På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Borgerligt vid regeringsdörren

14.06.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Borgerligt vid regeringsdörren)

Att Samlingspartiet det här veckoslutet kongressar och väljer ny partiordförande, som också ska bli statsminister, har knappast undgått någon. Betydligt färre har antagligen noterat att också Centern samtidigt håller partikongress.
Inget drama är att vänta på Centerns kongress, så det är inte underligt att de stora rubrikerna uteblivit. Dessutom är ju Centern ett oppositionsparti, det mindre dessutom.

Samlingspartiets nya ordförande blir alltså också statsminister, om hen inte klåpar sig i de så kallade miniregeringsförhandlingarna, förstås. Samtidigt fortsätter Juha Sipiläs parti den frustrerande tillvaron i opposition.
Frågan är ändå vem som är i vilken roll efter riksdagsvalet. Centerns partisekreterare Timo Laaninen vill bli återvald på sin post för att kunna bocka för den sista punkten på listan över saker som han har skött väl. Centern in i regeringen 2015, lyder den.

Samlingspartiets partisekreterare Taru Tujunens lista över väl skötta saker är lång som nödåret, men givetvis har inte heller hon kunnat bocka för motsvarande punkt för sitt eget partis del.

Det verkar allt klarare att kampen om tätpositionen förs mellan de här två borgerliga partierna. Säker på att få sitta i regeringen kan man egentligen bara vara om man blir störst eftersom man då som statsministerparti får välja sina regeringspartners.

För Centern är situationen så till vida bättre att regeringsdörren lätt öppnas också med en silverplats. Alternativen kan nämligen lätt tryta för Samlingspartiet när det knappast är möjligt att skriva ihop sig med Sannfinländarna om EU-politiken. Blir Centern störst och kan välja är Sannfinländarna däremot inte uteslutna.

Sannfinländarna har varit tredje störst i en lång räcka mätningar och Timo Soini har inte på länge ångat på om hur han ska bli statsminister. I stället har han vinnlagt sig om att partiet ska ha en regeringsduglig profil. När Jussi Halla-aho åkt till Bryssel är dessutom den finländska invandringsfientlighertens ideolog borta. Bara Olli Immonen håller antiislamska Counterjihads fana högt i Helsingfors.

Det kan hända att SDP, vars kräftgång bara tycks fortsätta, i något skede gör annorlunda profilbedömningar än Soii, så svåra regeringsförhandlingar blir det nog. Många måste ju komma överens, eftersom det efter skrällen 2011 inte längre finns några stora partier, bara de ovannämnda medelstora och några små, och de ekonomiska utmaningarna bara blivit svårare.

Fast om man är ense om att man räddar välfärdssamhället genom att montera ner det går det förstås vägen. Sedan återstår bara att enas om att försvarsanslagen ska höjas och Natoutredningen från 2007 uppdateras så att slutsatserna blir de rätta.

, , , , , , , , ,

Enväldiga tag

22.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Enväldiga tag)

Regeringens våndor med skuldspiral, hållbarhetsgap och tilltrasslade strukturreformer har den här veckan fallit i glömska när blodet flutit på gatorna i Kiev. Det finns naturligtvis ingenting att säga om det.

Egentligen är det också svårt att ha invändningar mot att OS-medaljer och den jämlika äktenskapslagen stjäl rubrikutrymme. Också mindre viktiga saker skulle vid det här laget kännas högintressanta i jämförelse med långdansen kring om tre miljarder euro ska fås in i statskassan på ett år eller tre.

Intressant kan det ändå bli när de konkreta besluten ska fattas om vilka skatter som ska höjas och vilken service som ska försämras. Statsminister Jyrki Katainen har bjudit in oppositionen till förhandlingar om anpassningsåtgärderna, men de hålls på ett mer allmänt plan.

Katainen vill ha svar på om partierna binder sig till att stoppa skuldutvecklingen, om de godkänner Finansministeriets ekonomiska prognos och anpassningskraven som prognosen medför och om åtgärderna borde genomföras på en gång eller delas upp över tre år.

Inte helt överraskande har oppositionen därför tackat ja med förbehåll. Någon fullmakt in blanco för regeringen att fatta beslut som sträcker sig över valperioden ger inget oppositionsparti med självbevarelsedrift.

Verkligt intressant var det att notera skillnaden mellan Centerns och Sannfinländarnas svar på Katainens invit. Centern höll möte och meddelade sedan att partiet deltar i förhandlingarna, i partiordförande Juha Sipiläs sjukfrånvaro med vice ordförande Annika Saarikko i spetsen.

För Sannfinländarna gick det till på ett lite annat sätt.

– Jag har meddelat statsminister Jyrki Katainen att jag deltar i de förhandlingar han kallat till, skrev partiordförande Timo Soini i sin blogg i onsdags.

Inte ett ord om att partiet hade fattat beslutet fanns i inlägget. Det är förstås möjligt att andra sannfinländare fick vara med på ett hörn, men formuleringen lämnar inte så mycket utrymme för den tolkningen.

Efter dramat med Pirkko Ruohonen-Lerner som manövrerades ut som gruppordförande medan Soini befann sig på Barack Obamas bönefrukost drog många slutsatsen att Soini hade börjat lätta på greppet. Kanske slutsatsen var förhastad.

Det får vi se när partiets folkvalda tar ställning till den jämlika äktenskapslagen. Soini har krävt att alla följer partiets linje och röstar nej. Det brukar vara riksdagsgruppens ordförande som kommer med ukaser om gruppdisciplin och nyvalda Jari Lindström har haft en betydligt mjukare framtoning.

, , , , , , ,

Åsnan mellan hötapparna

11.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Åsnan mellan hötapparna)

Ännu är det långt tills kandidaterna ska vara nominerade, men spekulationerna om vilka tunga namn som kommer att finnas på partiernas listor i valet till Europaparlamentet pågår för fullt.

Ett spänningsmoment är visserligen förbi efter att Sannfinländarnas Timo Soini efter ett långdraget velande fram och tillbaka berättade att han inte kandiderar, men på alla partiers listor finns rum för potentiella röstmagneter. Särskilt Samlingspartiets lista väntas få dylikt tillskott.

Ett annat spänningsmoment har tidigare varit vilket forum vissa politiker sist och slutligen föredrar. 2009 var ett av de stora samtalsämnena (låter det bekant?) vad Soini tänker göra. Det första beskedet var att han överväger att kandidera och att han om han blir vald ger platsen åt sin suppleant. Det väckte stor förnärmelse och snart meddelade Soini att han inte ställer upp.

Det gick ett tag och så ändrade sig Soini igen. Partistyrelsen kunde slå fast en kandidatlista som toppades av Soini. Däremot fanns Jussi Halla-aho inte med. Soini förklarade det med att Halla-aho inte hade stoppat den namninsamling som pågick för att ställa upp honom om Sannfinländarna inte skulle ha förstått att göra det. Det var oacceptabel påtryckning, menade Soini. Samtidigt gav han konsumentupplysning till väljarna och meddelade att han själv också ställer upp i riksdagsvalet 2011.

Halla-aho fattade galoppen och tackade nej till namninsamlarna.
– Jag kan inte ta ansvar för att den invandringskritiska rörelsen splittras och det skulle vara en oundviklig följd av min kandidatur, motiverade Halla-aho.

Den ”invandringskritiska” rörelsen är (med undantag av James Hirvisaari) följaktligen nu enig och rollerna omvända. Soini hålls hemma och Halla-aho är en av Sannfinländarnas toppkandidater i EU-valet.

I sin blogg på Trettondagen ondgör sig Soini över att EU-parlamentariker in spe den här gången inte pressas på samma sätt som han själv för fem år sedan om vilket forum som lockar mest. Soini har en poäng, men jag tror att han kan vara lugn. Det är inte bara han som vill ha besked och det finns gott om tid att ställa frågan.

Centerns evighetsmaskin Paavo Väyrynen har ju faktiskt berättat att han kandiderar såväl i EU-valet i vår och riksdagsvalet nästa år. Oklart är ännu om vi får en upprepning av föreställningen åsnan mellan hötapparna från 2007. Sittande Brysselparlamentarikern Väyrynen invaldes då i riksdagen men meddelade genast att han tar emot riksdagsmandatet bara om han utses till minister.

Väyrynens utpressning lyckades. Han blev utrikeshandelsminister i Matti Vanhanens tvåa.
Frågan är om det är ett exempel att ta efter.

, , , , , ,

Julgubben och statsministern

21.12.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Julgubben och statsministern)

På onsdagen ordnade kommunminister Henna Virkkunens (Saml) en glöggtillställning för mediefolk. Gästerna fick med sig en liten julklapp, en mörkblå tygkasse försedd med texten Kuntauudistus – Kommunreformen.
Kassen var tom. Det här påpekar jag inte i egenskap av bortskämd journalist, utan för att det förorsakade så många sneda leenden när jag berättade om saken på Centerriksdagsgruppens julfest som hölls samma eftermiddag.
Under hela året har Centerns oppositionspolitik riktat in sig på att såga regeringens förslag till strukturreformer. Otaliga är de riksdagsdebatter där Centern förfasat sig över hur regeringen ”trampar på den kommunala självbestämmanderätten och försämrar servicen för kommuninvånarna”. Även om det andra oppositionspartiet Sannfinländarna också försökt vara med på ett hörn har det här varit Centerns skötebarn.
Samtidigt i takt med det knaggliga föret för strukturreformerna går Centern från klarhet till klarhet i opinionsmätningarna. Enligt den senaste opinionsmätningen i Helsingin Sanomat är Centerns väljarstöd nu 23 procent. Särskilt Samlingspartiet har tappat mark till Centern. Partiet är nere i 18 procent och distanserar med det knappt Sannfinländarna med 17,5. Socialdemokraterna kommer på fjärde plats med 16,7 procent.
Sambandet mellan regeringens sjabbel med strukturreformerna och Centerns lyft är klart. Lika klart är att regeringspartierna hellre ser partiordförande Juha Sipiläs person som förklaringen till Centerns fenomenala återhämtning efter förnedringen i riksdagsvalet 2011. Hellre det än att medge egna tillkortakommanden. Sanningen är förstås att både regeringens besvärliga sits och Sipiläs person tillsammans har lyft Centern.
I sitt eget parti är Sipilä nästan helgonförklarad men också andra partiers politiker tycks redan se honom som nästa statsminister. Ingen har ett ont ord att säga om honom. Inom Socialdemokraterna och Sannfinländarna har man med illa dold avundsjuka noterat det fruktbara julgubbesamarbetet mellan Centern och Samlingspartiet. Som bekant agerade statsminister Jyrki Katainen (Saml) julgubbe på en av Centerns julfester medan Sipilä i julgubbemundering gästade den samlingspartistiska riksdagsgruppens julfest.
Timo Soini (Sannf) talar numera rätt tyst om sig själv som nästa statsminister. Det kan ha att göra med att hans eventuella planer på att ställa upp i EU-valet, men också med att Centern klart har tagit ledarrollen i oppositionspolitiken. Eurons kris, som alltid ger Soini tillfälle att retoriskt briljera, är inte längre samtalsämne nummer ett.
Närmare inpå EU-valet kan läget förstås förändras, men just nu ser den ena oppositionsledaren närmast uttråkad ut medan den andra nästan tvingas värja sig för ryggdunkningar av dem som vill sitta i nästa regering.

, , , , , ,

Tolerantare än sitt parti

23.11.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Statsminister Jyrki Katainen tackade med glädje ja till att tala på årets Islam-Expo, berättade han i sitt anförande. Arrangörerna i Islamska rådet var givetvis mer än glada över att få statsministern på plats.

Men alla i Katainens parti Samlingspartiet klappar knappast händerna av förtjusning över partiordförandens frekventa framträdanden för ökad tolerans.

Nu handlade det om att välkomna muslimsk invandring. På ett allmännare plan ingår orden mångkulturalism och tolerans i de flesta politiska tal Katainen håller. För inte länge sedan var Katainen själv aktiv i att få ut i offentligheten sitt fördömande när hatet mot finlandssvenskar kulminerade i mordhot. Den obligatoriska skolsvenskan försvarar han varje gång han tillfrågas om saken.

Helsingforspolitikern Wille Rydman, ex-ordförande för Samlingspartiets unga, har en inställning till invandring som är rätt identisk med sannfinländaren Jussi Halla-ahos. Han har många meningsfränder i Samlingspartiet.

Ungdomsförbundet har efter Rydman gått allt längre högerut. Nyligen krävde förbundet att hets mot folkgrupp avkriminaliseras. Förbundet var också en av initiativtagarna till medborgarinitiativet för att slopa den obligatoriska svenskundervisningen.

Samtidigt som de unga går högerut har Samlingspartiet kvar ett äldre garde av mer eller mindre stockkonservativa partimedlemmar.

Visserligen har Katainen partikamrater som Alexander Stubb, men frågan är hur mycket tolerantare än sitt parti en partiledare kan vara utan att partiets trovärdighet lider. Katainen räknar antagligen med att steget för en mindre tolerant men EU-positiv samlingspartist är väl långt till Sannfinländarna. Jutta Urpilainen, som i likhet med Katainen nu betydligt oftare än inför valet 2011 uttalar sig för mångkulturalism och tolerans, kan inte göra samma beräkning för Socialdemokraternas del.

Det ultimata svaret har väljarna och det svaret är alltid rätt.

, , , , , , , , , ,

Bäddat för Sipilä och Soini

26.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Bäddat för Sipilä och Soini)

Om opinionerna inte drastiskt förändras stavas de tyngsta namnen i nästa regering Juha Sipilä (C) och Timo Soini (Sannf). Enligt den senaste mätningen i Helsingin Sanomat är nämligen Centern fortfarande obestridlig etta och Sannfinländarna tvåa. Samlingspartiet får se sig distanserad inte bara av Centern utan också av Sannfinländarna. SDP:s utförsbacke bara fortsätter.

Stabilast om man jämför med riksdagsvalet 2011 har Sannfinländarnas väljarstöd varit. Skrällsegern i valet gav partiet 19,1 procent av rösterna och nu när över halva valperioden har gått är siffran 18,9. Vem hade väntat sig det av ett populistparti?

Betecknande har tidigare varit, och var också fallet med Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet, att populistpartier åker bergochdalbana i opinionsmätningar. När dammet hade lagt sig efter skrällen antog många bedömare att Sannfinländarna skulle krympa, inte tillbaka till storleksklass minst, men till samma storlek som De gröna och Vänsterförbundet.

För de andra tre av de fyra största partierna har det varit betydligt mer turbulent. Centerns totala förnedring i riksdagsvalet har förbytts i realistiska förhoppningar om att hålla tätpositionen och därmed kunna ta över som statsministerparti och förpassa sittande statsministerJyrki Katainen (Saml) om inte till Bryssel så åtminstone till oppositionsbänken.

Blir Sannfinländarna näst störst så är det naturligt att de ingår i Sipiläs kabinett. I de frågor Centern och Sannfinländarna anser viktiga ligger partierna inte så långt ifrån varandra. Det här gäller till exempel EU-politiken, som senast fick Soini att tacka nej till Katainens regeringsinvit.

Regeringsbildarens största problem blir vilka andra som ska ingå. Med ett stort parti till blir majoriteten fixad och man kan strunta i ”kardborrepartierna”, Soinis benämning på de mindre partierna i allmänhet och SFP i synnerhet.

Samlingspartiet är lika med kommunstrukturreformen, det vill säga det som Centern hatar mest, och står för en EU-politik som Sannfinländarna inte kan fördra, så det är svårt att tänka sig hur ett regeringsprogram som de här tre partierna kunde enas om skulle se ut.

En del statsvetare har redan kungjort att Socialdemokraterna kommer att ingå, men SDP löper risk att bli valets största förlorare och vad har man då i regeringen att göra, även om det i teorin skulle gå att skriva ihop ett gemensamt program? Alla partier i Katainens sexpack utom SFP åkte visserligen på förlust i valet 2011, men den största förloraren Centern hölls utanför.

Frågan är då vad ”kardborrarna” gör om de till äventyrs blir tillfrågade. Går SFP med i en regering som har för avsikt att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan?

, , , , , , ,

Att skjuta över målet

14.09.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Att skjuta över målet)
Journalistkollegan Pekka Ervasti skriver i en kolumn om ”Samlingspartiets dagisgrupp” att det i dagens medieklimat gäller att ”skjuta ordentligt över målet så att man träffar rätt”.
Han har så rätt. Tidigare var det ingen som brydde sig ett skvatt om vad de politiska ungdomsförbunden skrev i sina program. Inte bryr sig någon heller i dag om vad de andra partiernas unga anser. En genomläsning av deras program förorsakar ju fortfarande koncentrationssvårigheter och gäspningar.
Samlingspartiets unga, däremot, har under ett antal år byggt upp en strategi som garanterat varken är sövande eller osynlig i medierna. Vi minns förra ordföranden Wille Rydmans ”invandringskritiska” entré i spalterna och nu är framför allt ett av ungdomsförbundets aktuella krav, att lagparagrafen om hets mot folkgrupp bör skrotas, det skott över målet som Ervasti skriver om.
Det hårda attitydklimatet till trots är Samlingspartiets unga väl medvetna om att lagparagrafen inte kommer att skrotas, men nu vet republiken vem Susanna Koski är och vilket parti hon representerar, medan få kan räkna upp namnen på andra ungdomsförbundsordförande och ännu färre vet vad de kräver.
Många sannfinländare behärskar också konsten att skjuta högt över målet. Det senaste exemplet är Pentti Oinonens beslut att tvinga fram en förtroendeomröstning om statsminister Jyrki Katainens agerande i den så kallade Himanenaffären.
Oinonen och alla andra vet att frågan egentligen är slutbehandlad och att statsministern inte faller, men Oinonen har fått sitt namn med i många rubriker.
Ett kapitel för sig är en del sannfinländares direkt xenofobiska uttalanden, av typ ”muslimerna i Finland sitter och väntar på kallelse till heligt krig”. De går hem hos just de här sannfinländarnas väljare, men samtidigt kan dylika uttalanden fylla kriterierna för hets mot folkgrupp. Som ju som känt är straffbart. Fråga bara Jussi Halla-aho, som har dömts för att ha hetsat.
Är volymen för hög kan ett behov att skruva ned den i något skede uppstå. Det är kanske inte så underligt att Centern med sin blida ordförande Juha Sipilä i spetsen är gallupfavorit.

, , , , , , , ,

Världens medelpunkt

29.09.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Världens medelpunkt)

”Dags att komma hem”, är Centerns slogan i kommunalvalet. När den på torsdagen presenterades för medierna fick partiordförande Juha Sipilä frågor om man måhända hade väljare som övergett Centern i tankarna. Så pass illa ser det nämligen ut för Centern i opinionsmätningarna.

– Det är nog inte i första hand fråga om jakten på de förlorade väljarna, svarade Sipilä.

Centern betonar hemmets betydelse eftersom det sitter djupt i Centern. Sipilä hänvisade till partiets lärofader Santeri Alkios bevingade ord: varje hem är världens medelpunkt.

Under Alkios tid fanns hemmen för det mesta på landsbygden och lantbruket var utkomstkällan. Det här påverkar fortfarande Centerns politik. Man talar sig varm för att hemmen på landsbygden ska ha servicen nära medan storstädernas problem med långa avstånd mellan väljaren och beslutsfattaren inte får samma uppmärksamhet. Så är ju också Centern en lilliput i Helsingfors, som dessutom riskerar krympa ytterligare när Mari Kiviniemi inte längre ställer upp.

Centerns tvåstegsmodell för kommunreformen, det vill säga ungefär lika stora kommuner som nu plus en förstärkning av landskapens ställning, är ingen överraskning. Partiet har i decennier målmedvetet arbetat för att stärka landskapen.

Landskapsförbunden har varit ett sätt för Centern att öka sitt inflytande i större städer där Samlingspartiet för det mesta är starkast. I förbunden sitter ju också representanter för de små landsortskommunerna och i de flesta dylika i det finska Finland styr Centern enväldigt.

Hur inflytandet kan användas såg vi i dragkampen om Karlebys orientering. Då ansåg Centern att Karelbys åsikt vägde lätt eftersom landskapsförbundet med de små centerstyrda kommunerna som medlemmar tyckte annorlunda.

Centern hävdar att ett syfte med kommunreformen är att komma åt landskapen och att det framför allt är Samlingspartiet som driver på. Samtidigt gör man Samlingspartiet till huvudmotståndare i kommunalvalet.

Visst går Samlingspartiet i spetsen för en kommunreform som kan innebära att landskapsförbunden så småningom skrotas och det har naturligtvis en maktpolitisk dimension, men ett argument för att tona ner landskapsförbundens roll är också att de inte styrs särskilt demokratiskt.

När Juha Sipilä fick en fråga om det inte vore skäligt att införa direkta val till landskapsfullmäktige om landskapens ställning ska stärkas såg han närmast förvånad ut. Utesluta den möjligheten kunde han givetvis inte, det skulle inte ha sett bra ut.

,

Timo och Juha

08.09.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Timo och Juha)

Första sidan av det senaste numret av Sannfinländarnas språkrör Perussuomalainen pryds av en enorm bild på partiordförande Timo Soini. Han ser ut som en väckelsepredikant som försöker locka vilsna kreatur tillbaka till den rätta spiltan.

Rubriken lyder ”Soini behöver dig”. Med något mindre bokstäver förkunnas att Timo behöver din hjälp för att segra i kommunalvalet.

Det är inget överraskande i att det uttryckligen är Timo och inte de yviga partiprogrammen som kommer med locktonerna.  Som de flesta populistpartier styrs Sannfinländarna suveränt av sin karismatiska ledare.

Samtidigt som senaste Perussuomalainen sprids bland väljarna har det mindre oppositionspartiet Centerns nya ordförande Juha Sipilä skrivit en kolumn i tidningen Kaleva som obarmhärtigt förtydligar den stora skillnaden mellan de två.

Den stora skillnaden är att Soini vid det här laget är landets kändaste politiker medan Sipilä fortfarande kan röra sig nästan överallt utan att någon känner igen honom.

I kolumnen verkar Sipilä försöka urskulda sig. Han är som han är och det går inte att göra så mycket åt den saken.

– Jag har fått höra att jag borde ta fight med de politiska konkurrenterna. Kritiserade dem med hårda ord. I politiken behövs olika slags människor: retorikens mästare och de som beter sig mer återhållsamt och går framåt ett steg i taget. I företagsvärlden klarade jag mig med att vara mig själv. Jag ser ingen orsak att bete mig på något annat sätt i politiken, skriver Sipilä.

En del inom Centern ger också annan feedback. Sipilä talar helst om företagande och bioteknologi eller bioteknologi och företagande. Den agendan är alldeles för snäv, anses det.

Hittills har Sipiläs strategi att vara sig själv och tala om de saker han anser viktiga inte gått särskilt väl hem. Enligt opinionsmätningarna går Centern mot förlust i kommunalvalet medan Sannfinländarna ser ut att ta sin andra skrällseger.

Sipilä har lovat att han går om han inte inom två år lyckas blåsa nytt liv i sitt parti. Hittar han inte en ny växel verkar det som om han skulle bli tvungen att infria sitt löfte. Då måste Centern inte bara söka sig en ny ordförande på nästa partikongress. Man tvingas också fundera på det som de politiska konkurrenterna siat om sedan 1960-talet: I brist på politisk plattform går det gamla agrarförbundet mot solnedgången.

Centerns kräftgång korrelerar ju med Sannfinländarnas uppsving, så Timo Soini har mycket att vinna på att miljonären Juha Sipilä inte går hem på valfältet.

 

, , ,

Martyrer och tuffa tag

09.06.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Partiordförande Timo Soinis (Sannf) reaktion på den skärpta domen i högsta rättsinstans mot förvaltningsutskottets ordförande Jussi Halla-aho är en följdriktig fortsättning på hur han hanterar mindre smickrande nyheter om partiet.

Halla-aho har lidit tillräckligt och därför tänker partiet inte vidare straffa honom, förklarade ju Soini.

Logiken är alltså att en sannfinländare som döms för brott martyrförklaras och att martyrglorian glänser klarare ju mer det skrivs och talas om brottet. Frågan är ändå hur länge den här taktiken går hem.

I politikens korridorer har man redan hunnit ventilera president Sauli Niinistös tuffa ton gentemot general Nikolaj Makarov. En del är bekymrade, andra triumferande.
Många är överens om att tidigare presidenter hade välkomnat Rysslands arméchef annorlunda, att ens något slags small talk hade mjukat upp visiten.
– Generalen har hållit ett tal. Vi börjar samtalet från det, var ju Niinistös korta inledningsord när Makarov besökte Talludden.

Också det vresiga konstaterandet om att Finlands Nato-linje  finns dokumenterad i program och redogörelser och att generalen kunde ha gjort en riktigare analys i sitt tal om han gjort sin hemläxa lite bättre var typiskt Niinistö och fjärran från tidigare presidenters retorik.
Inför politikens superveckoslut har ett antal mätningar gjorts om vem som ligger bäst till i Centerns och SFP:s ordförandekamp.
Den gemensamma för mätningarna har varit att inga definitiva slutsatser om utgången kan dras.

För SFP:s del leder Carl Haglund stort, men antalet osäkra eller ovilliga att berätta vem man tänker rösta på är så stort att Anna-Maja Henriksson ingalunda har anledning att kasta in handduken. Oberoende av hur det går ändras SFP:s linje ändå inte.

Utgången i ordförandevalet i Rovaniemi har däremot rätt stor betydelse för Centerns framtida politik. Olikheter finns till exempel i inställningen till eurokrisen. Av de fyra kandidaterna har Paavo Väyrynen haft den mest kritiska inställningen till hur krisen har skötts. Juha Sipilä tycks inte komma långt efter. Sipilä konstaterade nyligen att Finland bör lämna euron om euroobligationer tas i bruk. Tuomo Puumala är betydligt försiktigare.
Väyrynens aktier står inte särskilt högt i kurs i Centerns riksdagsgrupp. Där verkar Sipilä ha det största stödet. Dagligen har det droppat in e-post om centerparlamentariker som håller på Sipilä. Riksdagsledamöterna är ändå väl medvetna om att de inte har stort inflytande över de tusentals kongressdelegaterna.
Därför var oron stor när det såg ut som att Finnairs tekniska personals strejk skulle påverka flygtrafiken till Rovaniemi.
– Hur ska det gå om bara delegaterna från de norra partidistrikten kan ta sig till kongressplatsen? Det är ju där Väyrynen har sitt starkaste stöd, undrade bekymrade centerpåverkare.
Tingsrätten stoppade strejken, så de kan andas ut. För Sipiläs anhängare i den så kallade partieliten är ju Puumala inget spöke, liksom Sipilä inte är det för Puumalas trupper.

, , ,