På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Strunt i principerna

19.04.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Det är rätt vanligt att partierna importerar höjdare utifrån för att ge fart åt valkampanjen. Besöken korrelerar ingalunda alltid med valframgången.

Och varför skulle de? Det senaste exemplet på att frågan är befogad är Luxemburgs Jean-Claude Junckers Finlandsbesök.

Juncker är ju den konservativa partigruppen EPP:s kandidat för posten som EU-kommissionens ordförande och han försäkrade att han som kommissionsordförande kommer att ge en tung kommissionärsportfölj åt sin kompis Jyrki Katainen. Strunt i den lilla detaljen att det är medlemsländernas regeringar som utser kommissionärskandidaterna. Genast när Juncker är vald tänker han uppmana den finländska regeringen att utse Katainen.

För snart ex-statsminister Katainen spelar det kanske ingen roll att luxemburgaren Juncker vill bestämmer var Finlands regering ska göra, men det går nog tvärt emot EU:s principer. Förutom principen om att den nationella regeringen och inte Juncker utser kommissionärskandidaten har vi EU:s rekommendation om att de blivande kommissionärerna ska ha prövat sitt förtroende i Europaparlamentsvalet. Katainen ställer som känt inte upp det valet. Den här rekommendationen verkar helt ha glömts bort, liksom också den om bättre könsbalans i kommissionen genom att regeringarna skulle utse både en kvinnlig och en manlig kommissionärskandidat.

Nu är det i och för sig inte alls säkert att Juncker blir kommissionens ordförande. Liksom inte heller att det är en kommissionärsportfölj Katainen har i kikaren. Får han ett annat EU-toppjobb så är det dessutom bara hemåt för Finland. En kommissionärspost får Finland ju i vilket fall som helst.

Går det ändå så att Katainen inte får något annat EU-jobb så behöver han bara anmäla att han vill bli Finlands kommissionärskandidat, så är det fixat. Helt utan Junckers ”hjälp”.

Får se vad de andra partierna får för draghjälp. Inför skrällen 2011 fick Timo Soini hit sin kompis Nigel Farage, ordförande för brittiska Ukip och den euroskeptiska parlamentsgruppen EFD. Skrällen skulle antagligen inte ha varit mindre utan Farage, liksom inte heller Ukip:s framgångar utan Soinis svarsvisiter. Så pass nationalistiska är strängarna de två spelar på.

Ur fredagens Hbl-intervju framgår det att Farage är oroad över vart Sannfinländarna styr efter valet. Soini har ju antytt att parlamentsgruppen ECR, där de brittiska konservativa sitter, är ett alternativ. Ankommer det på Sannfinländarnas sannolika röstmagnet Jussi Halla-aho behöver han inte vara oroad. Hur skulle ECR duga för Halla-aho när han tycker att EFD är alltför tamt i invandringsfrågan?

, , , , , , , ,

Pompösa gubbar

01.03.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Pompösa gubbar)

Europaparlamentsvalet hålls i slutet av maj och den nya kommissionen tillträder först i november, men spelet om EU:s topposter pågår för fullt.

Det handlar om fem toppjobb, EU-kommissionens ordförande, parlamentets talman, Europeiska rådets ordförande, unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik och ledaren för eurogruppen. Vad den sistnämnda beträffar omfattar eurogruppen ju inte alla medlemsländer och det är ännu oklart om det blir ett heltidsjobb. Så man kanske ska tala om fyra och ett halvt toppjobb. Å andra sidan ska Nato få en ny generalsekreterare och Nato är en viktig aktör i Europa med 22 EU-medlemmar med i alliansen och högkvarter i Bryssel, så drygt fem toppjobb är närmare sanningen – om man bortser från att Natojobbet inte ligger på samma förhandlingsbord som de andra.

Som icke medlem i Nato är Finlands chanser förstås noll för Natojobbet. Också beträffande EU-toppjobben är chanserna små. Ändå bollas det på olika håll med ekvationer som kunde leda till att Finland får sin man på en av topposterna. Än har Jyrki Katainen setts ligga bra till som kommissionsordförande eftersom hans namn har nämnts i utländska tidningar, än har Olli Rehn nämnts som lämplig som eurogruppens ordförande och än har Alexander Stubbs meriter för posten som unionens höga representant för utrikesfrågor förts fram.

I ekvationerna, som för att de ska få önskat resultat förutsätter osannolik och ofrivillig välvilja av de stora aktörerna, handlar det uttryckligen om att föra fram lämpliga finländska män. När det enda säkra i sammanhanget är att en finländare kommer att sitta i EU-kommissionen är det här en märklig prioritering.

Att kvinnor lyser med sin frånvaro i kommissionärsspekulationerna är desto märkligare som man nu också i Bryssel på allvar lär vilja fräscha upp bilden av EU-makthavarna som en samling pompösa gubbar. Det kan rentav ske med milt tvång så att kommissionärsposten kan bli tyngre eller lättare beroende på om medlemslandet för fram en kvinna eller man för jobbet.

Just nu verkar det mer än sannolikt att Alexander Stubb är Finlands kommissionärskandidat. Stubb kan knappast ses som en pompös gubbe, men det finns faktiskt inget som hindrar att Finland har två kandidater, en man och en kvinna. Om det inte anses som ett hinder att Heidi Hautala hunnit marknadsföra sig själv som den kvinnliga kandidaten, förstås.

, , , , ,

Elefanter och andra tungviktare

25.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Elefanter och andra tungviktare)

För inte alltför länge sedan kallades Europaparlamentet för elefanternas begravningsplats. Det var stället dit avdankade politiker skyfflades till en bekväm och välbetald tillvaro, ur vägen för de yngre förmågorna på hemmaplan.

I takt med att integrationen fördjupats och parlamentet fått mer makt har öknamnet fallit i glömska också i Finland. Ett klart bevis på det är det stora intresset för Europaparlamentsvalet i maj som yngre politiska tungviktare visar.

Det senaste exemplet är Samlingspartiets kommunminister Henna Virkkunen, 41, som säger sig vilja bli EU-parlamentariker för att kunna förnya och ruska om EU-strukturerna. Inom oppositionen och ute på kommunfältet lär många önska henne framgång eftersom de anser att hon ruskat om strukturerna här hemma mer än tillräckligt. De hoppas att efterträdaren går mildare fram med tvångsinlösningsparagrafer och annat obehagligt.

Frågan är ändå hur mycket Virkkunen kommer åt att ruska om EU-strukturerna om hon blir invald som en av 751 parlamentariker. Nämnas kan att nya parlamentariker i decennier sagt att den huvudlösa strukturen med kappsäcksrally mellan Strasbourg och Bryssel måste få ett slut – utan att något ändrats på den punkten. Vissa saker är heligare än andra.

En kommissionär har i alla fall mycket makt och på gårdagens presskonferens menade statsminister Jyrki Katainen, 42, att Virkkunen skulle vara en bra kommissionär. Man kan undra varför han sa det. Klart är att hans kompis ”Mister EU” Alexander Stubb är bättre kvalificerad för det uppdraget. När Stubb, 45, lanserade sin kandidatur konstaterade Katainen själv att Stubb hör till alla tiders främsta finländska EU-experter. Fast kanske det inte får se så färdigt planerat ut?

Katainens egna planer är okända, men det ser ut att luta åt att han fortsätter att spela på hemmaplan ett tag till. Om tre samlingspartistiska ministrar med statsministern i spetsen säger att de vill lämna regeringen för att åka till Bryssel är det ajöss med det partiets trovärdighet. Så om Katainen så småningom meddelar att han vill fortsätta som partiordförande och statsminister är det ingen överraskning. OM den där överraskningen i form av ett samtal från Bryssel sedan kommer kan han säga att det är ett erbjudande man bara inte kan tacka nej till.

, , , , ,

Samarbete och mångkulturalitet

11.05.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Samarbete och mångkulturalitet)
Säkerhetspolitik och strukturreformerna har dominerat den politiska veckan men också Europadagen har föranlett en del uttalanden värda att uppmärksamma.
EU-kommissionären Viviane Reding drog en parallell som åtminstone de som tvivlar på eurons framtid inte ser som särskild lyckad.
– Unionsmedborgarskapet är den europeiska integrationens bästa resultat. Ett gemensamt medborgarskap är för den politiska unionen vad euron är för den ekonomiska unionen, förklarade hon.
Sannfinländarnas riksdagsledamot Olli Immonen tajmade sin namninsamling för en lagmotion om ändring av ungdomslagen så att den startade på Europadagen, då man bland annat firade EU:s ideal om mångfald, tolerans och mänskliga rättigheter.
Suomen Sisus ordförande Immonen vill ha bort stycket om mångkulturalitet. Han tycker nämligen att mångkulturalitet och växelverkan mellan olika kulturer inte är bra för den finländska ungdomen.
Immonen passar också på att än en gång ondgöra sig över att det statsbidrag Sannfinländarnas ungdomsorganisation fick var alldeles för litet i jämförelse med vad andra politiska ungdomsförbund erhöll. Också i den debatten har Sannfinländarnas kritik av mångkulturaliteten använts som slagträ, påpekar han.
Sannfinländarna är det enda parti som tagit avstånd från mångkulturalitet, något som partiordförande Timo Soini sällan marknadsför.
Det ska bli intressant att se hur många underskrifter lagmotionen får, om ens alla sannfinländare är med på Immonens noter.
Soini har ju under den senaste tiden försökt framstå som en försonlig och samarbetsvillig politiker. Det kom tydligt fram i riksdagsdebatten om regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse.
Utrikesutskottets ordförande Soini upprepade näst intill tjatighet att han minsann håller fast vid kompromisser som olika partier kommer fram till, även om det betyder att soloutspel med det egna partiets åsikter inte går att göra.
Soinis statsmannaaktiga beteende hänger ihop med förhoppningar om att sitta med i nästa regering. Som känt gick det inte vägen senast när Samlingspartiets och Sannfinländarnas åsikter om EU-politiken gick så kraftigt isär.
Enligt Soinis analys är Samlingspartiet inte med i nästa regering och visst skulle det vara betydligt lättare för honom att åtminstone i EU-politiken komma överens med Centern och/eller SDP.
Den försonliga framtoningen hänger kanske också ihop med att Centerns ordförande Juha Sipilä just nu rider högt på bland annat den egenskapen. Centern är ju gallupetta och enligt Helsingin Sanomats opinionsmätning är han hela folkets favorit som nästa statsminister.

, , , , , ,