Många kaffekoppar har den här veckan tömts i riksdagens kafé under diskussioner om vad den färska boken om riksdagens talman Eero Heinäluoma (SDP) avslöjar.

I boken berättar Heinäluoma om det dramatiska händelseförloppet efter SDP:s valnederlag 2007 som kulminerade i att han inför partikongressen 2008 överraskande meddelade att han inte vill fortsätta som partiordförande.

Heinäluoma upplevde att ältandet av brakförlusten, med klappjakt på partiordföranden som en viktig ingrediens, blev allt mer destruktivt. Han ger Erkki Tuomioja rollen som den största skurken i dramat.

– Jag ansåg att det fanns en stor risk för att Tuomioja samlar sitt gäng och går. Jag var rädd för att partiet spricker, säger Heinäluoma i boken.

Om risken för splittring kunde elimineras med att partiordföranden går, då går han, resonerade han.

Tuomioja har sagt att han inte hade några som helst avsikter att splittra partiet. Som väl bevandrad i politisk historia vet Tuomioja ändå att finländska partier minsann har splittrats förut.

I valet 1916 fick Socialdemokraterna, som då var det enda vänsterpartiet, 103 ledamöter, eller enkel majoritet i riksdagen. Efter inbördeskriget splittrades SDP när de radikalaste medlemmarna flydde till Moskva och grundade Kommunistpartiet. Partiet fick inte verka i Finland men kunde via andra kanaler ställa upp kandidater i val och tärde därmed på Socialdemokraternas understöd.

Efter kriget legaliserades FKP och ingick i samarbetspartiet DFFF. FKP var under så gott som hela sin existens splittrat i en pragmatisk majoritet och en Moskvatrogen minoritet . DFFF lades ned 1990 och Vänsterförbundet tog vid. Den tidigare minoriteten har övertagit FKP.

I takt med splittringen har vänstern stadigt försvagats.

Också Centern har åderlåtits av splittring. På 1950-talet lämnade Veikko Vennamo efter uppslitande konflikter dåvarande Agrarförbundet och grundade Landsbygdspartiet. 1970 tog det nya partiet en skrällseger, mest på bekostnad av Centern. Partiet skrällde en gång till 1983, men ända till konkursen 1995 var Landsbygdspartiet en arena för inre slitningar, riksdagsgruppen upplöstes i mer eller mindre enkla beståndsdelar och popularitetssiffrorna åkte berg- och dalbana.

På Landsbygdspartiets ruiner grundades Sannfinländarna. Partiordförande Timo Soini såg FLP:s dödskamp på nära håll och vet vad inre missnöje kan leda till.

Det är mot den bakgrunden man bör se också Soinis senaste utbrott när Centerns Kimmo Tiilikainen i en samarbetsinvit betackade sig för samröre med rasistiska grupper inom Sannfinländarna. Soini undrade bland annat vem Tiilikainen avser.

Han vet mycket väl att partikamraten Jussi Halla-aho dömts för hets mot folkgrupp och att andra sannfinländska folkvalda uttalat sig rasistiskt. Han blundar ändå eftersom han har lovat att rasism inte tolereras i partiet. Öppnar han ögonen måste han göra sig av med rasisterna och resultatet är partisplittring.