att han inte ställer upp.

Det gick ett tag och så ändrade sig Soini igen. Partistyrelsen kunde slå fast en kandidatlista som toppades av Soini. Däremot fanns Jussi Halla-aho inte med. Soini förklarade det med att Halla-aho inte hade stoppat den namninsamling som pågick för att ställa upp honom om Sannfinländarna inte skulle ha förstått att göra det. Det var oacceptabel påtryckning, menade Soini. Samtidigt gav han konsumentupplysning till väljarna och meddelade att han själv också ställer upp i riksdagsvalet 2011.

Halla-aho fattade galoppen och tackade nej till namninsamlarna.
– Jag kan inte ta ansvar för att den invandringskritiska rörelsen splittras och det skulle vara en oundviklig följd av min kandidatur, motiverade Halla-aho.

Den ”invandringskritiska” rörelsen är (med undantag av James Hirvisaari) följaktligen nu enig och rollerna omvända. Soini hålls hemma och Halla-aho är en av Sannfinländarnas toppkandidater i EU-valet.

I sin blogg på Trettondagen ondgör sig Soini över att EU-parlamentariker in spe den här gången inte pressas på samma sätt som han själv för fem år sedan om vilket forum som lockar mest. Soini har en poäng, men jag tror att han kan vara lugn. Det är inte bara han som vill ha besked och det finns gott om tid att ställa frågan.

Centerns evighetsmaskin Paavo Väyrynen har ju faktiskt berättat att han kandiderar såväl i EU-valet i vår och riksdagsvalet nästa år. Oklart är ännu om vi får en upprepning av föreställningen åsnan mellan hötapparna från 2007. Sittande Brysselparlamentarikern Väyrynen invaldes då i riksdagen men meddelade genast att han tar emot riksdagsmandatet bara om han utses till minister.

Väyrynens utpressning lyckades. Han blev utrikeshandelsminister i Matti Vanhanens tvåa.
Frågan är om det är ett exempel att ta efter.

, , , , , ,

Skitmedier och krullhuvuden

04.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Skitmedier och krullhuvuden)

Med enorma ekonomiska och sociala utmaningar nationellt, europeiskt och globalt var 2013 inget lätt år för någon av våra 200 folkvalda. Att det blev ett annus horribilis för James Hirvisaari med sparken från Sannfinländarna och partiets riksdagsgrupp beror ändå helt och enbart på honom själv. Det var han själv som inbjöd gästen som gjorde Hitlerhälsning på riksdagsläktaren och det var han själv som förevigade tilltaget.

Den enda som inte tycks inse det här är Hirvisaari, som i ett blogginlägg på nyårsdagen skriver att han uteslöts på grund av lögner och påtryckning utifrån. Inlägget skulle inte vara värt att notera om det inte hade innehållit en så klar påminnelse om hur den sannfinländska skrällsegern 2011 togs.

Hirvisaari skriver att han är en liten kugge i maskineriet som spottade fram Sannfinländarnas valseger, en kugge som sedan i riksdagen frivilligt agerade lockbete för ”skitmedierna”. Den store mästaren är naturligtvis Jussi Halla-aho. Utan Halla-aho skulle skrällsegern inte ha tagits och ursprungligen var det Tony Halmes förtjänst att frammarschen inleddes, påminner Hirvisaari.

Man kunde tillägga att det invandrarfientliga fröet såddes långt tidigare, av Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiets Sulo Aittoniemi, som målande beskrev ”arbetsskygga krullhuvuden som alla ser likadana ut och snyltar på den finländska välfärden”. Också Hirvisaari har ju använt uttrycket ”krullhuvuden” om människor med afrikanskt ursprung.

Utan Halla-aho ingen skrällseger, alltså, men i dag är han det största hindret för Sannfinländarnas regeringsentré, menar Hirvisaari. Och eftersom Hirvisaari själv fått nog av det partiet, ”som inte är ett invandringskritiskt alternativ”, menar han att hela den ”invandringskritiska avdelningen” borde bilda ett eget lag. Laget skulle förmodligen ingå i Förändring 2011, dit Hirvisaari numera hör.

Hirvisaaris önskedröm kommer nog inte att besannas.

Inför valet 2011 vacklade en rad ”invandringskritiker”, bland dem Suomen Sisus ordförande Olli Immonen, mellan Förändring 2011 och Sannfinländarna. När de kom fram till att de kan maximera sitt politiska inflytande genom att satsa på Sannfinländarna kammade Förändring 2011 noll i det valet. Halla-aho hade gjort sitt val tidigare, då han tackade nej till kandidatur i EU-valet 2009 trots att han först gav grönt ljus för en med Sannfinländarna konkurrerande namninsamlig för ändamålet.

Tvångsäktenskapet mellan Timo Soini och Jussi Halla-aho kommer att bestå eftersom båda parter har nytta av det. Och vad nästa regering beträffar är Halla-aho antagligen i Bryssel när den bildas.

, , , , , , ,