På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Vuxna karlar

22.03.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

De som vill byta ut SDP:s ordförande Jutta Urpilainen mot fackbossen Antti Rinne har marknadsfört operationen med att sitsen i Jyrki Katainens sexpack lett till att ideologin lyser med sin frånvaro i SDP:s politik. Urpilainen framstår som finansministern som tillbringar alltför mycket tid med att förhandla fram otrevliga beslut i Bryssel och i Statsrådsborgen.

Bakom Rinne finns starka krafter och en massiv kampanjorganisation. Det kan vara en större orsak till att Rinne tycks ha stöd av en majoritet av partikongressdelegaterna än att SDP-fältet skulle se Urpilainen som det stora problemet.

De som inte bestämt sig har sagt att de först vill se vad Rinne står för. I fredags fick de besked när Rinne presenterade sina teser om 2020-talets socialdemokrati.

Om dem kan man säga att om SDP-ideologin lyser med sin frånvaro i regeringens politik så lyser den ideologiska förnyelsen minst lika klart med sin frånvaro i Rinnes teser.

Eller vad sägs om hans första tes om att man bör satsa på ekonomisk tillväxt och sysselsättning? Om det är något som man hört både Urpilainen och Katainen likt papegojor upprepa är det ju orden ekonomisk tillväxt och sysselsättning.
När orden dessutom återfinns i andra teser och statens roll och trepartssamarbetet starkt betonas går tankarna till flydda tider. Det kanske är meningen.

De mansdominerade industribranscherna har lidit hårt av strukturomvandlingen, så en återgång till gamla goda tider då Finland darrade när de manliga socialdemokratiska fackbossarna slog näven i bordet kan låta lockande. En annan sak är att det är utopistiskt.

De här teserna kan knappast bära Rinne till seger på SDP-kongressen. Vinner han handlar det om något annat. Det har sagts att det är fråga om männens motattack och visst finns det ingredienser av det i ordförandekampen. I riksdagsgruppen leds Rinnes trupper av Jukka Kärnä, som sagt att vuxna karlar inte kan identifiera sig med den nuvarande SDP-ledningen.

Mer handlar det ändå om starka personligheter och en maktkamp mellan olika falanger. I de yvigaste spekulationerna talas det om Eero Heinäluomas comeback som minister. Rinnes uttalanden om sin eventuella framtid som minister får dem att verka mindre yviga. Uttalandena har varit minst sagt varierande.

Det senaste är att Rinne nog kan ta över som finansminister – om partiet så beslutar. Skulle han faktiskt ta över det näst mest krävande ministerjobbet utan en dag av erfarenhet ens av riksdagsarbete? När han inte ens alltid haft koll på de egna finanserna?

Rinne har åkt fast för att ha sjabblat med bokförning, betalt sin telefonräkning med andras pengar och debiterat sin arbetsgivare två gånger för en arbetsresa. Det är hans stödtrupper väl medvetna om – och marknadsför Rinne som den som vuxna karlar ska kunna identifiera sig med.

Råttor och mullvadar

08.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Råttor och mullvadar)

Politikens vårsäsong kom i gång den här veckan i och med att riksmötet 2014 öppnades. Sannfinländarna stal genast showen när de under dramatiska former bytte ordförande för riksdagsgruppen.

Avsatta Pirkko Ruohonen-Lerner talade rentav om mullvadsarbete utfört av partikamraterna Reijo Tossavainen och Kaj Turunen. I och för sig är mullvadsarbete tillåtet om man med det avser samtal bakom kulisserna för att få sin egen kandidat vald, så någon värre synd gjorde de anklagade mullvadarna sig inte skyldiga till.

Slutresultatet är i alla fall att bilden av Sannfinländarna åtminstone inte blir mindre mansdominerad.

Att Ruohonen-Lerner petades av tidigare pappersarbetaren Jari Lindström ger förmodligen karlakarlarna inom SDP ytterligare en orsak att avundas Sannfinländarna. Industriarbetarna har ju lämnat SDP som råttor lämnar det sjunkande skeppet och det här har satt i gång ett uppror med målet att störta kvinnoväldet i partiet.

I SDP:s riksdagsgrupp leds upproret av Jukka Kärnä och karln som ska ersätta Jutta Urpilainen är fackbossen Antti Rinne. Det viskas att talman Eero Heinäluoma är en av huvudstrategerna bakom operationen.

Ingen har ännu talat om mullvadsarbete, men i onsdags varnade Socialdemokraternas nestor Jacob Söderman för att stämningen snabbt kan bli obehaglig i kampen om partiordförandeposten.

Tecken finns redan på att kampen inte blir så ädel. Ingen borde ha något att invända mot att man pekar på brister i det egna partiets insats i regeringen, men det som nu saknas är hur man själv skulle ha gjort det så mycket bättre. Dylikt tar inte SDP ur gallupsvackan, påpekar Söderman.

Tilläggas kan att det fortfarande sprids historier som har som syfte att underminera Urpilainens sakkunskap, historier som garanterat inte skulle berättas om en manlig finansminister.

SDP har en historia av att inte behandla sitt ledargarnityr särskilt ömt men i den inga bevis finns för att det skulle föra partiet till framgång. Vill socialdemokraterna inte gräva ned sig ännu djupare i dyn borde de alltså lyssna på Söderman.

Att 2014 på allvar hävda att karlatag behövs för att få SDP på fötter är dessuto bara pinsamt.

Pinsamt är också att ingen reagerar på hur manlig hierarkin i republiken är. Toppen består av president Sauli Niinistö, statsminister Jyrki Katainen, talman Eero Heinäluoma, första vice talman Pekka Ravi och andra vice talman Anssi Joutsenlahti.

Ändringar i talmanstrion kunde ha gjorts i tisdags.

Bräckliga barrikader

01.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Bräckliga barrikader)

Våndorna var långa och svåra när Jyrki Katainens regering föddes i juni 2011 och det är så sant som Raimo Sailas, tidigare statssekreterare vid finansministeriet skrev i augusti: Sexpacken skulle knappast ha blivit verklighet om inte regeringsprogrammet hade byggts på en orealistisk ekonomisk grund, så pass motstridiga var viljorna redan från början.

I en flerpartiregering är regeringsprogrammet heligt. När förhandlarna efter tidvis dramatiska förvecklingar på Ständerhuset enades om att ”statens skuldkvot ska börja minska före utgången av valperioden” så är det hugget i sten, oberoende av att de redan från början orealistiska förhoppningarna på tidtabellen för återhämtning är ännu mer orealistiska i dag.

En bakdörr för anpassningsåtgärder lämnades däremot på glänt och den har använts flitigt. I regeringens budgetramförhandlingar i mars planeras nya anpassningsåtgärder för tre miljarder euro. Annars antas att målet för skuldsättningen inte nås.

När det nu talas om regeringskris handlar det därför främst om att finansminister Jutta Urpilainen (SDP) säger att det inte borde vara så stor brådska med att stoppa skuldsättningen.

– Största delen av experterna anser att tidtabellen inte är möjlig, att tre miljarder är för mycket på ett år, och att så kraftiga åtstramningar skulle äventyra den spirande tillväxten, berättade hon på det ekonomiska expertforumet i torsdags.

Det socialdemokratiska partifältet ser som regel nedskärningar i den offentliga sektorn som det mest motbjudande alternativet. Urpilainens visioner om att hellre skjuta fram skuldmålet ska ses mot bakgrunden av det.
Vänsterförbundet och De gröna har liknande prioriteringar.

På andra sidan barrikaderna finns Samlingspartiet och de för den ekonomiska politikens del trogna drabanterna SFP och Kristdemokraterna.

Motsättningarna torde ändå inte heller den här gången vara omöjliga att övervinna. Åtminstone av pressmeddelandet att döma har statsminister Jyrki Katainen inte tagit illa vid sig av att ministerkollegan Urpilainen höjde profilen medan han befann sig i Afrika. Både anpassningsåtgärdernas tidtabell och innehåll ska diskuteras, tycker statsministern.

Naturligtvis ska statsministern tycka just det och regeringen hålls antagligen ihop därför att inget regeringsparti har något att vinna på att spräcka den. Att tåga ut nu för att man motsätter sig impopulära anpassningsåtgärder är inte särskilt trovärdigt. Anpassning har ju varit regeringens ledord i snart tre år.

Riskfyllt självberöm

01.12.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Riskfyllt självberöm)

Det var en självsäker Jutta Urpilainen som på lördagen redogjorde för regeringens stora strukturbeslut. Allt hade gått enligt SDP:s noter och de noterna skrev partiet redan i somras. SDP tog ledningen, berättade hon för partifullmäktige.

De andra regeringspartierna, framför allt statsministerpartiet Samlingspartiet har säkert en annan uppfattning om vem som varit den ledande kraften. Också De gröna har på sitt delegationsmöte idkat självberöm. Dito har Kristdemokraterna och de återstående partiernas representanter har i en uppsjö av pressmeddelanden höjt paketet till skyarna. Men så var också Urpilainens budskap riktat till de egna.

Om innehållet i strukturpaketet är socialdemokratiskt ska väl socialdemokrater inte ha något att invända mot det, lyder logiken.

Logiken fungerade rätt bra i Salo. Av de nära sextio fullmäktigeledamöter som var på plats hade ingen några större invändningar mot strukturbesluten, som drabbar bland annat äldrevård och barnfamiljer. Tvärtom fick partiets ministrar motta beröm för en strong insats.

Däremot var oron påtaglig över de historiskt usla opinionssiffrorna. Partiet är i kris och den stora visionen saknas, muttrades det. Partiordförande Urpilainen blev tvungen att påpeka att SDP omfattade en vision redan på partikongressen 2010.

För de flesta väljare är SDP:s vision antagligen inte helt klar. Däremot är det betydligt lättare att bilda sig en uppfattning om regeringens stora strukturbeslut. Om man inte gillar dem och de förklaras vara socialdemokratiska är SDP kanske inte partiet man röstar på.

Bäddat för Sipilä och Soini

26.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Bäddat för Sipilä och Soini)

Om opinionerna inte drastiskt förändras stavas de tyngsta namnen i nästa regering Juha Sipilä (C) och Timo Soini (Sannf). Enligt den senaste mätningen i Helsingin Sanomat är nämligen Centern fortfarande obestridlig etta och Sannfinländarna tvåa. Samlingspartiet får se sig distanserad inte bara av Centern utan också av Sannfinländarna. SDP:s utförsbacke bara fortsätter.

Stabilast om man jämför med riksdagsvalet 2011 har Sannfinländarnas väljarstöd varit. Skrällsegern i valet gav partiet 19,1 procent av rösterna och nu när över halva valperioden har gått är siffran 18,9. Vem hade väntat sig det av ett populistparti?

Betecknande har tidigare varit, och var också fallet med Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet, att populistpartier åker bergochdalbana i opinionsmätningar. När dammet hade lagt sig efter skrällen antog många bedömare att Sannfinländarna skulle krympa, inte tillbaka till storleksklass minst, men till samma storlek som De gröna och Vänsterförbundet.

För de andra tre av de fyra största partierna har det varit betydligt mer turbulent. Centerns totala förnedring i riksdagsvalet har förbytts i realistiska förhoppningar om att hålla tätpositionen och därmed kunna ta över som statsministerparti och förpassa sittande statsministerJyrki Katainen (Saml) om inte till Bryssel så åtminstone till oppositionsbänken.

Blir Sannfinländarna näst störst så är det naturligt att de ingår i Sipiläs kabinett. I de frågor Centern och Sannfinländarna anser viktiga ligger partierna inte så långt ifrån varandra. Det här gäller till exempel EU-politiken, som senast fick Soini att tacka nej till Katainens regeringsinvit.

Regeringsbildarens största problem blir vilka andra som ska ingå. Med ett stort parti till blir majoriteten fixad och man kan strunta i ”kardborrepartierna”, Soinis benämning på de mindre partierna i allmänhet och SFP i synnerhet.

Samlingspartiet är lika med kommunstrukturreformen, det vill säga det som Centern hatar mest, och står för en EU-politik som Sannfinländarna inte kan fördra, så det är svårt att tänka sig hur ett regeringsprogram som de här tre partierna kunde enas om skulle se ut.

En del statsvetare har redan kungjort att Socialdemokraterna kommer att ingå, men SDP löper risk att bli valets största förlorare och vad har man då i regeringen att göra, även om det i teorin skulle gå att skriva ihop ett gemensamt program? Alla partier i Katainens sexpack utom SFP åkte visserligen på förlust i valet 2011, men den största förloraren Centern hölls utanför.

Frågan är då vad ”kardborrarna” gör om de till äventyrs blir tillfrågade. Går SFP med i en regering som har för avsikt att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan?

Presidenten utnämnde på fredagen två nya SDP-ministrar, båda kvinnor. Eftersom en av de två som fick gå är man är det nu kvinnlig majoritet i partiets ministergrupp. Det verkar vara svårt att svälja för många män som vet vad som är bäst för socialdemokratin.

Det är inte överraskande att Sannfinländarnas ordförande Timo Soini utnyttjat situationen och konstaterat att SDP glömt bort arbetarkarlarna. Det var ju ett bra läge att påminna om att de stackars manliga arbetare som nu känner sig överkörda kan sälla sig till skaran av före detta SDP-anhängare som sökt tröst i Soinis breda famn.

Intressant är däremot att SDP:s riksdagsledamot Jukka Kärnä i en intervju för Yle vet berätta att det nu ute på fältet är svårt att identifiera sig med vissa personer i riksdags- och ministergruppen. Personerna i fråga är nämligen kvinnor.

– SDP:s anhängare vill se en socialdemokratisk man som sin förebild, fastslår Kärnä.

Kärnä måste ha kommit till den här slutsatsen efter att ha sett sig själv i spegeln. Han är man, har en bakgrund som metallarbetare och de som röstar på honom är främst (manliga) industriarbetare. Det är inte underligt att de tagit kontakt och krävt att SDP plockar in fler män att se upp till ”eftersom jämställdheten inte förverkligas”, menar han.

Eventuellt kan Kärnäs uppfattning om att det manliga är normen för SDP:s ledare hänga ihop med att SDP sedan 1899 letts av idel män ända tills Jutta Urpilainen 2008 tog över rodret och att män länge var självskrivna på alla de ministerposter som betraktades som viktiga.
Vem SDP:s kvinnliga anhängare då kunde identifiera sig med var det inte så noga med.

Kärnäs inställning belyser ändå väl SDP:s problem. Hur ska man hålla kvar den krympande skaran av traditionella arbetare och samtidigt framstå som partiet för den stora majoriteten av löntagarna, de som jobbar i verkligt tunga branscher?

Vänsterförbundets Risto Kalliorinne snuddade vid problematiken i en kritisk kommentar till Soinis uttalande. Han anser att det är skäl att bredda begreppet arbetare.

Lågavlönade vårdare som jobbar i tre skift, städerskor, personer som på korta kontrakt sitter vid kassan i närbutiken eller serverar på krogen, kommunalanställda som löper risk att få jobbet utlagt externt, småföretagare som står i kiosken från morgon till kväll, alla är de enligt Kalliorinne minst lika värdiga att bära hederstiteln arbetare.

Maktens sötma

18.05.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Maktens sötma)

Med paret Leila och Atte Kalevas presskonferens och finländska framgångar i ishockey-VM och Eurovisionen skulle ingen nyhetstorka ha rått den här veckan också om Socialdemokraterna hade väntat ett tag med beslutet om ministerrotation.

De fatalt dåliga gallupsiffrorna satte ändå fart på SDP-ledningen och i går kunde partiordförande finansminister Jutta Urpilainen presentera en uppfräschad ministerlista.

Undervisningsminister Jukka Gustafssons sorti kom knappast som en överraskning för någon, eventuellt med undantag av honom själv. Han ska ha fått ministerposten närmast som belöning för lång och trogen partitjänst och då halvtidsgranskningen ändå skulle göras ansågs det lämpligt att yngre krafter tar vid. Det är möjligt att Gustafsson insåg det här när han trädde till, men en ministerpost är varje politikers dröm och när drömmen går i uppfyllelse vill man inte släppa taget.

För Urpilainen skulle det ha varit betydligt besvärligare att byta ut de två andra äldre herrarna i regeringen. Utrikesminister Erkki Tuomioja för sig ledigt på internationella möten med höjdare från olika håll i världen och arbetsminister Lauri Ihalainens arbetsmarknadskontakter är ovärderliga för partiet

Omsorgsminister Maria Guzenina-Richardson har lång erfarenhet av att uppträda inför kamerorna och hon lyckades rätt väl dölja sin besvikelse. En aning sken den ändå igenom när hon talade om att hennes efterträdare får skörda frukterna av hennes arbete.

Oberoende av Urpilainens lovord om omsorgsministerns fantastiska jobb med social- och hälsovårdsreformen var det uttryckligen den som blev Guzenina-Richardsons fall. Trots att det länge fanns en vilja att hålla henne kvar för att hon är nyländsk röstmagnet och för att det inte skulle se ut som om kritik från utomstående dikterar SDP:s ministerbeslut måste hon som symbolen för de tilltrasslade strukturreformerna bort.

Krista Kiuru anses av många vara den socialdemokratiska ministergruppens verkliga tuffing och hon, inte Susanna Huovinen, hade därför tippats som Guzenina-Richardsons efterträdare.

– Jag tyckte att Kiuru blir en bra undervisningsminister, förklarade Urpilainen sitt val.

Samtliga ministerval var uttryckligen Urpilainens, det meddelade hon själv när hon redogjorde för ministerrotationen.

Nu blir ministergruppen yngre, får kvinnlig majoritet och Urpilainen har visat att det är hon som bestämmer. När hon tillträdde som partiordförande var det inte så självklart, men börjar gallupkurvan inte peka uppåt för SDP kan det komma nya bevis för att makten är förgänglig.

Spåren förskräcker

20.04.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Spåren förskräcker)

Många kaffekoppar har den här veckan tömts i riksdagens kafé under diskussioner om vad den färska boken om riksdagens talman Eero Heinäluoma (SDP) avslöjar.

I boken berättar Heinäluoma om det dramatiska händelseförloppet efter SDP:s valnederlag 2007 som kulminerade i att han inför partikongressen 2008 överraskande meddelade att han inte vill fortsätta som partiordförande.

Heinäluoma upplevde att ältandet av brakförlusten, med klappjakt på partiordföranden som en viktig ingrediens, blev allt mer destruktivt. Han ger Erkki Tuomioja rollen som den största skurken i dramat.

– Jag ansåg att det fanns en stor risk för att Tuomioja samlar sitt gäng och går. Jag var rädd för att partiet spricker, säger Heinäluoma i boken.

Om risken för splittring kunde elimineras med att partiordföranden går, då går han, resonerade han.

Tuomioja har sagt att han inte hade några som helst avsikter att splittra partiet. Som väl bevandrad i politisk historia vet Tuomioja ändå att finländska partier minsann har splittrats förut.

I valet 1916 fick Socialdemokraterna, som då var det enda vänsterpartiet, 103 ledamöter, eller enkel majoritet i riksdagen. Efter inbördeskriget splittrades SDP när de radikalaste medlemmarna flydde till Moskva och grundade Kommunistpartiet. Partiet fick inte verka i Finland men kunde via andra kanaler ställa upp kandidater i val och tärde därmed på Socialdemokraternas understöd.

Efter kriget legaliserades FKP och ingick i samarbetspartiet DFFF. FKP var under så gott som hela sin existens splittrat i en pragmatisk majoritet och en Moskvatrogen minoritet . DFFF lades ned 1990 och Vänsterförbundet tog vid. Den tidigare minoriteten har övertagit FKP.

I takt med splittringen har vänstern stadigt försvagats.

Också Centern har åderlåtits av splittring. På 1950-talet lämnade Veikko Vennamo efter uppslitande konflikter dåvarande Agrarförbundet och grundade Landsbygdspartiet. 1970 tog det nya partiet en skrällseger, mest på bekostnad av Centern. Partiet skrällde en gång till 1983, men ända till konkursen 1995 var Landsbygdspartiet en arena för inre slitningar, riksdagsgruppen upplöstes i mer eller mindre enkla beståndsdelar och popularitetssiffrorna åkte berg- och dalbana.

På Landsbygdspartiets ruiner grundades Sannfinländarna. Partiordförande Timo Soini såg FLP:s dödskamp på nära håll och vet vad inre missnöje kan leda till.

Det är mot den bakgrunden man bör se också Soinis senaste utbrott när Centerns Kimmo Tiilikainen i en samarbetsinvit betackade sig för samröre med rasistiska grupper inom Sannfinländarna. Soini undrade bland annat vem Tiilikainen avser.

Han vet mycket väl att partikamraten Jussi Halla-aho dömts för hets mot folkgrupp och att andra sannfinländska folkvalda uttalat sig rasistiskt. Han blundar ändå eftersom han har lovat att rasism inte tolereras i partiet. Öppnar han ögonen måste han göra sig av med rasisterna och resultatet är partisplittring.

Drömröra och respekt

15.09.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Drömröra och respekt)

Inför kommunalvalet 2008 körde SFP i sin kampanj med den korta och koncisa devisen ”Rättvist”. Under devisen följde inte färre än 103 teser om allt mellan himmel och jord. Speciellt konkreta var de här teserna inte men när man inte sparade på utrymmet var det inte underligt att man då fick med en formulering om ”respekt för kommunernas självbestämmande”.

På tisdagen presenterade SFP sina teser inför kommunalvalet i oktober. ”Rösta för respekt” är rubriken och den här gången är teserna nere i arton stycken.

De handlar om vad kommuninvånarna bör ha rätt att vänta sig av hemkommunen och de flesta av valteserna är så allmänt hållna att ingen vettig människa kan motsätta sig dem. Få ställer sig på barrikaderna mot rätten till god utbildning för alla, mot att jämställdhet ska vara en genomgående princip i kommunen, mot att ungdomarna ska vara delaktiga i samhället eller mot att de äldre ska må bra och bemötas värdigt.

En del sannfinländska kandidater kanske ändå är av annan åsikt om behovet av tidigarelagd språkundervisning och språkbad och om att ”vi måste öka vår mångkulturella kompetens.

Kommunalvalets mest brännande fråga, kommunreformen, lyser helt med sin frånvaro och möjligen skulle en nittonde tes om den kunna profilera SFP gentemot konkurrenterna, särskilt om den formulerades mindre luddigt än teserna ett till arton.

Frågan är förstås varför SFP skulle profilera sig rikspolitiskt gentemot de större kamraterna i regeringen när det i de enskilda kommunerna finns många konkreta frågor att ta strid om. Gentemot oppositionspartiet Sannfinländarna kan SFP däremot väl framstå som alternativet, det är inte många väljare de två konkurrerar om.

Socialdemokraterna satsade för fyra år sedan på rubriken ”Från drömmar till verklighet – från ord till handling”. Drömmarna i kommunalvalsprogrammet hölls på en rätt abstrakt nivå och bland andra Erkki Tuomioja (SDP) talade frustrerat om en socialdemokratisk drömröra, unelmahöttö.

När Finlands svenska socialdemokrater på fredagen offentliggjorde sitt kommunalvalsmanifest var rubriken mer i linje med gammal och beprövad socialdemokrati. FSD presenterade sina teser under rubriken ”Arbete och rättvisa”.

I motsats till SFP nämner SFP kommunreformen i sitt program. Oklart blir ändå vilken slags reform FSD konkret vill ha.

Till övriga delar är FSD:s program aningen konkretare än SFP:s. Det här gäller också de språk- och invandringspolitiska kraven.
Inte heller FSD konkurrerar med Sannfinländarna om samma röster. Moderpartiet SDP gör det ändå i högsta grad.

Äldreomsorg och Mäster Skräddare

11.08.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Äldreomsorg och Mäster Skräddare)

Än lär det ska vara sommar men redan syns tecken på en het politisk höst.
Inför kommunalvalet borde regeringen få ihop en budget som ger alla sex regeringspartier något att visa upp, men samtidigt ser eurokris, skuldkris, hållbarhetsgap och allmänt osäkra framtidsutsikter till att det bara finns njugghet att fördela.
För regeringens två stora är det också fråga om en kamp om vem som blir störst i kommunalvalet. Enligt de senaste mätningarna ryms storleksskillnaden mellan Samlingspartiet och SDP just nu inom felmarginalen.
Därför har de två ett trängande behov att profilera sig, som politikprofessor Göran Djupsund konstaterade (Hbl 10.8), ”ett gemensamt intresse av att få en konflikt i någon symbolfråga, en konflikt som ändå inte är så allvarlig att sammanhållningen i regeringen på riktigt hotas”.
På sitt gruppmöte i Nyslott valde SDP äldreomsorgslagen till konflikttema. Politiskt är äldreomsorgen en tacksam fråga, väljarna har ju i olika mätningar tydligt signalerat att bristande resurser och vanvård är en skamfläck för republiken.
SDP fokuserar på kravet på bindande bestämmelser om antalet vårdare och har Vänsterförbundet och Kristdemokraterna med på noterna. På sin partidag krävde också SFP ”att det i lagen stiftas om ett minimiantal personer”, något som ledande SFP-politiker nu inte varit särskilt ivriga på att föra fram.
För personal och klienter i äldrevården kan det vara alltför tidigt att applådera en fokusering på kravet på bindande bestämmelser om antalet vårdare.
Det kan låta bra med deklarationer om att äldreomsorgen har högsta prioritet och att en bindande personaldimensionering bör genomföras, men så länge ingenting sägs om själva dimensioneringen, det vill säga hur många fler vårdare man är redo att anslå pengar för, luktar det valfläsk. Lite på samma sätt som den samlingspartistiska retoriken, enligt vilken det är bättre att anpassa personalstyrkan till det verkliga vårdbehovet än att införa en rigid personaldimensionering. Att säga så kostar heller ingenting.
Något av antiklimax blev det när statsminister Jyrki Katainen (Saml) i TV-intervjuer i går förklarade att inga stora meningsskiljaktigheter egentligen finns och att en bindande personaldimensionering nog kan genomföras, om så anses efter att man gått igenom hela äldreomsorgslagens innehåll och sett till att det inte sker på bekostnad av hemvården.
Tanken går också osökt till sagan om Mäster Skräddare som fick tyg för att sy en rock men som slutligen inte ens levererade en tumme till en vante.

I och för sig var det här kanske statsministerns avsikt.