Stormen kring barnbidragen är ett praktexempel på hur det kan gå när stridande politiska viljor manglar fram en uppgörelse med många ingredienser som alla dessutom påverkar varandra.
Vad var det vi egentligen beslutade, verkade frågan i går vara för de fem återstående regeringspartierna, vars riksdagsgrupper på tisdagskvällen välsignade uppgörelsen.
Att de fem kom överens om att barnbidragen skärs ner med 110 miljoner euro är ändå ett obestridligt faktum, som oppositionen, nu utökad med Vänsterförbundet, inte varit sen att utnyttja. Timo Soini har redan lovat att nedskärningarna återtas om han är med i nästa regering, givetvis utan att berätta var 110 miljoner i stället ska sparas in.
När dessutom inte bara en utan flera kampanjer för barnbidragen startat på gräsrotsnivå bredde nervositeten ut sig i regeringsleden under gårdagen. Förslag om hur man kunde göra det hela socialt rättvisare kastades fram, förslag som skulle innebära att överenskommelsen måste rivas upp.
Möjligen insåg man inom regeringspartierna det genanta i att ifrågasätta de egna besluten, för barnbidragsupproret torkade sedan in på några timmar. Under dagen blev det klart att alla fem regeringspartier står bakom uppgörelsen. Lika klart blev det att de inte gillar att göra livet besvärligt för barnfamiljerna. Det var säkert meningen.
Stilpoängen blir inte höga för gårdagens koreografi. SDP och De gröna suktade högljutt efter modellen med skatt på barnbidragen. Nedskärningen skulle enligt den mest drabba höginkomsttagarna. Den här modellen lär ändå med ett enigt beslut i sextetten ha avskrivits redan i ett tidigt skede av förhandlingarna.
Kristdemokraterna har tagit äran åt sig för att nedskärningen pressades ner till 110 miljoner. Andra kan kanske göra dem äran stridig, men för SDP:s del skulle det skorra falskt. Det lär ju ha varit det av Jutta Urpilainen (SDP) ledda finansministeriet som föreslog att nedskärningen skulle vara hela 200 miljoner och göras så att barnbidraget skulle bli lika stort för alla barn.
Under resans lopp laborerade man med blandmodeller, bland annat övervägde man att skära ner beloppet för det andra barnet till samma nivå som för det första. Alla fem ställde sig ändå till slut bakom modellen med jämna nedskärningar över hela linjen.
Kristdemokraternas krav på att ta tillbaka barnbidragsnedskärningen och i stället tumma på annat överenskommet och SDP:s dito på att göra en konsekvensbedömning av olika barnbidragsmodeller är lätta att ställa när man vet att ingenting ändras om inte alla är överens om saken.
De som vill byta ut SDP:s ordförande Jutta Urpilainen mot fackbossen Antti Rinne har marknadsfört operationen med att sitsen i Jyrki Katainens sexpack lett till att ideologin lyser med sin frånvaro i SDP:s politik. Urpilainen framstår som finansministern som tillbringar alltför mycket tid med att förhandla fram otrevliga beslut i Bryssel och i Statsrådsborgen.
Bakom Rinne finns starka krafter och en massiv kampanjorganisation. Det kan vara en större orsak till att Rinne tycks ha stöd av en majoritet av partikongressdelegaterna än att SDP-fältet skulle se Urpilainen som det stora problemet.
De som inte bestämt sig har sagt att de först vill se vad Rinne står för. I fredags fick de besked när Rinne presenterade sina teser om 2020-talets socialdemokrati.
Om dem kan man säga att om SDP-ideologin lyser med sin frånvaro i regeringens politik så lyser den ideologiska förnyelsen minst lika klart med sin frånvaro i Rinnes teser.
Eller vad sägs om hans första tes om att man bör satsa på ekonomisk tillväxt och sysselsättning? Om det är något som man hört både Urpilainen och Katainen likt papegojor upprepa är det ju orden ekonomisk tillväxt och sysselsättning.
När orden dessutom återfinns i andra teser och statens roll och trepartssamarbetet starkt betonas går tankarna till flydda tider. Det kanske är meningen.
De mansdominerade industribranscherna har lidit hårt av strukturomvandlingen, så en återgång till gamla goda tider då Finland darrade när de manliga socialdemokratiska fackbossarna slog näven i bordet kan låta lockande. En annan sak är att det är utopistiskt.
De här teserna kan knappast bära Rinne till seger på SDP-kongressen. Vinner han handlar det om något annat. Det har sagts att det är fråga om männens motattack och visst finns det ingredienser av det i ordförandekampen. I riksdagsgruppen leds Rinnes trupper av Jukka Kärnä, som sagt att vuxna karlar inte kan identifiera sig med den nuvarande SDP-ledningen.
Mer handlar det ändå om starka personligheter och en maktkamp mellan olika falanger. I de yvigaste spekulationerna talas det om Eero Heinäluomas comeback som minister. Rinnes uttalanden om sin eventuella framtid som minister får dem att verka mindre yviga. Uttalandena har varit minst sagt varierande.
Det senaste är att Rinne nog kan ta över som finansminister – om partiet så beslutar. Skulle han faktiskt ta över det näst mest krävande ministerjobbet utan en dag av erfarenhet ens av riksdagsarbete? När han inte ens alltid haft koll på de egna finanserna?
Rinne har åkt fast för att ha sjabblat med bokförning, betalt sin telefonräkning med andras pengar och debiterat sin arbetsgivare två gånger för en arbetsresa. Det är hans stödtrupper väl medvetna om – och marknadsför Rinne som den som vuxna karlar ska kunna identifiera sig med.
Lena Sundström på Dagens Nyheter skrev i går att det är lätt att vara antirasist i vissa tider, men desto viktigare att vara det när det är svårt. I dag är det svårt, när det blivit rumsrent att sprida rasbiologiska och nazistiska teorier och när motsatsen till en nazist förmodas vara en vänsterextremist, menar hon, och påpekar att den självklara motsatsen till en nazist tidigare var ”alla vi andra”.
I går spred sig också slasktidningen Seiskas nyhet om sannfinländska riksdagsledamoten Teuvo Hakkarainens snoppselfie som en löpeld. De är inget överraskande med det, men en påminnelse om varför Seiska har fokus på Hakkarainen är på sin plats.
Efter Sannfinländarnas skrällseger 2011 visste ingen vilka partiets folkvalda var. Merparten var på riksplanet helt okända och på de flesta redaktioner funderade man på sätt att presentera dem. På Helsingin Sanomat valde Jaakko Hautamäki på måfå ut Teuvo Hakkarainen. Videoklippet med Hakkarainens uttalanden om ”negergubbar” och hånfulla imitationer av muslimska böneutrop är vid det här laget politisk historia.
Hakkarainen blev rikskändis på grund av ett rasistiskt uttalande och det är kändisar som Seiska lever på.
I Finland är det vanligt att fylltrattar får sympatier, men ska man tycka synd om en rasistisk fylltratt? Valet är fritt. Själv anser jag det mer anmärkningsvärt att riksdagsledamöter är rasister än att en av dem visar snoppen.
När de får frågan säger Hakkarainen och andra sannfinländare som uttalat sig rasistiskt att de absolut inte är rasister. Man kan välja att tro dem om man accepterar logiken i att säga att man inte är rasist och sedan konstatera att mörkhyade muslimer från Afrika saknar förmåga att anpassa sig till vårt västerländska samhälle.
Det har till exempel Hakkarainens partikamrat Jussi Halla-aho konstaterat. Halla-aho är dömd för rasism. Nu ondgör han sig i ett skriftligt spörsmål över att Helsingin Muslimit inbjudit muslimpredikanten Bilal Philips till Finland.
Philips försvarar självmordsbombare, är avogt inställd till judar, godkänner barnäktenskap och våld i äktenskapet och förespråkar avrättning av homosexuella.
Halla-aho är sin agenda trogen när han ifrågasätter Bilal Philips Finlandsbesök, men är det politiskt inkorrekt att vara av samma åsikt för att Halla-aho dömts för rasism?
I den nya regeringen i Ukraina sitter ministrar från det högerextrema partiet Svoboda. Förutom hat mot det ryska finns i partiet ren nazism med hat mot judar och homosexuella som ingredienser.
Ska vi hylla högerextremister i Ukraina för att de är på ”vår” sida i Krimkonflikten?
Vilka är ”alla vi andra” egentligen i dag?
Kärnfrågor och kärnkraft
08.03.2014 07.00 | Skriven av i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Kärnfrågor och kärnkraft)Fennovoimas kärnkraftsprojekt har satt i gång nya spekulationer om hur långlivad Jyrki Katainens sexpack kommer att vara. När de här läggs till de gamla spekulationerna om att det ständiga behovet att skära ner och höja skatter för att täppa till hållbarhetsgapet tär på sammanhållningen, ligger det nära till hands att dra slutsatsen att regeringens dagar snart är räknade.
Det finns ändå mycket som talar för att Jyrki Katainen sitter som statsminister valperioden ut. Framför allt handlar det om att inget av de sex regeringspartierna har något att vinna på att fälla regeringen. Inte heller Vänsterförbundet och De gröna, som är de två partier som är närmast regeringssorti. För dem handlar det om att ideologi och principer inte kan urvattnas i det oändliga utan att partiets gräsrötter röstar med fötterna. Det ska vägas mot att man vill vara med och påverka de stora ekonomiska besluten.
Vänsterförbundet våndas över de nya konkreta sparåtgärder som regeringen ska besluta om i slutet av månaden. Det är ändå svårt att se varför partiet nu skulle hoppa av när man hållits med i de tidigare omgångarna.
Kärnkraftsmotståndet är inte lika viktigt för Vänsterförbundet som för det gröna. Även om det finns ett partibeslut med ett kategoriskt nej till kärnkraft finns det en falang i partiet som håller på en utbyggnad av kärnkraften för att trygga jobben.
Om regeringsmajoriteten drar den politiska slutsatsen att Fennovoimas nya ansökan bara kompletterar den gamla ansökan som riksdagen godkände 2010 kan det vara lättare för Vänsterförbundet än för De gröna att acceptera det.
Hos de andra regeringspartierna finns det förhoppningar om att också De gröna kunde fås med på noterna, men även om det inte går vägen är siktet inställt på att regeringen fortsätter. Med minskad parlamentarisk styrka, men i alla fall.
Hålls Vänsterförbundet kvar har regeringen en majoritet i riksdagen på 113 mandat. Det räcker för att regera rätt så tryggt. Lämnar både Vänsterförbundet och De gröna regeringen är majoriteten nere i 101. Det är skakigt, men siktet lär vara inställt på att också det ska vara möjligt.
Det är ju så att riksdagen inte så där bara i allmänhet kan bestämma sig för att fälla regeringen. Det måste finnas en fråga som man kan ordna en förtroendeomröstning om. Enligt Yles mätning skulle 101 riksdagsledamöter rösta för Fennovoimas kärnkraftsprojekt, medan bara 39 ledamöter skulle rösta mot det.
Så oberoende om Katainen har sex, fem eller fyra partier i sin regering efter det slutliga Fennovoimabeslutet så faller den inte på kärnkraften.
Pompösa gubbar
01.03.2014 07.00 | Skriven av i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Pompösa gubbar)Europaparlamentsvalet hålls i slutet av maj och den nya kommissionen tillträder först i november, men spelet om EU:s topposter pågår för fullt.
Det handlar om fem toppjobb, EU-kommissionens ordförande, parlamentets talman, Europeiska rådets ordförande, unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik och ledaren för eurogruppen. Vad den sistnämnda beträffar omfattar eurogruppen ju inte alla medlemsländer och det är ännu oklart om det blir ett heltidsjobb. Så man kanske ska tala om fyra och ett halvt toppjobb. Å andra sidan ska Nato få en ny generalsekreterare och Nato är en viktig aktör i Europa med 22 EU-medlemmar med i alliansen och högkvarter i Bryssel, så drygt fem toppjobb är närmare sanningen – om man bortser från att Natojobbet inte ligger på samma förhandlingsbord som de andra.
Som icke medlem i Nato är Finlands chanser förstås noll för Natojobbet. Också beträffande EU-toppjobben är chanserna små. Ändå bollas det på olika håll med ekvationer som kunde leda till att Finland får sin man på en av topposterna. Än har Jyrki Katainen setts ligga bra till som kommissionsordförande eftersom hans namn har nämnts i utländska tidningar, än har Olli Rehn nämnts som lämplig som eurogruppens ordförande och än har Alexander Stubbs meriter för posten som unionens höga representant för utrikesfrågor förts fram.
I ekvationerna, som för att de ska få önskat resultat förutsätter osannolik och ofrivillig välvilja av de stora aktörerna, handlar det uttryckligen om att föra fram lämpliga finländska män. När det enda säkra i sammanhanget är att en finländare kommer att sitta i EU-kommissionen är det här en märklig prioritering.
Att kvinnor lyser med sin frånvaro i kommissionärsspekulationerna är desto märkligare som man nu också i Bryssel på allvar lär vilja fräscha upp bilden av EU-makthavarna som en samling pompösa gubbar. Det kan rentav ske med milt tvång så att kommissionärsposten kan bli tyngre eller lättare beroende på om medlemslandet för fram en kvinna eller man för jobbet.
Just nu verkar det mer än sannolikt att Alexander Stubb är Finlands kommissionärskandidat. Stubb kan knappast ses som en pompös gubbe, men det finns faktiskt inget som hindrar att Finland har två kandidater, en man och en kvinna. Om det inte anses som ett hinder att Heidi Hautala hunnit marknadsföra sig själv som den kvinnliga kandidaten, förstås.
Senaste nytt från Hbl.fi- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
