På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Det eviga dilemmat

16.11.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Det eviga dilemmat)

Är det bättre att ha obegränsad rätt att skälla på impopulära beslut som man inte kunnat påverka, eller är det bättre sitta med och fatta beslut som till stor del dikterats av andra?

Det här välkända dilemmat för alla mindre partier, och nog också för större partier när det handlar om flerpartiregeringar, står Vänsterförbundet inför om en vecka. Då ska partifullmäktige bestämma sig för om man kan godkänna regeringens strukturpaket med hårda bud för kommunerna. Blir det tummen ner går Vänsterförbundet ut ur regeringen.

Vänsterunga, som partiordförande minister Paavo Arhinmäki på sin tid ledde, har kanske mest högljutt talat för regeringssorti, medan många äldre ser en tillvaro i opposition som ganska hopplös. Inställningen till regeringsengagemang är ändå ingen generationsfråga. Många unga, som partifullmäktigeordförande Hanna Sarkkinen, 25, tycker att partiets plats är i regeringen. Markus Mustajärvi och Jyrki Yrttiaho, som sparkades ur riksdagsgruppen för att de röstat för misstroende med regeringen, är 50 respektive 61.

Det var inte heller en generationsfråga när Folkdemokraternas dominerande medlemsorganisation Kommunistpartiet var delat i en majoritet som ville sitta med i regeringen där man ansåg sig kunna påverka samhällsutvecklingen och en minoritet som ville bereda marken för revolution med att skapa missnöje med makthavarna.

I grunden handlar det om vilken metod för att påverka man tror på, men för ministrar och andra i partieliten går det lätt så att perspektivet blir skevt när man sitter och filar på promillesiffror. Lyckas man driva igenom önskad siffra ser man det som en stor seger som de fattiga också borde se. För att inte tala om den perspektivförskjutning som olika slags ministerförmåner för med sig.

För partiaktiva utanför eliten kan obegränsade möjligheter att skälla på makthavarna kännas lockande om det ökar möjligheterna att komma framåt i den politiska karriären. När man väl sitter i ministerbilen kan man oja sig över att folk inte inser de ekonomiska realiteterna.

Också Paavo Arhinmäki var en gång en arg ung man.

Möjligheten att i opposition fritt skälla på ministrarna kan i och för sig kännas lockande för hela partier som kämpar med dalande opinionssiffror. Med bara ett och ett halvt år till valet börjar det ändå vara väl sent för det för ett regeringsparti. Det är nämligen svårt att utdöma beslut man själv varit med om att fatta.

Arhinmäki torde lugnt kunna ställa partifullmäktige frågan om de verkligen tror att regeringen fattar bättre beslut om Vänsterförbundet inte är med.

Splittring går igen

15.06.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Splittring går igen)

Tankarna går till 1970-talet när man läser om de senaste kontroverserna inom Vänsterförbundet.
Partiordförande kulturminister Paavo Arhinmäki vill sparka Jyrki Yrttiaho ur partiet för att han höll brandtal mot regeringen på Kommunistpartiets partikongress samtidigt som Vänsterförbundet kongressade i Tammerfors.

Yrttiaho och Markus Mustajärvi uteslöts redan tidigare ur riksdagsgruppen för att de röstade mot att partiets skulle gå med i Jyrki Katainens sexpack.

Partiets föregångare Demokratiska Förbundet för Finlands folk och dess medlemsorganisation Finlands Kommunistparti var splittrat in i det sista. Minoriteten med Taisto Sinisalo i spetsen mottsatte sig av alla krafter inrikespolitiska kompromisslösningar i allmänhet och regeringsengagemang i synnerhet.

När partiet gick med i regeringen protesterade minoriteten och röstade mot regeringens beslut, med olika straffåtgärder som följd.

1981 uteslöt majoriteten hela minoriteten ur riksdagsgruppen och något år senare upprepades processen i Kommunistpartiet. Minoriteten bildade då ett eget parti och en egen valorganisation som i valet 1987 fick fyra mandat.

Tre år senare gick parterna samman i det nya partiet Vänsterförbundet. Många trodde att den stora försoningen hade skett.

Det dröjde ändå inte länge förrän splittringen igen var ett faktum. Esko-Juhani Tennilä, Mikko Kuoppa och Veijo Puhjo uteslöts 1995 ur riksdagsgruppen för att de hade röstat mot regeringen. Herrarna bildade en egen grupp, men de togs i nåder mot slutet av valperioden och kunde ställa upp som partiets riskdagskandidater.

Suvi-Anne Siimes blev så förbittrad över parallellverksamheten att hon 2006 avgick som partiordförande . Orsaken hon gav var att det fortfarande fanns ”taistoiter” som saboterade verksamheten.

I sin bok Politiikan Julkisivu går hon särskilt åt ”ex-taistoiten” Jaakko Laakso. Hon berättar att hon frestas förlikna honom vid en spindel som skickligt spinner sina nät och tålmodigt väntar på sitt byte.

– Men spindeln är ändå en nyttig länk i naturens näringskedja och dess liv har en klar mening, konstaterar hon sedan.

Arhinmäki, som började sin bana i riksdagen som Tenniläs assistent, är inte på väg att lämna partiordförandeposten och han har inte använt tillnärmelsevis lika hårda ord om partioppositionen.
Men utesluta den vill han, så mönstret är detsamma även om proportionerna är andra än när det begav sig.

DFFF var ett stort parti, två gånger rentav störst, med mellan 35 och 50 folkvalda. Minoriteten var större än VF-gruppen är i dag. Efter att Yrttiaho och Mustajärvi sparkades ut har riksdagsgruppen tolv medlemmar.

Får se om det blir försoning före valet 2015.