På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Råttor och mullvadar

08.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Råttor och mullvadar)

Politikens vårsäsong kom i gång den här veckan i och med att riksmötet 2014 öppnades. Sannfinländarna stal genast showen när de under dramatiska former bytte ordförande för riksdagsgruppen.

Avsatta Pirkko Ruohonen-Lerner talade rentav om mullvadsarbete utfört av partikamraterna Reijo Tossavainen och Kaj Turunen. I och för sig är mullvadsarbete tillåtet om man med det avser samtal bakom kulisserna för att få sin egen kandidat vald, så någon värre synd gjorde de anklagade mullvadarna sig inte skyldiga till.

Slutresultatet är i alla fall att bilden av Sannfinländarna åtminstone inte blir mindre mansdominerad.

Att Ruohonen-Lerner petades av tidigare pappersarbetaren Jari Lindström ger förmodligen karlakarlarna inom SDP ytterligare en orsak att avundas Sannfinländarna. Industriarbetarna har ju lämnat SDP som råttor lämnar det sjunkande skeppet och det här har satt i gång ett uppror med målet att störta kvinnoväldet i partiet.

I SDP:s riksdagsgrupp leds upproret av Jukka Kärnä och karln som ska ersätta Jutta Urpilainen är fackbossen Antti Rinne. Det viskas att talman Eero Heinäluoma är en av huvudstrategerna bakom operationen.

Ingen har ännu talat om mullvadsarbete, men i onsdags varnade Socialdemokraternas nestor Jacob Söderman för att stämningen snabbt kan bli obehaglig i kampen om partiordförandeposten.

Tecken finns redan på att kampen inte blir så ädel. Ingen borde ha något att invända mot att man pekar på brister i det egna partiets insats i regeringen, men det som nu saknas är hur man själv skulle ha gjort det så mycket bättre. Dylikt tar inte SDP ur gallupsvackan, påpekar Söderman.

Tilläggas kan att det fortfarande sprids historier som har som syfte att underminera Urpilainens sakkunskap, historier som garanterat inte skulle berättas om en manlig finansminister.

SDP har en historia av att inte behandla sitt ledargarnityr särskilt ömt men i den inga bevis finns för att det skulle föra partiet till framgång. Vill socialdemokraterna inte gräva ned sig ännu djupare i dyn borde de alltså lyssna på Söderman.

Att 2014 på allvar hävda att karlatag behövs för att få SDP på fötter är dessuto bara pinsamt.

Pinsamt är också att ingen reagerar på hur manlig hierarkin i republiken är. Toppen består av president Sauli Niinistö, statsminister Jyrki Katainen, talman Eero Heinäluoma, första vice talman Pekka Ravi och andra vice talman Anssi Joutsenlahti.

Ändringar i talmanstrion kunde ha gjorts i tisdags.

, , , , , , ,

En lång mans marsch

04.05.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för En lång mans marsch)

Första maj är sedan 1890 arbetarrörelsens högtidsdag. Också i år ordnades marscher och torgsammankomster där vänsterpartiernas politiker höll brandtal.

För Socialdemokraterna förmörkades feststämningen avsevärt av den senaste opinionsmätningens katastrofala siffror. SDP:s understöd är nere i 16,2 procent, vilket placerar partiet på fjärde plats, klart distanserat av trean Sannfinländarna. En liten tröst kanske SDP finner i att regeringskompanjonen Samlingspartiet inte längre är störst. Avståndet till den nya ettan Centern är ändå inom felmarginalen.

Partiordförande Jutta Urpilainen berättade i sitt första majtal att hon förhåller sig ödmjukt till folkets dom och att regeringen, SDP och hon själv hädanefter ska göra bättre ifrån sig.

Det var precis vad partikamraten talman Eero Heinäluoma i sitt första majtal på Hagnäs torg, dit huvudstadens politiska vänster hade marscherat, uppmanade regeringen att göra. Enligt Heinäluoma måste regeringen helt enkelt klara av att slutföra de stora strukturreformerna.

I talmannens tal på Senatstorget, som han strax innan höll för de långt fler deltagarna i Jesusmarschen, lär uppläxningen av regeringen ha tonats ned, men så var ju publiken där inte direkt den rätta för SDP-politik.

Det var på Hagnäs torg ex-partiordförande Heinäluoma skulle ge de faderliga råden till sin efterträdare. Heinäluoma missar sällan tillfället att göra politiska uttalanden i frågor som är besvärliga för SDP, men han är noga med att det inte sker i rollen som talman.

Det verkar som om Heinäluoma just nu skulle få fler och fetare rubriker än Urpilainen. Boken om honom (Eero Heinäluoma – tasavallan vahva mies), med beskyllningar mot Erkki Tuomioja som främsta lockbete, är här den största orsaken.

Gräl i familjen intresserar alltid. Däremot löser det inte SDP:s problem och många har frågat sig vad Heinäluoma vill uppnå med anklagelserna.

Hur som helst är Heinäluoma nu i rampljuset. I det avseendet är han ändå långt i från sin företrädare på talmansposten. Vad än Sauli Niinistö gjorde var det intressant och hans popularitet bara växte när han satte i gång utredningar om hur riksdagen använde sina pengar och såg till att sparobjekt hittades, bland annat i de rundliga reseanslagen.

Enligt vad Helsingin Sanomat i går berättade har den nuvarande talmannen haft en annan syn på resandet, åtminstone för egen del. 2011 låg Heinäluoma i bana runt jorden för att, som det hette, främja Finlands medlemskap i FN:s säkerhetsråd. Han besökte bland annat USA, Guatemala, Nicaragua, Sierra Leone, Liberia, Indien och Afghanistan.

Resultatet är känt. Hur Heinäluomas popularitet påverkas återstår att se.

, , , ,

Spåren förskräcker

20.04.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Spåren förskräcker)

Många kaffekoppar har den här veckan tömts i riksdagens kafé under diskussioner om vad den färska boken om riksdagens talman Eero Heinäluoma (SDP) avslöjar.

I boken berättar Heinäluoma om det dramatiska händelseförloppet efter SDP:s valnederlag 2007 som kulminerade i att han inför partikongressen 2008 överraskande meddelade att han inte vill fortsätta som partiordförande.

Heinäluoma upplevde att ältandet av brakförlusten, med klappjakt på partiordföranden som en viktig ingrediens, blev allt mer destruktivt. Han ger Erkki Tuomioja rollen som den största skurken i dramat.

– Jag ansåg att det fanns en stor risk för att Tuomioja samlar sitt gäng och går. Jag var rädd för att partiet spricker, säger Heinäluoma i boken.

Om risken för splittring kunde elimineras med att partiordföranden går, då går han, resonerade han.

Tuomioja har sagt att han inte hade några som helst avsikter att splittra partiet. Som väl bevandrad i politisk historia vet Tuomioja ändå att finländska partier minsann har splittrats förut.

I valet 1916 fick Socialdemokraterna, som då var det enda vänsterpartiet, 103 ledamöter, eller enkel majoritet i riksdagen. Efter inbördeskriget splittrades SDP när de radikalaste medlemmarna flydde till Moskva och grundade Kommunistpartiet. Partiet fick inte verka i Finland men kunde via andra kanaler ställa upp kandidater i val och tärde därmed på Socialdemokraternas understöd.

Efter kriget legaliserades FKP och ingick i samarbetspartiet DFFF. FKP var under så gott som hela sin existens splittrat i en pragmatisk majoritet och en Moskvatrogen minoritet . DFFF lades ned 1990 och Vänsterförbundet tog vid. Den tidigare minoriteten har övertagit FKP.

I takt med splittringen har vänstern stadigt försvagats.

Också Centern har åderlåtits av splittring. På 1950-talet lämnade Veikko Vennamo efter uppslitande konflikter dåvarande Agrarförbundet och grundade Landsbygdspartiet. 1970 tog det nya partiet en skrällseger, mest på bekostnad av Centern. Partiet skrällde en gång till 1983, men ända till konkursen 1995 var Landsbygdspartiet en arena för inre slitningar, riksdagsgruppen upplöstes i mer eller mindre enkla beståndsdelar och popularitetssiffrorna åkte berg- och dalbana.

På Landsbygdspartiets ruiner grundades Sannfinländarna. Partiordförande Timo Soini såg FLP:s dödskamp på nära håll och vet vad inre missnöje kan leda till.

Det är mot den bakgrunden man bör se också Soinis senaste utbrott när Centerns Kimmo Tiilikainen i en samarbetsinvit betackade sig för samröre med rasistiska grupper inom Sannfinländarna. Soini undrade bland annat vem Tiilikainen avser.

Han vet mycket väl att partikamraten Jussi Halla-aho dömts för hets mot folkgrupp och att andra sannfinländska folkvalda uttalat sig rasistiskt. Han blundar ändå eftersom han har lovat att rasism inte tolereras i partiet. Öppnar han ögonen måste han göra sig av med rasisterna och resultatet är partisplittring.

, , , , , ,

Titaner och vanliga dödliga

16.02.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Titaner och vanliga dödliga)

Det blev nog fel namn på barnet när talman Eero Heinäluoma (SDP) döpte den nya modellen för riksmötets öppningsdebatt till Titanernas kamp. Som Hbl konstaterade tidigare i veckan blev det en trist debatt där titanerna lyste med sin frånvaro.
Det var i och för sig inte konstigt att titanerna inte var med. Om man med titaner avser ledare för stora och inte bara medelstora partier finns det nämligen inte längre några titaner i riksdagen.
Svunna är de tider då man måste få långt över femtio mandat för att bli störst i riksdagen och det bara var Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Centern som hade realistiska möjligheter att avgå med segern i kampen.
Efter Sannfinländarnas skrällseger 2011 har vi en ny konstellation där de största partierna är fyra till antalet och de är medelstora med runt fyrtio riksdagsmandat var. Det här satte sin prägel på regeringsbildningen och det påverkar också riksdagens arbete. I stället för tre gudomliga titaner har vi fyra vanliga dödliga.
Före 2011 tänkte ingen på att ordna en titanernas kamp men då kunde man kanske ha fått till stånd en sådan med att ordna en duell mellan statsministern och det enda stora oppositionspartiet.
Få förståsigpåare tror att konstellationen med tre stora som dominerar den politiska scenen kommer igen så nu skulle det gälla att fundera på vad som fungerar när två av fyra något så när stora partier befinner sig i opposition. Det antas nämligen vara ett rätt så sannolikt alternativ också när kommande regeringar bildas.
Gäller det den ekonomiska politiken skulle statsministern och finansministern kontra två oppositionsledare vara ett intressantare upplägg än det där statsministern med en ideologi som skiljer sig från finansministerns ensam får redogöra för regeringens beslut. Ritas inte partikartan om igen står det ju klart att statsministern och finansministern också i kommande regeringar har olika partitillhörighet.
Jyrki Katainen (Saml) har sagt att han njöt av debattera med oppositionsledarna Timo Soini (Sannf) och Juha Sipilä (C). Det är inte alls överraskande. Ensam på regeringens planhalva behövde Katainen ju inte gå in på något som skulle avslöja de spänningar som finns mellan Samlingspartiet och SDP.

, , ,