På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Borgerligt vid regeringsdörren

14.06.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Borgerligt vid regeringsdörren)

Att Samlingspartiet det här veckoslutet kongressar och väljer ny partiordförande, som också ska bli statsminister, har knappast undgått någon. Betydligt färre har antagligen noterat att också Centern samtidigt håller partikongress.
Inget drama är att vänta på Centerns kongress, så det är inte underligt att de stora rubrikerna uteblivit. Dessutom är ju Centern ett oppositionsparti, det mindre dessutom.

Samlingspartiets nya ordförande blir alltså också statsminister, om hen inte klåpar sig i de så kallade miniregeringsförhandlingarna, förstås. Samtidigt fortsätter Juha Sipiläs parti den frustrerande tillvaron i opposition.
Frågan är ändå vem som är i vilken roll efter riksdagsvalet. Centerns partisekreterare Timo Laaninen vill bli återvald på sin post för att kunna bocka för den sista punkten på listan över saker som han har skött väl. Centern in i regeringen 2015, lyder den.

Samlingspartiets partisekreterare Taru Tujunens lista över väl skötta saker är lång som nödåret, men givetvis har inte heller hon kunnat bocka för motsvarande punkt för sitt eget partis del.

Det verkar allt klarare att kampen om tätpositionen förs mellan de här två borgerliga partierna. Säker på att få sitta i regeringen kan man egentligen bara vara om man blir störst eftersom man då som statsministerparti får välja sina regeringspartners.

För Centern är situationen så till vida bättre att regeringsdörren lätt öppnas också med en silverplats. Alternativen kan nämligen lätt tryta för Samlingspartiet när det knappast är möjligt att skriva ihop sig med Sannfinländarna om EU-politiken. Blir Centern störst och kan välja är Sannfinländarna däremot inte uteslutna.

Sannfinländarna har varit tredje störst i en lång räcka mätningar och Timo Soini har inte på länge ångat på om hur han ska bli statsminister. I stället har han vinnlagt sig om att partiet ska ha en regeringsduglig profil. När Jussi Halla-aho åkt till Bryssel är dessutom den finländska invandringsfientlighertens ideolog borta. Bara Olli Immonen håller antiislamska Counterjihads fana högt i Helsingfors.

Det kan hända att SDP, vars kräftgång bara tycks fortsätta, i något skede gör annorlunda profilbedömningar än Soii, så svåra regeringsförhandlingar blir det nog. Många måste ju komma överens, eftersom det efter skrällen 2011 inte längre finns några stora partier, bara de ovannämnda medelstora och några små, och de ekonomiska utmaningarna bara blivit svårare.

Fast om man är ense om att man räddar välfärdssamhället genom att montera ner det går det förstås vägen. Sedan återstår bara att enas om att försvarsanslagen ska höjas och Natoutredningen från 2007 uppdateras så att slutsatserna blir de rätta.

, , , , , , , , ,

Strunt i principerna

19.04.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Det är rätt vanligt att partierna importerar höjdare utifrån för att ge fart åt valkampanjen. Besöken korrelerar ingalunda alltid med valframgången.

Och varför skulle de? Det senaste exemplet på att frågan är befogad är Luxemburgs Jean-Claude Junckers Finlandsbesök.

Juncker är ju den konservativa partigruppen EPP:s kandidat för posten som EU-kommissionens ordförande och han försäkrade att han som kommissionsordförande kommer att ge en tung kommissionärsportfölj åt sin kompis Jyrki Katainen. Strunt i den lilla detaljen att det är medlemsländernas regeringar som utser kommissionärskandidaterna. Genast när Juncker är vald tänker han uppmana den finländska regeringen att utse Katainen.

För snart ex-statsminister Katainen spelar det kanske ingen roll att luxemburgaren Juncker vill bestämmer var Finlands regering ska göra, men det går nog tvärt emot EU:s principer. Förutom principen om att den nationella regeringen och inte Juncker utser kommissionärskandidaten har vi EU:s rekommendation om att de blivande kommissionärerna ska ha prövat sitt förtroende i Europaparlamentsvalet. Katainen ställer som känt inte upp det valet. Den här rekommendationen verkar helt ha glömts bort, liksom också den om bättre könsbalans i kommissionen genom att regeringarna skulle utse både en kvinnlig och en manlig kommissionärskandidat.

Nu är det i och för sig inte alls säkert att Juncker blir kommissionens ordförande. Liksom inte heller att det är en kommissionärsportfölj Katainen har i kikaren. Får han ett annat EU-toppjobb så är det dessutom bara hemåt för Finland. En kommissionärspost får Finland ju i vilket fall som helst.

Går det ändå så att Katainen inte får något annat EU-jobb så behöver han bara anmäla att han vill bli Finlands kommissionärskandidat, så är det fixat. Helt utan Junckers ”hjälp”.

Får se vad de andra partierna får för draghjälp. Inför skrällen 2011 fick Timo Soini hit sin kompis Nigel Farage, ordförande för brittiska Ukip och den euroskeptiska parlamentsgruppen EFD. Skrällen skulle antagligen inte ha varit mindre utan Farage, liksom inte heller Ukip:s framgångar utan Soinis svarsvisiter. Så pass nationalistiska är strängarna de två spelar på.

Ur fredagens Hbl-intervju framgår det att Farage är oroad över vart Sannfinländarna styr efter valet. Soini har ju antytt att parlamentsgruppen ECR, där de brittiska konservativa sitter, är ett alternativ. Ankommer det på Sannfinländarnas sannolika röstmagnet Jussi Halla-aho behöver han inte vara oroad. Hur skulle ECR duga för Halla-aho när han tycker att EFD är alltför tamt i invandringsfrågan?

, , , , , , , ,

Snoppselfie och sharia

15.03.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Lena Sundström på Dagens Nyheter skrev i går att det är lätt att vara antirasist i vissa tider, men desto viktigare att vara det när det är svårt. I dag är det svårt, när det blivit rumsrent att sprida rasbiologiska och nazistiska teorier och när motsatsen till en nazist förmodas vara en vänsterextremist, menar hon, och påpekar att den självklara motsatsen till en nazist tidigare var ”alla vi andra”.

I går spred sig också slasktidningen Seiskas nyhet om sannfinländska riksdagsledamoten Teuvo Hakkarainens snoppselfie som en löpeld. De är inget överraskande med det, men en påminnelse om varför Seiska har fokus på Hakkarainen är på sin plats.

Efter Sannfinländarnas skrällseger 2011 visste ingen vilka partiets folkvalda var. Merparten var på riksplanet helt okända och på de flesta redaktioner funderade man på sätt att presentera dem. På Helsingin Sanomat valde Jaakko Hautamäki på måfå ut Teuvo Hakkarainen. Videoklippet med Hakkarainens uttalanden om ”negergubbar” och hånfulla imitationer av muslimska böneutrop är vid det här laget politisk historia.

Hakkarainen blev rikskändis på grund av ett rasistiskt uttalande och det är kändisar som Seiska lever på.

I Finland är det vanligt att fylltrattar får sympatier, men ska man tycka synd om en rasistisk fylltratt? Valet är fritt. Själv anser jag det mer anmärkningsvärt att riksdagsledamöter är rasister än att en av dem visar snoppen.

När de får frågan säger Hakkarainen och andra sannfinländare som uttalat sig rasistiskt att de absolut inte är rasister. Man kan välja att tro dem om man accepterar logiken i att säga att man inte är rasist och sedan konstatera att mörkhyade muslimer från Afrika saknar förmåga att anpassa sig till vårt västerländska samhälle.

Det har till exempel Hakkarainens partikamrat Jussi Halla-aho konstaterat. Halla-aho är dömd för rasism. Nu ondgör han sig i ett skriftligt spörsmål över att Helsingin Muslimit inbjudit muslimpredikanten Bilal Philips till Finland.

Philips försvarar självmordsbombare, är avogt inställd till judar, godkänner barnäktenskap och våld i äktenskapet och förespråkar avrättning av homosexuella.

Halla-aho är sin agenda trogen när han ifrågasätter Bilal Philips Finlandsbesök, men är det politiskt inkorrekt att vara av samma åsikt för att Halla-aho dömts för rasism?

I den nya regeringen i Ukraina sitter ministrar från det högerextrema partiet Svoboda. Förutom hat mot det ryska finns i partiet ren nazism med hat mot judar och homosexuella som ingredienser.

Ska vi hylla högerextremister i Ukraina för att de är på ”vår” sida i Krimkonflikten?

Vilka är ”alla vi andra” egentligen i dag?

, , , , , , , , ,

Åsnan mellan hötapparna

11.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Åsnan mellan hötapparna)

Ännu är det långt tills kandidaterna ska vara nominerade, men spekulationerna om vilka tunga namn som kommer att finnas på partiernas listor i valet till Europaparlamentet pågår för fullt.

Ett spänningsmoment är visserligen förbi efter att Sannfinländarnas Timo Soini efter ett långdraget velande fram och tillbaka berättade att han inte kandiderar, men på alla partiers listor finns rum för potentiella röstmagneter. Särskilt Samlingspartiets lista väntas få dylikt tillskott.

Ett annat spänningsmoment har tidigare varit vilket forum vissa politiker sist och slutligen föredrar. 2009 var ett av de stora samtalsämnena (låter det bekant?) vad Soini tänker göra. Det första beskedet var att han överväger att kandidera och att han om han blir vald ger platsen åt sin suppleant. Det väckte stor förnärmelse och snart meddelade Soini att han inte ställer upp.

Det gick ett tag och så ändrade sig Soini igen. Partistyrelsen kunde slå fast en kandidatlista som toppades av Soini. Däremot fanns Jussi Halla-aho inte med. Soini förklarade det med att Halla-aho inte hade stoppat den namninsamling som pågick för att ställa upp honom om Sannfinländarna inte skulle ha förstått att göra det. Det var oacceptabel påtryckning, menade Soini. Samtidigt gav han konsumentupplysning till väljarna och meddelade att han själv också ställer upp i riksdagsvalet 2011.

Halla-aho fattade galoppen och tackade nej till namninsamlarna.
– Jag kan inte ta ansvar för att den invandringskritiska rörelsen splittras och det skulle vara en oundviklig följd av min kandidatur, motiverade Halla-aho.

Den ”invandringskritiska” rörelsen är (med undantag av James Hirvisaari) följaktligen nu enig och rollerna omvända. Soini hålls hemma och Halla-aho är en av Sannfinländarnas toppkandidater i EU-valet.

I sin blogg på Trettondagen ondgör sig Soini över att EU-parlamentariker in spe den här gången inte pressas på samma sätt som han själv för fem år sedan om vilket forum som lockar mest. Soini har en poäng, men jag tror att han kan vara lugn. Det är inte bara han som vill ha besked och det finns gott om tid att ställa frågan.

Centerns evighetsmaskin Paavo Väyrynen har ju faktiskt berättat att han kandiderar såväl i EU-valet i vår och riksdagsvalet nästa år. Oklart är ännu om vi får en upprepning av föreställningen åsnan mellan hötapparna från 2007. Sittande Brysselparlamentarikern Väyrynen invaldes då i riksdagen men meddelade genast att han tar emot riksdagsmandatet bara om han utses till minister.

Väyrynens utpressning lyckades. Han blev utrikeshandelsminister i Matti Vanhanens tvåa.
Frågan är om det är ett exempel att ta efter.

, , , , , ,

Skitmedier och krullhuvuden

04.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Skitmedier och krullhuvuden)

Med enorma ekonomiska och sociala utmaningar nationellt, europeiskt och globalt var 2013 inget lätt år för någon av våra 200 folkvalda. Att det blev ett annus horribilis för James Hirvisaari med sparken från Sannfinländarna och partiets riksdagsgrupp beror ändå helt och enbart på honom själv. Det var han själv som inbjöd gästen som gjorde Hitlerhälsning på riksdagsläktaren och det var han själv som förevigade tilltaget.

Den enda som inte tycks inse det här är Hirvisaari, som i ett blogginlägg på nyårsdagen skriver att han uteslöts på grund av lögner och påtryckning utifrån. Inlägget skulle inte vara värt att notera om det inte hade innehållit en så klar påminnelse om hur den sannfinländska skrällsegern 2011 togs.

Hirvisaari skriver att han är en liten kugge i maskineriet som spottade fram Sannfinländarnas valseger, en kugge som sedan i riksdagen frivilligt agerade lockbete för ”skitmedierna”. Den store mästaren är naturligtvis Jussi Halla-aho. Utan Halla-aho skulle skrällsegern inte ha tagits och ursprungligen var det Tony Halmes förtjänst att frammarschen inleddes, påminner Hirvisaari.

Man kunde tillägga att det invandrarfientliga fröet såddes långt tidigare, av Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiets Sulo Aittoniemi, som målande beskrev ”arbetsskygga krullhuvuden som alla ser likadana ut och snyltar på den finländska välfärden”. Också Hirvisaari har ju använt uttrycket ”krullhuvuden” om människor med afrikanskt ursprung.

Utan Halla-aho ingen skrällseger, alltså, men i dag är han det största hindret för Sannfinländarnas regeringsentré, menar Hirvisaari. Och eftersom Hirvisaari själv fått nog av det partiet, ”som inte är ett invandringskritiskt alternativ”, menar han att hela den ”invandringskritiska avdelningen” borde bilda ett eget lag. Laget skulle förmodligen ingå i Förändring 2011, dit Hirvisaari numera hör.

Hirvisaaris önskedröm kommer nog inte att besannas.

Inför valet 2011 vacklade en rad ”invandringskritiker”, bland dem Suomen Sisus ordförande Olli Immonen, mellan Förändring 2011 och Sannfinländarna. När de kom fram till att de kan maximera sitt politiska inflytande genom att satsa på Sannfinländarna kammade Förändring 2011 noll i det valet. Halla-aho hade gjort sitt val tidigare, då han tackade nej till kandidatur i EU-valet 2009 trots att han först gav grönt ljus för en med Sannfinländarna konkurrerande namninsamlig för ändamålet.

Tvångsäktenskapet mellan Timo Soini och Jussi Halla-aho kommer att bestå eftersom båda parter har nytta av det. Och vad nästa regering beträffar är Halla-aho antagligen i Bryssel när den bildas.

, , , , , , ,

Allt fler blomsterhattar?

07.12.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (2 kommentarer)

En stor del av torsdagens frågestund i riksdagen ägnades åt att diskutera invandrares rätt till sjukvård. Det var Jussi Halla-aho, galjonsfigur för Sannfinländarnas ”invandringskritiska” falang, som tog initiativ till debatten. Föga överraskande ansåg han pengar kan användas för bättre ändamål än sjukvård för invandrare i allmänhet och papperslösa dylika i synnerhet.

Inte heller andra folkvaldas inlägg i debatten överraskade.

Överraskad blir man först när man drar sig till minnes de riksdagsdebatter om invandring som fördes inför riksdagsvalet 2011. Torsdagens debatt och de som fördes då är som natt och dag.

I den förra riksdagen satt bara en handfull sannfinländare och Halla-aho var inte en av dem, men kritiken mot regeringens invandringspolitik var massiv och ytterst hätsk i tonen. Både oppositionens och regeringsblockets folkvalda öste på och måltavlan var egentligen inte regeringen utan migrationsminister Astrid Thors (SFP).

Sannfinländarnas sensationella frammarsch i opinionsmätningarna hade framkallat hysteri bland de tre stora partiernas strateger och den lösning man valde inom Samlingspartiet, SDP och Centern var att visa att man minsann inte var som tanten i blomsterhatt utan hade ”invandringskritiska” politiker att erbjuda om väljarna ville rösta på dylika.

Strategin fungerade som känt dåligt, även om Sannfinländarnas skrällseger också hade andra orsaker än invandringspolitiken.

Nu när Sannfinländarna är tredje störst tycks riksdagen kunna diskutera invandring under rätt så civiliserade former. I sin blogg beskriver Halla-aho invandringens faror i målande ordalag men som talare är han ingen folkuppviglare. Det försökte han heller inte vara i torsdags och också de andra sannfinländarna som uttalade sig var sakliga. I de fåtaliga inläggen av de andra partiernas ledamöter lyste känslorna likaså med sin frånvaro.

Stiltjen är påfallande med tanke på att vi ligger i startgroparna inför valet till Europaparlamentet och att den (illegala) invandringen från konfliktdrabbade länder är en fråga som man inom varje EU-land måste ta ställning till. Och med tanke på att höger- och andra slags populister, Finlands populister inbegripna, förutspås segra stort i EU-valet.

Nu finns förstås ingen migrationsminister att spotta på, men andra orsaker måste finnas till att debattklimatet i politikens finrum är mer städat i dag. (Debatten på nätet är sedan ett helt annat kapitel.)

Kan det vara så att allt fler politiker inte bara insett att Finland behöver invandrare utan också förstått att man kanske borde välkomna den man behöver? Och att strategin från 2011 inte fungerar?

, , ,

Halla-aho, Hirvisaari och Hitler

05.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Halla-aho, Hirvisaari och Hitler)

Efter Sannfinländarnas skrällseger 2011 visste inte ens partiordförande Timo Soini riktigt vad för slags element som fanns bland de 39 invalda.
I och med Jussi Halla-ahos entré visste man att ett invandringsfientligt element fanns, men hur många meningsfränder han hade var oklart.
Det dröjde ändå inte länge förrän det blev klart att fyra av riksdagsledamöterna var medlemmar i den ultranationalistiska föreningen Suomen Sisu.
Till den hårda ”invandringskritiska” kärnan kunde man ytterligare räkna ett par folkvalda som i likhet med Sisu-medlemmarna skrivit på Nuiva Vaalimanifesti, ett ”invandringskritiskt” manifest författat av Halla-aho.
Veckans nyhetsnamn James Hirvisaari hör givetvis till den hårda kärnan och han har också tidigare vållat Soini huvudbry. Som de andra i den hårda kärnan delar Hirvisaari i de flesta avseenden Halla-ahos världsbild, men han tycks helt sakna förmåga att uttrycka sig utan att de rasistiska fördomarna inte bara skiner igenom utan klart står att läsa.
I ett blogginlägg 2011 uttryckte Hirvisaari sin ilska över det finska smeknamnet persu för sannfinländare. Smeknamnet är ju förvillande likt ett mindre smickrande ord för baken och att säga det om sannfinländare kan enligt Hirvisaari jämställas med kränkande benämningar på judar och afrikaner.
Samma år dömdes Hirvisaari för hets mot folkgrupp efter att han kränkt muslimer i ett blogginlägg med rubriken Kikkarapäälle kuonoon, På käften åt krullhuvudet.
Våren 2012 uteslöts Hirvisaari tillfälligt ur riksdagsgruppen när han vägrade sparka sin assistent som föreslagit att olika minoriteter enligt modell från Tredje Riket bör bära armbindlar.
Hitlerhälsningen är en naturlig fortsättning på följetongen.
Efter valet gjorde Hbl en kartläggning av de sannfinländska folkvalda som visade att cirka ett dussin under valkampanjen hade kommit med mer eller mindre hårresande kommentarer om invandring i allmänhet och muslimsk dylik i synnerhet.
”Invandringskritiken” var ändå inte huvudsaken för dem och tecken finns på att en del kanske tänkt om, eller åtminstone städat sitt språk. Andra går på i ullstrumporna. Som Teuvo Hakkarainen, som i början talade om ”negergubbar” och hånfullt imiterade böneutrop och som nu deklarerar att muslimerna i Finland sitter och väntar på kallelse till jihad.
Soini kan ändå räkna med att den här gruppen hålls i fållan just för att andra frågor som partiet driver anses viktigare.
Med Halla-ahofalangen är det besvärligare. Den är redan beryktad i Europa, men Halla-aho har styrt de ”invandringskritiska” rösterna till Soinis breda famn, så honom kan Soini inte avvara.
Därför måste Hirvisaari ”offras”. Det tröstar honom knappast att han snart inte längre kan kallas persu.

, , , , ,

Äktenskap, rasism och disciplin

28.09.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Nu vet vi vad som är verkligt viktigt och vad som är mindre viktigt för Sannfinländarnas ordförande Timo Soini. Verkligt viktigt är att partiets folkvalda följer hans (och partiets) vilja och säger nej till medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslag. I den här frågan ska gruppdisciplin råda, basta, sade Soini på onsdagen i MTV3:s nyheter.

Sin egen fasta övertygelse om könsneutrala äktenskaps förkastlighet demonstrerade Soini tydligt i maj då han i Paris taktfast marscherade mot homosexuella pars rätt att gifta sig.

Äktenskapslagstiftningen har setts som en fråga där riksdagsledamöterna har fria händer att rösta enligt sin personliga övertygelse. Det har också varit kutym att riksdagsgruppens ordförande är den tongivande i sammanhanget.

Så alltså icke bland sannfinländarna.

I Riksdagshusets femte våning verkar partiernas riksdagsgrupper och de stora partiernas gruppordförande har reserverats arbetsrum nära intill. Tjänstemän i femte våningens korridorer uppger ändå att de inte riktigt vet i vilken skrubb gruppordförande Pirkko Ruohonen-Lerner jobbar eftersom Timo Soini lagt beslag på rummet som egentligen borde tillhöra henne.

När det gäller vissa sannfinländska riksdagsledamöters rätt att tuta ut sin snudd på rasistiska övertygelse är Soini mer generös. Själv är han ju inte rasist och Sannfinländarna är inte ett rasistiskt parti, säger Soini, men här är det alltså inte så noga med disciplinen. Till exempel Jussi Halla-aho har ju av medier och domstolar straffats tillräckligt för sin övertygelse, menar Soini.

Också det andra oppositionspartiets ordförande Juha Sipilä motsätter sig medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslag. Han har ändå inte krävt att hela riksdagsgruppen följer hans övertygelse.

Inom Centern, som inom de flesta riksdagsgrupper, finns både motståndare och förespråkare. Sipiläs gruppkamrat Paula Lehtomäki marknadsförde i våras en kompromissmodell enligt vilken alla rättigheter som äkta par har skulle tillfalla samkönade par i ett registrerat förhållande, men att äktenskapsinstitutionen skulle vara förbehållen man och kvinna.

Väger det så jämnt mellan initiativets förespråkare och motståndare att utgången är oviss kan intresset för en kompromiss à la Lehtomäki öka.

, , , , ,

Att skjuta över målet

14.09.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Att skjuta över målet)
Journalistkollegan Pekka Ervasti skriver i en kolumn om ”Samlingspartiets dagisgrupp” att det i dagens medieklimat gäller att ”skjuta ordentligt över målet så att man träffar rätt”.
Han har så rätt. Tidigare var det ingen som brydde sig ett skvatt om vad de politiska ungdomsförbunden skrev i sina program. Inte bryr sig någon heller i dag om vad de andra partiernas unga anser. En genomläsning av deras program förorsakar ju fortfarande koncentrationssvårigheter och gäspningar.
Samlingspartiets unga, däremot, har under ett antal år byggt upp en strategi som garanterat varken är sövande eller osynlig i medierna. Vi minns förra ordföranden Wille Rydmans ”invandringskritiska” entré i spalterna och nu är framför allt ett av ungdomsförbundets aktuella krav, att lagparagrafen om hets mot folkgrupp bör skrotas, det skott över målet som Ervasti skriver om.
Det hårda attitydklimatet till trots är Samlingspartiets unga väl medvetna om att lagparagrafen inte kommer att skrotas, men nu vet republiken vem Susanna Koski är och vilket parti hon representerar, medan få kan räkna upp namnen på andra ungdomsförbundsordförande och ännu färre vet vad de kräver.
Många sannfinländare behärskar också konsten att skjuta högt över målet. Det senaste exemplet är Pentti Oinonens beslut att tvinga fram en förtroendeomröstning om statsminister Jyrki Katainens agerande i den så kallade Himanenaffären.
Oinonen och alla andra vet att frågan egentligen är slutbehandlad och att statsministern inte faller, men Oinonen har fått sitt namn med i många rubriker.
Ett kapitel för sig är en del sannfinländares direkt xenofobiska uttalanden, av typ ”muslimerna i Finland sitter och väntar på kallelse till heligt krig”. De går hem hos just de här sannfinländarnas väljare, men samtidigt kan dylika uttalanden fylla kriterierna för hets mot folkgrupp. Som ju som känt är straffbart. Fråga bara Jussi Halla-aho, som har dömts för att ha hetsat.
Är volymen för hög kan ett behov att skruva ned den i något skede uppstå. Det är kanske inte så underligt att Centern med sin blida ordförande Juha Sipilä i spetsen är gallupfavorit.

, , , , , , , ,

Spåren förskräcker

20.04.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Spåren förskräcker)

Många kaffekoppar har den här veckan tömts i riksdagens kafé under diskussioner om vad den färska boken om riksdagens talman Eero Heinäluoma (SDP) avslöjar.

I boken berättar Heinäluoma om det dramatiska händelseförloppet efter SDP:s valnederlag 2007 som kulminerade i att han inför partikongressen 2008 överraskande meddelade att han inte vill fortsätta som partiordförande.

Heinäluoma upplevde att ältandet av brakförlusten, med klappjakt på partiordföranden som en viktig ingrediens, blev allt mer destruktivt. Han ger Erkki Tuomioja rollen som den största skurken i dramat.

– Jag ansåg att det fanns en stor risk för att Tuomioja samlar sitt gäng och går. Jag var rädd för att partiet spricker, säger Heinäluoma i boken.

Om risken för splittring kunde elimineras med att partiordföranden går, då går han, resonerade han.

Tuomioja har sagt att han inte hade några som helst avsikter att splittra partiet. Som väl bevandrad i politisk historia vet Tuomioja ändå att finländska partier minsann har splittrats förut.

I valet 1916 fick Socialdemokraterna, som då var det enda vänsterpartiet, 103 ledamöter, eller enkel majoritet i riksdagen. Efter inbördeskriget splittrades SDP när de radikalaste medlemmarna flydde till Moskva och grundade Kommunistpartiet. Partiet fick inte verka i Finland men kunde via andra kanaler ställa upp kandidater i val och tärde därmed på Socialdemokraternas understöd.

Efter kriget legaliserades FKP och ingick i samarbetspartiet DFFF. FKP var under så gott som hela sin existens splittrat i en pragmatisk majoritet och en Moskvatrogen minoritet . DFFF lades ned 1990 och Vänsterförbundet tog vid. Den tidigare minoriteten har övertagit FKP.

I takt med splittringen har vänstern stadigt försvagats.

Också Centern har åderlåtits av splittring. På 1950-talet lämnade Veikko Vennamo efter uppslitande konflikter dåvarande Agrarförbundet och grundade Landsbygdspartiet. 1970 tog det nya partiet en skrällseger, mest på bekostnad av Centern. Partiet skrällde en gång till 1983, men ända till konkursen 1995 var Landsbygdspartiet en arena för inre slitningar, riksdagsgruppen upplöstes i mer eller mindre enkla beståndsdelar och popularitetssiffrorna åkte berg- och dalbana.

På Landsbygdspartiets ruiner grundades Sannfinländarna. Partiordförande Timo Soini såg FLP:s dödskamp på nära håll och vet vad inre missnöje kan leda till.

Det är mot den bakgrunden man bör se också Soinis senaste utbrott när Centerns Kimmo Tiilikainen i en samarbetsinvit betackade sig för samröre med rasistiska grupper inom Sannfinländarna. Soini undrade bland annat vem Tiilikainen avser.

Han vet mycket väl att partikamraten Jussi Halla-aho dömts för hets mot folkgrupp och att andra sannfinländska folkvalda uttalat sig rasistiskt. Han blundar ändå eftersom han har lovat att rasism inte tolereras i partiet. Öppnar han ögonen måste han göra sig av med rasisterna och resultatet är partisplittring.

, , , , , ,