På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Tolerantare än sitt parti

23.11.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Statsminister Jyrki Katainen tackade med glädje ja till att tala på årets Islam-Expo, berättade han i sitt anförande. Arrangörerna i Islamska rådet var givetvis mer än glada över att få statsministern på plats.

Men alla i Katainens parti Samlingspartiet klappar knappast händerna av förtjusning över partiordförandens frekventa framträdanden för ökad tolerans.

Nu handlade det om att välkomna muslimsk invandring. På ett allmännare plan ingår orden mångkulturalism och tolerans i de flesta politiska tal Katainen håller. För inte länge sedan var Katainen själv aktiv i att få ut i offentligheten sitt fördömande när hatet mot finlandssvenskar kulminerade i mordhot. Den obligatoriska skolsvenskan försvarar han varje gång han tillfrågas om saken.

Helsingforspolitikern Wille Rydman, ex-ordförande för Samlingspartiets unga, har en inställning till invandring som är rätt identisk med sannfinländaren Jussi Halla-ahos. Han har många meningsfränder i Samlingspartiet.

Ungdomsförbundet har efter Rydman gått allt längre högerut. Nyligen krävde förbundet att hets mot folkgrupp avkriminaliseras. Förbundet var också en av initiativtagarna till medborgarinitiativet för att slopa den obligatoriska svenskundervisningen.

Samtidigt som de unga går högerut har Samlingspartiet kvar ett äldre garde av mer eller mindre stockkonservativa partimedlemmar.

Visserligen har Katainen partikamrater som Alexander Stubb, men frågan är hur mycket tolerantare än sitt parti en partiledare kan vara utan att partiets trovärdighet lider. Katainen räknar antagligen med att steget för en mindre tolerant men EU-positiv samlingspartist är väl långt till Sannfinländarna. Jutta Urpilainen, som i likhet med Katainen nu betydligt oftare än inför valet 2011 uttalar sig för mångkulturalism och tolerans, kan inte göra samma beräkning för Socialdemokraternas del.

Det ultimata svaret har väljarna och det svaret är alltid rätt.

, , , , , , , , , ,

Det eviga dilemmat

16.11.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Det eviga dilemmat)

Är det bättre att ha obegränsad rätt att skälla på impopulära beslut som man inte kunnat påverka, eller är det bättre sitta med och fatta beslut som till stor del dikterats av andra?

Det här välkända dilemmat för alla mindre partier, och nog också för större partier när det handlar om flerpartiregeringar, står Vänsterförbundet inför om en vecka. Då ska partifullmäktige bestämma sig för om man kan godkänna regeringens strukturpaket med hårda bud för kommunerna. Blir det tummen ner går Vänsterförbundet ut ur regeringen.

Vänsterunga, som partiordförande minister Paavo Arhinmäki på sin tid ledde, har kanske mest högljutt talat för regeringssorti, medan många äldre ser en tillvaro i opposition som ganska hopplös. Inställningen till regeringsengagemang är ändå ingen generationsfråga. Många unga, som partifullmäktigeordförande Hanna Sarkkinen, 25, tycker att partiets plats är i regeringen. Markus Mustajärvi och Jyrki Yrttiaho, som sparkades ur riksdagsgruppen för att de röstat för misstroende med regeringen, är 50 respektive 61.

Det var inte heller en generationsfråga när Folkdemokraternas dominerande medlemsorganisation Kommunistpartiet var delat i en majoritet som ville sitta med i regeringen där man ansåg sig kunna påverka samhällsutvecklingen och en minoritet som ville bereda marken för revolution med att skapa missnöje med makthavarna.

I grunden handlar det om vilken metod för att påverka man tror på, men för ministrar och andra i partieliten går det lätt så att perspektivet blir skevt när man sitter och filar på promillesiffror. Lyckas man driva igenom önskad siffra ser man det som en stor seger som de fattiga också borde se. För att inte tala om den perspektivförskjutning som olika slags ministerförmåner för med sig.

För partiaktiva utanför eliten kan obegränsade möjligheter att skälla på makthavarna kännas lockande om det ökar möjligheterna att komma framåt i den politiska karriären. När man väl sitter i ministerbilen kan man oja sig över att folk inte inser de ekonomiska realiteterna.

Också Paavo Arhinmäki var en gång en arg ung man.

Möjligheten att i opposition fritt skälla på ministrarna kan i och för sig kännas lockande för hela partier som kämpar med dalande opinionssiffror. Med bara ett och ett halvt år till valet börjar det ändå vara väl sent för det för ett regeringsparti. Det är nämligen svårt att utdöma beslut man själv varit med om att fatta.

Arhinmäki torde lugnt kunna ställa partifullmäktige frågan om de verkligen tror att regeringen fattar bättre beslut om Vänsterförbundet inte är med.

, , , , , ,

Välinformerad förvirring

09.11.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

När sociologen Manuell Castells i slutet på 1990-talet kom ut med sitt trebandsverk Informationsåldern intog han tätplatsen bland framtidsforskarna. Han har getts samma betydelse som förklarare av världen som samhällsteoretikerna Max Weber och Karl Marx. Castells böcker ingår i kurslitteraturen på alla högt rankade universitet i världen.

När det begav sig hörde filosofen Pekka Himanen till Manuell Castells adepter. I dag berättar Castells att hans studenter blir imponerade när de hör att han känner Himanen.

I Finland tycks ingen bli imponerad av Himanen. Det väger lätt att framtidsrapporten han och Castells på torsdagen presenterade bygger på forskarnas verk på engelska som passerat argusögon på Oxfords universitet. Men ingen är ju profet på egen mark.

Man kan säkert berättigat kritisera apporten för att den egentligen bara upprepar Castells kungstankar från tjugo år tillbaka. Överraskande är ändå med vilken frenesi rapporten utdöms av finländska forskare som man i Oxford antagligen aldrig har hört talas om.

Forskare bör ju inte ha politiska baktankar. Det är däremot tillåtet för politiker och det är inte överraskande att Jyrki Katainens (Saml) beställningsarbete sågas av oppositionen i allmänhet och Timo Soini (Sannf) i synnerhet.

I en intervju för Yle pekar Castells ut Soinis parti som orsaken till att Finland tagit några kliv bakåt i utvecklingen och därmed minskat möjligheterna till framgång i framtiden. Intolerans och inkrökthet är farligt, betonar Castells. Farligt är enligt honom också att Sannfinländarna lyckats påverka de andra partierna i fel riktning.

Särskilt vänstern har enligt Castells tappat tråden, men kanske också Jyrki Katainens parti kunde ta sig en funderare över i vilken mån man låtit sig påverkas av den sannfinländska retoriken? Varken Samlingspartiet eller Socialdemokraterna har idkat någon större självrannsakan om sitt beteende och bidrag till Sannfinländarnas skrällseger 2011.

Det är så sant som Castells konstaterade för ett tjugotal år sedan: 2000-talet kommer att vara en tid som präglas av en välinformerad förvirring.

, , , ,

I Sverige är vi bäst

02.11.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (2 kommentarer)

Den svenska tidningsdraken Expressens Eric Erfors förfasar sig i en ledare över galenskaper som sker i Sveriges nordiska grannländer.
I Norge bränner Fremskrittspartiets justitieminister en dagstidning i protest mot dess journalistik. Samma partis jämställdhetsminister har sagt att offret också har ett ansvar vid en våldtäkt och beklagat man läser ”homoäventyr” för förskolebarn.
I Finland skickar Sannfinländarbossen Timo Soini i väg partikamraten ”fullblodsrasisten” Jussi Halla-aho till Europarådet i Strasbourg, rådet som har som uppgift att stärka de mänskliga rättigheterna.
Som att befordra en pyroman till brandman, menar Erfors och citerar Halla-ahos i Finland välkända blogginlägg. Bland annat dem som renderade honom domar för hets mot folkgrupp och brott mot trosfrid.
– Galenskaperna är lika många som sjöarna i Finland, skriver Erfors.
Jag håller fullständigt med Erfors om att det han räknar upp är galenskaper. Och väntar med spänning på den fullständiga listan. Sjöarna i Finland är talrika.
Däremot skorrar den självbelåtet storsvenska bedömningen om att dylika galenskaper aldrig skulle gå för sig i Sverige falskt i mina öron.
Erfors noterar själv att Sverigedemokraterna inför EU-valet 2014 enats om en politisk plattform tillsammans de mest högerextremistiska och främlingsfientliga partierna i Europa, som franska Nationella fronten och österrikiska Frihetspartiet.
Det går för sig i Sverige, däremot inte i Finland.
Timo Soini har deklarerat att han inte vill ha något att göra med den församlingen, Sverigedemokraterna inbegripna.
Ansvaret vilar tungt på Soini för att han i jakten på skrällsegern 2011 välkomnade rasismen på partiets kandidatlistor, men det man lätt missar i Sverige är att Sannfinländarna är ett så mycket större parti än Sverigedemokraterna att hela SD på ett ungefär när motsvarar den främlingsfientliga falangen i Sannfinländarna.
Halla-ahofalangens och Sverigedemokraternas retorik om mångkulturalism och ”islamiseringen” av Europa är identisk. Med retoriken är de två en del av den antiislamska rörelsen Counter Jihad, som inspirerade den norska massmördaren Anders Behring Breivik.
Inför riksdagsvalet i Sverige utpekade Jimmie Åkesson ”massinvandringen från muslimska länder” som det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Vad jag vet har han inte tagit tillbaka det uttalandet och hetsandet mot det mångkulturella Sverige pågår för fullt.
– Hur många ska behöva skjutas i våra förorter innan de ansvariga för projektet ”det mångkulturella nya Sverige” kan erkänna sitt misslyckande, undrar man på Sverigedemokraternas Facebookvägg.
Det går för sig i Sverige.

, , ,