På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Det eviga dilemmat

16.11.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Det eviga dilemmat)

Är det bättre att ha obegränsad rätt att skälla på impopulära beslut som man inte kunnat påverka, eller är det bättre sitta med och fatta beslut som till stor del dikterats av andra?

Det här välkända dilemmat för alla mindre partier, och nog också för större partier när det handlar om flerpartiregeringar, står Vänsterförbundet inför om en vecka. Då ska partifullmäktige bestämma sig för om man kan godkänna regeringens strukturpaket med hårda bud för kommunerna. Blir det tummen ner går Vänsterförbundet ut ur regeringen.

Vänsterunga, som partiordförande minister Paavo Arhinmäki på sin tid ledde, har kanske mest högljutt talat för regeringssorti, medan många äldre ser en tillvaro i opposition som ganska hopplös. Inställningen till regeringsengagemang är ändå ingen generationsfråga. Många unga, som partifullmäktigeordförande Hanna Sarkkinen, 25, tycker att partiets plats är i regeringen. Markus Mustajärvi och Jyrki Yrttiaho, som sparkades ur riksdagsgruppen för att de röstat för misstroende med regeringen, är 50 respektive 61.

Det var inte heller en generationsfråga när Folkdemokraternas dominerande medlemsorganisation Kommunistpartiet var delat i en majoritet som ville sitta med i regeringen där man ansåg sig kunna påverka samhällsutvecklingen och en minoritet som ville bereda marken för revolution med att skapa missnöje med makthavarna.

I grunden handlar det om vilken metod för att påverka man tror på, men för ministrar och andra i partieliten går det lätt så att perspektivet blir skevt när man sitter och filar på promillesiffror. Lyckas man driva igenom önskad siffra ser man det som en stor seger som de fattiga också borde se. För att inte tala om den perspektivförskjutning som olika slags ministerförmåner för med sig.

För partiaktiva utanför eliten kan obegränsade möjligheter att skälla på makthavarna kännas lockande om det ökar möjligheterna att komma framåt i den politiska karriären. När man väl sitter i ministerbilen kan man oja sig över att folk inte inser de ekonomiska realiteterna.

Också Paavo Arhinmäki var en gång en arg ung man.

Möjligheten att i opposition fritt skälla på ministrarna kan i och för sig kännas lockande för hela partier som kämpar med dalande opinionssiffror. Med bara ett och ett halvt år till valet börjar det ändå vara väl sent för det för ett regeringsparti. Det är nämligen svårt att utdöma beslut man själv varit med om att fatta.

Arhinmäki torde lugnt kunna ställa partifullmäktige frågan om de verkligen tror att regeringen fattar bättre beslut om Vänsterförbundet inte är med.

Splittring går igen

15.06.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Splittring går igen)

Tankarna går till 1970-talet när man läser om de senaste kontroverserna inom Vänsterförbundet.
Partiordförande kulturminister Paavo Arhinmäki vill sparka Jyrki Yrttiaho ur partiet för att han höll brandtal mot regeringen på Kommunistpartiets partikongress samtidigt som Vänsterförbundet kongressade i Tammerfors.

Yrttiaho och Markus Mustajärvi uteslöts redan tidigare ur riksdagsgruppen för att de röstade mot att partiets skulle gå med i Jyrki Katainens sexpack.

Partiets föregångare Demokratiska Förbundet för Finlands folk och dess medlemsorganisation Finlands Kommunistparti var splittrat in i det sista. Minoriteten med Taisto Sinisalo i spetsen mottsatte sig av alla krafter inrikespolitiska kompromisslösningar i allmänhet och regeringsengagemang i synnerhet.

När partiet gick med i regeringen protesterade minoriteten och röstade mot regeringens beslut, med olika straffåtgärder som följd.

1981 uteslöt majoriteten hela minoriteten ur riksdagsgruppen och något år senare upprepades processen i Kommunistpartiet. Minoriteten bildade då ett eget parti och en egen valorganisation som i valet 1987 fick fyra mandat.

Tre år senare gick parterna samman i det nya partiet Vänsterförbundet. Många trodde att den stora försoningen hade skett.

Det dröjde ändå inte länge förrän splittringen igen var ett faktum. Esko-Juhani Tennilä, Mikko Kuoppa och Veijo Puhjo uteslöts 1995 ur riksdagsgruppen för att de hade röstat mot regeringen. Herrarna bildade en egen grupp, men de togs i nåder mot slutet av valperioden och kunde ställa upp som partiets riskdagskandidater.

Suvi-Anne Siimes blev så förbittrad över parallellverksamheten att hon 2006 avgick som partiordförande . Orsaken hon gav var att det fortfarande fanns ”taistoiter” som saboterade verksamheten.

I sin bok Politiikan Julkisivu går hon särskilt åt ”ex-taistoiten” Jaakko Laakso. Hon berättar att hon frestas förlikna honom vid en spindel som skickligt spinner sina nät och tålmodigt väntar på sitt byte.

– Men spindeln är ändå en nyttig länk i naturens näringskedja och dess liv har en klar mening, konstaterar hon sedan.

Arhinmäki, som började sin bana i riksdagen som Tenniläs assistent, är inte på väg att lämna partiordförandeposten och han har inte använt tillnärmelsevis lika hårda ord om partioppositionen.
Men utesluta den vill han, så mönstret är detsamma även om proportionerna är andra än när det begav sig.

DFFF var ett stort parti, två gånger rentav störst, med mellan 35 och 50 folkvalda. Minoriteten var större än VF-gruppen är i dag. Efter att Yrttiaho och Mustajärvi sparkades ut har riksdagsgruppen tolv medlemmar.

Får se om det blir försoning före valet 2015.

Ingen billig historia

08.06.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Ingen billig historia)

Svenska Folkpartiet och Vänsterförbundet är under veckoslutet samlade till partikongress. Varken från Borgå, där SFP möts, eller från Tammerfors, där Vänsterförbundet håller till, väntas några kioskvältare.

Hos den som inte är partiaktiv framkallar vänskaplig konkurrens om vice ordförandeposter och partisekreterarjobb närmast gäspningar. Det gör den här gången också merparten av gräsrötternas motioner till respektive kongress.

Det som både i Borgå och i Tammerfors garanterat väcker intresse trots att det inte finns på dagordningen är EU-valet.

Trots att fasaden utåt är polerad finns i SFP en befogad oro för hur man ska lyckas hålla mandatet i Europaparlamentet. I Vänsterförbundet brinner man av revanschlust efter katastrofen 2009, då partiet förlorade sitt enda mandat.

Partiordförande Carl Haglund försäkrar att intresset för att kandidera är stort bland SFP:arna.

– Många har varit i kontakt med mig och är beredda att ställa upp. Det finns ett stort intresse, det fanns det inte för fem år sedan, säger Haglund i en intervju för FNB.

Christina Gestrin och Päivi Storgård har ju redan sagt ja till kandidatur och partiets nuvarande Europaparlamentariker Nils Torvalds har lovat ge besked på partidagen. Haglund förväntar sig att fler anmäler intresse på partidagen.

Det är skäl att påminna om att intresset för kandidatur kan hänga ihop med möjligheterna att få valfinansiering. Eftersom landet är en enda valkrets är det för den som inte är rikskändis ingen billig historia att föra kampanj.

Inför EU-valet 2009 avslöjade Hbl att Haglund, som då var rätt okänd, fick överlägset mest pengar av partiet. Det väckte ont blod bland andra kandidater.

Det gjorde också dåvarande partibasen Stefan Wallins förklaring om att man av regionala och språkliga skäl helt enkelt måste satsa olika på olika kandidater.

– Maken till ynkryggad förklaring får man väl förgäves plöja genom Söderströms faktalitteratur i jakt på, skrev Patrick Wingren i ett blogginlägg med rubriken ”Money Talks, Bullshit Walks”.

Vem månne SFP utser till favoritkandidat den här gången?

Vänsterförbundet har också ett antal kandidater klara. Bland annat ställer partiets stjärnskott Li Andersson upp.

I hennes fall är Vänsterförbundet i den lyckliga situationen att hon som en av mediernas favoritintervjuobjekt inte behöver köpa sig synlighet.

Om en röst på Haglund enligt Wingrens uträkningar kostade SFP 3,91 euro blir Andersson nog billigare för sitt parti. Många bedömare tippar ju att det blir hon som står för Vänsterförbundets comeback i Bryssel. Andra är redo att hålla en hacka på Lapplands stora röda Esko-Juhani Tennilä – om han ställer upp.

Presidenten utnämnde på fredagen två nya SDP-ministrar, båda kvinnor. Eftersom en av de två som fick gå är man är det nu kvinnlig majoritet i partiets ministergrupp. Det verkar vara svårt att svälja för många män som vet vad som är bäst för socialdemokratin.

Det är inte överraskande att Sannfinländarnas ordförande Timo Soini utnyttjat situationen och konstaterat att SDP glömt bort arbetarkarlarna. Det var ju ett bra läge att påminna om att de stackars manliga arbetare som nu känner sig överkörda kan sälla sig till skaran av före detta SDP-anhängare som sökt tröst i Soinis breda famn.

Intressant är däremot att SDP:s riksdagsledamot Jukka Kärnä i en intervju för Yle vet berätta att det nu ute på fältet är svårt att identifiera sig med vissa personer i riksdags- och ministergruppen. Personerna i fråga är nämligen kvinnor.

– SDP:s anhängare vill se en socialdemokratisk man som sin förebild, fastslår Kärnä.

Kärnä måste ha kommit till den här slutsatsen efter att ha sett sig själv i spegeln. Han är man, har en bakgrund som metallarbetare och de som röstar på honom är främst (manliga) industriarbetare. Det är inte underligt att de tagit kontakt och krävt att SDP plockar in fler män att se upp till ”eftersom jämställdheten inte förverkligas”, menar han.

Eventuellt kan Kärnäs uppfattning om att det manliga är normen för SDP:s ledare hänga ihop med att SDP sedan 1899 letts av idel män ända tills Jutta Urpilainen 2008 tog över rodret och att män länge var självskrivna på alla de ministerposter som betraktades som viktiga.
Vem SDP:s kvinnliga anhängare då kunde identifiera sig med var det inte så noga med.

Kärnäs inställning belyser ändå väl SDP:s problem. Hur ska man hålla kvar den krympande skaran av traditionella arbetare och samtidigt framstå som partiet för den stora majoriteten av löntagarna, de som jobbar i verkligt tunga branscher?

Vänsterförbundets Risto Kalliorinne snuddade vid problematiken i en kritisk kommentar till Soinis uttalande. Han anser att det är skäl att bredda begreppet arbetare.

Lågavlönade vårdare som jobbar i tre skift, städerskor, personer som på korta kontrakt sitter vid kassan i närbutiken eller serverar på krogen, kommunalanställda som löper risk att få jobbet utlagt externt, småföretagare som står i kiosken från morgon till kväll, alla är de enligt Kalliorinne minst lika värdiga att bära hederstiteln arbetare.