På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Grön välvilja

19 maj, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Grön välvilja)

De gröna ministrarna Ville Niinistö och Heidi Hautala kallade i veckan till presskonferens för att informera om sin syn på utnyttjandet av världens naturresurser i allmänhet och på dem som finns i Arktis och i finländska gruvor i synnerhet.
Presskonferensen gick inte riktigt enligt gröna noter när journalisterna hängde upp sig på att partiet gav det behjärtansvärda temat så lite uppmärksamhet under den förra valperioden. Niinistö och Hautala måste flera gånger förklara att man minsann också då värnade om naturresurserna. Att De grönas insats i regeringen överlag tedde sig blek berodde helt enkelt på att ett litet parti inte mäktar med mera.
I valet 2007 fick De gröna in femton riksdagsledamöter. Om det var en alltför liten trupp för politiska stordåd kan det tyckas väl optimistiskt att partiet efter brakförlusten 2011, då styrkan decimerades till tio, tro att man nu åstadkommer mera.
Men storleken är förstås inte avgörande. Partiordförande Niinistö har i flera sammanhang belåtet framhållit hur väl de gröna synpunkterna tas ad notam i Jyrki Katainens (Saml) sexpack. De parlamentariska musklerna är mindre men partiet är ofta tungan på vågen när regeringen fattar beslut. Att utnyttja det hör till det politiska spelet som De gröna i likhet med andra partier spelar.
När De gröna i dag samlas till partikongress är den viktigaste frågan på dagordningen att godkänna ett nytt principprogram. Debatt kan uppstå både om vad som finns i utkastet och om vad som inte finns där. Man föreslår att Finland går in för eutanasi, men trots det inflammerade språkklimatet nämns ingenting om vikten av att Finland är och förblir tvåspråkigt.
På kongressen i fjol putsade man utan någon som helst debatt bort alla finlandssvenskar från partiledningen. När svenskspråkiga journalister undrade varför konstaterade Ville Niinistö att han kan föra finlandssvenskarnas talan, medlem som han är i Finlands svenska gröna.
I De gröna som i samhället i stort är den svenskspråkiga minoriteten beroende av majoritetens välvilja.
De grönas riksdagsgrupp är för övrigt exakt lika stor som Svenska riksdagsgruppen. Ofta sägs att många andra likheter finns. SFP och De gröna säger sig båda vara frisinnade, miljömedvetna, ha ett socialt samvete och värna om minoriteter av olika slag.
I konkreta frågor ser man ändå skillnader. Ett exempel: I det gröna utkastet upprepas partiets åsikt om att pälsnäringen bör förbjudas. SFP:s två ordförandekandidater håller benhårt fast vid att pälsnäringen snarare bör växa.
Att nämna eller inte nämna tvåspråkigheten är förstås också konkret.

Mindre hovsamt på finska

12 maj, 2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Mindre hovsamt på finska)

Spänningen stiger inför sommarens partikongresser.

Kampen mellan Europaparlamentariker Carl Haglund från Esbo och justitieminister Anna-Maja Henriksson från Jakobstad kan bli hisnande jämn. Det kanske gör att intresset för SFP-valet håller i sig. Lovsångerna till motkandidaten börjar kännas aningen tröttsamma.

Att SFP har två utmärkta kandidater och att det blir bra oberoende av vem som väljs behöver partiets politiker inte längre upprepa. Det har gått hem att ingen vill vara elak och det är ju jättebra, men gnistor i debatten om sakfrågor och strategier ger konsumentinformation om vad delegaterna väljer mellan.

En nyhet som kom på köpet när Hbl kartlade åsikterna i riksdagsgruppen är att SFP har gett upp hoppet om att återta det fjärde riksdagsmandatet i Nyland. Enligt gruppordförande Mikaela Nylander blir det rentav svårt att hålla de återstående tre, särskilt om Haglund inte är med bland de nyländska kandidaterna.

På vissa håll i partiet tycks bilden av utvecklingspotentialen i södra Finland vara betydligt dystrare än den som målas upp i SFP:s framtidsmanifest.
I Centerns ordförandekamp är tongångarna mindre hovsamma. Det sköter ordförandekandidat Paavo Väyrynen om. I ett färskt blogginlägg fortsätter han gå åt avgående Mari Kiviniemi, som segrade för två år sedan, då han själv kom jumbo.

– Man har undrat varför jag inte kan stiga åt sidan till förmån för en yngre kandidat som jag kunde vara mentor för. Mina erfarenheter av det är tyvärr dåliga. Inför riksdagsvalet försökte jag påverka partiledningen men ingen lyssnade. Efter valnederlaget fortsatte samma politik och understödet fortsatte att rasa, skriver Väyrynen.

Det var alltså ett fatalt misstag partikongressen gjorde 2010. Om de hade förstått att välja Väyrynen och han hade fått råda skulle Centern fortfarande vara störst och Väyrynen statsminister, är analysen så här i efterskott.
Väyrynen hoppas att misstaget nu rättas till och satsar på att framgången i presidentvalet ska ge utslag i  medlemsomröstningen om ordförandekandidaterna. Den är rådgivande men om Väyrynen segrar bör partikongressen rätta sig efter resultatet, är strategin.

På Centerns fält viskas det nu att Timo Kaunisto med flit gav sin in i ordförandekampen för sent för att hinna med i medlemsomröstningen. För egen del tar han ju inte kampen på allvar. När en av fyra kandidater inte är med väger omröstningens resultat lätt och kongressdelegaterna kan rösta utan barlast, som de alltid gjort.

För övrigt visar den senaste mätningen att Tuomo Puumala, 30, ligger bäst till i ordförandeloppet. Kunde han bli Väyrynens mentor?

Hundar och hyenor

28 april, 2012 07:01 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (En kommentar)

Centerns terrier Mauri Pekkarinen levererade utan tvivel veckans största politiska överraskning. Som smeknamnet berättar brukar han inte ge upp, men nu fick han nog av att avgående partiordförande Mari Kiviniemi och partisekreterare Timo Laaninen med mediernas benägna hjälp slog in honom i samma paket som Paavo Väyrynen. Han drog sig ur partiordförandekampen.
Den självklara slutsatsen är att Väyrynens chanser ökar. Ett par av partiets folkvalda menade ändå genast att det knappast bär ända fram. Tippningen var att Tuomo Puumala, eller kanske rentav de grå eminensernas nya favorit Juha Sipilä, i den andra röstomgången slår ut Väyrynen.
Varken partiets medlemsomröstning eller mätningar som medierna gjort tillmättes någon större betydelse. De upp till 3000 partikongressdelegaterna avgör och för två år sedan gav de Väyrynen jumboplatsen.
Jag hade inte tänkt slösa ord på Sannfinländarna men Matti Putkonen, partiets ”arbetskarl”, fick mig att ändra åsikt. Jag fick nämligen e-post av honom.
I ett ”öppet brev till redaktionerna” (26.4) utgjuter Putkonen sig över att vissa journalister kastar en skugga över hela yrkeskåren eftersom de ”medvetet försöker skapa en bild av att sannfinländarna är skurkar, klåpare och dessutom rasister” . Vidare har de mage att påstå att sannfinländare tillhör ytterhögern och hatar islam.
Påståendena saknar enligt Putkonen givetvis all verklighetsförankring.
Jussi Halla-aho har kallat islam för en ”pedofilreligion” och ”en dödens och förstörelsens kult” och hävdat att ”den kollektiva rädslan, rädslan för en hel grupp är en försvarsmekanism som hjälper individen att se upp för en sannolik fara”. Han har dömts till böter för brott mot trosfrid.
James Hirvisaari, vars assistent skrev det beramade blogginlägget om armbindlarna, har under rubriken Stryk åt krullhuvudena skrivit om vilka slags brott som ökar när muslimska invandrare flyttat hit. Det renderade honom böter för hets mot folkgrupp.
Jag nämner bara de här exemplen eftersom utrymmet är begränsat och Hbl tidigare gett mer kompletta listor. De räcker dessutom väl till för att bedöma hur verklighetsförankrade mediernas skriverier om de här frågorna dessvärre är.
Putkonen efterlyser diskussion om spelregler i umgänget mellan sannfinländare och journalister. Han bör i första hand vända sig till herrarna Halla-aho och Hirvisaari. Halla-aho har meddelat att han inte vill ha något umgänge alls med Hbl. Hirvisaari ser riksdagsjournalisterna som blodtörstiga hyenor och ett fräckt och lögnaktigt pack. Inte den bästa utgångspunkten för ett fruktbart umgänge.

Firande med fadäser

21 april, 2012 12:01 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Firande med fadäser)

På tisdagen hade ett år gått sedan Sannfinländarnas skrällseger i riksdagsvalet. Sannfinländarna valde att fira dagen med att utesluta partiets folkvalda James Hirvisaari ur riksdagsgruppen fram till den femtonde september. Orsaken är att han förverkat gruppens förtroende när han vägrade avskeda sin assistent Helena Eronen, som med sitt försök till satir om armbindlar för identifiering av olika etniska grupper skapade enorma rubriker både i Finland och utomlands.
Riksdagsgruppens beslut var enhälligt och det borde få partikansliets Matti Putkonen att inse att han missuppfattat sin ställning i partihierarkin. I ett mejl till gruppordförande Pirkko Ruohonen-Lerner hade Putkonen i mästrande ton skrivit att han förundrar sig över varför hon med sina uttalanden till medierna förvärrat armbindelskandalen.
I mejlet som till Putkonens förtrytelse läckte ut till medierna konstaterar han att skandalen skadat partiets image. Det instämmer Ruohonen-Lerner garanterat i, men i motsats till Putkonen och Hirvisaari ser hon Eronens blogginlägg som den stora skandalen, inte mediernas skriverier om den.
Putkonens arbetsgivare är partikansliet och han har inga som helst befogenheter att ge order åt en riksdagsledamot, allra minst den sannfinländska riksdagsgruppens ordförande. Månne det är Putkonens inställning till kvinnor som ligger bakom fadäsen?
Mot partiordförande Timo Soini skulle Putkonen aldrig drömma om att ta sig ton, men det har heller inte blivit aktuellt eftersom Soini hållit anmärkningsvärt låg profil i armbindelskandalen. Han har låtit Ruohonen-Lerner vara den som statuerar exempel.
De traditionella sannfinländarna vill att den främlingsfientliga falangen ska veta att den inte bestämmer takten i riksdagsgruppen. Samtidigt gäller det att se till att falangen ändå känner sig som en välkommen del av gruppen. Balansgången är inte lätt, vilket fallet Hirvisaari och före det den två veckor långa uteslutningen av Jussi Halla-aho visar. Halla-aho uteslöts för ett blogginlägg om behovet av tankvagnar mot det grekiska folket.
Mardrömmen för både Soini och Halla-aho är att riksdagsgruppen spricker. Då är gruppen inte längre tredje störst och det kan få Soinis ordförandestol i riksdagens utrikesutskott att gunga lika betänkligt som Halla-ahos dito i förvaltningsutskottet. Därför avfärdar Soini alla teorier om allvarliga sprickor i riksdagsgruppen som ont förtal och Halla-aho hörs flitigt tala om vad ”vi sannfinländare” anser i olika frågor.

Märken och martyrer

14 april, 2012 05:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Märken och martyrer)
Trots att statsminister Jyrki Katainen (Saml) hunnit försvara svenskans ställning och ungdomars rätt till praktikantjobb, dra en lans för privatisering av Finnair och naturligtvis i olika sammanhang berömma sin regerings ekonomiska politik, tog oppositionen den här veckan hem segern i kampen om rubrikerna.
En orsak är naturligtvis att Sannfinländarnas och Suomen Sisus riksdagsledamot James Hirvisaari anställt en riksdagsassistent som delar hans värderingar och som har bloggande som hobby. Helena Eronens inlägg om att utlänningar, finlandssvenskar och homosexuella borde förses med märke på ärmen för att lättare identifieras spreds som en löpeld på webben och nådde också utländska medier.
Majoriteten i Sannfinländarnas 39-hövdade riksdagsgrupp vill trots allt hellre syssla med kritik av EU-politiken och regeringen än dela upp sina medmänniskor enligt ursprung, religion eller sexuell läggning och de vill nu med gruppordförande Pirkko Ruohonen-Lerner i spetsen ge sparken åt Eronen.
– Vi har haft så många liknande fall att varje förnuftig människa vid det här laget borde begripa vilka spelreglerna är. Riksdagen är inte vilken arbetsgivare som helst och man kan därför inte skriva och säga precis vad som helst, var Ruohonen-Lerners ilskna kommentar till Hbl.
Eronen själv har axlat martyrmanteln. Det var ju satir och hon har med avsikt missförståtts. Till sitt försvar skriver hon också att hon inte ens brukar läsa igenom sina alster ”för att inte alltför mycket fastna i textens innehåll eller stil”.
De flesta förstod säkert genast att det var fråga om ett försök till satir. Nu förstår man också varför det blev ett dåligt försök. Upprörande är ändå inte att försöket var dåligt utan vad det avslöjar om skribentens tankevärld.
Centern har också fått rubriker när riksdagsgruppens arga unga man Tuomo Puumala och gruppens rikaste man Juha Sipilä meddelat att de ger sig in i kampen om partiordförandeposten. De gamla herrarna Paavo Väyrynen och Mauri Pekkarinen för redan kampanj för fullt.
Ju fler kandidaterna blir, desto mindre betydelse får medlemsomröstningen man beslutat ordna. Få väntar sig att en majoritet av de 170 000 partimedlemmarna utnyttjar sin rösträtt och då kan resultatets legitimitet ifrågasättas. Om dessutom ingen av de fyra kandidaterna får klart fler röster än de andra kan de upp till 3000 delegaterna på partikongressen fritt utnyttja sin rätt att välja ordförande. Som de alltid har gjort i det partiet.

Köp dig fördelar på svenska

7 april, 2012 06:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Köp dig fördelar på svenska)

Det var meningen att det här inlägget skulle publiceras på lördagen, men bättre sent än aldrig…

Riksdagen har haft ledigt den här veckan men någon stiltje i politiken kan man inte tala om.

För SFP har tillvaron i rampljuset fortsatt. Att ordförandevalet blir en tvekamp mellan en österbottnisk jurist och minister och en Europaparlamentariker från Esbo har uppmärksammats stort också i finskspråkiga medier.

Avgående Stefan Wallin slog ändå Anna-Maja Henriksson och Carl Haglund med hästlängder vad storleken på rubrikerna beträffar. Efter försvarsreformen och Dragsvik är namnet Stefan Wallin ett som säljer.

Hur stort skulle intresset vara om det kom fram att en journalist vid namn Virtanen köpt sin bostad av en finskspråkig stiftelse och att han gjorde vinst på affären när han åtta år senare med hjälp av en mäklare sålde bostaden tillbaka till samma stiftelse för ansenligt lägre pris än han ursprungligen begärde? Även om Virtanen hade hunnit bli minister under resans gång?

Där finlanssvenska pengar är inblandade ser man konspirationer, eller hur ska man tolka att journalistikens stöttepelare FNB skriver att ”stiftelsen för Åbo grundades 1917 för att Åbo skulle få ett svenskspråkigt universitet”? I Åbo grundades den första akademin år 1640, men ett kast på närmare trehundra år spelar väl inte så stor roll när det gäller att visa hur finlandssvenskarna köper sig fördelar.

Till och med den senaste nyheten om Sannfinländarnas Teuvo Hakkarainen, som brukar få stora rubriker vad han än gör, hamnade i skymundan. Partiordförande Timo Soini är säkert lättad över att slippa kommentera Hakkarainens samröre med diverse kriminella motorcykelgäng.

Soini har ju alldeles tillräckligt huvudbry med partiets dalande gallupsiffror. Yles färska mätning visar att Sannfinländarna halkat ned till fjärde plats och på torsdagen visade Ilta-Sanomats enkät att De gröna gått förbi Sannfinländarna. Också för SFP är de senaste mätningarna dyster läsning.

Jämfört med resultatet i riksdagsvalet 2011 pekar det nedåt men Soini kan tryggt räkna med att det blir en mindre skräll i höstens kommunalval, jämfört med kommunalvalet 2008, det vill säga.

Än finns det ingen anledning för Soini att göra en Wallin eller en Kiviniemi.

Partiets golden retriver

31 mars, 2012 08:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Partiets golden retriver)
I veckor har försvarsminister Stefan Wallin (SFP) hört till de hetaste namnen för nyhetsrubrikerna. Det är en ära som inte ofta förunnas en ordförande för ett litet parti, men publiciteten i samband med Dragsviksaffären har varit av den arten att Wallin säkert hade nöjt sig med mindre.
När Wallinpå fredagen berättade att han avgår som partiordförande och kallade till presskonferens för att berätta varför, bågnade väggarna i SFP:s grupprum i riksdagen, så stort var intresset.
Utan turbulensen kring försvarsreformen och den hätska språkpolitiska debatten som kommit på köpet skulle intresset säkerligen ha varit betydligt lamare, åtminstone i de finskspråkiga medierna.
Får se om intresset för lilla SFP håller i sig när Wallins efterträdare ska utses. Det brukar inte vara särskilt stor dramatik inför partidagens val av ny ordförande. Elaka tungor talar om ett system där tronföljden säkras i god tid i slutna kabinett.
Undantaget som bekräftar regeln gjordes 2002. Då utmanade Astrid Thors Jan-Erik Enestam och förlorade omröstningen med en hårsmån.
För sex år sedan var siffrorna förkrossande. Wallin var kronprinsen och han fick mer än dubbelt så många röster som tvåan Thors. Han fick 179 röster medan Thors fick nöja sig med 85. Jan D. Oker-Blom och Christina Gestrin kom långt efter, med 16 respektive 12 röster.
2006 frågade Hbl de fyra ordförandekandidaterna vilket djur de helst skulle vara. Stefan Wallin valde klokt, han skulle helst vara en golden retriever. Vem skulle inte gilla en golden retriever? Enligt Wallin är den ju alert men människotillvänd, har starka instinkter men är ändå lättanpassad.
Thors ville vara en terrier och Oker-Blom ett lejon och så mycket finns väl inte att säga om det. Gestrin ville vara en abborre och så placerade hon sig också sist i valet.
Oker-Bloms plats som partiets framtidshopp övertogs rätt snart av Carl Haglund och i många kabinett lär diskussionerna länge ha gått i liknande banor som för sex år sedan för Stefan Wallins del.

Hört i spårvagnen

17 mars, 2012 06:10 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Hört i spårvagnen)

En kväll när jag åkte spårvagn hem underhölls jag och mina medpassagerare av några kraftigt överförfriskade unga män. Den högljudda diskussionen var kryddad med kraftord och böljade kring ishockey, hur många glas en man behöver för att komma i form, vad allt lustigt en man kan göra när han riktigt är i form och vilka yttre företräden en kvinna bör ha.

– ****, jag ska bli pappa, brölade en av de unga männen plötsligt.

En lång tystnad följde.

****, min flickvän är på smällen, förtydligade han för säkerhets skull.

Diskussionen tog en helt ny vändning. Den blivande pappan konstaterade att det ska bli fantastiskt att bilda familj och att han minsann tänkte se till att barnet får en lycklig uppväxt. Kamraterna hejade på och gav goda råd om hur en bra pappa bör bete sig.

Ingen av den oroade sig för hur det ska gå för hemvårdsstödet. Ingen gladdes heller åt att en av dem gjort sitt för att minska det så kallade hållbarhetsunderskottet.

En förkortning av utbetalningen av hemvårdsstödet finns på nedskärningslistan när ministrarna nästa torsdag försöker hitta metoder för att komma åt hållbarhetsunderskottet. Lämpligt inför de här förhandlingarna om budgetramarna debatterar riksdagen Centerns interpellation. Med interpellationen vill Centern visa på det förkastliga i att skära ned just i hemvårdsstödet.

Hemvårdsstödet är ett av Centerns käraste skötebarn. Partiet var den pådrivande kraften när lagen om hemvårdsstöd kom till. Året var 1985 och dragkampen mellan Socialdemokraterna och Centern om hur välfärden ska fördelas hade pågått i decennier.

SDP drev på inkomstrelaterade bidrag medan Centern ville ha lika stora bidrag åt alla. SDP ville utveckla arbetspensionssystemet medan Centern föredrog satsningar på folkpensionssystemet. SDP ville satsa på kommunala daghem medan Centern ansåg att barnen ska skötas hemma. En stor del av det gamla Agrarförbundets anhängare var ju lantbrukare utan löneinkomster och jobbet fanns hemma.

De gamla skyttegravarna finns fortfarande kvar även om lantbrukarna blivit färre och Samlingspartiet marscherat till makten.

Och i spårvagnarna i Helsingfors sitter fortfarande väldigt få som röstar på Centern.

För en vecka sedan konstaterade jag att Finland under de senaste åren tagit några kliv bakåt i utvecklingen mot större jämställdhet i politiken. Ett kliv till togs den första mars. Vi har nu bara män på toppen av det finländska samhället. Sauli Niinistö är president, Eero Heinäluoma riksdagens talman, Pekka Ravi första vice, Anssi Joutsenlahti andra vice talman och Jyrki Katainen statsminister.
Också den här veckan har vi fått påminnelser om att det är trögt före för jämställdheten.
Den internationella kvinnodagen firades på torsdagen på olika sätt. På initiativ av en grupp kvinnliga medlemmar i bil- och transportfacket AKT stod många bussar stilla en minut. Med aktionen ville gruppen stödja Hilkka Ahde, som AKT:s mansdominerade styrelse sparkade från jobbet som förbundets kommunikationsdirektör.
Aktionen till trots lär Ahde inte få jobbet tillbaka.
Dagen efter kvinnodagen ordnade Europaparlamentets informationskontor presskaffe och seminarium under rubriken Kvinnor som beslutsfattare.
Europaparlamentariker Anneli Jäätteenmäki konstaterade uppgivet att hon väl kunde hålla samma tal om brister i jämställdheten som hon höll för trettio år sedan, eftersom så väldigt lite har hänt.
Löneskillnaderna är fortfarande stora, männen dominerar i det politiska och ekonomiska beslutsfattandet och dessutom drabbas kvinnor hårdare än män av den ekonomiska krisen.
Kollegerna Liisa Jaakonsaari, Satu Hassi och Sirpa Pietikäinen nickade instämmande.
Till råga på allt föregår EU-institutionerna ingalunda med gott exempel. Pietikäinen har utarbetat ett betänkande som är dyster läsning.
I parlamentets presidium sitter tolv män och tre kvinnor. Männen innehar 85 procent av topposterna i kommissionen. Av de 27 ambassadörerna i Coreper, kommittén med medlemsstaternas ständiga representanter, är bara två kvinnor.
När de dystra siffrorna dessutom bara blivit dystrare på sistone ställs tålamodet på prov, intygade både de kvinnliga och manliga parlamentarikerna.
En lösning på problemen är att medlemsstaterna föreslår både kvinnliga och manliga kandidater till EU:s topposter. Lösningen verkar ändå avlägsen eftersom medlemsländernas regeringar brukar vilja föreslå en person som bedöms som den mest kompetenta. Av någon anledning har de flesta länder, bland dem Finland, alltid ansett att en man är mest kompetent.
När Olli Rehn fördes fram som Finlands kommissionärskandidat och en del tyckte att regeringen också borde lyfta fram en kvinna var reaktionen ilsken. Det skulle ju bara ha förstört Ollis chanser.

Männen och makten

3 mars, 2012 08:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Männen och makten)

När Sauli Niinistö på torsdagen tog över som republikens president konstaterade talman Eero Heinäluoma att Tarja Halonen lämnat ett bestående avtryck i Finlands historia eftersom hon är den fösta kvinnan som valts till ämbetet.
– Det har stärkt jämställdheten och bidragit till att folket utan svårighet kan tänka sig såväl en kvinna som en man till vilket uppdrag som helst, konstaterade han.
Många anser att Halonens tolv år som president inneburit att vi sluppit en del av tänket att det normala är att en maktposition innehas av en man och att det om en kvinna till äventyrs erövrar en dylik särskilt måste påpekas att hon är kvinna.
De flesta är antagligen vid det här laget överens om att det naturliga och normala i ett jämställt land är att kvinnor och män delar på makten.
Utvecklingen mot fler kvinnor på samhällstoppen startade redan före år 2000. Presidentskiftet då innebar att två kvinnor satt högst i samhällshierarkin. När Tarja Halonen installerades var det talman Riitta Uosukainen som från podiet i riksdagens plenisal höll talet till republikens president. Sex år tidigare hade Uosukainen valts till republikens första kvinnliga talman.
Från och med 1.3.2012 har vi bara män på toppen av samhället. Sauli Niinistö är president, Eero Heinäluoma riksdagens talman, Pekka Ravi första vice, Anssi Joutsenlahti andra vice talman och Jyrki Katainen statsminister. För kvinnornas del har det hittills blivit två franska visiter på statsministertaburetten.

Dagen före presidentinstallationen debatterade riksdagen Sannfinländarnas interpellation om försvarsnedskärningarna. Det var kompakt manlig dominans när de tyngsta talen hölls. Försvarsminister Stefan Wallin gav regeringens svar, interpellationens första undertecknare var Jussi Niinistö, Samlingspartiets gruppanförande hölls av Esko Kurvinen, Sannfinländarnas av Pentti Oinonen, Centerns av Seppo Kääriäinen, Vänsterförbundets av Risto Kalliorinne, SFP:s av Thomas Blomqvist, De grönas av Pekka Haavisto, Kristdemokraternas av Sauli Ahvenjärvi och Vänstergruppens av Jyrki Yrttiaho. Den enda kvinnan som fick plats i den här församlingen var Socialdemokraternas Tuula Väätäinen.
Könsbalansen rättas antagligen till när riksdagen nästa vecka debatterar Centerns interpellation om kommunreformen. Då kommer vi att få höra flera kvinnor.
Kommunala angelägenheter handlar om dagis, skolor och social- och hälsovård, sådant som förut ansågs mindre viktigt och därför överläts åt kvinnor att sköta. I dag sköter kvinnor fortfarande ofta de här angelägenheterna. Förhoppningsvis anses de inte längre mindre viktiga.