På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Bäddat för Sipilä och Soini

26 oktober, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Bäddat för Sipilä och Soini)

Om opinionerna inte drastiskt förändras stavas de tyngsta namnen i nästa regering Juha Sipilä (C) och Timo Soini (Sannf). Enligt den senaste mätningen i Helsingin Sanomat är nämligen Centern fortfarande obestridlig etta och Sannfinländarna tvåa. Samlingspartiet får se sig distanserad inte bara av Centern utan också av Sannfinländarna. SDP:s utförsbacke bara fortsätter.

Stabilast om man jämför med riksdagsvalet 2011 har Sannfinländarnas väljarstöd varit. Skrällsegern i valet gav partiet 19,1 procent av rösterna och nu när över halva valperioden har gått är siffran 18,9. Vem hade väntat sig det av ett populistparti?

Betecknande har tidigare varit, och var också fallet med Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet, att populistpartier åker bergochdalbana i opinionsmätningar. När dammet hade lagt sig efter skrällen antog många bedömare att Sannfinländarna skulle krympa, inte tillbaka till storleksklass minst, men till samma storlek som De gröna och Vänsterförbundet.

För de andra tre av de fyra största partierna har det varit betydligt mer turbulent. Centerns totala förnedring i riksdagsvalet har förbytts i realistiska förhoppningar om att hålla tätpositionen och därmed kunna ta över som statsministerparti och förpassa sittande statsministerJyrki Katainen (Saml) om inte till Bryssel så åtminstone till oppositionsbänken.

Blir Sannfinländarna näst störst så är det naturligt att de ingår i Sipiläs kabinett. I de frågor Centern och Sannfinländarna anser viktiga ligger partierna inte så långt ifrån varandra. Det här gäller till exempel EU-politiken, som senast fick Soini att tacka nej till Katainens regeringsinvit.

Regeringsbildarens största problem blir vilka andra som ska ingå. Med ett stort parti till blir majoriteten fixad och man kan strunta i ”kardborrepartierna”, Soinis benämning på de mindre partierna i allmänhet och SFP i synnerhet.

Samlingspartiet är lika med kommunstrukturreformen, det vill säga det som Centern hatar mest, och står för en EU-politik som Sannfinländarna inte kan fördra, så det är svårt att tänka sig hur ett regeringsprogram som de här tre partierna kunde enas om skulle se ut.

En del statsvetare har redan kungjort att Socialdemokraterna kommer att ingå, men SDP löper risk att bli valets största förlorare och vad har man då i regeringen att göra, även om det i teorin skulle gå att skriva ihop ett gemensamt program? Alla partier i Katainens sexpack utom SFP åkte visserligen på förlust i valet 2011, men den största förloraren Centern hölls utanför.

Frågan är då vad ”kardborrarna” gör om de till äventyrs blir tillfrågade. Går SFP med i en regering som har för avsikt att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan?

, , , , , , ,

Principer och manliga minstrar

19 oktober, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (En kommentar)

De gröna placerar sig ofta självbelåtet i täten i fråga om jämställdhet och tolerans. När partiet fick två ministerposter i Jyrki Katainens sexpack var det klart att partiordförande Ville Niinistö skulle få en kvinnlig ministerkollega.

De kunniga kvinnorna är många i partiet så det var inte Heidi Hautalas kön som avgjorde att just hon fick jobbet. Däremot kom dito kunniga Pekka Haavisto inte då på fråga. Han är ju man.

Också de andra regeringspartierna strävade efter en jämn könsfördelning. Med två ministerposter var det en utmaning att följa principen, men förutom De gröna lyckades också SFP och Vänsterförbundet med det.

Följs principen inte kan det förorsaka missnöje. Som när SDP:s ministerrotation resulterade i att männen blev i minoritet i ministergruppen. SDP-riksdagsledamoten Jukka Kärnä, som hade hög svansföring i processen som ledde till att Hautala tvingades avgå, kritiserade då partiledningen för att gå mot fältets vilja. Partiets anhängare vill nämligen se män som sina förebilder och tar kvinnorna över söker anhängarna sig till Sannfinländarna, visste Kärnä berätta.

Nu har De gröna bestämt att två män ska sitta på partiets ministertaburetter. Det låter sig göras eftersom man tagit med ordförandeskapet för riksdagsgruppen som en likvärdig bit i jämställdhetspusslet. Outi Alanko-Kahiluoto blir ju ny gruppordförande och Oras Tynkkynen degraderas till vice.

Diplomatiskt kunnande var viktigast när Hautalas efterträdare utsågs och då låg Pekka Haavisto bättre till än Satu Hassi, som i egenskap av kvinna toppade förhandstippningarna. Lyhördhet för andras argument är varken hennes eller Hautalas starka sida. För sämjan i regeringen och ägarstyrningen av statsbolagen är De grönas val säkert klokt. Men om det tidigare var enkelt så är det nu svårt att föreställa sig vilka De grönas reaktioner blir ifall något annat parti får för sig att utse enbart män till ministrar.

Frågan är om något hänt också beträffande toleransen eller om det är en engångsföreteelse när De grönas Helsingforspolitiker Lilja Tamminen nyligen kallade Sannfinländarnas Helsingforspolitiker Belle Selene Xia för en nolla och en produkt av rastvätt, rotupesutuote.

Det blev kalabalik på Facebook och sedan bortförklaringar. Utgår man från att man per definition är tolerant kan man ju inte erkänna att man uttryckt sig väldigt intolerant. Bortförklaringarna à la jag menade det inte så låter förvillande lika en del sannfinländska bortförklaringar.

Detta som mitt svar till Timo Soini som i sin blogg undrat om Helsingin Sanomat och Hbl sov, ”om (Helsingin Sanomats) Rantanen och Lydén var lediga eller selektiva” när vi inte rapporterade om saken.

, , , , , , , , , ,

Elefanten i rummet

12 oktober, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Elefanten i rummet)

Många av dem som krävde Heidi Hautalas huvud på ett fat förfasade sig över att ministern idkade politisk styrning. Också när det stormade kring tidigare försvarsministern Stefan Wallin och hans agerande i fallet Dragsvik såg många det som ett komprometterande avslöjande att ministern idkade politisk styrning.

I motsats till Hautala avgick Wallin inte, men samma skugga föll över honom: det är skumt när en politiker ägnar sig åt politik.

Det är nästan pinsamt att påpeka, men i en demokrati är det faktiskt så att regeringen, som ska åtnjuta de folkvaldas förtroende, består av ministrar vars uttryckliga uppgift är att idka politisk styrning i frågor som berör det egna ansvarsområdet. Ett system där andra än förtroendevalda politiker bestämmer är något helt annat än demokrati.

Det finns ändå gråzoner där det är oklart var gränsen går mellan legitim politisk styrning och dubiös inblandning i operativ verksamhet. Speciellt besvärlig tycks gränsdragningen vara beträffande ägarstyrning av statsbolagen. Det är kristallklart att Hautala får och bör ha åsikter om frågor som handlar om företagens etiska ansvar. Som att ifrågasätta att det till hundra procent statsägda Arctia Shipping är med om något som kan leda till att miljön i det känsliga Arktis skövlas. Därifrån är steget ändå väldigt långt till att låta sin tjänsteman hota bolagets vd med sparken om han inte drar tillbaka polisanmälan mot Greenpeace.

Statsminister Jyrki Katainen ser gränsdragningsproblemet som så allvarligt att han nu vill ha en utredning av Justitiekanslern om saken. Märkligt att varken Hautala eller De grönas partiordförande Ville Niinistö ser elefanten i rummet. Hautala anser att hennes enda fel var att hon gav bristfällig information om det som skedde. Det som skedde var alltså inte fel. På samma linje är Niinistö.

Innan det kom fram att Hautalas stab av misstag hade lämnat bort uppgifterna om att Arctia Shippings vd hotats med sparken såg gårdagens presskonferens ut som ett välregisserat skådespel med avsikt att förse Hautala med en martyrgloria. Trots att hennes synd bara var att under pågående mediedrev minnas fel bär hon sitt ansvar och offrar sig för partiets och regeringens bästa, lyder manuskriptet.

Martyrglorian skulle sitta bra om Hautala med partiets benägna bistånd bestämde sig för att ställa upp i EU-valet. I det har De grönas chanser att hålla de två mandaten hittills bedömts som svaga.

, ,

Halla-aho, Hirvisaari och Hitler

5 oktober, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Halla-aho, Hirvisaari och Hitler)

Efter Sannfinländarnas skrällseger 2011 visste inte ens partiordförande Timo Soini riktigt vad för slags element som fanns bland de 39 invalda.
I och med Jussi Halla-ahos entré visste man att ett invandringsfientligt element fanns, men hur många meningsfränder han hade var oklart.
Det dröjde ändå inte länge förrän det blev klart att fyra av riksdagsledamöterna var medlemmar i den ultranationalistiska föreningen Suomen Sisu.
Till den hårda ”invandringskritiska” kärnan kunde man ytterligare räkna ett par folkvalda som i likhet med Sisu-medlemmarna skrivit på Nuiva Vaalimanifesti, ett ”invandringskritiskt” manifest författat av Halla-aho.
Veckans nyhetsnamn James Hirvisaari hör givetvis till den hårda kärnan och han har också tidigare vållat Soini huvudbry. Som de andra i den hårda kärnan delar Hirvisaari i de flesta avseenden Halla-ahos världsbild, men han tycks helt sakna förmåga att uttrycka sig utan att de rasistiska fördomarna inte bara skiner igenom utan klart står att läsa.
I ett blogginlägg 2011 uttryckte Hirvisaari sin ilska över det finska smeknamnet persu för sannfinländare. Smeknamnet är ju förvillande likt ett mindre smickrande ord för baken och att säga det om sannfinländare kan enligt Hirvisaari jämställas med kränkande benämningar på judar och afrikaner.
Samma år dömdes Hirvisaari för hets mot folkgrupp efter att han kränkt muslimer i ett blogginlägg med rubriken Kikkarapäälle kuonoon, På käften åt krullhuvudet.
Våren 2012 uteslöts Hirvisaari tillfälligt ur riksdagsgruppen när han vägrade sparka sin assistent som föreslagit att olika minoriteter enligt modell från Tredje Riket bör bära armbindlar.
Hitlerhälsningen är en naturlig fortsättning på följetongen.
Efter valet gjorde Hbl en kartläggning av de sannfinländska folkvalda som visade att cirka ett dussin under valkampanjen hade kommit med mer eller mindre hårresande kommentarer om invandring i allmänhet och muslimsk dylik i synnerhet.
”Invandringskritiken” var ändå inte huvudsaken för dem och tecken finns på att en del kanske tänkt om, eller åtminstone städat sitt språk. Andra går på i ullstrumporna. Som Teuvo Hakkarainen, som i början talade om ”negergubbar” och hånfullt imiterade böneutrop och som nu deklarerar att muslimerna i Finland sitter och väntar på kallelse till jihad.
Soini kan ändå räkna med att den här gruppen hålls i fållan just för att andra frågor som partiet driver anses viktigare.
Med Halla-ahofalangen är det besvärligare. Den är redan beryktad i Europa, men Halla-aho har styrt de ”invandringskritiska” rösterna till Soinis breda famn, så honom kan Soini inte avvara.
Därför måste Hirvisaari ”offras”. Det tröstar honom knappast att han snart inte längre kan kallas persu.

, , , , ,

Äktenskap, rasism och disciplin

28 september, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (En kommentar)

Nu vet vi vad som är verkligt viktigt och vad som är mindre viktigt för Sannfinländarnas ordförande Timo Soini. Verkligt viktigt är att partiets folkvalda följer hans (och partiets) vilja och säger nej till medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslag. I den här frågan ska gruppdisciplin råda, basta, sade Soini på onsdagen i MTV3:s nyheter.

Sin egen fasta övertygelse om könsneutrala äktenskaps förkastlighet demonstrerade Soini tydligt i maj då han i Paris taktfast marscherade mot homosexuella pars rätt att gifta sig.

Äktenskapslagstiftningen har setts som en fråga där riksdagsledamöterna har fria händer att rösta enligt sin personliga övertygelse. Det har också varit kutym att riksdagsgruppens ordförande är den tongivande i sammanhanget.

Så alltså icke bland sannfinländarna.

I Riksdagshusets femte våning verkar partiernas riksdagsgrupper och de stora partiernas gruppordförande har reserverats arbetsrum nära intill. Tjänstemän i femte våningens korridorer uppger ändå att de inte riktigt vet i vilken skrubb gruppordförande Pirkko Ruohonen-Lerner jobbar eftersom Timo Soini lagt beslag på rummet som egentligen borde tillhöra henne.

När det gäller vissa sannfinländska riksdagsledamöters rätt att tuta ut sin snudd på rasistiska övertygelse är Soini mer generös. Själv är han ju inte rasist och Sannfinländarna är inte ett rasistiskt parti, säger Soini, men här är det alltså inte så noga med disciplinen. Till exempel Jussi Halla-aho har ju av medier och domstolar straffats tillräckligt för sin övertygelse, menar Soini.

Också det andra oppositionspartiets ordförande Juha Sipilä motsätter sig medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslag. Han har ändå inte krävt att hela riksdagsgruppen följer hans övertygelse.

Inom Centern, som inom de flesta riksdagsgrupper, finns både motståndare och förespråkare. Sipiläs gruppkamrat Paula Lehtomäki marknadsförde i våras en kompromissmodell enligt vilken alla rättigheter som äkta par har skulle tillfalla samkönade par i ett registrerat förhållande, men att äktenskapsinstitutionen skulle vara förbehållen man och kvinna.

Väger det så jämnt mellan initiativets förespråkare och motståndare att utgången är oviss kan intresset för en kompromiss à la Lehtomäki öka.

, , , , ,

Kunglig välfärd

21 september, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Kunglig välfärd)

Kung Willem-Alexander av Nederländerna deklarerade på tisdagen att välfärdsstaten är död. Pengarna är nämligen slut och därför måste framtidens samhälle bli een participatiesamenleving, det vill säga ett samhälle som bygger på att medborgarna tar hand om varandra, förklarade kungen i ett tal till nationen.

I framtiden tar folk större ansvar för sin egen framtid, man skapar sina egna sociala och ekonomiska säkerhetsnät och får allt mindre hjälp av samhället. I själva verket har det redan gått så att medborgarna faktiskt vill göra sina egna val beträffande hur de arrangerar sina liv och tar hand om varandra, filosoferade kungen.

Det var frågan om det traditionella talet som monarken håller i samband med att regeringens budgetförslag presenteras och talskrivaren var ingalunda han själv utan premiärminister Mark Rutte.

Ruttes regering har redan inlett bygget av det nya nederländska samhället. Bland annat har arbetslöshets- och socialbidragen skurits ner och pensionsåldern höjts till 67.

I torsdags förutspådde statsminister Jyrki Katainen (Saml) i ett inlägg i debatten om den finländska budgeten, som redan den är späckad med anpassningsåtgärder, fortsatta nedskärningar i den finländska välfärdsstaten.

– Omfattande anpassningsåtgärder är sannolika nästa vår. I praktiken betyder det att nya sparåtgärder och skattehöjningar är att vänta, sade Katainen.

Katainens spådomar påminner mycket om Willem-Alexanders, eller egentligen statsministerkollegan Mark Ruttes. När den finländska regeringen dessutom planerar åtgärder som man kallar för ”delaktig social trygghet” som skulle innebära att arbetslösa med hot om nedskärningar i arbetslöshetsunderstödet tvingas utföra jobb som anvisas dem, är tankegångarna förvillande lika.

Nu fattas snart bara att också det finländska välfärdssamhället dödförklaras. Frågan är förstås vem som gör det.

I likhet med Jyrki Katainens sexpack är Mark Ruttes kabinett rätt impopulärt men Rutte har möjligheten att låta kungen delge folket vad som väntar.

Willem-Alexander behöver inte bekymra sig om hur det går i politiska val och han har inte behövt och kommer inte att behöva skapa sina ”egna sociala och ekonomiska säkerhetsnät”. Jobbet som han fötts till ger honom ett furstligt apanage och staten betalar furstligt också för kungahusets boende och leverne på diverse slott.

Eftersom Finland inte har någon kung får välfärdssamhället antagligen leva ett tag till, åtminstone i politikernas fraser.

Att skjuta över målet

14 september, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Att skjuta över målet)
Journalistkollegan Pekka Ervasti skriver i en kolumn om ”Samlingspartiets dagisgrupp” att det i dagens medieklimat gäller att ”skjuta ordentligt över målet så att man träffar rätt”.
Han har så rätt. Tidigare var det ingen som brydde sig ett skvatt om vad de politiska ungdomsförbunden skrev i sina program. Inte bryr sig någon heller i dag om vad de andra partiernas unga anser. En genomläsning av deras program förorsakar ju fortfarande koncentrationssvårigheter och gäspningar.
Samlingspartiets unga, däremot, har under ett antal år byggt upp en strategi som garanterat varken är sövande eller osynlig i medierna. Vi minns förra ordföranden Wille Rydmans ”invandringskritiska” entré i spalterna och nu är framför allt ett av ungdomsförbundets aktuella krav, att lagparagrafen om hets mot folkgrupp bör skrotas, det skott över målet som Ervasti skriver om.
Det hårda attitydklimatet till trots är Samlingspartiets unga väl medvetna om att lagparagrafen inte kommer att skrotas, men nu vet republiken vem Susanna Koski är och vilket parti hon representerar, medan få kan räkna upp namnen på andra ungdomsförbundsordförande och ännu färre vet vad de kräver.
Många sannfinländare behärskar också konsten att skjuta högt över målet. Det senaste exemplet är Pentti Oinonens beslut att tvinga fram en förtroendeomröstning om statsminister Jyrki Katainens agerande i den så kallade Himanenaffären.
Oinonen och alla andra vet att frågan egentligen är slutbehandlad och att statsministern inte faller, men Oinonen har fått sitt namn med i många rubriker.
Ett kapitel för sig är en del sannfinländares direkt xenofobiska uttalanden, av typ ”muslimerna i Finland sitter och väntar på kallelse till heligt krig”. De går hem hos just de här sannfinländarnas väljare, men samtidigt kan dylika uttalanden fylla kriterierna för hets mot folkgrupp. Som ju som känt är straffbart. Fråga bara Jussi Halla-aho, som har dömts för att ha hetsat.
Är volymen för hög kan ett behov att skruva ned den i något skede uppstå. Det är kanske inte så underligt att Centern med sin blida ordförande Juha Sipilä i spetsen är gallupfavorit.

, , , , , , , ,

Makten lockar trots allt

7 september, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Makten lockar trots allt)

Man behöver inte vara politisk expert för att kunna konstatera att den politiska hösten blir besvärlig för statsminister Jyrki Katainen (Saml) och hans sexpack.

Trots små ljusglimtar fortsätter eurokrisen, hållbarhetsgapet växer, de stora strukturreformerna vill inte ta form och de beslut för att bekämpa problemen som regeringen äntligen fattat svider i skinnet på väljarna.

Katainen må intyga motsatsen, men det märks allt tydligare på honom att han inte längre tycker att statsministerjobbet är så fantastiskt.

I går kom dessutom Justitiekanslerns smäll på fingrarna i den så kallade Himanenaffären. Riksdagen kom före sommarpausen fram till att Katainen inte gjorde något lagstridigt när han utan konkurrensförfarande beställde en framtidsutredning av Pekka Himanens företag Sofos, så JK tog inte direkt ställning Katainens agerande.

JK konstaterar ändå att god förvaltning inte förverkligades när Himanens företag   kunde kvittera ut 700 000 euro för framtidsrapporten och Sannfinländarnas Pentti Oinonen överväger nu att låta mäta statsministers förtroende i riksdagen. Det leder givetvis ingenvart, men följetongen får några vändningar till, som alla ger Katainen mindre fördelaktiga rubriker.

Speciellt trött verkar Katainen vara på Sannfinländarnas ordförande Timo Soini. Det kom tydligt fram i onsdagens debatt efter statsministerns upplysning. Katainen var i och för sig inte den enda som verkade utled på de tomma tunnornas skrammel, men aldrig tidigare har Katainen så tydligt visat sin frustration över Soinis underhållning utan substans.

Statsministerjobbet är också utan alla aktuella besvärligheter oerhört krävande och många håller en hacka på att Katainen i april kommer att berätta om ett nytt jobb i Bryssel.

Förutom de uppräknade besvärligheterna talar Katainens besked nyligen om att han tänker berätta om sina framtidsplaner i april för att det blir ett karriärbyte. För varför skulle man berätta att man tänker berätta något om man inte har något att berätta?

Ett karriärbyte skulle innebära att Samlingspartiet får se sig om efter en ny ordförande. Efterträdarkandidaterna ligger redan i startgroparna.

Hur slitsamt det än är att vara statsminister så är ju jobbet det mest eftertraktade i finländsk politik. Makten lockar.

En annan sak är sedan att det just nu inte ser ut som om Samlingspartiets ordförande skulle få jobbet efter nästa val.

, , ,

Mer än ett parti

29 juni, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (En kommentar)

Svenska Folkpartiet gick för ett antal år sedan till val med sloganen Mer än ett parti. Därmed försökte man understryka att SFP inte bara är ett parti utan samlingsrörelsen för svensk- och tvåspråkiga finländare.
I de andra partiernas organ för svensk- och tvåspråkiga finländare var man inte särskilt förtjust i tanken bakom sloganen.

För Sannfinländarnas del skulle det inte verka så konstigt om partiordförande Timo Soini i kommande personliga valkampanjer lånade SFP:s slogan. Så oersättlig anser partimedlemmarna att han är som partiordförande och statsministerkandidat.

Också utomstående bedömare spekulerar med illa dold förtjusning eller förskräckelse, alternativen beror på var de egna sympatierna ligger, i vidden av katastrofen för partiet ifall Soini försvinner till Bryssel.

– Åk inte Timo, är partifältets vädjan till sin ordförande.

Åker Timo ändå, har han sagt att han sitter hela perioden, det vill säga fem år. Soini har ätit upp sina ord flera gånger tidigare, men beskedet om att alternativen är noll eller fem år i Bryssel verkar sällsynt klart.

Borde då Soinis kommentar till Yles enkät om Sannfinländarnas regeringsdrömmar tolkas så att han väljer bort Bryssel?

Enkäten visar att en förkrossande majoritet av partiets aktivister drömmer om att Sannfinländarna med Soini i spetsen marscherar mot en ny skrällseger i riksdagsvalet 2015, en seger som är av den kalibern att regeringsdörrarna öppnar sig och Soini tar över som statsminister.

Soinis kommenterade enkäten med att han nog är redo att bli statsminister. Man kan inte vara statsminister och sitta i Europaparlamentet. Så gör Soini det 2015 måste han äta upp sina ord och komma hem efter bara ett år i Bryssel.

Svaret på frågan är nej. Soini kan rätt tryggt låta sig inväljas i Europaparlamentet och sikta på att sitta där i fem år. Sannfinländarna måste nämligen bli störst i riksdagsvalet för att kunna göra anspråk på statsministerposten. Det är rätt osannolikt. Åtminstone just nu ligger Centerns Juha Sipilä bäst till för uppdraget.

Det behövs också en stor portion kompromissvilja både av den som försöker få ihop regeringen och av dem som statsministerkandidaten försöker få med. Det visade långdansen kring bildandet av Jyrki Katainens sexpack. Ingenting tyder på att nästa regeringsbildning alls blir lättare.

I dag meddelar Soini på partikongressen i Joensuu om han ställer upp i EU-valet eller inte, men spekulationerna om hans och partiets framtid tar inte slut för det.

, ,

Splittring går igen

15 juni, 2013 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Splittring går igen)

Tankarna går till 1970-talet när man läser om de senaste kontroverserna inom Vänsterförbundet.
Partiordförande kulturminister Paavo Arhinmäki vill sparka Jyrki Yrttiaho ur partiet för att han höll brandtal mot regeringen på Kommunistpartiets partikongress samtidigt som Vänsterförbundet kongressade i Tammerfors.

Yrttiaho och Markus Mustajärvi uteslöts redan tidigare ur riksdagsgruppen för att de röstade mot att partiets skulle gå med i Jyrki Katainens sexpack.

Partiets föregångare Demokratiska Förbundet för Finlands folk och dess medlemsorganisation Finlands Kommunistparti var splittrat in i det sista. Minoriteten med Taisto Sinisalo i spetsen mottsatte sig av alla krafter inrikespolitiska kompromisslösningar i allmänhet och regeringsengagemang i synnerhet.

När partiet gick med i regeringen protesterade minoriteten och röstade mot regeringens beslut, med olika straffåtgärder som följd.

1981 uteslöt majoriteten hela minoriteten ur riksdagsgruppen och något år senare upprepades processen i Kommunistpartiet. Minoriteten bildade då ett eget parti och en egen valorganisation som i valet 1987 fick fyra mandat.

Tre år senare gick parterna samman i det nya partiet Vänsterförbundet. Många trodde att den stora försoningen hade skett.

Det dröjde ändå inte länge förrän splittringen igen var ett faktum. Esko-Juhani Tennilä, Mikko Kuoppa och Veijo Puhjo uteslöts 1995 ur riksdagsgruppen för att de hade röstat mot regeringen. Herrarna bildade en egen grupp, men de togs i nåder mot slutet av valperioden och kunde ställa upp som partiets riskdagskandidater.

Suvi-Anne Siimes blev så förbittrad över parallellverksamheten att hon 2006 avgick som partiordförande . Orsaken hon gav var att det fortfarande fanns ”taistoiter” som saboterade verksamheten.

I sin bok Politiikan Julkisivu går hon särskilt åt ”ex-taistoiten” Jaakko Laakso. Hon berättar att hon frestas förlikna honom vid en spindel som skickligt spinner sina nät och tålmodigt väntar på sitt byte.

– Men spindeln är ändå en nyttig länk i naturens näringskedja och dess liv har en klar mening, konstaterar hon sedan.

Arhinmäki, som började sin bana i riksdagen som Tenniläs assistent, är inte på väg att lämna partiordförandeposten och han har inte använt tillnärmelsevis lika hårda ord om partioppositionen.
Men utesluta den vill han, så mönstret är detsamma även om proportionerna är andra än när det begav sig.

DFFF var ett stort parti, två gånger rentav störst, med mellan 35 och 50 folkvalda. Minoriteten var större än VF-gruppen är i dag. Efter att Yrttiaho och Mustajärvi sparkades ut har riksdagsgruppen tolv medlemmar.

Får se om det blir försoning före valet 2015.

, , ,