Presidenten utnämnde på fredagen två nya SDP-ministrar, båda kvinnor. Eftersom en av de två som fick gå är man är det nu kvinnlig majoritet i partiets ministergrupp. Det verkar vara svårt att svälja för många män som vet vad som är bäst för socialdemokratin.
Det är inte överraskande att Sannfinländarnas ordförande Timo Soini utnyttjat situationen och konstaterat att SDP glömt bort arbetarkarlarna. Det var ju ett bra läge att påminna om att de stackars manliga arbetare som nu känner sig överkörda kan sälla sig till skaran av före detta SDP-anhängare som sökt tröst i Soinis breda famn.
Intressant är däremot att SDP:s riksdagsledamot Jukka Kärnä i en intervju för Yle vet berätta att det nu ute på fältet är svårt att identifiera sig med vissa personer i riksdags- och ministergruppen. Personerna i fråga är nämligen kvinnor.
– SDP:s anhängare vill se en socialdemokratisk man som sin förebild, fastslår Kärnä.
Kärnä måste ha kommit till den här slutsatsen efter att ha sett sig själv i spegeln. Han är man, har en bakgrund som metallarbetare och de som röstar på honom är främst (manliga) industriarbetare. Det är inte underligt att de tagit kontakt och krävt att SDP plockar in fler män att se upp till ”eftersom jämställdheten inte förverkligas”, menar han.
Eventuellt kan Kärnäs uppfattning om att det manliga är normen för SDP:s ledare hänga ihop med att SDP sedan 1899 letts av idel män ända tills Jutta Urpilainen 2008 tog över rodret och att män länge var självskrivna på alla de ministerposter som betraktades som viktiga.
Vem SDP:s kvinnliga anhängare då kunde identifiera sig med var det inte så noga med.
Kärnäs inställning belyser ändå väl SDP:s problem. Hur ska man hålla kvar den krympande skaran av traditionella arbetare och samtidigt framstå som partiet för den stora majoriteten av löntagarna, de som jobbar i verkligt tunga branscher?
Vänsterförbundets Risto Kalliorinne snuddade vid problematiken i en kritisk kommentar till Soinis uttalande. Han anser att det är skäl att bredda begreppet arbetare.
Lågavlönade vårdare som jobbar i tre skift, städerskor, personer som på korta kontrakt sitter vid kassan i närbutiken eller serverar på krogen, kommunalanställda som löper risk att få jobbet utlagt externt, småföretagare som står i kiosken från morgon till kväll, alla är de enligt Kalliorinne minst lika värdiga att bära hederstiteln arbetare.
