På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Borgerligt vid regeringsdörren

14.06.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Borgerligt vid regeringsdörren)

Att Samlingspartiet det här veckoslutet kongressar och väljer ny partiordförande, som också ska bli statsminister, har knappast undgått någon. Betydligt färre har antagligen noterat att också Centern samtidigt håller partikongress.
Inget drama är att vänta på Centerns kongress, så det är inte underligt att de stora rubrikerna uteblivit. Dessutom är ju Centern ett oppositionsparti, det mindre dessutom.

Samlingspartiets nya ordförande blir alltså också statsminister, om hen inte klåpar sig i de så kallade miniregeringsförhandlingarna, förstås. Samtidigt fortsätter Juha Sipiläs parti den frustrerande tillvaron i opposition.
Frågan är ändå vem som är i vilken roll efter riksdagsvalet. Centerns partisekreterare Timo Laaninen vill bli återvald på sin post för att kunna bocka för den sista punkten på listan över saker som han har skött väl. Centern in i regeringen 2015, lyder den.

Samlingspartiets partisekreterare Taru Tujunens lista över väl skötta saker är lång som nödåret, men givetvis har inte heller hon kunnat bocka för motsvarande punkt för sitt eget partis del.

Det verkar allt klarare att kampen om tätpositionen förs mellan de här två borgerliga partierna. Säker på att få sitta i regeringen kan man egentligen bara vara om man blir störst eftersom man då som statsministerparti får välja sina regeringspartners.

För Centern är situationen så till vida bättre att regeringsdörren lätt öppnas också med en silverplats. Alternativen kan nämligen lätt tryta för Samlingspartiet när det knappast är möjligt att skriva ihop sig med Sannfinländarna om EU-politiken. Blir Centern störst och kan välja är Sannfinländarna däremot inte uteslutna.

Sannfinländarna har varit tredje störst i en lång räcka mätningar och Timo Soini har inte på länge ångat på om hur han ska bli statsminister. I stället har han vinnlagt sig om att partiet ska ha en regeringsduglig profil. När Jussi Halla-aho åkt till Bryssel är dessutom den finländska invandringsfientlighertens ideolog borta. Bara Olli Immonen håller antiislamska Counterjihads fana högt i Helsingfors.

Det kan hända att SDP, vars kräftgång bara tycks fortsätta, i något skede gör annorlunda profilbedömningar än Soii, så svåra regeringsförhandlingar blir det nog. Många måste ju komma överens, eftersom det efter skrällen 2011 inte längre finns några stora partier, bara de ovannämnda medelstora och några små, och de ekonomiska utmaningarna bara blivit svårare.

Fast om man är ense om att man räddar välfärdssamhället genom att montera ner det går det förstås vägen. Sedan återstår bara att enas om att försvarsanslagen ska höjas och Natoutredningen från 2007 uppdateras så att slutsatserna blir de rätta.

, , , , , , , , ,

Usla utsikter

12.04.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Usla utsikter)

Det har viskats ett tag om Päivi Räsänen kandidatur i Europaparlamentsvalet. Närmare bestämt sedan det blev klart att ingen vill sluta valförbund med Kristdemokraterna.

Oviljan kommer sig av att partiet varit så skickligt på att koncentrera rösterna att de andra i allmänhet har förlorat på kuppen. 2009 kom Sari Essayah in i parlamentet i Timo Soinis kölvatten.

Kristdemokraterna har aldrig klarat av att utan valförbund ta mandat i Bryssel, inte ens när Finland hade 16 mandat att fördela. När partiet nu går ensamt till val är chanserna att hålla ställningarna i Bryssel usla.

Det säger ganska mycket att KD:s ex-ordförande Bjarne Kallis bedömer chanserna som små också efter Räsänens beslut att kandidera. Påpekas kan att Kallis träffade ganska rätt i sin tippning inför riksdagsvalet 2011, då han kritiserade Räsänen för att hon allför mycket fokuserade på moralfrågor och att det kunde leda till valförlust, med i värsta fall bara fem riksdagsmandat. Kristdemokraterna var då i opposition och med andra betoningar kunde partiet ha fått sin del av Sannfinländarnas framgång, menade Kallis. Det blev valförlust och sex riksdagsmandat.

Nu räknar optimisterna inom KD att det går vägen om alla som i andra val brukar rösta på partiet också gör det i maj. 2011 var partiets andel av rösterna 4,03 procent. Väljarna är som känt latare i Europaparlamentsval än i andra val och dessutom har partiet i de senaste opinionsmätningarna inte nått upp till den siffran.

När Räsänen säger att hon lämnar partiordförandeposten och ministerportföljen om hon blir invald ska man därför fästa sig vid det lilla ordet ”om”. Det verkar också Räsänens kronprinsar och -prinsessor ha gjort och dragit slutsatsen att det är för tidigt att lägga sig i stargroparna i kampen om KD:s ordförandeklubba. Därmed är det också för tidigt att spekulera i vilka Kristdemokraternas hjärtefrågor kommer att vara i framtiden.

Överraskningar kan i alla fall ske. Vem hade 2009 trott att SFP skulle hålla sitt mandat och att det betydligt större partiet Vänsterförbundet samtidigt skulle förlora sitt? Nu tippar många att det blir ombytta roller.

, , , , ,

Bäddat för Sipilä och Soini

26.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Bäddat för Sipilä och Soini)

Om opinionerna inte drastiskt förändras stavas de tyngsta namnen i nästa regering Juha Sipilä (C) och Timo Soini (Sannf). Enligt den senaste mätningen i Helsingin Sanomat är nämligen Centern fortfarande obestridlig etta och Sannfinländarna tvåa. Samlingspartiet får se sig distanserad inte bara av Centern utan också av Sannfinländarna. SDP:s utförsbacke bara fortsätter.

Stabilast om man jämför med riksdagsvalet 2011 har Sannfinländarnas väljarstöd varit. Skrällsegern i valet gav partiet 19,1 procent av rösterna och nu när över halva valperioden har gått är siffran 18,9. Vem hade väntat sig det av ett populistparti?

Betecknande har tidigare varit, och var också fallet med Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet, att populistpartier åker bergochdalbana i opinionsmätningar. När dammet hade lagt sig efter skrällen antog många bedömare att Sannfinländarna skulle krympa, inte tillbaka till storleksklass minst, men till samma storlek som De gröna och Vänsterförbundet.

För de andra tre av de fyra största partierna har det varit betydligt mer turbulent. Centerns totala förnedring i riksdagsvalet har förbytts i realistiska förhoppningar om att hålla tätpositionen och därmed kunna ta över som statsministerparti och förpassa sittande statsministerJyrki Katainen (Saml) om inte till Bryssel så åtminstone till oppositionsbänken.

Blir Sannfinländarna näst störst så är det naturligt att de ingår i Sipiläs kabinett. I de frågor Centern och Sannfinländarna anser viktiga ligger partierna inte så långt ifrån varandra. Det här gäller till exempel EU-politiken, som senast fick Soini att tacka nej till Katainens regeringsinvit.

Regeringsbildarens största problem blir vilka andra som ska ingå. Med ett stort parti till blir majoriteten fixad och man kan strunta i ”kardborrepartierna”, Soinis benämning på de mindre partierna i allmänhet och SFP i synnerhet.

Samlingspartiet är lika med kommunstrukturreformen, det vill säga det som Centern hatar mest, och står för en EU-politik som Sannfinländarna inte kan fördra, så det är svårt att tänka sig hur ett regeringsprogram som de här tre partierna kunde enas om skulle se ut.

En del statsvetare har redan kungjort att Socialdemokraterna kommer att ingå, men SDP löper risk att bli valets största förlorare och vad har man då i regeringen att göra, även om det i teorin skulle gå att skriva ihop ett gemensamt program? Alla partier i Katainens sexpack utom SFP åkte visserligen på förlust i valet 2011, men den största förloraren Centern hölls utanför.

Frågan är då vad ”kardborrarna” gör om de till äventyrs blir tillfrågade. Går SFP med i en regering som har för avsikt att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan?

, , , , , , ,

Mer än ett parti

29.06.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Svenska Folkpartiet gick för ett antal år sedan till val med sloganen Mer än ett parti. Därmed försökte man understryka att SFP inte bara är ett parti utan samlingsrörelsen för svensk- och tvåspråkiga finländare.
I de andra partiernas organ för svensk- och tvåspråkiga finländare var man inte särskilt förtjust i tanken bakom sloganen.

För Sannfinländarnas del skulle det inte verka så konstigt om partiordförande Timo Soini i kommande personliga valkampanjer lånade SFP:s slogan. Så oersättlig anser partimedlemmarna att han är som partiordförande och statsministerkandidat.

Också utomstående bedömare spekulerar med illa dold förtjusning eller förskräckelse, alternativen beror på var de egna sympatierna ligger, i vidden av katastrofen för partiet ifall Soini försvinner till Bryssel.

– Åk inte Timo, är partifältets vädjan till sin ordförande.

Åker Timo ändå, har han sagt att han sitter hela perioden, det vill säga fem år. Soini har ätit upp sina ord flera gånger tidigare, men beskedet om att alternativen är noll eller fem år i Bryssel verkar sällsynt klart.

Borde då Soinis kommentar till Yles enkät om Sannfinländarnas regeringsdrömmar tolkas så att han väljer bort Bryssel?

Enkäten visar att en förkrossande majoritet av partiets aktivister drömmer om att Sannfinländarna med Soini i spetsen marscherar mot en ny skrällseger i riksdagsvalet 2015, en seger som är av den kalibern att regeringsdörrarna öppnar sig och Soini tar över som statsminister.

Soinis kommenterade enkäten med att han nog är redo att bli statsminister. Man kan inte vara statsminister och sitta i Europaparlamentet. Så gör Soini det 2015 måste han äta upp sina ord och komma hem efter bara ett år i Bryssel.

Svaret på frågan är nej. Soini kan rätt tryggt låta sig inväljas i Europaparlamentet och sikta på att sitta där i fem år. Sannfinländarna måste nämligen bli störst i riksdagsvalet för att kunna göra anspråk på statsministerposten. Det är rätt osannolikt. Åtminstone just nu ligger Centerns Juha Sipilä bäst till för uppdraget.

Det behövs också en stor portion kompromissvilja både av den som försöker få ihop regeringen och av dem som statsministerkandidaten försöker få med. Det visade långdansen kring bildandet av Jyrki Katainens sexpack. Ingenting tyder på att nästa regeringsbildning alls blir lättare.

I dag meddelar Soini på partikongressen i Joensuu om han ställer upp i EU-valet eller inte, men spekulationerna om hans och partiets framtid tar inte slut för det.

, ,

Ingen billig historia

08.06.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Ingen billig historia)

Svenska Folkpartiet och Vänsterförbundet är under veckoslutet samlade till partikongress. Varken från Borgå, där SFP möts, eller från Tammerfors, där Vänsterförbundet håller till, väntas några kioskvältare.

Hos den som inte är partiaktiv framkallar vänskaplig konkurrens om vice ordförandeposter och partisekreterarjobb närmast gäspningar. Det gör den här gången också merparten av gräsrötternas motioner till respektive kongress.

Det som både i Borgå och i Tammerfors garanterat väcker intresse trots att det inte finns på dagordningen är EU-valet.

Trots att fasaden utåt är polerad finns i SFP en befogad oro för hur man ska lyckas hålla mandatet i Europaparlamentet. I Vänsterförbundet brinner man av revanschlust efter katastrofen 2009, då partiet förlorade sitt enda mandat.

Partiordförande Carl Haglund försäkrar att intresset för att kandidera är stort bland SFP:arna.

– Många har varit i kontakt med mig och är beredda att ställa upp. Det finns ett stort intresse, det fanns det inte för fem år sedan, säger Haglund i en intervju för FNB.

Christina Gestrin och Päivi Storgård har ju redan sagt ja till kandidatur och partiets nuvarande Europaparlamentariker Nils Torvalds har lovat ge besked på partidagen. Haglund förväntar sig att fler anmäler intresse på partidagen.

Det är skäl att påminna om att intresset för kandidatur kan hänga ihop med möjligheterna att få valfinansiering. Eftersom landet är en enda valkrets är det för den som inte är rikskändis ingen billig historia att föra kampanj.

Inför EU-valet 2009 avslöjade Hbl att Haglund, som då var rätt okänd, fick överlägset mest pengar av partiet. Det väckte ont blod bland andra kandidater.

Det gjorde också dåvarande partibasen Stefan Wallins förklaring om att man av regionala och språkliga skäl helt enkelt måste satsa olika på olika kandidater.

– Maken till ynkryggad förklaring får man väl förgäves plöja genom Söderströms faktalitteratur i jakt på, skrev Patrick Wingren i ett blogginlägg med rubriken ”Money Talks, Bullshit Walks”.

Vem månne SFP utser till favoritkandidat den här gången?

Vänsterförbundet har också ett antal kandidater klara. Bland annat ställer partiets stjärnskott Li Andersson upp.

I hennes fall är Vänsterförbundet i den lyckliga situationen att hon som en av mediernas favoritintervjuobjekt inte behöver köpa sig synlighet.

Om en röst på Haglund enligt Wingrens uträkningar kostade SFP 3,91 euro blir Andersson nog billigare för sitt parti. Många bedömare tippar ju att det blir hon som står för Vänsterförbundets comeback i Bryssel. Andra är redo att hålla en hacka på Lapplands stora röda Esko-Juhani Tennilä – om han ställer upp.

, , , , , , , ,

Sluta inte tjata

02.03.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Filosofen Pekka Himanen har varit ett centralt diskussionstema också den här veckan.

På torsdagens frågestund i riksdagen upprörde hans alster känslorna mer än resultaten från regeringens halvtidsgranskning. Det är i och för sig inte konstigt, så luddiga som de var hade oppositionen svårt att ge konkret kritik.

Samtidigt som de större partiernas politiker gnabbats om det som enligt dem är de större frågorna har SFP:s ordförande minister Carl Haglund fortsatt sitt enmanskrig mot partiordförande Timo Soinis (Sannf) strategi mot rasismbeskyllningar.
När Soini i BBC-programmet Hardtalk (20.2) hårdgrillades om rasism bland sannfinländare. bemötte han beskyllningarna på exakt samma sätt som han gjort sedan 2008. Han är själv inte rasist, han kan inte ta ansvar för vad andra i partiet häver ur sig och de sannfinländare som dömts för sin retorik har fått straff nog för att han ska vara barmhärtig och bryta sitt löfte om att slänga ut dem ur partiet, går argumenteringen.
– Soini skämmer inte bara ut sitt parti utan skadar även Finlands rykte. Med ett småleende på läpparna förringar han det väldigt allvarliga problemet med rasism, var Haglunds reaktion efter programmet.
Soini kontrade med att Haglunds beteende var under all kritik och tackade nej till att diskutera själva saken med honom.

I en intervju för FNB (27.2) uttryckte Haglund sedan sin frustration över att Soini igen slipper ta ansvar och riktade ett anklagande finger mot de tre före detta stora partierna för att de enligt honom av rädsla för att förlora röster valt att i fråga om främlingsfientlighet inte ta fajt med Soini.
I riksdagsvalet 2011 undvek de tre inte bara fajten, de gick in för en dubbelstrategi där ledande politiker i invandringsfrågor klistrade sig så nära Sannfinländarna som möjligt. Det vann de inget på men FNB:s uppföljning av Haglundintervjun (se Hbl 2.3) visar att en del inte lärt sig något.
Om rasismen klassas som ett mindre problem behöver man ju inte riskera att förlora röster med att diskutera saken och konfrontera Soini. Därmed skyfflas ansvaret för att ställa Soini till svars över på journalister och politiker från partier som inte konkurrerar om främlingsfientliga röster. De här politikerna och journalister från medier som för Sannfinländarna har mindre betydelse behöver Soini inte bry sig om.
Då kan taktiken vara mindre sofistikerad, som när han i en intervju för Hbl (17.2.2009) efter att jag ställt en lång rad frågor om vad det antirasistiska avtal han som partiordförande skrivit under förpliktar honom till avslutade intervjun med att uppmana mig att ”sluta tjata om detaljer”.

, , ,

Drömröra och respekt

15.09.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Drömröra och respekt)

Inför kommunalvalet 2008 körde SFP i sin kampanj med den korta och koncisa devisen ”Rättvist”. Under devisen följde inte färre än 103 teser om allt mellan himmel och jord. Speciellt konkreta var de här teserna inte men när man inte sparade på utrymmet var det inte underligt att man då fick med en formulering om ”respekt för kommunernas självbestämmande”.

På tisdagen presenterade SFP sina teser inför kommunalvalet i oktober. ”Rösta för respekt” är rubriken och den här gången är teserna nere i arton stycken.

De handlar om vad kommuninvånarna bör ha rätt att vänta sig av hemkommunen och de flesta av valteserna är så allmänt hållna att ingen vettig människa kan motsätta sig dem. Få ställer sig på barrikaderna mot rätten till god utbildning för alla, mot att jämställdhet ska vara en genomgående princip i kommunen, mot att ungdomarna ska vara delaktiga i samhället eller mot att de äldre ska må bra och bemötas värdigt.

En del sannfinländska kandidater kanske ändå är av annan åsikt om behovet av tidigarelagd språkundervisning och språkbad och om att ”vi måste öka vår mångkulturella kompetens.

Kommunalvalets mest brännande fråga, kommunreformen, lyser helt med sin frånvaro och möjligen skulle en nittonde tes om den kunna profilera SFP gentemot konkurrenterna, särskilt om den formulerades mindre luddigt än teserna ett till arton.

Frågan är förstås varför SFP skulle profilera sig rikspolitiskt gentemot de större kamraterna i regeringen när det i de enskilda kommunerna finns många konkreta frågor att ta strid om. Gentemot oppositionspartiet Sannfinländarna kan SFP däremot väl framstå som alternativet, det är inte många väljare de två konkurrerar om.

Socialdemokraterna satsade för fyra år sedan på rubriken ”Från drömmar till verklighet – från ord till handling”. Drömmarna i kommunalvalsprogrammet hölls på en rätt abstrakt nivå och bland andra Erkki Tuomioja (SDP) talade frustrerat om en socialdemokratisk drömröra, unelmahöttö.

När Finlands svenska socialdemokrater på fredagen offentliggjorde sitt kommunalvalsmanifest var rubriken mer i linje med gammal och beprövad socialdemokrati. FSD presenterade sina teser under rubriken ”Arbete och rättvisa”.

I motsats till SFP nämner SFP kommunreformen i sitt program. Oklart blir ändå vilken slags reform FSD konkret vill ha.

Till övriga delar är FSD:s program aningen konkretare än SFP:s. Det här gäller också de språk- och invandringspolitiska kraven.
Inte heller FSD konkurrerar med Sannfinländarna om samma röster. Moderpartiet SDP gör det ändå i högsta grad.

, , ,

Äldreomsorg och Mäster Skräddare

11.08.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Äldreomsorg och Mäster Skräddare)

Än lär det ska vara sommar men redan syns tecken på en het politisk höst.
Inför kommunalvalet borde regeringen få ihop en budget som ger alla sex regeringspartier något att visa upp, men samtidigt ser eurokris, skuldkris, hållbarhetsgap och allmänt osäkra framtidsutsikter till att det bara finns njugghet att fördela.
För regeringens två stora är det också fråga om en kamp om vem som blir störst i kommunalvalet. Enligt de senaste mätningarna ryms storleksskillnaden mellan Samlingspartiet och SDP just nu inom felmarginalen.
Därför har de två ett trängande behov att profilera sig, som politikprofessor Göran Djupsund konstaterade (Hbl 10.8), ”ett gemensamt intresse av att få en konflikt i någon symbolfråga, en konflikt som ändå inte är så allvarlig att sammanhållningen i regeringen på riktigt hotas”.
På sitt gruppmöte i Nyslott valde SDP äldreomsorgslagen till konflikttema. Politiskt är äldreomsorgen en tacksam fråga, väljarna har ju i olika mätningar tydligt signalerat att bristande resurser och vanvård är en skamfläck för republiken.
SDP fokuserar på kravet på bindande bestämmelser om antalet vårdare och har Vänsterförbundet och Kristdemokraterna med på noterna. På sin partidag krävde också SFP ”att det i lagen stiftas om ett minimiantal personer”, något som ledande SFP-politiker nu inte varit särskilt ivriga på att föra fram.
För personal och klienter i äldrevården kan det vara alltför tidigt att applådera en fokusering på kravet på bindande bestämmelser om antalet vårdare.
Det kan låta bra med deklarationer om att äldreomsorgen har högsta prioritet och att en bindande personaldimensionering bör genomföras, men så länge ingenting sägs om själva dimensioneringen, det vill säga hur många fler vårdare man är redo att anslå pengar för, luktar det valfläsk. Lite på samma sätt som den samlingspartistiska retoriken, enligt vilken det är bättre att anpassa personalstyrkan till det verkliga vårdbehovet än att införa en rigid personaldimensionering. Att säga så kostar heller ingenting.
Något av antiklimax blev det när statsminister Jyrki Katainen (Saml) i TV-intervjuer i går förklarade att inga stora meningsskiljaktigheter egentligen finns och att en bindande personaldimensionering nog kan genomföras, om så anses efter att man gått igenom hela äldreomsorgslagens innehåll och sett till att det inte sker på bekostnad av hemvården.
Tanken går också osökt till sagan om Mäster Skräddare som fick tyg för att sy en rock men som slutligen inte ens levererade en tumme till en vante.

I och för sig var det här kanske statsministerns avsikt.

, , ,

Martyrer och tuffa tag

09.06.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Partiordförande Timo Soinis (Sannf) reaktion på den skärpta domen i högsta rättsinstans mot förvaltningsutskottets ordförande Jussi Halla-aho är en följdriktig fortsättning på hur han hanterar mindre smickrande nyheter om partiet.

Halla-aho har lidit tillräckligt och därför tänker partiet inte vidare straffa honom, förklarade ju Soini.

Logiken är alltså att en sannfinländare som döms för brott martyrförklaras och att martyrglorian glänser klarare ju mer det skrivs och talas om brottet. Frågan är ändå hur länge den här taktiken går hem.

I politikens korridorer har man redan hunnit ventilera president Sauli Niinistös tuffa ton gentemot general Nikolaj Makarov. En del är bekymrade, andra triumferande.
Många är överens om att tidigare presidenter hade välkomnat Rysslands arméchef annorlunda, att ens något slags small talk hade mjukat upp visiten.
– Generalen har hållit ett tal. Vi börjar samtalet från det, var ju Niinistös korta inledningsord när Makarov besökte Talludden.

Också det vresiga konstaterandet om att Finlands Nato-linje  finns dokumenterad i program och redogörelser och att generalen kunde ha gjort en riktigare analys i sitt tal om han gjort sin hemläxa lite bättre var typiskt Niinistö och fjärran från tidigare presidenters retorik.
Inför politikens superveckoslut har ett antal mätningar gjorts om vem som ligger bäst till i Centerns och SFP:s ordförandekamp.
Den gemensamma för mätningarna har varit att inga definitiva slutsatser om utgången kan dras.

För SFP:s del leder Carl Haglund stort, men antalet osäkra eller ovilliga att berätta vem man tänker rösta på är så stort att Anna-Maja Henriksson ingalunda har anledning att kasta in handduken. Oberoende av hur det går ändras SFP:s linje ändå inte.

Utgången i ordförandevalet i Rovaniemi har däremot rätt stor betydelse för Centerns framtida politik. Olikheter finns till exempel i inställningen till eurokrisen. Av de fyra kandidaterna har Paavo Väyrynen haft den mest kritiska inställningen till hur krisen har skötts. Juha Sipilä tycks inte komma långt efter. Sipilä konstaterade nyligen att Finland bör lämna euron om euroobligationer tas i bruk. Tuomo Puumala är betydligt försiktigare.
Väyrynens aktier står inte särskilt högt i kurs i Centerns riksdagsgrupp. Där verkar Sipilä ha det största stödet. Dagligen har det droppat in e-post om centerparlamentariker som håller på Sipilä. Riksdagsledamöterna är ändå väl medvetna om att de inte har stort inflytande över de tusentals kongressdelegaterna.
Därför var oron stor när det såg ut som att Finnairs tekniska personals strejk skulle påverka flygtrafiken till Rovaniemi.
– Hur ska det gå om bara delegaterna från de norra partidistrikten kan ta sig till kongressplatsen? Det är ju där Väyrynen har sitt starkaste stöd, undrade bekymrade centerpåverkare.
Tingsrätten stoppade strejken, så de kan andas ut. För Sipiläs anhängare i den så kallade partieliten är ju Puumala inget spöke, liksom Sipilä inte är det för Puumalas trupper.

, , ,

Vänner, fiender och kotterier

02.06.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (2 kommentarer)

Med vänner som detta, vem behöver fiender, är uttrycket jag osökt kom att tänka på i tisdags. Då fick jag veta att Nils Torvalds ringt upp Johan Ekman, ordförande för SFP:s Helsingforskrets, för att diskutera läget i ordförandevalet. Samtalet tog en vändning som Ekman uppfattade som hotfull.
Carl Haglund kanske kom att tänka på uttrycket när han läste om samtalet i onsdagens Hbl.
Torvalds för aktiv kampanj för att Haglund ska bli ny partiordförande, medan före detta SU-aktiva Ekman, som är riksdagsassistent för Anna-Maja Henrikssons supporter Ulla-Maj Wideroos, inte berättar vem han tänker rösta på.
Analysen i Haglunds läger är att Torvalds agerande inte precis gynnar det man vill uppnå. Torvalds lär ända från början ha upplysts om att det vore klädsamt att ligga lågt när han själv har personlig nytta av att Haglund segrar, Torvalds intar ju då Haglunds plats i Bryssel. Att Torvalds inte noterat rådet lär för många SFP:are vara ett mysterium.
Också andra överslag i kampanjen ska ha gjorts av båda kandidaternas anhängare. Stämningen hotar bli inflammerad och följer man inte avgående ordförande Stefan Wallins råd om att tänka på att ett liv finns också efter partidagen kan livet efter Karleby faktiskt bli besvärligt.
Ändå är stämningen nu närmast hjärtlig i jämförelse med ordförandekampen 2002, då Astrid Thors utmanade Jan-Erik Enestam och förlorade med en hårsmån. En del bär fortfarande på ärr efter den kampen.
Inte går det särskilt städat till i Centerns ordförandekamp heller. En avgörande skillnad finns ändå. SFP:s två ordförandekandidater deltar inte själva i sina anhängares spel medan en av Centerns fyra förhoppningsfulla frenetiskt öser dynga över sina medtävlares kampanjer.
Paavo Väyrynen hävdar i sin blogg att det finns illvilliga kotterier som myglar för att jämna vägen för antingen Tuomo Puumala eller Juha Sipilä, de två som verkar ligga bäst till i loppet. Kotterierna finns i den 35-hövdade riksdagsgruppen. Hur de skulle ha makt att styra de tusentals kongressdelegaternas beteende framgår inte, däremot nog att Väyrynen är sårad över att han anklagats för bristande samarbetsförmåga trots att inga bevis för det finns…
Väyrynens nervositet visar att han helt enkelt måste veta vad resultatet i partiet medlemsomröstning egentligen betyder. Han segrade knappt, men bara 10,2 procent deltog. De som ansåg att partikongressdelegaterna inte behöver några råd för att kunna välja ordförande valde att inte delta och de hejar inte på Väyrynen, som var medlemsomröstningens främsta pådrivare.

, , ,