En kväll när jag åkte spårvagn hem underhölls jag och mina medpassagerare av några kraftigt överförfriskade unga män. Den högljudda diskussionen var kryddad med kraftord och böljade kring ishockey, hur många glas en man behöver för att komma i form, vad allt lustigt en man kan göra när han riktigt är i form och vilka yttre företräden en kvinna bör ha.

– ****, jag ska bli pappa, brölade en av de unga männen plötsligt.

En lång tystnad följde.

****, min flickvän är på smällen, förtydligade han för säkerhets skull.

Diskussionen tog en helt ny vändning. Den blivande pappan konstaterade att det ska bli fantastiskt att bilda familj och att han minsann tänkte se till att barnet får en lycklig uppväxt. Kamraterna hejade på och gav goda råd om hur en bra pappa bör bete sig.

Ingen av den oroade sig för hur det ska gå för hemvårdsstödet. Ingen gladdes heller åt att en av dem gjort sitt för att minska det så kallade hållbarhetsunderskottet.

En förkortning av utbetalningen av hemvårdsstödet finns på nedskärningslistan när ministrarna nästa torsdag försöker hitta metoder för att komma åt hållbarhetsunderskottet. Lämpligt inför de här förhandlingarna om budgetramarna debatterar riksdagen Centerns interpellation. Med interpellationen vill Centern visa på det förkastliga i att skära ned just i hemvårdsstödet.

Hemvårdsstödet är ett av Centerns käraste skötebarn. Partiet var den pådrivande kraften när lagen om hemvårdsstöd kom till. Året var 1985 och dragkampen mellan Socialdemokraterna och Centern om hur välfärden ska fördelas hade pågått i decennier.

SDP drev på inkomstrelaterade bidrag medan Centern ville ha lika stora bidrag åt alla. SDP ville utveckla arbetspensionssystemet medan Centern föredrog satsningar på folkpensionssystemet. SDP ville satsa på kommunala daghem medan Centern ansåg att barnen ska skötas hemma. En stor del av det gamla Agrarförbundets anhängare var ju lantbrukare utan löneinkomster och jobbet fanns hemma.

De gamla skyttegravarna finns fortfarande kvar även om lantbrukarna blivit färre och Samlingspartiet marscherat till makten.

Och i spårvagnarna i Helsingfors sitter fortfarande väldigt få som röstar på Centern.

För en vecka sedan konstaterade jag att Finland under de senaste åren tagit några kliv bakåt i utvecklingen mot större jämställdhet i politiken. Ett kliv till togs den första mars. Vi har nu bara män på toppen av det finländska samhället. Sauli Niinistö är president, Eero Heinäluoma riksdagens talman, Pekka Ravi första vice, Anssi Joutsenlahti andra vice talman och Jyrki Katainen statsminister.
Också den här veckan har vi fått påminnelser om att det är trögt före för jämställdheten.
Den internationella kvinnodagen firades på torsdagen på olika sätt. På initiativ av en grupp kvinnliga medlemmar i bil- och transportfacket AKT stod många bussar stilla en minut. Med aktionen ville gruppen stödja Hilkka Ahde, som AKT:s mansdominerade styrelse sparkade från jobbet som förbundets kommunikationsdirektör.
Aktionen till trots lär Ahde inte få jobbet tillbaka.
Dagen efter kvinnodagen ordnade Europaparlamentets informationskontor presskaffe och seminarium under rubriken Kvinnor som beslutsfattare.
Europaparlamentariker Anneli Jäätteenmäki konstaterade uppgivet att hon väl kunde hålla samma tal om brister i jämställdheten som hon höll för trettio år sedan, eftersom så väldigt lite har hänt.
Löneskillnaderna är fortfarande stora, männen dominerar i det politiska och ekonomiska beslutsfattandet och dessutom drabbas kvinnor hårdare än män av den ekonomiska krisen.
Kollegerna Liisa Jaakonsaari, Satu Hassi och Sirpa Pietikäinen nickade instämmande.
Till råga på allt föregår EU-institutionerna ingalunda med gott exempel. Pietikäinen har utarbetat ett betänkande som är dyster läsning.
I parlamentets presidium sitter tolv män och tre kvinnor. Männen innehar 85 procent av topposterna i kommissionen. Av de 27 ambassadörerna i Coreper, kommittén med medlemsstaternas ständiga representanter, är bara två kvinnor.
När de dystra siffrorna dessutom bara blivit dystrare på sistone ställs tålamodet på prov, intygade både de kvinnliga och manliga parlamentarikerna.
En lösning på problemen är att medlemsstaterna föreslår både kvinnliga och manliga kandidater till EU:s topposter. Lösningen verkar ändå avlägsen eftersom medlemsländernas regeringar brukar vilja föreslå en person som bedöms som den mest kompetenta. Av någon anledning har de flesta länder, bland dem Finland, alltid ansett att en man är mest kompetent.
När Olli Rehn fördes fram som Finlands kommissionärskandidat och en del tyckte att regeringen också borde lyfta fram en kvinna var reaktionen ilsken. Det skulle ju bara ha förstört Ollis chanser.

När Sauli Niinistö på torsdagen tog över som republikens president konstaterade talman Eero Heinäluoma att Tarja Halonen lämnat ett bestående avtryck i Finlands historia eftersom hon är den fösta kvinnan som valts till ämbetet.
– Det har stärkt jämställdheten och bidragit till att folket utan svårighet kan tänka sig såväl en kvinna som en man till vilket uppdrag som helst, konstaterade han.
Många anser att Halonens tolv år som president inneburit att vi sluppit en del av tänket att det normala är att en maktposition innehas av en man och att det om en kvinna till äventyrs erövrar en dylik särskilt måste påpekas att hon är kvinna.
De flesta är antagligen vid det här laget överens om att det naturliga och normala i ett jämställt land är att kvinnor och män delar på makten.
Utvecklingen mot fler kvinnor på samhällstoppen startade redan före år 2000. Presidentskiftet då innebar att två kvinnor satt högst i samhällshierarkin. När Tarja Halonen installerades var det talman Riitta Uosukainen som från podiet i riksdagens plenisal höll talet till republikens president. Sex år tidigare hade Uosukainen valts till republikens första kvinnliga talman.
Från och med 1.3.2012 har vi bara män på toppen av samhället. Sauli Niinistö är president, Eero Heinäluoma riksdagens talman, Pekka Ravi första vice, Anssi Joutsenlahti andra vice talman och Jyrki Katainen statsminister. För kvinnornas del har det hittills blivit två franska visiter på statsministertaburetten.

Dagen före presidentinstallationen debatterade riksdagen Sannfinländarnas interpellation om försvarsnedskärningarna. Det var kompakt manlig dominans när de tyngsta talen hölls. Försvarsminister Stefan Wallin gav regeringens svar, interpellationens första undertecknare var Jussi Niinistö, Samlingspartiets gruppanförande hölls av Esko Kurvinen, Sannfinländarnas av Pentti Oinonen, Centerns av Seppo Kääriäinen, Vänsterförbundets av Risto Kalliorinne, SFP:s av Thomas Blomqvist, De grönas av Pekka Haavisto, Kristdemokraternas av Sauli Ahvenjärvi och Vänstergruppens av Jyrki Yrttiaho. Den enda kvinnan som fick plats i den här församlingen var Socialdemokraternas Tuula Väätäinen.
Könsbalansen rättas antagligen till när riksdagen nästa vecka debatterar Centerns interpellation om kommunreformen. Då kommer vi att få höra flera kvinnor.
Kommunala angelägenheter handlar om dagis, skolor och social- och hälsovård, sådant som förut ansågs mindre viktigt och därför överläts åt kvinnor att sköta. I dag sköter kvinnor fortfarande ofta de här angelägenheterna. Förhoppningsvis anses de inte längre mindre viktiga.