På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Presidenten utnämnde på fredagen två nya SDP-ministrar, båda kvinnor. Eftersom en av de två som fick gå är man är det nu kvinnlig majoritet i partiets ministergrupp. Det verkar vara svårt att svälja för många män som vet vad som är bäst för socialdemokratin.

Det är inte överraskande att Sannfinländarnas ordförande Timo Soini utnyttjat situationen och konstaterat att SDP glömt bort arbetarkarlarna. Det var ju ett bra läge att påminna om att de stackars manliga arbetare som nu känner sig överkörda kan sälla sig till skaran av före detta SDP-anhängare som sökt tröst i Soinis breda famn.

Intressant är däremot att SDP:s riksdagsledamot Jukka Kärnä i en intervju för Yle vet berätta att det nu ute på fältet är svårt att identifiera sig med vissa personer i riksdags- och ministergruppen. Personerna i fråga är nämligen kvinnor.

– SDP:s anhängare vill se en socialdemokratisk man som sin förebild, fastslår Kärnä.

Kärnä måste ha kommit till den här slutsatsen efter att ha sett sig själv i spegeln. Han är man, har en bakgrund som metallarbetare och de som röstar på honom är främst (manliga) industriarbetare. Det är inte underligt att de tagit kontakt och krävt att SDP plockar in fler män att se upp till ”eftersom jämställdheten inte förverkligas”, menar han.

Eventuellt kan Kärnäs uppfattning om att det manliga är normen för SDP:s ledare hänga ihop med att SDP sedan 1899 letts av idel män ända tills Jutta Urpilainen 2008 tog över rodret och att män länge var självskrivna på alla de ministerposter som betraktades som viktiga.
Vem SDP:s kvinnliga anhängare då kunde identifiera sig med var det inte så noga med.

Kärnäs inställning belyser ändå väl SDP:s problem. Hur ska man hålla kvar den krympande skaran av traditionella arbetare och samtidigt framstå som partiet för den stora majoriteten av löntagarna, de som jobbar i verkligt tunga branscher?

Vänsterförbundets Risto Kalliorinne snuddade vid problematiken i en kritisk kommentar till Soinis uttalande. Han anser att det är skäl att bredda begreppet arbetare.

Lågavlönade vårdare som jobbar i tre skift, städerskor, personer som på korta kontrakt sitter vid kassan i närbutiken eller serverar på krogen, kommunalanställda som löper risk att få jobbet utlagt externt, småföretagare som står i kiosken från morgon till kväll, alla är de enligt Kalliorinne minst lika värdiga att bära hederstiteln arbetare.

Maktens sötma

18.05.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Maktens sötma)

Med paret Leila och Atte Kalevas presskonferens och finländska framgångar i ishockey-VM och Eurovisionen skulle ingen nyhetstorka ha rått den här veckan också om Socialdemokraterna hade väntat ett tag med beslutet om ministerrotation.

De fatalt dåliga gallupsiffrorna satte ändå fart på SDP-ledningen och i går kunde partiordförande finansminister Jutta Urpilainen presentera en uppfräschad ministerlista.

Undervisningsminister Jukka Gustafssons sorti kom knappast som en överraskning för någon, eventuellt med undantag av honom själv. Han ska ha fått ministerposten närmast som belöning för lång och trogen partitjänst och då halvtidsgranskningen ändå skulle göras ansågs det lämpligt att yngre krafter tar vid. Det är möjligt att Gustafsson insåg det här när han trädde till, men en ministerpost är varje politikers dröm och när drömmen går i uppfyllelse vill man inte släppa taget.

För Urpilainen skulle det ha varit betydligt besvärligare att byta ut de två andra äldre herrarna i regeringen. Utrikesminister Erkki Tuomioja för sig ledigt på internationella möten med höjdare från olika håll i världen och arbetsminister Lauri Ihalainens arbetsmarknadskontakter är ovärderliga för partiet

Omsorgsminister Maria Guzenina-Richardson har lång erfarenhet av att uppträda inför kamerorna och hon lyckades rätt väl dölja sin besvikelse. En aning sken den ändå igenom när hon talade om att hennes efterträdare får skörda frukterna av hennes arbete.

Oberoende av Urpilainens lovord om omsorgsministerns fantastiska jobb med social- och hälsovårdsreformen var det uttryckligen den som blev Guzenina-Richardsons fall. Trots att det länge fanns en vilja att hålla henne kvar för att hon är nyländsk röstmagnet och för att det inte skulle se ut som om kritik från utomstående dikterar SDP:s ministerbeslut måste hon som symbolen för de tilltrasslade strukturreformerna bort.

Krista Kiuru anses av många vara den socialdemokratiska ministergruppens verkliga tuffing och hon, inte Susanna Huovinen, hade därför tippats som Guzenina-Richardsons efterträdare.

– Jag tyckte att Kiuru blir en bra undervisningsminister, förklarade Urpilainen sitt val.

Samtliga ministerval var uttryckligen Urpilainens, det meddelade hon själv när hon redogjorde för ministerrotationen.

Nu blir ministergruppen yngre, får kvinnlig majoritet och Urpilainen har visat att det är hon som bestämmer. När hon tillträdde som partiordförande var det inte så självklart, men börjar gallupkurvan inte peka uppåt för SDP kan det komma nya bevis för att makten är förgänglig.

Samarbete och mångkulturalitet

11.05.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Samarbete och mångkulturalitet)
Säkerhetspolitik och strukturreformerna har dominerat den politiska veckan men också Europadagen har föranlett en del uttalanden värda att uppmärksamma.
EU-kommissionären Viviane Reding drog en parallell som åtminstone de som tvivlar på eurons framtid inte ser som särskild lyckad.
– Unionsmedborgarskapet är den europeiska integrationens bästa resultat. Ett gemensamt medborgarskap är för den politiska unionen vad euron är för den ekonomiska unionen, förklarade hon.
Sannfinländarnas riksdagsledamot Olli Immonen tajmade sin namninsamling för en lagmotion om ändring av ungdomslagen så att den startade på Europadagen, då man bland annat firade EU:s ideal om mångfald, tolerans och mänskliga rättigheter.
Suomen Sisus ordförande Immonen vill ha bort stycket om mångkulturalitet. Han tycker nämligen att mångkulturalitet och växelverkan mellan olika kulturer inte är bra för den finländska ungdomen.
Immonen passar också på att än en gång ondgöra sig över att det statsbidrag Sannfinländarnas ungdomsorganisation fick var alldeles för litet i jämförelse med vad andra politiska ungdomsförbund erhöll. Också i den debatten har Sannfinländarnas kritik av mångkulturaliteten använts som slagträ, påpekar han.
Sannfinländarna är det enda parti som tagit avstånd från mångkulturalitet, något som partiordförande Timo Soini sällan marknadsför.
Det ska bli intressant att se hur många underskrifter lagmotionen får, om ens alla sannfinländare är med på Immonens noter.
Soini har ju under den senaste tiden försökt framstå som en försonlig och samarbetsvillig politiker. Det kom tydligt fram i riksdagsdebatten om regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse.
Utrikesutskottets ordförande Soini upprepade näst intill tjatighet att han minsann håller fast vid kompromisser som olika partier kommer fram till, även om det betyder att soloutspel med det egna partiets åsikter inte går att göra.
Soinis statsmannaaktiga beteende hänger ihop med förhoppningar om att sitta med i nästa regering. Som känt gick det inte vägen senast när Samlingspartiets och Sannfinländarnas åsikter om EU-politiken gick så kraftigt isär.
Enligt Soinis analys är Samlingspartiet inte med i nästa regering och visst skulle det vara betydligt lättare för honom att åtminstone i EU-politiken komma överens med Centern och/eller SDP.
Den försonliga framtoningen hänger kanske också ihop med att Centerns ordförande Juha Sipilä just nu rider högt på bland annat den egenskapen. Centern är ju gallupetta och enligt Helsingin Sanomats opinionsmätning är han hela folkets favorit som nästa statsminister.

En lång mans marsch

04.05.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för En lång mans marsch)

Första maj är sedan 1890 arbetarrörelsens högtidsdag. Också i år ordnades marscher och torgsammankomster där vänsterpartiernas politiker höll brandtal.

För Socialdemokraterna förmörkades feststämningen avsevärt av den senaste opinionsmätningens katastrofala siffror. SDP:s understöd är nere i 16,2 procent, vilket placerar partiet på fjärde plats, klart distanserat av trean Sannfinländarna. En liten tröst kanske SDP finner i att regeringskompanjonen Samlingspartiet inte längre är störst. Avståndet till den nya ettan Centern är ändå inom felmarginalen.

Partiordförande Jutta Urpilainen berättade i sitt första majtal att hon förhåller sig ödmjukt till folkets dom och att regeringen, SDP och hon själv hädanefter ska göra bättre ifrån sig.

Det var precis vad partikamraten talman Eero Heinäluoma i sitt första majtal på Hagnäs torg, dit huvudstadens politiska vänster hade marscherat, uppmanade regeringen att göra. Enligt Heinäluoma måste regeringen helt enkelt klara av att slutföra de stora strukturreformerna.

I talmannens tal på Senatstorget, som han strax innan höll för de långt fler deltagarna i Jesusmarschen, lär uppläxningen av regeringen ha tonats ned, men så var ju publiken där inte direkt den rätta för SDP-politik.

Det var på Hagnäs torg ex-partiordförande Heinäluoma skulle ge de faderliga råden till sin efterträdare. Heinäluoma missar sällan tillfället att göra politiska uttalanden i frågor som är besvärliga för SDP, men han är noga med att det inte sker i rollen som talman.

Det verkar som om Heinäluoma just nu skulle få fler och fetare rubriker än Urpilainen. Boken om honom (Eero Heinäluoma – tasavallan vahva mies), med beskyllningar mot Erkki Tuomioja som främsta lockbete, är här den största orsaken.

Gräl i familjen intresserar alltid. Däremot löser det inte SDP:s problem och många har frågat sig vad Heinäluoma vill uppnå med anklagelserna.

Hur som helst är Heinäluoma nu i rampljuset. I det avseendet är han ändå långt i från sin företrädare på talmansposten. Vad än Sauli Niinistö gjorde var det intressant och hans popularitet bara växte när han satte i gång utredningar om hur riksdagen använde sina pengar och såg till att sparobjekt hittades, bland annat i de rundliga reseanslagen.

Enligt vad Helsingin Sanomat i går berättade har den nuvarande talmannen haft en annan syn på resandet, åtminstone för egen del. 2011 låg Heinäluoma i bana runt jorden för att, som det hette, främja Finlands medlemskap i FN:s säkerhetsråd. Han besökte bland annat USA, Guatemala, Nicaragua, Sierra Leone, Liberia, Indien och Afghanistan.

Resultatet är känt. Hur Heinäluomas popularitet påverkas återstår att se.