Att Samlingspartiet det här veckoslutet kongressar och väljer ny partiordförande, som också ska bli statsminister, har knappast undgått någon. Betydligt färre har antagligen noterat att också Centern samtidigt håller partikongress.
Inget drama är att vänta på Centerns kongress, så det är inte underligt att de stora rubrikerna uteblivit. Dessutom är ju Centern ett oppositionsparti, det mindre dessutom.

Samlingspartiets nya ordförande blir alltså också statsminister, om hen inte klåpar sig i de så kallade miniregeringsförhandlingarna, förstås. Samtidigt fortsätter Juha Sipiläs parti den frustrerande tillvaron i opposition.
Frågan är ändå vem som är i vilken roll efter riksdagsvalet. Centerns partisekreterare Timo Laaninen vill bli återvald på sin post för att kunna bocka för den sista punkten på listan över saker som han har skött väl. Centern in i regeringen 2015, lyder den.

Samlingspartiets partisekreterare Taru Tujunens lista över väl skötta saker är lång som nödåret, men givetvis har inte heller hon kunnat bocka för motsvarande punkt för sitt eget partis del.

Det verkar allt klarare att kampen om tätpositionen förs mellan de här två borgerliga partierna. Säker på att få sitta i regeringen kan man egentligen bara vara om man blir störst eftersom man då som statsministerparti får välja sina regeringspartners.

För Centern är situationen så till vida bättre att regeringsdörren lätt öppnas också med en silverplats. Alternativen kan nämligen lätt tryta för Samlingspartiet när det knappast är möjligt att skriva ihop sig med Sannfinländarna om EU-politiken. Blir Centern störst och kan välja är Sannfinländarna däremot inte uteslutna.

Sannfinländarna har varit tredje störst i en lång räcka mätningar och Timo Soini har inte på länge ångat på om hur han ska bli statsminister. I stället har han vinnlagt sig om att partiet ska ha en regeringsduglig profil. När Jussi Halla-aho åkt till Bryssel är dessutom den finländska invandringsfientlighertens ideolog borta. Bara Olli Immonen håller antiislamska Counterjihads fana högt i Helsingfors.

Det kan hända att SDP, vars kräftgång bara tycks fortsätta, i något skede gör annorlunda profilbedömningar än Soii, så svåra regeringsförhandlingar blir det nog. Många måste ju komma överens, eftersom det efter skrällen 2011 inte längre finns några stora partier, bara de ovannämnda medelstora och några små, och de ekonomiska utmaningarna bara blivit svårare.

Fast om man är ense om att man räddar välfärdssamhället genom att montera ner det går det förstås vägen. Sedan återstår bara att enas om att försvarsanslagen ska höjas och Natoutredningen från 2007 uppdateras så att slutsatserna blir de rätta.

Nu när Samlingspartiets ordförandeval närmar sig kommer jag att tänka på en artikel i Suomen Kuvalehti från i fjol. I artikeln analyseras partiets framgångssaga och den associeras med ett stycke i Jari Tervos roman Koljatti, där ”statsminister” Pekka Lahnanen hör hur någon knackar på wc-stolens lock från insidan. Denna någon visar sig vara Alexander Stubb.

Lahnanen undrar vad Stubb gör där nere.

– Vet du vad, Pekka. Skiten bara inte fastnar på mig, svarar Stubb.

Koljatti utkom 2009 och fem år senare verkar fiktiva Stubbs konstaterande hålla streck. Stubb kan öppet meddela att han tänker strunta i Europaparlamentet om han väljs till partiordförande. Han kan avslöja ointresse för sitt arbete, som när han som nordisk samarbetsminister konstaterade att han inte kunde vara mindre intresserad av nordiskt samarbete. Han kan uttala sig förklenande om Kyrkans Utlandshjälp. Som skolpojke må han sysslat med mobbning. Ingenting av detta fastnar i valkampanjer och allmänna opinionsmätningar.

Stubb är ständigt hela folkets favorit. Konkurrenten Jan Vapaavuori, som möter sitt förflutna ideligen, måtte vara mörkblå av avundsjuka. Särskilt som de frekvent återkommande opinionsmätningarna rimligtvis måste påverka partikongressdelegaterna, som ju är de som väljer Samlingspartiets ordförande. En majoritet av kongressdelegaterna antas ju annars föredra Vapaavuori, men oro finns över att aningen buffliga Vapaavuori kanske inte är rätt man att leda partiet till seger och positionen som största parti i riksdagsvalet 2015.

De flesta förståsigpåare håller trots allt en hacka på Vapaavuori. Den här bedömningen påverkas också av att Centerns val av en politiskt oerfaren partiordförande möjligen gav bara tillfällig framgång. I de senaste mätningarna är ju Samlingspartiet igen största parti.

För de flesta toppolitiker kommer stunder då, för att citera Tervo, ”skiten fastnar”. En seger för Vapaavuori skulle knappast innebära den stunden för Stubb. Däremot nog sorti från den inrikespolitiska arenan.

Anmärkningsvärt när det nu är så viktigt hur det ser ut är att det tycks vara ett icke-samtalsämne i Samlingspartiet att det kunde vara en fördel med en kvinnlig partiordförande när nu Jutta Urpilainen petats och KD:s Päivi Räsänen är den enda kvinnan i partiledarsammanhang. I många bakgrundsdiskussioner tippas att den tredje ordförandekandidaten Paula Risikko nog kan ta sig till en andra valomgång, men att hon bara inte kan bli vald till ordförande. Det kan förstås ha att göra med att partiet i praktiken ändå styrs av en kvinna, partisekreterare Taru Tujunen.

Opinionsmätningarna följer på varandra och EU-valet segrare och förlorare verkar redan ha utsetts. Enligt den senaste mätningen här hemma är Samlingspartiet, Sannfinländarna och Vänsterförbundet valets segrare. SFP, Kristdemokraterna och De gröna förlorar mandat. Trots att Socialdemokraternas väljarstöd rasar räcker det som blir kvar ändå för att de två mandaten ska vara ohotade. Enligt Yles senaste mätning skulle Centern hålla ställningarna.

Det ser lite annorlunda ut på Vote Watch Europes sidor. Där förlorar Centern ett mandat, medan Sannfinländarna får tre. Det är nog så att den enda säkra mätningen görs på valdagen.

Finland har bara 13 av 751 mandat i parlamentet, så intressant är också att studera vad mätningarna säger om partigrupperna. Ett tag såg det ut som om den socialdemokratiska gruppen S&D skulle segra och gå om konservativa EPP, dit Samlingspartiet hör. Nu är siffrorna 217-201 till EPP:s fördel. I ett europeiskt perspektiv gör vänstern i alla fall ett bra val. Det här gäller i synnerhet Vänstergruppen GUE-NGL, dit finländska Vänsterförbundet hör.

Den konservativa gruppens majoritet naggas i kanterna från olika håll, inte minst av partier som nu väntas göra entré i parlamentet. De brittiska konservativa sitter ju färdigt i gruppen ECR, så att det partiet väntas göra dåligt ifrån sig påverkar inte EPP.

Parlamentets tredje största grupp, liberala ALDE, dit Centern och SFP hör, väntas göra ett riktigt dåligt val. Inte heller den gröna gruppen har orsak att jubla.

Den stora frågan är hur nykomlingarna, många av dem ytterst EU-kritiska och en del också rasistiska, organiserar sig. Det påverkar nämligen också hur populistpartier som redan har säte i parlamentet, som Sannfinländarna, väljer samarbetspartners. I det nuvarande parlamentet sitter populisterna till största del i EU-kritiska och ställvis främlingsfientliga gruppen EFD, medan rent rasistiska element återfinns bland de grupplösa.

Bland de grupplösa finns franska Front National, som nu försöker organisera en skara likasinnade i en parlamentsgrupp. Oklart är hur det blir, en del partier som är på väg att göra entré är så rasistiska att de inte går an ens för Front National. Bland dem finns Ungerns nyfascistiska parti Jobbik.

Å andra sidan är Front National nu som för fem år sedan för extremt för många i EFD, Ukip och Sannfinländarna, till exempel. Illavarslande för dem är att italienska Lega Nord väntas lämna EFD och liera sig med Front National.

Att Timo Soini likt åsnan mellan hötapparna vacklar mellan EFD och ECR beror nog mindre på att det politiska höet är så välsmakande i båda två och mer på att det kan bli knepigt att alls få till det så att reglerna, minst 25 parlamentariker från minst sju länder, fylls.

Patriarkatet slår tillbaka. Den reflektionen gjorde politikforskaren Kimmo Grönlund i MTV efter att ha sett på tisdagens partiledardebatt inför Europaparlamentsvalet.

Det kan tyckas vara en naturlig reflektion eftersom Kristdemokraternas Päivi Räsänen var den enda kvinnan i tv-studion. Med sju manliga partiordförande och två manliga debattledare blev könsbalansen 9-1.

Det är ändå sällan manliga experter uttrycker sig så. Oftare går det bara så att etiketter som trovärdighet, sakkunskap och erfarenhet klistras på manliga debattdeltagare.

Också SFP:s Carl Haglund har reagerat på mansdominansen. I ett pressmeddelande efter att Socialdemokraterna hade ersatt Jutta Urpilainen med Martti Rinne säger Haglund att Finland inte kan skicka två män från Samlingspartiet till Bryssel. Jyrki Katainen är i och för sig ett bra namn för centrala poster inom EU, men om han får en post utanför kommissionen bör den finländska kommissionärskandidaten vara en kvinna, tycker Haglund.

– Vi har många kompetenta och erfarna kvinnor som skulle passa utmärkt som kommissionärer, Astrid Thors, Jutta Urpilainen, Mari Kiviniemi, med flera, räknar Haglund upp.

Haglunds jämställdhetsengagemang skulle ha suttit bra tidigare i år när ALDE, parlamentsgruppen som SFP hör till, utsåg inte bara en utan två män till gruppens toppkandidater. Belgaren Guy Verhofstadt är ALDE:s kandidat för kommissionsordförandeposten och finländaren Olli Rehn är gruppens kandidat för andra ledande poster.

Då hördes ändå inga protester mot mansdominansen och misstankarna om att SFP kanske inte riktigt är engagerat till hundra i den här frågan ökar när man läser senaste nummer av Medborgarbladet. Man får bläddra ända till sida tretton, förbi en lång rad män, innan kvinnor får komma till tals.

Kommissionärsfrågan engagerar också andra. SDP:s kandidat Miapetra Kumpula-Natri för fram Jutta Urpilainen och partiordförande Antti Rinne hävdar att han inte har sett någon överenskommelse om att posten ska tillhöra Samlingspartiet. Och Sannfinländarnas Timo Soini kräver att det parti som segrar och blir störst i EU-valet ska få utse den finländska kommissionärskandidaten.

Till saken hör att Soini räknar med att det partiet är Sannfinländarna. Han räknar antagligen rätt i fråga om att Sannfinländarna segrar, men fel i att partiet skulle bli störst. Oberoende är det intressant hur viktig storleken har blivit för Soini. De mindre partierna kallar han föraktfullt för ”kardborrepartier” och tycker inte att de ska få vara med de stora i regeringen.

Kommer han alls ihåg vilket parti som var minst före valet 2011?

På Samlingspartiets partikansli drogs på fredagen långa suckar av lättnad när social- och hälsovårdsminister Paula Risikko meddelade att hon ställer upp i partiets ordförandekamp. I och för sig drogs suckarna antagligen tidigare, eftersom det är rätt så otänkbart att partisekreterare Taru Tujunen inte skulle ha vetat om Risikkos planer på förhand.

En ordförandekamp utan kvinnliga kandidater skulle ju inte ha sett bra ut och Tujunen är en av landets främsta experter på vad som ser bra ut i politiken. Första resans riksdagsledamot Pia Kauma hann visserligen meddela att hon ställer upp om ingen annan kvinna gör det, men att hon öppet berättade det är närmast pinsamt för partiet.

Risikko är riksdagsledamot sedan 2003 och minister sedan 2007, så hennes chanser att bli vald är ljusår bättre än Kaumas skulle ha varit, men motivet till att ställa upp kan vara besläktat. I ett modernt parti ska kvinnor vara med i kampen om makten och är de inte det så är partiet inte modernt. Det här vet Risikko förstås, liksom också att hon oberoende av utgången i ordförandevalet gör sitt parti en stor tjänst.

I sitt pressmeddelande strök Risikko med breda streck under sin bakgrund som sjuksköterska och sitt engagemang för samhällets svaga. Därmed gjorde hon det klart för alla att hon befinner sig i en helt annan nisch än medtävlarna Europaexperten Alexander Stubb och juristen Jan Vapaavuori. Hon upplever det inte som en nackdel att man ser konstellationen socialtanten mot ungtupparna framför sig. Det handlar inte bara om fysisk ålder och Risikko, 53, är trions senior även om herrarna Stubb och Vapaavuori inte heller är så unga längre.

Vad politisk erfarenhet beträffar befinner sig Risikko i samma nisch som Vapaavuori. De har länge varit inrikespolitiskt aktiva och suttit i riksdagen och regeringen ungefär lika länge. Stubbs inrikespolitiska erfarenhet är blygsam. Möjligen är hans intresse för mindre cirklar än EU ännu blygsammare. Det placerar honom i en rätt så unik nisch i finländsk politik.

För att göra anspråk på ordförandeposten brukar trogen partitjänst förutsättas. Juha Sipilä är undantaget som bekräftar regeln och Centerns goda erfarenheter av att göra ett undantag kan inspirera partikongressdelegaterna i Lahtis till att följa folkets vilja och prioritera internationell erfarenhet framför all annan kunskap som en statsminister kan behöva.

Det är bara tre veckor sedan Jyrki Katainen meddelade att han avgår som partiordförande och statsminister och inte ställer upp i vare sig Europaparlamentsvalet i maj eller riksdagsvalet nästa år, men redan ser jag en lame duck framför mig när han uppträder i tv. Jag är inte den enda som gör det, har jag hört.

Det kommer att höras en hel del kvackande av ankan i fråga eftersom partiledardebatterna duggar tätt fram till valdagen den 25 maj. Det gör dessvärre debatterna mindre intressanta än de skulle vara med en statsminister som är taggad till en insats som ger honom och hans parti på köpet en friande dom av folket.

Nu är det egentligen inte särskilt intressant vad Katainen säger eftersom han inte kommer att låta väljarnas dom falla över sig. Att Katainen själv är medveten om saken märks på hans kroppsspråk och den klart minskade användningen av ordet fantastisk. Lamt kvackande av Katainen hörde man bland annat i Svenska Yles valdebatt i torsdags.

Om Katainens beslut har jag också hört ordet fanflykt användas. Fanflykt är inte bra för dem som blir kvar och det borde oroa de samlingspartister som tänker mäta sitt förtroende i kommande val. I stället höjer de hans beslut till skyarna och konstaterar att Finland inte kan få en bättre EU-kommissionär. I och för sig kan de väl inte göra annat än hålla god min i elakt spel.

Alexander Stubb har sagt att hans dröm är att bli EU-kommissionär och drömmen skulle sannolikt ha gått i uppfyllelse om inte hans goda vän Katainen hade bestämt sig för att kasta in den inrikespolitiska handuken. Får Katainen ett annat toppjobb än en kommissionärspost kan drömmen fortfarande gå i uppfyllelse. Det finns ju en överenskommelse om att posten den här gången går till Samlingspartiet.

Helsingin Sanomats uppgifter om att Stubb nästa vecka kommer att meddela att han är redo att ge sig in i Samlingspartiets ordförandekamp kan i alla fall betyda att han gett upp hoppet om en kommissionärspost och i stället siktar på den inrikespolitiska toppen. Det kan också betyda att han bara väljer att göra sitt parti en stor tjänst i och med att det blir en verklig kamp om ordförandeklubban. Det är ju många som anser att Jan Vapaavuori har goda chanser att dra det längsta strået. Stubb må vara överlägsen folkfavorit, men det är ett annat gäng som gör valet på partikongressen, personer som faktiskt jobbat för partiet på lokal nivå och som uppskattar att ledarna också någon gång gjort det.

En stor tjänst kan resultera i inte föraktliga gentjänster.

Det är rätt vanligt att partierna importerar höjdare utifrån för att ge fart åt valkampanjen. Besöken korrelerar ingalunda alltid med valframgången.

Och varför skulle de? Det senaste exemplet på att frågan är befogad är Luxemburgs Jean-Claude Junckers Finlandsbesök.

Juncker är ju den konservativa partigruppen EPP:s kandidat för posten som EU-kommissionens ordförande och han försäkrade att han som kommissionsordförande kommer att ge en tung kommissionärsportfölj åt sin kompis Jyrki Katainen. Strunt i den lilla detaljen att det är medlemsländernas regeringar som utser kommissionärskandidaterna. Genast när Juncker är vald tänker han uppmana den finländska regeringen att utse Katainen.

För snart ex-statsminister Katainen spelar det kanske ingen roll att luxemburgaren Juncker vill bestämmer var Finlands regering ska göra, men det går nog tvärt emot EU:s principer. Förutom principen om att den nationella regeringen och inte Juncker utser kommissionärskandidaten har vi EU:s rekommendation om att de blivande kommissionärerna ska ha prövat sitt förtroende i Europaparlamentsvalet. Katainen ställer som känt inte upp det valet. Den här rekommendationen verkar helt ha glömts bort, liksom också den om bättre könsbalans i kommissionen genom att regeringarna skulle utse både en kvinnlig och en manlig kommissionärskandidat.

Nu är det i och för sig inte alls säkert att Juncker blir kommissionens ordförande. Liksom inte heller att det är en kommissionärsportfölj Katainen har i kikaren. Får han ett annat EU-toppjobb så är det dessutom bara hemåt för Finland. En kommissionärspost får Finland ju i vilket fall som helst.

Går det ändå så att Katainen inte får något annat EU-jobb så behöver han bara anmäla att han vill bli Finlands kommissionärskandidat, så är det fixat. Helt utan Junckers ”hjälp”.

Får se vad de andra partierna får för draghjälp. Inför skrällen 2011 fick Timo Soini hit sin kompis Nigel Farage, ordförande för brittiska Ukip och den euroskeptiska parlamentsgruppen EFD. Skrällen skulle antagligen inte ha varit mindre utan Farage, liksom inte heller Ukip:s framgångar utan Soinis svarsvisiter. Så pass nationalistiska är strängarna de två spelar på.

Ur fredagens Hbl-intervju framgår det att Farage är oroad över vart Sannfinländarna styr efter valet. Soini har ju antytt att parlamentsgruppen ECR, där de brittiska konservativa sitter, är ett alternativ. Ankommer det på Sannfinländarnas sannolika röstmagnet Jussi Halla-aho behöver han inte vara oroad. Hur skulle ECR duga för Halla-aho när han tycker att EFD är alltför tamt i invandringsfrågan?

Det har viskats ett tag om Päivi Räsänen kandidatur i Europaparlamentsvalet. Närmare bestämt sedan det blev klart att ingen vill sluta valförbund med Kristdemokraterna.

Oviljan kommer sig av att partiet varit så skickligt på att koncentrera rösterna att de andra i allmänhet har förlorat på kuppen. 2009 kom Sari Essayah in i parlamentet i Timo Soinis kölvatten.

Kristdemokraterna har aldrig klarat av att utan valförbund ta mandat i Bryssel, inte ens när Finland hade 16 mandat att fördela. När partiet nu går ensamt till val är chanserna att hålla ställningarna i Bryssel usla.

Det säger ganska mycket att KD:s ex-ordförande Bjarne Kallis bedömer chanserna som små också efter Räsänens beslut att kandidera. Påpekas kan att Kallis träffade ganska rätt i sin tippning inför riksdagsvalet 2011, då han kritiserade Räsänen för att hon allför mycket fokuserade på moralfrågor och att det kunde leda till valförlust, med i värsta fall bara fem riksdagsmandat. Kristdemokraterna var då i opposition och med andra betoningar kunde partiet ha fått sin del av Sannfinländarnas framgång, menade Kallis. Det blev valförlust och sex riksdagsmandat.

Nu räknar optimisterna inom KD att det går vägen om alla som i andra val brukar rösta på partiet också gör det i maj. 2011 var partiets andel av rösterna 4,03 procent. Väljarna är som känt latare i Europaparlamentsval än i andra val och dessutom har partiet i de senaste opinionsmätningarna inte nått upp till den siffran.

När Räsänen säger att hon lämnar partiordförandeposten och ministerportföljen om hon blir invald ska man därför fästa sig vid det lilla ordet ”om”. Det verkar också Räsänens kronprinsar och -prinsessor ha gjort och dragit slutsatsen att det är för tidigt att lägga sig i stargroparna i kampen om KD:s ordförandeklubba. Därmed är det också för tidigt att spekulera i vilka Kristdemokraternas hjärtefrågor kommer att vara i framtiden.

Överraskningar kan i alla fall ske. Vem hade 2009 trott att SFP skulle hålla sitt mandat och att det betydligt större partiet Vänsterförbundet samtidigt skulle förlora sitt? Nu tippar många att det blir ombytta roller.

Regeringens beslut att skära ner barnbidragen med sammanlagt 110 miljoner euro ledde som väntat till en interpellation, som alla oppositionsgrupper utom den färskaste, Vänsterförbundets riksdagsgrupp, ställde sig bakom.

När interpellationen presenterades påminde riksdagsledamot Markus Mustajärvi om att Vänsterförbundets föregångare DFFF spelade en avgörande roll när systemet med barnbidrag infördes. Mustajärvi och Jyrki Yrttiaho är arvtagare till den så kallade minoriteten i DFFF och de bildade Vänstergruppen efter att de hade uteslutits ur Vänsterförbundets grupp för att de röstade för misstroende för regeringen.

Mustajärvi har rätt i att DFFF spelade en avgörande roll när barnbidrag för alla barn infördes, men orsaken till att partiet kunde spela en avgörande roll var att DFFF satt i regeringen. Partiet rentav ledde regeringen 1946-1948. Mauno Pekkala var statsminister och den gamla rödgardisten Matti Janhunen socialminister. Med i den regeringen satt också Socialdemokraterna, Agrarförbundet och SFP.

Det var Pekkalas regering som gav lagförslaget om barnbidragen och det nuvarande systemet trädde i kraft i oktober 1948 efter att riksdagen efter en hel del krumbukter enhälligt hade godkänt det. Barnbidragen var bara en av flera reformer som då sjösattes och som lade grunden till välfärdsstaten.

När barnbidragen nu 66 år senare skärs ner samtidigt som regeringen också annars minskar barnfamiljernas inkomster ser man inom oppositionen det här som det slutliga beviset på att en aktiv nedmontering av välfärdsstaten är på gång. Den synen är naturligtvis färgad av att man sitter i opposition, men om inte annat så kan Mustajärvis påminnelse tjäna som en lektion i hur partistrukturen ändrats på 66 år.

Ett direkt samband mellan förändringarna i partistrukturen och nedskärningarna i välfärden finns förstås inte. Samhällsutvecklingen har varit mycket mer komplicerad än så. Det tål ändå att påpekas att DFFF med sina 51 mandat var riksdagens största parti när barnbidragsreformen godkändes. Med SDP:s 48 mandat var det inte långt till vänstermajoritet i riksdagen.

I dag har vänsterpartierna bara 56 mandat sammanlagt och eftersom de var pådrivarna när välfärdsreformerna genomfördes är de nu i en försvarsposition som enligt alla opinionsmätningar är ytterst otacksam.

Stormen kring barnbidragen är ett praktexempel på hur det kan gå när stridande politiska viljor manglar fram en uppgörelse med många ingredienser som alla dessutom påverkar varandra.
Vad var det vi egentligen beslutade, verkade frågan i går vara för de fem återstående regeringspartierna, vars riksdagsgrupper på tisdagskvällen välsignade uppgörelsen.
Att de fem kom överens om att barnbidragen skärs ner med 110 miljoner euro är ändå ett obestridligt faktum, som oppositionen, nu utökad med Vänsterförbundet, inte varit sen att utnyttja. Timo Soini har redan lovat att nedskärningarna återtas om han är med i nästa regering, givetvis utan att berätta var 110 miljoner i stället ska sparas in.
När dessutom inte bara en utan flera kampanjer för barnbidragen startat på gräsrotsnivå bredde nervositeten ut sig i regeringsleden under gårdagen. Förslag om hur man kunde göra det hela socialt rättvisare kastades fram, förslag som skulle innebära att överenskommelsen måste rivas upp.
Möjligen insåg man inom regeringspartierna det genanta i att ifrågasätta de egna besluten, för barnbidragsupproret torkade sedan in på några timmar. Under dagen blev det klart att alla fem regeringspartier står bakom uppgörelsen. Lika klart blev det att de inte gillar att göra livet besvärligt för barnfamiljerna. Det var säkert meningen.
Stilpoängen blir inte höga för gårdagens koreografi. SDP och De gröna suktade högljutt efter modellen med skatt på barnbidragen. Nedskärningen skulle enligt den mest drabba höginkomsttagarna. Den här modellen lär ändå med ett enigt beslut i sextetten ha avskrivits redan i ett tidigt skede av förhandlingarna.
Kristdemokraterna har tagit äran åt sig för att nedskärningen pressades ner till 110 miljoner. Andra kan kanske göra dem äran stridig, men för SDP:s del skulle det skorra falskt. Det lär ju ha varit det av Jutta Urpilainen (SDP) ledda finansministeriet som föreslog att nedskärningen skulle vara hela 200 miljoner och göras så att barnbidraget skulle bli lika stort för alla barn.
Under resans lopp laborerade man med blandmodeller, bland annat övervägde man att skära ner beloppet för det andra barnet till samma nivå som för det första. Alla fem ställde sig ändå till slut bakom modellen med jämna nedskärningar över hela linjen.
Kristdemokraternas krav på att ta tillbaka barnbidragsnedskärningen och i stället tumma på annat överenskommet och SDP:s dito på att göra en konsekvensbedömning av olika barnbidragsmodeller är lätta att ställa när man vet att ingenting ändras om inte alla är överens om saken.