På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Det eviga dilemmat

16.11.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Det eviga dilemmat)

Är det bättre att ha obegränsad rätt att skälla på impopulära beslut som man inte kunnat påverka, eller är det bättre sitta med och fatta beslut som till stor del dikterats av andra?

Det här välkända dilemmat för alla mindre partier, och nog också för större partier när det handlar om flerpartiregeringar, står Vänsterförbundet inför om en vecka. Då ska partifullmäktige bestämma sig för om man kan godkänna regeringens strukturpaket med hårda bud för kommunerna. Blir det tummen ner går Vänsterförbundet ut ur regeringen.

Vänsterunga, som partiordförande minister Paavo Arhinmäki på sin tid ledde, har kanske mest högljutt talat för regeringssorti, medan många äldre ser en tillvaro i opposition som ganska hopplös. Inställningen till regeringsengagemang är ändå ingen generationsfråga. Många unga, som partifullmäktigeordförande Hanna Sarkkinen, 25, tycker att partiets plats är i regeringen. Markus Mustajärvi och Jyrki Yrttiaho, som sparkades ur riksdagsgruppen för att de röstat för misstroende med regeringen, är 50 respektive 61.

Det var inte heller en generationsfråga när Folkdemokraternas dominerande medlemsorganisation Kommunistpartiet var delat i en majoritet som ville sitta med i regeringen där man ansåg sig kunna påverka samhällsutvecklingen och en minoritet som ville bereda marken för revolution med att skapa missnöje med makthavarna.

I grunden handlar det om vilken metod för att påverka man tror på, men för ministrar och andra i partieliten går det lätt så att perspektivet blir skevt när man sitter och filar på promillesiffror. Lyckas man driva igenom önskad siffra ser man det som en stor seger som de fattiga också borde se. För att inte tala om den perspektivförskjutning som olika slags ministerförmåner för med sig.

För partiaktiva utanför eliten kan obegränsade möjligheter att skälla på makthavarna kännas lockande om det ökar möjligheterna att komma framåt i den politiska karriären. När man väl sitter i ministerbilen kan man oja sig över att folk inte inser de ekonomiska realiteterna.

Också Paavo Arhinmäki var en gång en arg ung man.

Möjligheten att i opposition fritt skälla på ministrarna kan i och för sig kännas lockande för hela partier som kämpar med dalande opinionssiffror. Med bara ett och ett halvt år till valet börjar det ändå vara väl sent för det för ett regeringsparti. Det är nämligen svårt att utdöma beslut man själv varit med om att fatta.

Arhinmäki torde lugnt kunna ställa partifullmäktige frågan om de verkligen tror att regeringen fattar bättre beslut om Vänsterförbundet inte är med.

Misstag och snabba ryck

06.04.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Misstag och snabba ryck)

Kalabaliken kring vad regeringen i budgetramförhandlingarna beslutade om beskattningen av utdelning har präglat den politiska debatten den här veckan.

Att kommuninvånarna kommer att få högre skatter och sämre service på grund av besluten i ramförhandlingarna har man inte hunnit diskutera. Inte heller att utvecklingsbiståndet krymper och Finland halkar allt längre från målet för biståndets andel av BNP.

Därmed inte sagt att en diskussion om beslut som gör det möjligt för de rikaste av de rika att bli ännu rikare inte är motiverad. Särskilt som politikerna serverat bortförklaringar och haltande argumentation på silverbricka.

Den första modellen för ändrad beskattning av utdelning fick som känt kritik från så gott som alla håll först efter att minister Paavo Arhinmäki vaknat upp och påtalat att den innehåller element som gynnar de rika, element som inte helt kom fram i ramförhandlingarna.

Andra ministrar slog ifrån sig, man ironiserade över Arhinmäkis yrvakenhet och finansministern teg, men så småningom var alla rörande överens om att problemen ska ses över.

Logiken haltar ändå betänkligt när ministrar säger att de nog visste vad de beslutade när skattemodellen valdes och i samma andetag konstaterar att ett par misstag slank med. Regeringen gör väl inte misstag medvetet?

Det har också sagts att misstagen slank med för att det var så bråttom. Modellen som valdes uppenbarade ju sig först i ett sent skede och man hann inte göra ordentliga beräkningar av konsekvenserna.

Man medgav alltså att det är illa om komplicerade beslut fattas i en hast. Hur månne det då är med torsdagens beslut om den nya modellen? Det beslutet fattades nämligen på ett kort möte dit finansminister Jutta Urpilainen hastade direkt från Moskva. Bara en timme tog det för de sex partiordförandena i regeringen att tota ihop den nya modellen.

Också den information regeringspartiernas riksdagsgrupper fick om den nya modellen gavs i en hast. De satt som brukligt samlade på eftermiddagen och partiordförandena hade inte mer än en halv timme på sig att förklara finesserna på respektive gruppers möten förrän riksdagens frågestund inleddes.

Tydligen är snabba ryck bra i vissa fall, för nu strömmar beröm in från de sex regeringspartiernas riksdagsgrupper om hur den handlingskraftiga regeringen snabbt avlägsnat osäkerheten kring beskattningen. Naturligtvis nämner man inte att regeringen själv åstadkom osäkerheten.

Oklart är ännu varifrån det förslag kom som landade i budgetramförhandlingarna i ett väldigt sent skede, som finansministeriets tjänstemän snabbt måste göra en modell för, modellen som sedan valdes. Man ska inte dra några slutsatser, men Finland Näringsliv EK har redan kommit med besk kritik mot den nya modellen.