På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Borgerligt vid regeringsdörren

14.06.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Borgerligt vid regeringsdörren)

Att Samlingspartiet det här veckoslutet kongressar och väljer ny partiordförande, som också ska bli statsminister, har knappast undgått någon. Betydligt färre har antagligen noterat att också Centern samtidigt håller partikongress.
Inget drama är att vänta på Centerns kongress, så det är inte underligt att de stora rubrikerna uteblivit. Dessutom är ju Centern ett oppositionsparti, det mindre dessutom.

Samlingspartiets nya ordförande blir alltså också statsminister, om hen inte klåpar sig i de så kallade miniregeringsförhandlingarna, förstås. Samtidigt fortsätter Juha Sipiläs parti den frustrerande tillvaron i opposition.
Frågan är ändå vem som är i vilken roll efter riksdagsvalet. Centerns partisekreterare Timo Laaninen vill bli återvald på sin post för att kunna bocka för den sista punkten på listan över saker som han har skött väl. Centern in i regeringen 2015, lyder den.

Samlingspartiets partisekreterare Taru Tujunens lista över väl skötta saker är lång som nödåret, men givetvis har inte heller hon kunnat bocka för motsvarande punkt för sitt eget partis del.

Det verkar allt klarare att kampen om tätpositionen förs mellan de här två borgerliga partierna. Säker på att få sitta i regeringen kan man egentligen bara vara om man blir störst eftersom man då som statsministerparti får välja sina regeringspartners.

För Centern är situationen så till vida bättre att regeringsdörren lätt öppnas också med en silverplats. Alternativen kan nämligen lätt tryta för Samlingspartiet när det knappast är möjligt att skriva ihop sig med Sannfinländarna om EU-politiken. Blir Centern störst och kan välja är Sannfinländarna däremot inte uteslutna.

Sannfinländarna har varit tredje störst i en lång räcka mätningar och Timo Soini har inte på länge ångat på om hur han ska bli statsminister. I stället har han vinnlagt sig om att partiet ska ha en regeringsduglig profil. När Jussi Halla-aho åkt till Bryssel är dessutom den finländska invandringsfientlighertens ideolog borta. Bara Olli Immonen håller antiislamska Counterjihads fana högt i Helsingfors.

Det kan hända att SDP, vars kräftgång bara tycks fortsätta, i något skede gör annorlunda profilbedömningar än Soii, så svåra regeringsförhandlingar blir det nog. Många måste ju komma överens, eftersom det efter skrällen 2011 inte längre finns några stora partier, bara de ovannämnda medelstora och några små, och de ekonomiska utmaningarna bara blivit svårare.

Fast om man är ense om att man räddar välfärdssamhället genom att montera ner det går det förstås vägen. Sedan återstår bara att enas om att försvarsanslagen ska höjas och Natoutredningen från 2007 uppdateras så att slutsatserna blir de rätta.

, , , , , , , , ,

Socialtanten och ungtupparna

03.05.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Socialtanten och ungtupparna)

På Samlingspartiets partikansli drogs på fredagen långa suckar av lättnad när social- och hälsovårdsminister Paula Risikko meddelade att hon ställer upp i partiets ordförandekamp. I och för sig drogs suckarna antagligen tidigare, eftersom det är rätt så otänkbart att partisekreterare Taru Tujunen inte skulle ha vetat om Risikkos planer på förhand.

En ordförandekamp utan kvinnliga kandidater skulle ju inte ha sett bra ut och Tujunen är en av landets främsta experter på vad som ser bra ut i politiken. Första resans riksdagsledamot Pia Kauma hann visserligen meddela att hon ställer upp om ingen annan kvinna gör det, men att hon öppet berättade det är närmast pinsamt för partiet.

Risikko är riksdagsledamot sedan 2003 och minister sedan 2007, så hennes chanser att bli vald är ljusår bättre än Kaumas skulle ha varit, men motivet till att ställa upp kan vara besläktat. I ett modernt parti ska kvinnor vara med i kampen om makten och är de inte det så är partiet inte modernt. Det här vet Risikko förstås, liksom också att hon oberoende av utgången i ordförandevalet gör sitt parti en stor tjänst.

I sitt pressmeddelande strök Risikko med breda streck under sin bakgrund som sjuksköterska och sitt engagemang för samhällets svaga. Därmed gjorde hon det klart för alla att hon befinner sig i en helt annan nisch än medtävlarna Europaexperten Alexander Stubb och juristen Jan Vapaavuori. Hon upplever det inte som en nackdel att man ser konstellationen socialtanten mot ungtupparna framför sig. Det handlar inte bara om fysisk ålder och Risikko, 53, är trions senior även om herrarna Stubb och Vapaavuori inte heller är så unga längre.

Vad politisk erfarenhet beträffar befinner sig Risikko i samma nisch som Vapaavuori. De har länge varit inrikespolitiskt aktiva och suttit i riksdagen och regeringen ungefär lika länge. Stubbs inrikespolitiska erfarenhet är blygsam. Möjligen är hans intresse för mindre cirklar än EU ännu blygsammare. Det placerar honom i en rätt så unik nisch i finländsk politik.

För att göra anspråk på ordförandeposten brukar trogen partitjänst förutsättas. Juha Sipilä är undantaget som bekräftar regeln och Centerns goda erfarenheter av att göra ett undantag kan inspirera partikongressdelegaterna i Lahtis till att följa folkets vilja och prioritera internationell erfarenhet framför all annan kunskap som en statsminister kan behöva.

, , , , ,

Julgubben och statsministern

21.12.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Julgubben och statsministern)

På onsdagen ordnade kommunminister Henna Virkkunens (Saml) en glöggtillställning för mediefolk. Gästerna fick med sig en liten julklapp, en mörkblå tygkasse försedd med texten Kuntauudistus – Kommunreformen.
Kassen var tom. Det här påpekar jag inte i egenskap av bortskämd journalist, utan för att det förorsakade så många sneda leenden när jag berättade om saken på Centerriksdagsgruppens julfest som hölls samma eftermiddag.
Under hela året har Centerns oppositionspolitik riktat in sig på att såga regeringens förslag till strukturreformer. Otaliga är de riksdagsdebatter där Centern förfasat sig över hur regeringen ”trampar på den kommunala självbestämmanderätten och försämrar servicen för kommuninvånarna”. Även om det andra oppositionspartiet Sannfinländarna också försökt vara med på ett hörn har det här varit Centerns skötebarn.
Samtidigt i takt med det knaggliga föret för strukturreformerna går Centern från klarhet till klarhet i opinionsmätningarna. Enligt den senaste opinionsmätningen i Helsingin Sanomat är Centerns väljarstöd nu 23 procent. Särskilt Samlingspartiet har tappat mark till Centern. Partiet är nere i 18 procent och distanserar med det knappt Sannfinländarna med 17,5. Socialdemokraterna kommer på fjärde plats med 16,7 procent.
Sambandet mellan regeringens sjabbel med strukturreformerna och Centerns lyft är klart. Lika klart är att regeringspartierna hellre ser partiordförande Juha Sipiläs person som förklaringen till Centerns fenomenala återhämtning efter förnedringen i riksdagsvalet 2011. Hellre det än att medge egna tillkortakommanden. Sanningen är förstås att både regeringens besvärliga sits och Sipiläs person tillsammans har lyft Centern.
I sitt eget parti är Sipilä nästan helgonförklarad men också andra partiers politiker tycks redan se honom som nästa statsminister. Ingen har ett ont ord att säga om honom. Inom Socialdemokraterna och Sannfinländarna har man med illa dold avundsjuka noterat det fruktbara julgubbesamarbetet mellan Centern och Samlingspartiet. Som bekant agerade statsminister Jyrki Katainen (Saml) julgubbe på en av Centerns julfester medan Sipilä i julgubbemundering gästade den samlingspartistiska riksdagsgruppens julfest.
Timo Soini (Sannf) talar numera rätt tyst om sig själv som nästa statsminister. Det kan ha att göra med att hans eventuella planer på att ställa upp i EU-valet, men också med att Centern klart har tagit ledarrollen i oppositionspolitiken. Eurons kris, som alltid ger Soini tillfälle att retoriskt briljera, är inte längre samtalsämne nummer ett.
Närmare inpå EU-valet kan läget förstås förändras, men just nu ser den ena oppositionsledaren närmast uttråkad ut medan den andra nästan tvingas värja sig för ryggdunkningar av dem som vill sitta i nästa regering.

, , , , , ,

Bäddat för Sipilä och Soini

26.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Bäddat för Sipilä och Soini)

Om opinionerna inte drastiskt förändras stavas de tyngsta namnen i nästa regering Juha Sipilä (C) och Timo Soini (Sannf). Enligt den senaste mätningen i Helsingin Sanomat är nämligen Centern fortfarande obestridlig etta och Sannfinländarna tvåa. Samlingspartiet får se sig distanserad inte bara av Centern utan också av Sannfinländarna. SDP:s utförsbacke bara fortsätter.

Stabilast om man jämför med riksdagsvalet 2011 har Sannfinländarnas väljarstöd varit. Skrällsegern i valet gav partiet 19,1 procent av rösterna och nu när över halva valperioden har gått är siffran 18,9. Vem hade väntat sig det av ett populistparti?

Betecknande har tidigare varit, och var också fallet med Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet, att populistpartier åker bergochdalbana i opinionsmätningar. När dammet hade lagt sig efter skrällen antog många bedömare att Sannfinländarna skulle krympa, inte tillbaka till storleksklass minst, men till samma storlek som De gröna och Vänsterförbundet.

För de andra tre av de fyra största partierna har det varit betydligt mer turbulent. Centerns totala förnedring i riksdagsvalet har förbytts i realistiska förhoppningar om att hålla tätpositionen och därmed kunna ta över som statsministerparti och förpassa sittande statsministerJyrki Katainen (Saml) om inte till Bryssel så åtminstone till oppositionsbänken.

Blir Sannfinländarna näst störst så är det naturligt att de ingår i Sipiläs kabinett. I de frågor Centern och Sannfinländarna anser viktiga ligger partierna inte så långt ifrån varandra. Det här gäller till exempel EU-politiken, som senast fick Soini att tacka nej till Katainens regeringsinvit.

Regeringsbildarens största problem blir vilka andra som ska ingå. Med ett stort parti till blir majoriteten fixad och man kan strunta i ”kardborrepartierna”, Soinis benämning på de mindre partierna i allmänhet och SFP i synnerhet.

Samlingspartiet är lika med kommunstrukturreformen, det vill säga det som Centern hatar mest, och står för en EU-politik som Sannfinländarna inte kan fördra, så det är svårt att tänka sig hur ett regeringsprogram som de här tre partierna kunde enas om skulle se ut.

En del statsvetare har redan kungjort att Socialdemokraterna kommer att ingå, men SDP löper risk att bli valets största förlorare och vad har man då i regeringen att göra, även om det i teorin skulle gå att skriva ihop ett gemensamt program? Alla partier i Katainens sexpack utom SFP åkte visserligen på förlust i valet 2011, men den största förloraren Centern hölls utanför.

Frågan är då vad ”kardborrarna” gör om de till äventyrs blir tillfrågade. Går SFP med i en regering som har för avsikt att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan?

, , , , , , ,

Att skjuta över målet

14.09.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Att skjuta över målet)
Journalistkollegan Pekka Ervasti skriver i en kolumn om ”Samlingspartiets dagisgrupp” att det i dagens medieklimat gäller att ”skjuta ordentligt över målet så att man träffar rätt”.
Han har så rätt. Tidigare var det ingen som brydde sig ett skvatt om vad de politiska ungdomsförbunden skrev i sina program. Inte bryr sig någon heller i dag om vad de andra partiernas unga anser. En genomläsning av deras program förorsakar ju fortfarande koncentrationssvårigheter och gäspningar.
Samlingspartiets unga, däremot, har under ett antal år byggt upp en strategi som garanterat varken är sövande eller osynlig i medierna. Vi minns förra ordföranden Wille Rydmans ”invandringskritiska” entré i spalterna och nu är framför allt ett av ungdomsförbundets aktuella krav, att lagparagrafen om hets mot folkgrupp bör skrotas, det skott över målet som Ervasti skriver om.
Det hårda attitydklimatet till trots är Samlingspartiets unga väl medvetna om att lagparagrafen inte kommer att skrotas, men nu vet republiken vem Susanna Koski är och vilket parti hon representerar, medan få kan räkna upp namnen på andra ungdomsförbundsordförande och ännu färre vet vad de kräver.
Många sannfinländare behärskar också konsten att skjuta högt över målet. Det senaste exemplet är Pentti Oinonens beslut att tvinga fram en förtroendeomröstning om statsminister Jyrki Katainens agerande i den så kallade Himanenaffären.
Oinonen och alla andra vet att frågan egentligen är slutbehandlad och att statsministern inte faller, men Oinonen har fått sitt namn med i många rubriker.
Ett kapitel för sig är en del sannfinländares direkt xenofobiska uttalanden, av typ ”muslimerna i Finland sitter och väntar på kallelse till heligt krig”. De går hem hos just de här sannfinländarnas väljare, men samtidigt kan dylika uttalanden fylla kriterierna för hets mot folkgrupp. Som ju som känt är straffbart. Fråga bara Jussi Halla-aho, som har dömts för att ha hetsat.
Är volymen för hög kan ett behov att skruva ned den i något skede uppstå. Det är kanske inte så underligt att Centern med sin blida ordförande Juha Sipilä i spetsen är gallupfavorit.

, , , , , , , ,

Samarbete och mångkulturalitet

11.05.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Samarbete och mångkulturalitet)
Säkerhetspolitik och strukturreformerna har dominerat den politiska veckan men också Europadagen har föranlett en del uttalanden värda att uppmärksamma.
EU-kommissionären Viviane Reding drog en parallell som åtminstone de som tvivlar på eurons framtid inte ser som särskild lyckad.
– Unionsmedborgarskapet är den europeiska integrationens bästa resultat. Ett gemensamt medborgarskap är för den politiska unionen vad euron är för den ekonomiska unionen, förklarade hon.
Sannfinländarnas riksdagsledamot Olli Immonen tajmade sin namninsamling för en lagmotion om ändring av ungdomslagen så att den startade på Europadagen, då man bland annat firade EU:s ideal om mångfald, tolerans och mänskliga rättigheter.
Suomen Sisus ordförande Immonen vill ha bort stycket om mångkulturalitet. Han tycker nämligen att mångkulturalitet och växelverkan mellan olika kulturer inte är bra för den finländska ungdomen.
Immonen passar också på att än en gång ondgöra sig över att det statsbidrag Sannfinländarnas ungdomsorganisation fick var alldeles för litet i jämförelse med vad andra politiska ungdomsförbund erhöll. Också i den debatten har Sannfinländarnas kritik av mångkulturaliteten använts som slagträ, påpekar han.
Sannfinländarna är det enda parti som tagit avstånd från mångkulturalitet, något som partiordförande Timo Soini sällan marknadsför.
Det ska bli intressant att se hur många underskrifter lagmotionen får, om ens alla sannfinländare är med på Immonens noter.
Soini har ju under den senaste tiden försökt framstå som en försonlig och samarbetsvillig politiker. Det kom tydligt fram i riksdagsdebatten om regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse.
Utrikesutskottets ordförande Soini upprepade näst intill tjatighet att han minsann håller fast vid kompromisser som olika partier kommer fram till, även om det betyder att soloutspel med det egna partiets åsikter inte går att göra.
Soinis statsmannaaktiga beteende hänger ihop med förhoppningar om att sitta med i nästa regering. Som känt gick det inte vägen senast när Samlingspartiets och Sannfinländarnas åsikter om EU-politiken gick så kraftigt isär.
Enligt Soinis analys är Samlingspartiet inte med i nästa regering och visst skulle det vara betydligt lättare för honom att åtminstone i EU-politiken komma överens med Centern och/eller SDP.
Den försonliga framtoningen hänger kanske också ihop med att Centerns ordförande Juha Sipilä just nu rider högt på bland annat den egenskapen. Centern är ju gallupetta och enligt Helsingin Sanomats opinionsmätning är han hela folkets favorit som nästa statsminister.

, , , , , ,

Framgång och försonlighet

27.04.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Den här veckan skrevs politisk historia när riksdagen debatterade tidernas första medborgarinitiativ. Nära 70 000 personer undertecknade initiativet som kräver att pälsdjursnäringen förbjuds.

Debattens vågor har gått höga om hur den nya formen av medborgaraktivitet ska uppmuntras utan att riksdagens suveräna ställning som den högsta beslutsfattaren äventyras.

Lösningen skymtar redan. När riksdagsledamöterna köade för att boka in sig på talarlistan och debatten pågick i timmar gav man en signal om att medborgaraktivitet nog uppmuntras. När en majoritet av de folkvalda i sinom tid gör tummen ner för initiativet blir det klart att det är riksdagen som fattar besluten i republiken.

När medborgarinitiativet för könsneutrala äktenskap landar i riksdagen förutspås det ha upp till 250 000 underskrifter. Det blir intressant att se vilken betydelse det har för slutresultatet. Formellt görs ju ingen annan skillnad mellan initiativen än att minst 50 000 bör skriva på för att riksdagen ska ta emot dem. Och långt under hälften av de 200 folkvalda som ju representerar hela väljarkåren skrev på lagmotionen för könsneutrala äktenskap.

Avgörande blir hur riksdagsledamöterna bedömer stämningen bland sina väljare. Åtminstone Sannfinländarnas ordförande Timo Soini har koll på saken. I går skrev han i sin blogg att han motsätter sig både pälsnäringsförbud och könsneutrala äktenskap.

– För mig är äktenskapet ett förbund mellan man och kvinna. Punkt. Homosexualitet är en sak. Äktenskap en annan. De hör inte hemma i samma mening. För äktenskapet talar biologin och det sunda förnuftet. Och jag, skrev Soini bland annat.

Det är ingen nyhet att Soini och hans parti tycker så här. När klyftan är djup mellan förespråkare och motståndare skadar det ändå inte att meddela var det finns en trygg plattform för motståndarna. Om man kan göra det, förstås, och det kan bara Sannfinländarna och Kristdemokraterna. I andra partier (utom Vänsterförbundet och De gröna där bara förespråkare finns) samsas motståndare och förespråkare och hur ska väljarna då veta vad som gäller?

När Soini skrivit sitt blogginlägg höll han presskonferens om utrikesutskottets betänkande om regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse. Betänkandet var enhälligt, vilket under resans lopp inte lär ha varit självklart. Självklart är däremot att utskottsordförande Soinis insats här var central.

Försonlighet, hänsyn och samarbetsvilja är inte precis de egenskaper man lärt sig att förknippa med Soini. Månne man får se mer av de sidorna hos honom nu när det mindre oppositionspartiets ordförande Juha Sipilä verkar gå från klarhet till klarhet just på grund av dem?

, , , , ,

Lomhörd regering och sårad sannfinländare

13.04.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Lomhörd regering och sårad sannfinländare)

Oppositionen har haft ett par läckra tillfällen att gå åt Jyrki Katainens (Saml) sexpack. Båda oppositionspartierna har utnyttjat tillfällena, Centern kanske i ännu högre grad än Sannfinländarna.

Partiordförande Juha Sipilä (C), som tidigare ansett att regeringen bör fortsätta, betecknade i riksdagsdebatten om budgetramarna den ”handlingsförlamade” regeringen som det största hotet mot Finlands framtid. Därpå uppmanade han statsminister Katainen att lämna in sin avskedsansökan.

Efter en besvärlig början i retorikmästaren Timo Soinis (Sannf) skugga verkar Sipilä känna sig bekväm i partiordförandekläderna. Beträffade kommunstrukturlagen, som också diskuterades den här veckan, är det lätt för Centern, med en lång historia som kommunal makthavare, att slå Sannfinländarna på fingrarna i argumenteringen mot regeringens planer.

Oppositionens sits underlättades ytterligare av justitiekansler Jaakko Jonkkas kritik mot regeringens hantering av reformerna av kommunstrukturen och social- och hälsovården. JK konstaterade ju att beredningen av reformerna går i otakt och att ”det inte kan ses som en lyckad lösning med tanke på demokratin, rätten till inflytande, rätten att bli hörd och den kommunala självstyrelsen, vilka tryggas i grundlagen”.

De flesta bedömare har sett Jonkkas utlåtande som svidande kritik och oppositionen försökte rentav utnyttja den till att tvinga regeringen att ta tillbaka sitt förslag. Det lyckades inte, vilket inte är så märkligt med tanke på styrkeförhållandena i riksdagen.
Märkligare är hur regeringen kunde tolka kritiken som carte blanche att gå på i ullstrumporna. JK uttryckte kritiken i hovsamma ordalag men ändå undrar man nästan om regeringen läst samma utlåtande som vi andra.
Att Centern i riksdagsdiskussionerna varit aktivare än Sannfinländarna kan förklaras med att de sistnämnda haft fullt upp med att försvara partiets färgstarka folkvalda Teuvo Hakkarainen mot illvilliga medier. Tidningen Keskisuomalainen rapporterade i veckan att en berusad Hakkarainen uppträtt aggressivt på en motorcykelutställning i Jyväskylä. På ledarplats fastslogs att ”Turha-Teuvo” (Onödiga Teuvo) med sitt klantiga uppträdande skadar regionen.

Reijo Tossavainen (Sannf) drog paralleller till förintelsen.

– Historien visar att miljontals ”onödiga människor” har förintats, konstaterade han i ett pressutskick.

Trots att metoderna nu är mjukare är det enligt Tossavainen skäl att skarpt fördöma mediernas agerande.

Parallellen är på alla sätt är osmaklig. Brännugnar hotar inte Hakkarainen på grund av etnicitet eller politiska åsikter. Det är Hakkarainens skötsel av riksdagsmannavärvet som Keskisuomalainen kritiserat.

Hakkarainen är djupt sårad över kritiken. Kanske det tröstar att man kan dra en något annorlunda parallell. Både Hakkarainens och Vladimir Putins kontakter till mer eller mindre kriminella motorcykelgäng har väckt uppståndelse.

, , , , ,

Titaner och vanliga dödliga

16.02.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Titaner och vanliga dödliga)

Det blev nog fel namn på barnet när talman Eero Heinäluoma (SDP) döpte den nya modellen för riksmötets öppningsdebatt till Titanernas kamp. Som Hbl konstaterade tidigare i veckan blev det en trist debatt där titanerna lyste med sin frånvaro.
Det var i och för sig inte konstigt att titanerna inte var med. Om man med titaner avser ledare för stora och inte bara medelstora partier finns det nämligen inte längre några titaner i riksdagen.
Svunna är de tider då man måste få långt över femtio mandat för att bli störst i riksdagen och det bara var Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Centern som hade realistiska möjligheter att avgå med segern i kampen.
Efter Sannfinländarnas skrällseger 2011 har vi en ny konstellation där de största partierna är fyra till antalet och de är medelstora med runt fyrtio riksdagsmandat var. Det här satte sin prägel på regeringsbildningen och det påverkar också riksdagens arbete. I stället för tre gudomliga titaner har vi fyra vanliga dödliga.
Före 2011 tänkte ingen på att ordna en titanernas kamp men då kunde man kanske ha fått till stånd en sådan med att ordna en duell mellan statsministern och det enda stora oppositionspartiet.
Få förståsigpåare tror att konstellationen med tre stora som dominerar den politiska scenen kommer igen så nu skulle det gälla att fundera på vad som fungerar när två av fyra något så när stora partier befinner sig i opposition. Det antas nämligen vara ett rätt så sannolikt alternativ också när kommande regeringar bildas.
Gäller det den ekonomiska politiken skulle statsministern och finansministern kontra två oppositionsledare vara ett intressantare upplägg än det där statsministern med en ideologi som skiljer sig från finansministerns ensam får redogöra för regeringens beslut. Ritas inte partikartan om igen står det ju klart att statsministern och finansministern också i kommande regeringar har olika partitillhörighet.
Jyrki Katainen (Saml) har sagt att han njöt av debattera med oppositionsledarna Timo Soini (Sannf) och Juha Sipilä (C). Det är inte alls överraskande. Ensam på regeringens planhalva behövde Katainen ju inte gå in på något som skulle avslöja de spänningar som finns mellan Samlingspartiet och SDP.

, , ,

Världens medelpunkt

29.09.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Världens medelpunkt)

”Dags att komma hem”, är Centerns slogan i kommunalvalet. När den på torsdagen presenterades för medierna fick partiordförande Juha Sipilä frågor om man måhända hade väljare som övergett Centern i tankarna. Så pass illa ser det nämligen ut för Centern i opinionsmätningarna.

– Det är nog inte i första hand fråga om jakten på de förlorade väljarna, svarade Sipilä.

Centern betonar hemmets betydelse eftersom det sitter djupt i Centern. Sipilä hänvisade till partiets lärofader Santeri Alkios bevingade ord: varje hem är världens medelpunkt.

Under Alkios tid fanns hemmen för det mesta på landsbygden och lantbruket var utkomstkällan. Det här påverkar fortfarande Centerns politik. Man talar sig varm för att hemmen på landsbygden ska ha servicen nära medan storstädernas problem med långa avstånd mellan väljaren och beslutsfattaren inte får samma uppmärksamhet. Så är ju också Centern en lilliput i Helsingfors, som dessutom riskerar krympa ytterligare när Mari Kiviniemi inte längre ställer upp.

Centerns tvåstegsmodell för kommunreformen, det vill säga ungefär lika stora kommuner som nu plus en förstärkning av landskapens ställning, är ingen överraskning. Partiet har i decennier målmedvetet arbetat för att stärka landskapen.

Landskapsförbunden har varit ett sätt för Centern att öka sitt inflytande i större städer där Samlingspartiet för det mesta är starkast. I förbunden sitter ju också representanter för de små landsortskommunerna och i de flesta dylika i det finska Finland styr Centern enväldigt.

Hur inflytandet kan användas såg vi i dragkampen om Karlebys orientering. Då ansåg Centern att Karelbys åsikt vägde lätt eftersom landskapsförbundet med de små centerstyrda kommunerna som medlemmar tyckte annorlunda.

Centern hävdar att ett syfte med kommunreformen är att komma åt landskapen och att det framför allt är Samlingspartiet som driver på. Samtidigt gör man Samlingspartiet till huvudmotståndare i kommunalvalet.

Visst går Samlingspartiet i spetsen för en kommunreform som kan innebära att landskapsförbunden så småningom skrotas och det har naturligtvis en maktpolitisk dimension, men ett argument för att tona ner landskapsförbundens roll är också att de inte styrs särskilt demokratiskt.

När Juha Sipilä fick en fråga om det inte vore skäligt att införa direkta val till landskapsfullmäktige om landskapens ställning ska stärkas såg han närmast förvånad ut. Utesluta den möjligheten kunde han givetvis inte, det skulle inte ha sett bra ut.

,