”Dags att komma hem”, är Centerns slogan i kommunalvalet. När den på torsdagen presenterades för medierna fick partiordförande Juha Sipilä frågor om man måhända hade väljare som övergett Centern i tankarna. Så pass illa ser det nämligen ut för Centern i opinionsmätningarna.
– Det är nog inte i första hand fråga om jakten på de förlorade väljarna, svarade Sipilä.
Centern betonar hemmets betydelse eftersom det sitter djupt i Centern. Sipilä hänvisade till partiets lärofader Santeri Alkios bevingade ord: varje hem är världens medelpunkt.
Under Alkios tid fanns hemmen för det mesta på landsbygden och lantbruket var utkomstkällan. Det här påverkar fortfarande Centerns politik. Man talar sig varm för att hemmen på landsbygden ska ha servicen nära medan storstädernas problem med långa avstånd mellan väljaren och beslutsfattaren inte får samma uppmärksamhet. Så är ju också Centern en lilliput i Helsingfors, som dessutom riskerar krympa ytterligare när Mari Kiviniemi inte längre ställer upp.
Centerns tvåstegsmodell för kommunreformen, det vill säga ungefär lika stora kommuner som nu plus en förstärkning av landskapens ställning, är ingen överraskning. Partiet har i decennier målmedvetet arbetat för att stärka landskapen.
Landskapsförbunden har varit ett sätt för Centern att öka sitt inflytande i större städer där Samlingspartiet för det mesta är starkast. I förbunden sitter ju också representanter för de små landsortskommunerna och i de flesta dylika i det finska Finland styr Centern enväldigt.
Hur inflytandet kan användas såg vi i dragkampen om Karlebys orientering. Då ansåg Centern att Karelbys åsikt vägde lätt eftersom landskapsförbundet med de små centerstyrda kommunerna som medlemmar tyckte annorlunda.
Centern hävdar att ett syfte med kommunreformen är att komma åt landskapen och att det framför allt är Samlingspartiet som driver på. Samtidigt gör man Samlingspartiet till huvudmotståndare i kommunalvalet.
Visst går Samlingspartiet i spetsen för en kommunreform som kan innebära att landskapsförbunden så småningom skrotas och det har naturligtvis en maktpolitisk dimension, men ett argument för att tona ner landskapsförbundens roll är också att de inte styrs särskilt demokratiskt.
När Juha Sipilä fick en fråga om det inte vore skäligt att införa direkta val till landskapsfullmäktige om landskapens ställning ska stärkas såg han närmast förvånad ut. Utesluta den möjligheten kunde han givetvis inte, det skulle inte ha sett bra ut.
