På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Lena Sundström på Dagens Nyheter skrev i går att det är lätt att vara antirasist i vissa tider, men desto viktigare att vara det när det är svårt. I dag är det svårt, när det blivit rumsrent att sprida rasbiologiska och nazistiska teorier och när motsatsen till en nazist förmodas vara en vänsterextremist, menar hon, och påpekar att den självklara motsatsen till en nazist tidigare var ”alla vi andra”.

I går spred sig också slasktidningen Seiskas nyhet om sannfinländska riksdagsledamoten Teuvo Hakkarainens snoppselfie som en löpeld. De är inget överraskande med det, men en påminnelse om varför Seiska har fokus på Hakkarainen är på sin plats.

Efter Sannfinländarnas skrällseger 2011 visste ingen vilka partiets folkvalda var. Merparten var på riksplanet helt okända och på de flesta redaktioner funderade man på sätt att presentera dem. På Helsingin Sanomat valde Jaakko Hautamäki på måfå ut Teuvo Hakkarainen. Videoklippet med Hakkarainens uttalanden om ”negergubbar” och hånfulla imitationer av muslimska böneutrop är vid det här laget politisk historia.

Hakkarainen blev rikskändis på grund av ett rasistiskt uttalande och det är kändisar som Seiska lever på.

I Finland är det vanligt att fylltrattar får sympatier, men ska man tycka synd om en rasistisk fylltratt? Valet är fritt. Själv anser jag det mer anmärkningsvärt att riksdagsledamöter är rasister än att en av dem visar snoppen.

När de får frågan säger Hakkarainen och andra sannfinländare som uttalat sig rasistiskt att de absolut inte är rasister. Man kan välja att tro dem om man accepterar logiken i att säga att man inte är rasist och sedan konstatera att mörkhyade muslimer från Afrika saknar förmåga att anpassa sig till vårt västerländska samhälle.

Det har till exempel Hakkarainens partikamrat Jussi Halla-aho konstaterat. Halla-aho är dömd för rasism. Nu ondgör han sig i ett skriftligt spörsmål över att Helsingin Muslimit inbjudit muslimpredikanten Bilal Philips till Finland.

Philips försvarar självmordsbombare, är avogt inställd till judar, godkänner barnäktenskap och våld i äktenskapet och förespråkar avrättning av homosexuella.

Halla-aho är sin agenda trogen när han ifrågasätter Bilal Philips Finlandsbesök, men är det politiskt inkorrekt att vara av samma åsikt för att Halla-aho dömts för rasism?

I den nya regeringen i Ukraina sitter ministrar från det högerextrema partiet Svoboda. Förutom hat mot det ryska finns i partiet ren nazism med hat mot judar och homosexuella som ingredienser.

Ska vi hylla högerextremister i Ukraina för att de är på ”vår” sida i Krimkonflikten?

Vilka är ”alla vi andra” egentligen i dag?

Flirt och trovärdighet

01.06.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Flirt och trovärdighet)

Inte ens om statsminister Jyrki Katainens (Saml) framtidsplaner beträffande EU-kommissionen och utrikeshandelsminister Alexander Stubbs (Saml) intresse för Europaparlamentet har det spekulerats lika mycket som om hur Sannfinländarnas ordförande Timo Soini tänker göra i EU-valet.

Soini har portionerat ut sina tankar så att hans egen vånda inför beslutet ska uppfattas. Det gäller ju för honom att bestämma sig för hur han gör inför och efter EU-valet. Ska han kandidera, och ifall han gör det och blir invald (vilket han ju blir), ska han stanna i Bryssel hela perioden, eller ska han återvända till Finland för att leda sitt parti i riksdagsvalet 2015?

2009 ställde ju Soini upp, invaldes och återvände hem för att leda sitt parti till skrällsegern 2011.

I tidskriften Ulkopolitiikka lättar Soini till synes på förlåten.

– Jag kan inte gå in för en liten flört med Bryssel för att sedan meddela att jag vill bli Finlands statsminister, säger han.

Och vidare:

– Om jag åker till Bryssel så bör jag sikta på en ledande position inom den europeiska EU-kritiska rörelsen.

Det här har tolkats som att Soini nu gett besked om att det antingen är Helsingfors eller Bryssel, att modellen från 2009 är utesluten. Han kan ju inte utan att förlora sin trovärdighet äta upp sina ord, lyder bedömningen.

En cyniskt lagd politisk reporter kunde konstatera att Soini i så fall förlorat sin trovärdighet för länge sedan, så många gånger som han ätit upp sina ord. 2009 förnekade han benhårt att han skulle ställa upp i EU-valet och det är svårt att räkna alla de gånger Soini trots att han sagt att han inte tolererar rasism i sitt parti har tolererat att partikamrater uttalat sig rasistiskt, i några fall rentav så rasistiskt att de dömts i rätten för det.

Så det där med att äta upp sina ord är inget hinder för att göra som 2009, särskilt om det går att hävda att partiets bästa kräver det och Soini på riktigt har chanser att få stats- eller utrikesministerposten.

Soini kunde ändå tänkas välja Bryssel, men av helt andra orsaker. Han kanske bedömer att toppen är nådd för partiet och han kanske börjar tröttna på att äta upp sina ord om ”invandringskritikerna” i partiet.

I torsdags blev han knappast lycklig över att se riksdagsledamot Olli Immonen (Sannf), ordförande för Suomen Sisu, lägga ut texten i A-talk.

Immonen upprepade det han krävt i ett färskt blogginlägg, att ”invandrare med finländskt medborgarskap som inte vill arbeta ska bestraffas med kännbara nedskärningar i socialbidragen”.

När programledaren upplyste lagstiftare Immonen om att dylik etnisk uppdelning av finländska medborgare strider mot lagen såg han uppriktigt förvånad ut.

Immonen vill i likhet med flera andra sannfinländare stoppa ”islamiseringen” av Finland och Europa. Om Soini är trött på den retoriken så är en liten påminnelse på plats: I Sannfinländarnas grupp i EU-parlamentet sjungs samma visa.

Hur man äter upp sina ord

16.06.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Hur man äter upp sina ord)

Timo Soini föreläste på torsdagen om retorik. Dagen innan gav han en uppvisning i praktiska färdigheter. I riksdagsdebatten om Sannfinländarnas interpellation om krisen i euroområdet var det ingen ände på Soinis pratglädje.
När Högsta domstolen dömde Jussi Halla-aho för brott mot trosfrid och hets mot folkgrupp och Halla-aho reagerade med att föraktfullt nedvärdera landets högsta rättsinstans var Soinis kommentarer knapphändigare. De gav ändå en avslöjande avslutning på följetongen om hur man äter upp sina ord.
– Med mig i ledningen är det här partiet inte främlingsfientligt. Jag tolererar inga rasistiska åsikter i mitt parti, sade Soini 2008.
Inför EU-valet 2009 vägrade Soini skriva på en appell mot främlingsfientlighet. Han hade ju för flera år sedan skrivit på ett motsvarande avtal enligt vilket inga rasister accepteras på kandidatlistorna. Han konstaterade att det gamla avtalet binder honom, men att han drar gränsen först om någon döms i rätten.
– Om det kommer en fällande dom är saken klar. Mitt parti är inte rasistiskt, förklarade Soini i februari 2009.
Några månader senare dömdes Halla-aho för brott mot trosfrid. Det hindrade inte Sannfinländarna att ställa upp honom i riksdagsvalet 2011. Soini hade flyttat gränsen. Bara om det blev fällande dom i högsta rättsinstans skulle principen om nolltolerans mot rasism omsättas i praktiken.
När Högsta domstolen fällde Halla-aho också för hets mot folkgrupp visade Soini att inga gränser längre finns.
– Publiciteten kring Halla-ahos agerande har varit hård och obarmhärtig. När jag har följt med det här ärendet på nära håll tycker jag att det här straffet räcker. Jag tänker inte kasta en större sten, sade Soini.
Därmed har Soini inte bara martyrförklarat Halla-aho, han har dessutom polerat martyrglorian.
Halla-aho själv äter inte upp sina ord Han har i snart ett decennium bloggat om nödvändigheten av det västerländska samhällets försvarskrig mot ”afrikaner och muslimer som inte kan anpassa sig”. Han har också flera gånger visat att han själv inte accepterar en grundläggande princip i det västerländska samhället, den om en oberoende dömande makt. Än har en misshaglig dom varit politisk, än har den bara varit några enskilda personers individuella tolkning och ingen himmelsk sanning.
Hans åsikter står fast trots att han tvingats lämna förvaltningsutskottets ordförandepost. Lika klart är att Juho Eerola, som Halla-aho vill se som sin efterträdare, inte ändrar åsikt trots att han skrivit ut sig ur Suomen Sisu.
Den främlingsfientliga falangen gör som den vill och Soini tänjer på principerna. Allt för att partiet inte ska spricka.