På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Knepigt värre

24.05.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Knepigt värre)

Opinionsmätningarna följer på varandra och EU-valet segrare och förlorare verkar redan ha utsetts. Enligt den senaste mätningen här hemma är Samlingspartiet, Sannfinländarna och Vänsterförbundet valets segrare. SFP, Kristdemokraterna och De gröna förlorar mandat. Trots att Socialdemokraternas väljarstöd rasar räcker det som blir kvar ändå för att de två mandaten ska vara ohotade. Enligt Yles senaste mätning skulle Centern hålla ställningarna.

Det ser lite annorlunda ut på Vote Watch Europes sidor. Där förlorar Centern ett mandat, medan Sannfinländarna får tre. Det är nog så att den enda säkra mätningen görs på valdagen.

Finland har bara 13 av 751 mandat i parlamentet, så intressant är också att studera vad mätningarna säger om partigrupperna. Ett tag såg det ut som om den socialdemokratiska gruppen S&D skulle segra och gå om konservativa EPP, dit Samlingspartiet hör. Nu är siffrorna 217-201 till EPP:s fördel. I ett europeiskt perspektiv gör vänstern i alla fall ett bra val. Det här gäller i synnerhet Vänstergruppen GUE-NGL, dit finländska Vänsterförbundet hör.

Den konservativa gruppens majoritet naggas i kanterna från olika håll, inte minst av partier som nu väntas göra entré i parlamentet. De brittiska konservativa sitter ju färdigt i gruppen ECR, så att det partiet väntas göra dåligt ifrån sig påverkar inte EPP.

Parlamentets tredje största grupp, liberala ALDE, dit Centern och SFP hör, väntas göra ett riktigt dåligt val. Inte heller den gröna gruppen har orsak att jubla.

Den stora frågan är hur nykomlingarna, många av dem ytterst EU-kritiska och en del också rasistiska, organiserar sig. Det påverkar nämligen också hur populistpartier som redan har säte i parlamentet, som Sannfinländarna, väljer samarbetspartners. I det nuvarande parlamentet sitter populisterna till största del i EU-kritiska och ställvis främlingsfientliga gruppen EFD, medan rent rasistiska element återfinns bland de grupplösa.

Bland de grupplösa finns franska Front National, som nu försöker organisera en skara likasinnade i en parlamentsgrupp. Oklart är hur det blir, en del partier som är på väg att göra entré är så rasistiska att de inte går an ens för Front National. Bland dem finns Ungerns nyfascistiska parti Jobbik.

Å andra sidan är Front National nu som för fem år sedan för extremt för många i EFD, Ukip och Sannfinländarna, till exempel. Illavarslande för dem är att italienska Lega Nord väntas lämna EFD och liera sig med Front National.

Att Timo Soini likt åsnan mellan hötapparna vacklar mellan EFD och ECR beror nog mindre på att det politiska höet är så välsmakande i båda två och mer på att det kan bli knepigt att alls få till det så att reglerna, minst 25 parlamentariker från minst sju länder, fylls.

Patriarkatet slår tillbaka. Den reflektionen gjorde politikforskaren Kimmo Grönlund i MTV efter att ha sett på tisdagens partiledardebatt inför Europaparlamentsvalet.

Det kan tyckas vara en naturlig reflektion eftersom Kristdemokraternas Päivi Räsänen var den enda kvinnan i tv-studion. Med sju manliga partiordförande och två manliga debattledare blev könsbalansen 9-1.

Det är ändå sällan manliga experter uttrycker sig så. Oftare går det bara så att etiketter som trovärdighet, sakkunskap och erfarenhet klistras på manliga debattdeltagare.

Också SFP:s Carl Haglund har reagerat på mansdominansen. I ett pressmeddelande efter att Socialdemokraterna hade ersatt Jutta Urpilainen med Martti Rinne säger Haglund att Finland inte kan skicka två män från Samlingspartiet till Bryssel. Jyrki Katainen är i och för sig ett bra namn för centrala poster inom EU, men om han får en post utanför kommissionen bör den finländska kommissionärskandidaten vara en kvinna, tycker Haglund.

– Vi har många kompetenta och erfarna kvinnor som skulle passa utmärkt som kommissionärer, Astrid Thors, Jutta Urpilainen, Mari Kiviniemi, med flera, räknar Haglund upp.

Haglunds jämställdhetsengagemang skulle ha suttit bra tidigare i år när ALDE, parlamentsgruppen som SFP hör till, utsåg inte bara en utan två män till gruppens toppkandidater. Belgaren Guy Verhofstadt är ALDE:s kandidat för kommissionsordförandeposten och finländaren Olli Rehn är gruppens kandidat för andra ledande poster.

Då hördes ändå inga protester mot mansdominansen och misstankarna om att SFP kanske inte riktigt är engagerat till hundra i den här frågan ökar när man läser senaste nummer av Medborgarbladet. Man får bläddra ända till sida tretton, förbi en lång rad män, innan kvinnor får komma till tals.

Kommissionärsfrågan engagerar också andra. SDP:s kandidat Miapetra Kumpula-Natri för fram Jutta Urpilainen och partiordförande Antti Rinne hävdar att han inte har sett någon överenskommelse om att posten ska tillhöra Samlingspartiet. Och Sannfinländarnas Timo Soini kräver att det parti som segrar och blir störst i EU-valet ska få utse den finländska kommissionärskandidaten.

Till saken hör att Soini räknar med att det partiet är Sannfinländarna. Han räknar antagligen rätt i fråga om att Sannfinländarna segrar, men fel i att partiet skulle bli störst. Oberoende är det intressant hur viktig storleken har blivit för Soini. De mindre partierna kallar han föraktfullt för ”kardborrepartier” och tycker inte att de ska få vara med de stora i regeringen.

Kommer han alls ihåg vilket parti som var minst före valet 2011?

Socialtanten och ungtupparna

03.05.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Socialtanten och ungtupparna)

På Samlingspartiets partikansli drogs på fredagen långa suckar av lättnad när social- och hälsovårdsminister Paula Risikko meddelade att hon ställer upp i partiets ordförandekamp. I och för sig drogs suckarna antagligen tidigare, eftersom det är rätt så otänkbart att partisekreterare Taru Tujunen inte skulle ha vetat om Risikkos planer på förhand.

En ordförandekamp utan kvinnliga kandidater skulle ju inte ha sett bra ut och Tujunen är en av landets främsta experter på vad som ser bra ut i politiken. Första resans riksdagsledamot Pia Kauma hann visserligen meddela att hon ställer upp om ingen annan kvinna gör det, men att hon öppet berättade det är närmast pinsamt för partiet.

Risikko är riksdagsledamot sedan 2003 och minister sedan 2007, så hennes chanser att bli vald är ljusår bättre än Kaumas skulle ha varit, men motivet till att ställa upp kan vara besläktat. I ett modernt parti ska kvinnor vara med i kampen om makten och är de inte det så är partiet inte modernt. Det här vet Risikko förstås, liksom också att hon oberoende av utgången i ordförandevalet gör sitt parti en stor tjänst.

I sitt pressmeddelande strök Risikko med breda streck under sin bakgrund som sjuksköterska och sitt engagemang för samhällets svaga. Därmed gjorde hon det klart för alla att hon befinner sig i en helt annan nisch än medtävlarna Europaexperten Alexander Stubb och juristen Jan Vapaavuori. Hon upplever det inte som en nackdel att man ser konstellationen socialtanten mot ungtupparna framför sig. Det handlar inte bara om fysisk ålder och Risikko, 53, är trions senior även om herrarna Stubb och Vapaavuori inte heller är så unga längre.

Vad politisk erfarenhet beträffar befinner sig Risikko i samma nisch som Vapaavuori. De har länge varit inrikespolitiskt aktiva och suttit i riksdagen och regeringen ungefär lika länge. Stubbs inrikespolitiska erfarenhet är blygsam. Möjligen är hans intresse för mindre cirklar än EU ännu blygsammare. Det placerar honom i en rätt så unik nisch i finländsk politik.

För att göra anspråk på ordförandeposten brukar trogen partitjänst förutsättas. Juha Sipilä är undantaget som bekräftar regeln och Centerns goda erfarenheter av att göra ett undantag kan inspirera partikongressdelegaterna i Lahtis till att följa folkets vilja och prioritera internationell erfarenhet framför all annan kunskap som en statsminister kan behöva.