Det är rätt vanligt att partierna importerar höjdare utifrån för att ge fart åt valkampanjen. Besöken korrelerar ingalunda alltid med valframgången.
Och varför skulle de? Det senaste exemplet på att frågan är befogad är Luxemburgs Jean-Claude Junckers Finlandsbesök.
Juncker är ju den konservativa partigruppen EPP:s kandidat för posten som EU-kommissionens ordförande och han försäkrade att han som kommissionsordförande kommer att ge en tung kommissionärsportfölj åt sin kompis Jyrki Katainen. Strunt i den lilla detaljen att det är medlemsländernas regeringar som utser kommissionärskandidaterna. Genast när Juncker är vald tänker han uppmana den finländska regeringen att utse Katainen.
För snart ex-statsminister Katainen spelar det kanske ingen roll att luxemburgaren Juncker vill bestämmer var Finlands regering ska göra, men det går nog tvärt emot EU:s principer. Förutom principen om att den nationella regeringen och inte Juncker utser kommissionärskandidaten har vi EU:s rekommendation om att de blivande kommissionärerna ska ha prövat sitt förtroende i Europaparlamentsvalet. Katainen ställer som känt inte upp det valet. Den här rekommendationen verkar helt ha glömts bort, liksom också den om bättre könsbalans i kommissionen genom att regeringarna skulle utse både en kvinnlig och en manlig kommissionärskandidat.
Nu är det i och för sig inte alls säkert att Juncker blir kommissionens ordförande. Liksom inte heller att det är en kommissionärsportfölj Katainen har i kikaren. Får han ett annat EU-toppjobb så är det dessutom bara hemåt för Finland. En kommissionärspost får Finland ju i vilket fall som helst.
Går det ändå så att Katainen inte får något annat EU-jobb så behöver han bara anmäla att han vill bli Finlands kommissionärskandidat, så är det fixat. Helt utan Junckers ”hjälp”.
Får se vad de andra partierna får för draghjälp. Inför skrällen 2011 fick Timo Soini hit sin kompis Nigel Farage, ordförande för brittiska Ukip och den euroskeptiska parlamentsgruppen EFD. Skrällen skulle antagligen inte ha varit mindre utan Farage, liksom inte heller Ukip:s framgångar utan Soinis svarsvisiter. Så pass nationalistiska är strängarna de två spelar på.
Ur fredagens Hbl-intervju framgår det att Farage är oroad över vart Sannfinländarna styr efter valet. Soini har ju antytt att parlamentsgruppen ECR, där de brittiska konservativa sitter, är ett alternativ. Ankommer det på Sannfinländarnas sannolika röstmagnet Jussi Halla-aho behöver han inte vara oroad. Hur skulle ECR duga för Halla-aho när han tycker att EFD är alltför tamt i invandringsfrågan?
