På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Bäddat för Sipilä och Soini

26.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Bäddat för Sipilä och Soini)

Om opinionerna inte drastiskt förändras stavas de tyngsta namnen i nästa regering Juha Sipilä (C) och Timo Soini (Sannf). Enligt den senaste mätningen i Helsingin Sanomat är nämligen Centern fortfarande obestridlig etta och Sannfinländarna tvåa. Samlingspartiet får se sig distanserad inte bara av Centern utan också av Sannfinländarna. SDP:s utförsbacke bara fortsätter.

Stabilast om man jämför med riksdagsvalet 2011 har Sannfinländarnas väljarstöd varit. Skrällsegern i valet gav partiet 19,1 procent av rösterna och nu när över halva valperioden har gått är siffran 18,9. Vem hade väntat sig det av ett populistparti?

Betecknande har tidigare varit, och var också fallet med Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet, att populistpartier åker bergochdalbana i opinionsmätningar. När dammet hade lagt sig efter skrällen antog många bedömare att Sannfinländarna skulle krympa, inte tillbaka till storleksklass minst, men till samma storlek som De gröna och Vänsterförbundet.

För de andra tre av de fyra största partierna har det varit betydligt mer turbulent. Centerns totala förnedring i riksdagsvalet har förbytts i realistiska förhoppningar om att hålla tätpositionen och därmed kunna ta över som statsministerparti och förpassa sittande statsministerJyrki Katainen (Saml) om inte till Bryssel så åtminstone till oppositionsbänken.

Blir Sannfinländarna näst störst så är det naturligt att de ingår i Sipiläs kabinett. I de frågor Centern och Sannfinländarna anser viktiga ligger partierna inte så långt ifrån varandra. Det här gäller till exempel EU-politiken, som senast fick Soini att tacka nej till Katainens regeringsinvit.

Regeringsbildarens största problem blir vilka andra som ska ingå. Med ett stort parti till blir majoriteten fixad och man kan strunta i ”kardborrepartierna”, Soinis benämning på de mindre partierna i allmänhet och SFP i synnerhet.

Samlingspartiet är lika med kommunstrukturreformen, det vill säga det som Centern hatar mest, och står för en EU-politik som Sannfinländarna inte kan fördra, så det är svårt att tänka sig hur ett regeringsprogram som de här tre partierna kunde enas om skulle se ut.

En del statsvetare har redan kungjort att Socialdemokraterna kommer att ingå, men SDP löper risk att bli valets största förlorare och vad har man då i regeringen att göra, även om det i teorin skulle gå att skriva ihop ett gemensamt program? Alla partier i Katainens sexpack utom SFP åkte visserligen på förlust i valet 2011, men den största förloraren Centern hölls utanför.

Frågan är då vad ”kardborrarna” gör om de till äventyrs blir tillfrågade. Går SFP med i en regering som har för avsikt att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan?

De gröna placerar sig ofta självbelåtet i täten i fråga om jämställdhet och tolerans. När partiet fick två ministerposter i Jyrki Katainens sexpack var det klart att partiordförande Ville Niinistö skulle få en kvinnlig ministerkollega.

De kunniga kvinnorna är många i partiet så det var inte Heidi Hautalas kön som avgjorde att just hon fick jobbet. Däremot kom dito kunniga Pekka Haavisto inte då på fråga. Han är ju man.

Också de andra regeringspartierna strävade efter en jämn könsfördelning. Med två ministerposter var det en utmaning att följa principen, men förutom De gröna lyckades också SFP och Vänsterförbundet med det.

Följs principen inte kan det förorsaka missnöje. Som när SDP:s ministerrotation resulterade i att männen blev i minoritet i ministergruppen. SDP-riksdagsledamoten Jukka Kärnä, som hade hög svansföring i processen som ledde till att Hautala tvingades avgå, kritiserade då partiledningen för att gå mot fältets vilja. Partiets anhängare vill nämligen se män som sina förebilder och tar kvinnorna över söker anhängarna sig till Sannfinländarna, visste Kärnä berätta.

Nu har De gröna bestämt att två män ska sitta på partiets ministertaburetter. Det låter sig göras eftersom man tagit med ordförandeskapet för riksdagsgruppen som en likvärdig bit i jämställdhetspusslet. Outi Alanko-Kahiluoto blir ju ny gruppordförande och Oras Tynkkynen degraderas till vice.

Diplomatiskt kunnande var viktigast när Hautalas efterträdare utsågs och då låg Pekka Haavisto bättre till än Satu Hassi, som i egenskap av kvinna toppade förhandstippningarna. Lyhördhet för andras argument är varken hennes eller Hautalas starka sida. För sämjan i regeringen och ägarstyrningen av statsbolagen är De grönas val säkert klokt. Men om det tidigare var enkelt så är det nu svårt att föreställa sig vilka De grönas reaktioner blir ifall något annat parti får för sig att utse enbart män till ministrar.

Frågan är om något hänt också beträffande toleransen eller om det är en engångsföreteelse när De grönas Helsingforspolitiker Lilja Tamminen nyligen kallade Sannfinländarnas Helsingforspolitiker Belle Selene Xia för en nolla och en produkt av rastvätt, rotupesutuote.

Det blev kalabalik på Facebook och sedan bortförklaringar. Utgår man från att man per definition är tolerant kan man ju inte erkänna att man uttryckt sig väldigt intolerant. Bortförklaringarna à la jag menade det inte så låter förvillande lika en del sannfinländska bortförklaringar.

Detta som mitt svar till Timo Soini som i sin blogg undrat om Helsingin Sanomat och Hbl sov, ”om (Helsingin Sanomats) Rantanen och Lydén var lediga eller selektiva” när vi inte rapporterade om saken.

Elefanten i rummet

12.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Elefanten i rummet)

Många av dem som krävde Heidi Hautalas huvud på ett fat förfasade sig över att ministern idkade politisk styrning. Också när det stormade kring tidigare försvarsministern Stefan Wallin och hans agerande i fallet Dragsvik såg många det som ett komprometterande avslöjande att ministern idkade politisk styrning.

I motsats till Hautala avgick Wallin inte, men samma skugga föll över honom: det är skumt när en politiker ägnar sig åt politik.

Det är nästan pinsamt att påpeka, men i en demokrati är det faktiskt så att regeringen, som ska åtnjuta de folkvaldas förtroende, består av ministrar vars uttryckliga uppgift är att idka politisk styrning i frågor som berör det egna ansvarsområdet. Ett system där andra än förtroendevalda politiker bestämmer är något helt annat än demokrati.

Det finns ändå gråzoner där det är oklart var gränsen går mellan legitim politisk styrning och dubiös inblandning i operativ verksamhet. Speciellt besvärlig tycks gränsdragningen vara beträffande ägarstyrning av statsbolagen. Det är kristallklart att Hautala får och bör ha åsikter om frågor som handlar om företagens etiska ansvar. Som att ifrågasätta att det till hundra procent statsägda Arctia Shipping är med om något som kan leda till att miljön i det känsliga Arktis skövlas. Därifrån är steget ändå väldigt långt till att låta sin tjänsteman hota bolagets vd med sparken om han inte drar tillbaka polisanmälan mot Greenpeace.

Statsminister Jyrki Katainen ser gränsdragningsproblemet som så allvarligt att han nu vill ha en utredning av Justitiekanslern om saken. Märkligt att varken Hautala eller De grönas partiordförande Ville Niinistö ser elefanten i rummet. Hautala anser att hennes enda fel var att hon gav bristfällig information om det som skedde. Det som skedde var alltså inte fel. På samma linje är Niinistö.

Innan det kom fram att Hautalas stab av misstag hade lämnat bort uppgifterna om att Arctia Shippings vd hotats med sparken såg gårdagens presskonferens ut som ett välregisserat skådespel med avsikt att förse Hautala med en martyrgloria. Trots att hennes synd bara var att under pågående mediedrev minnas fel bär hon sitt ansvar och offrar sig för partiets och regeringens bästa, lyder manuskriptet.

Martyrglorian skulle sitta bra om Hautala med partiets benägna bistånd bestämde sig för att ställa upp i EU-valet. I det har De grönas chanser att hålla de två mandaten hittills bedömts som svaga.

Halla-aho, Hirvisaari och Hitler

05.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Halla-aho, Hirvisaari och Hitler)

Efter Sannfinländarnas skrällseger 2011 visste inte ens partiordförande Timo Soini riktigt vad för slags element som fanns bland de 39 invalda.
I och med Jussi Halla-ahos entré visste man att ett invandringsfientligt element fanns, men hur många meningsfränder han hade var oklart.
Det dröjde ändå inte länge förrän det blev klart att fyra av riksdagsledamöterna var medlemmar i den ultranationalistiska föreningen Suomen Sisu.
Till den hårda ”invandringskritiska” kärnan kunde man ytterligare räkna ett par folkvalda som i likhet med Sisu-medlemmarna skrivit på Nuiva Vaalimanifesti, ett ”invandringskritiskt” manifest författat av Halla-aho.
Veckans nyhetsnamn James Hirvisaari hör givetvis till den hårda kärnan och han har också tidigare vållat Soini huvudbry. Som de andra i den hårda kärnan delar Hirvisaari i de flesta avseenden Halla-ahos världsbild, men han tycks helt sakna förmåga att uttrycka sig utan att de rasistiska fördomarna inte bara skiner igenom utan klart står att läsa.
I ett blogginlägg 2011 uttryckte Hirvisaari sin ilska över det finska smeknamnet persu för sannfinländare. Smeknamnet är ju förvillande likt ett mindre smickrande ord för baken och att säga det om sannfinländare kan enligt Hirvisaari jämställas med kränkande benämningar på judar och afrikaner.
Samma år dömdes Hirvisaari för hets mot folkgrupp efter att han kränkt muslimer i ett blogginlägg med rubriken Kikkarapäälle kuonoon, På käften åt krullhuvudet.
Våren 2012 uteslöts Hirvisaari tillfälligt ur riksdagsgruppen när han vägrade sparka sin assistent som föreslagit att olika minoriteter enligt modell från Tredje Riket bör bära armbindlar.
Hitlerhälsningen är en naturlig fortsättning på följetongen.
Efter valet gjorde Hbl en kartläggning av de sannfinländska folkvalda som visade att cirka ett dussin under valkampanjen hade kommit med mer eller mindre hårresande kommentarer om invandring i allmänhet och muslimsk dylik i synnerhet.
”Invandringskritiken” var ändå inte huvudsaken för dem och tecken finns på att en del kanske tänkt om, eller åtminstone städat sitt språk. Andra går på i ullstrumporna. Som Teuvo Hakkarainen, som i början talade om ”negergubbar” och hånfullt imiterade böneutrop och som nu deklarerar att muslimerna i Finland sitter och väntar på kallelse till jihad.
Soini kan ändå räkna med att den här gruppen hålls i fållan just för att andra frågor som partiet driver anses viktigare.
Med Halla-ahofalangen är det besvärligare. Den är redan beryktad i Europa, men Halla-aho har styrt de ”invandringskritiska” rösterna till Soinis breda famn, så honom kan Soini inte avvara.
Därför måste Hirvisaari ”offras”. Det tröstar honom knappast att han snart inte längre kan kallas persu.