På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Borgerligt vid regeringsdörren

14.06.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Borgerligt vid regeringsdörren)

Att Samlingspartiet det här veckoslutet kongressar och väljer ny partiordförande, som också ska bli statsminister, har knappast undgått någon. Betydligt färre har antagligen noterat att också Centern samtidigt håller partikongress.
Inget drama är att vänta på Centerns kongress, så det är inte underligt att de stora rubrikerna uteblivit. Dessutom är ju Centern ett oppositionsparti, det mindre dessutom.

Samlingspartiets nya ordförande blir alltså också statsminister, om hen inte klåpar sig i de så kallade miniregeringsförhandlingarna, förstås. Samtidigt fortsätter Juha Sipiläs parti den frustrerande tillvaron i opposition.
Frågan är ändå vem som är i vilken roll efter riksdagsvalet. Centerns partisekreterare Timo Laaninen vill bli återvald på sin post för att kunna bocka för den sista punkten på listan över saker som han har skött väl. Centern in i regeringen 2015, lyder den.

Samlingspartiets partisekreterare Taru Tujunens lista över väl skötta saker är lång som nödåret, men givetvis har inte heller hon kunnat bocka för motsvarande punkt för sitt eget partis del.

Det verkar allt klarare att kampen om tätpositionen förs mellan de här två borgerliga partierna. Säker på att få sitta i regeringen kan man egentligen bara vara om man blir störst eftersom man då som statsministerparti får välja sina regeringspartners.

För Centern är situationen så till vida bättre att regeringsdörren lätt öppnas också med en silverplats. Alternativen kan nämligen lätt tryta för Samlingspartiet när det knappast är möjligt att skriva ihop sig med Sannfinländarna om EU-politiken. Blir Centern störst och kan välja är Sannfinländarna däremot inte uteslutna.

Sannfinländarna har varit tredje störst i en lång räcka mätningar och Timo Soini har inte på länge ångat på om hur han ska bli statsminister. I stället har han vinnlagt sig om att partiet ska ha en regeringsduglig profil. När Jussi Halla-aho åkt till Bryssel är dessutom den finländska invandringsfientlighertens ideolog borta. Bara Olli Immonen håller antiislamska Counterjihads fana högt i Helsingfors.

Det kan hända att SDP, vars kräftgång bara tycks fortsätta, i något skede gör annorlunda profilbedömningar än Soii, så svåra regeringsförhandlingar blir det nog. Många måste ju komma överens, eftersom det efter skrällen 2011 inte längre finns några stora partier, bara de ovannämnda medelstora och några små, och de ekonomiska utmaningarna bara blivit svårare.

Fast om man är ense om att man räddar välfärdssamhället genom att montera ner det går det förstås vägen. Sedan återstår bara att enas om att försvarsanslagen ska höjas och Natoutredningen från 2007 uppdateras så att slutsatserna blir de rätta.

, , , , , , , , ,

Mörkblått dilemma

07.06.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Mörkblått dilemma)

Nu när Samlingspartiets ordförandeval närmar sig kommer jag att tänka på en artikel i Suomen Kuvalehti från i fjol. I artikeln analyseras partiets framgångssaga och den associeras med ett stycke i Jari Tervos roman Koljatti, där ”statsminister” Pekka Lahnanen hör hur någon knackar på wc-stolens lock från insidan. Denna någon visar sig vara Alexander Stubb.

Lahnanen undrar vad Stubb gör där nere.

– Vet du vad, Pekka. Skiten bara inte fastnar på mig, svarar Stubb.

Koljatti utkom 2009 och fem år senare verkar fiktiva Stubbs konstaterande hålla streck. Stubb kan öppet meddela att han tänker strunta i Europaparlamentet om han väljs till partiordförande. Han kan avslöja ointresse för sitt arbete, som när han som nordisk samarbetsminister konstaterade att han inte kunde vara mindre intresserad av nordiskt samarbete. Han kan uttala sig förklenande om Kyrkans Utlandshjälp. Som skolpojke må han sysslat med mobbning. Ingenting av detta fastnar i valkampanjer och allmänna opinionsmätningar.

Stubb är ständigt hela folkets favorit. Konkurrenten Jan Vapaavuori, som möter sitt förflutna ideligen, måtte vara mörkblå av avundsjuka. Särskilt som de frekvent återkommande opinionsmätningarna rimligtvis måste påverka partikongressdelegaterna, som ju är de som väljer Samlingspartiets ordförande. En majoritet av kongressdelegaterna antas ju annars föredra Vapaavuori, men oro finns över att aningen buffliga Vapaavuori kanske inte är rätt man att leda partiet till seger och positionen som största parti i riksdagsvalet 2015.

De flesta förståsigpåare håller trots allt en hacka på Vapaavuori. Den här bedömningen påverkas också av att Centerns val av en politiskt oerfaren partiordförande möjligen gav bara tillfällig framgång. I de senaste mätningarna är ju Samlingspartiet igen största parti.

För de flesta toppolitiker kommer stunder då, för att citera Tervo, ”skiten fastnar”. En seger för Vapaavuori skulle knappast innebära den stunden för Stubb. Däremot nog sorti från den inrikespolitiska arenan.

Anmärkningsvärt när det nu är så viktigt hur det ser ut är att det tycks vara ett icke-samtalsämne i Samlingspartiet att det kunde vara en fördel med en kvinnlig partiordförande när nu Jutta Urpilainen petats och KD:s Päivi Räsänen är den enda kvinnan i partiledarsammanhang. I många bakgrundsdiskussioner tippas att den tredje ordförandekandidaten Paula Risikko nog kan ta sig till en andra valomgång, men att hon bara inte kan bli vald till ordförande. Det kan förstås ha att göra med att partiet i praktiken ändå styrs av en kvinna, partisekreterare Taru Tujunen.

, , , ,

Socialtanten och ungtupparna

03.05.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Socialtanten och ungtupparna)

På Samlingspartiets partikansli drogs på fredagen långa suckar av lättnad när social- och hälsovårdsminister Paula Risikko meddelade att hon ställer upp i partiets ordförandekamp. I och för sig drogs suckarna antagligen tidigare, eftersom det är rätt så otänkbart att partisekreterare Taru Tujunen inte skulle ha vetat om Risikkos planer på förhand.

En ordförandekamp utan kvinnliga kandidater skulle ju inte ha sett bra ut och Tujunen är en av landets främsta experter på vad som ser bra ut i politiken. Första resans riksdagsledamot Pia Kauma hann visserligen meddela att hon ställer upp om ingen annan kvinna gör det, men att hon öppet berättade det är närmast pinsamt för partiet.

Risikko är riksdagsledamot sedan 2003 och minister sedan 2007, så hennes chanser att bli vald är ljusår bättre än Kaumas skulle ha varit, men motivet till att ställa upp kan vara besläktat. I ett modernt parti ska kvinnor vara med i kampen om makten och är de inte det så är partiet inte modernt. Det här vet Risikko förstås, liksom också att hon oberoende av utgången i ordförandevalet gör sitt parti en stor tjänst.

I sitt pressmeddelande strök Risikko med breda streck under sin bakgrund som sjuksköterska och sitt engagemang för samhällets svaga. Därmed gjorde hon det klart för alla att hon befinner sig i en helt annan nisch än medtävlarna Europaexperten Alexander Stubb och juristen Jan Vapaavuori. Hon upplever det inte som en nackdel att man ser konstellationen socialtanten mot ungtupparna framför sig. Det handlar inte bara om fysisk ålder och Risikko, 53, är trions senior även om herrarna Stubb och Vapaavuori inte heller är så unga längre.

Vad politisk erfarenhet beträffar befinner sig Risikko i samma nisch som Vapaavuori. De har länge varit inrikespolitiskt aktiva och suttit i riksdagen och regeringen ungefär lika länge. Stubbs inrikespolitiska erfarenhet är blygsam. Möjligen är hans intresse för mindre cirklar än EU ännu blygsammare. Det placerar honom i en rätt så unik nisch i finländsk politik.

För att göra anspråk på ordförandeposten brukar trogen partitjänst förutsättas. Juha Sipilä är undantaget som bekräftar regeln och Centerns goda erfarenheter av att göra ett undantag kan inspirera partikongressdelegaterna i Lahtis till att följa folkets vilja och prioritera internationell erfarenhet framför all annan kunskap som en statsminister kan behöva.

, , , , ,

Lamt kvackande

26.04.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Lamt kvackande)

Det är bara tre veckor sedan Jyrki Katainen meddelade att han avgår som partiordförande och statsminister och inte ställer upp i vare sig Europaparlamentsvalet i maj eller riksdagsvalet nästa år, men redan ser jag en lame duck framför mig när han uppträder i tv. Jag är inte den enda som gör det, har jag hört.

Det kommer att höras en hel del kvackande av ankan i fråga eftersom partiledardebatterna duggar tätt fram till valdagen den 25 maj. Det gör dessvärre debatterna mindre intressanta än de skulle vara med en statsminister som är taggad till en insats som ger honom och hans parti på köpet en friande dom av folket.

Nu är det egentligen inte särskilt intressant vad Katainen säger eftersom han inte kommer att låta väljarnas dom falla över sig. Att Katainen själv är medveten om saken märks på hans kroppsspråk och den klart minskade användningen av ordet fantastisk. Lamt kvackande av Katainen hörde man bland annat i Svenska Yles valdebatt i torsdags.

Om Katainens beslut har jag också hört ordet fanflykt användas. Fanflykt är inte bra för dem som blir kvar och det borde oroa de samlingspartister som tänker mäta sitt förtroende i kommande val. I stället höjer de hans beslut till skyarna och konstaterar att Finland inte kan få en bättre EU-kommissionär. I och för sig kan de väl inte göra annat än hålla god min i elakt spel.

Alexander Stubb har sagt att hans dröm är att bli EU-kommissionär och drömmen skulle sannolikt ha gått i uppfyllelse om inte hans goda vän Katainen hade bestämt sig för att kasta in den inrikespolitiska handuken. Får Katainen ett annat toppjobb än en kommissionärspost kan drömmen fortfarande gå i uppfyllelse. Det finns ju en överenskommelse om att posten den här gången går till Samlingspartiet.

Helsingin Sanomats uppgifter om att Stubb nästa vecka kommer att meddela att han är redo att ge sig in i Samlingspartiets ordförandekamp kan i alla fall betyda att han gett upp hoppet om en kommissionärspost och i stället siktar på den inrikespolitiska toppen. Det kan också betyda att han bara väljer att göra sitt parti en stor tjänst i och med att det blir en verklig kamp om ordförandeklubban. Det är ju många som anser att Jan Vapaavuori har goda chanser att dra det längsta strået. Stubb må vara överlägsen folkfavorit, men det är ett annat gäng som gör valet på partikongressen, personer som faktiskt jobbat för partiet på lokal nivå och som uppskattar att ledarna också någon gång gjort det.

En stor tjänst kan resultera i inte föraktliga gentjänster.

, , , , , ,

Bräckliga barrikader

01.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Bräckliga barrikader)

Våndorna var långa och svåra när Jyrki Katainens regering föddes i juni 2011 och det är så sant som Raimo Sailas, tidigare statssekreterare vid finansministeriet skrev i augusti: Sexpacken skulle knappast ha blivit verklighet om inte regeringsprogrammet hade byggts på en orealistisk ekonomisk grund, så pass motstridiga var viljorna redan från början.

I en flerpartiregering är regeringsprogrammet heligt. När förhandlarna efter tidvis dramatiska förvecklingar på Ständerhuset enades om att ”statens skuldkvot ska börja minska före utgången av valperioden” så är det hugget i sten, oberoende av att de redan från början orealistiska förhoppningarna på tidtabellen för återhämtning är ännu mer orealistiska i dag.

En bakdörr för anpassningsåtgärder lämnades däremot på glänt och den har använts flitigt. I regeringens budgetramförhandlingar i mars planeras nya anpassningsåtgärder för tre miljarder euro. Annars antas att målet för skuldsättningen inte nås.

När det nu talas om regeringskris handlar det därför främst om att finansminister Jutta Urpilainen (SDP) säger att det inte borde vara så stor brådska med att stoppa skuldsättningen.

– Största delen av experterna anser att tidtabellen inte är möjlig, att tre miljarder är för mycket på ett år, och att så kraftiga åtstramningar skulle äventyra den spirande tillväxten, berättade hon på det ekonomiska expertforumet i torsdags.

Det socialdemokratiska partifältet ser som regel nedskärningar i den offentliga sektorn som det mest motbjudande alternativet. Urpilainens visioner om att hellre skjuta fram skuldmålet ska ses mot bakgrunden av det.
Vänsterförbundet och De gröna har liknande prioriteringar.

På andra sidan barrikaderna finns Samlingspartiet och de för den ekonomiska politikens del trogna drabanterna SFP och Kristdemokraterna.

Motsättningarna torde ändå inte heller den här gången vara omöjliga att övervinna. Åtminstone av pressmeddelandet att döma har statsminister Jyrki Katainen inte tagit illa vid sig av att ministerkollegan Urpilainen höjde profilen medan han befann sig i Afrika. Både anpassningsåtgärdernas tidtabell och innehåll ska diskuteras, tycker statsministern.

Naturligtvis ska statsministern tycka just det och regeringen hålls antagligen ihop därför att inget regeringsparti har något att vinna på att spräcka den. Att tåga ut nu för att man motsätter sig impopulära anpassningsåtgärder är inte särskilt trovärdigt. Anpassning har ju varit regeringens ledord i snart tre år.

, , ,

Elefanter och andra tungviktare

25.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Elefanter och andra tungviktare)

För inte alltför länge sedan kallades Europaparlamentet för elefanternas begravningsplats. Det var stället dit avdankade politiker skyfflades till en bekväm och välbetald tillvaro, ur vägen för de yngre förmågorna på hemmaplan.

I takt med att integrationen fördjupats och parlamentet fått mer makt har öknamnet fallit i glömska också i Finland. Ett klart bevis på det är det stora intresset för Europaparlamentsvalet i maj som yngre politiska tungviktare visar.

Det senaste exemplet är Samlingspartiets kommunminister Henna Virkkunen, 41, som säger sig vilja bli EU-parlamentariker för att kunna förnya och ruska om EU-strukturerna. Inom oppositionen och ute på kommunfältet lär många önska henne framgång eftersom de anser att hon ruskat om strukturerna här hemma mer än tillräckligt. De hoppas att efterträdaren går mildare fram med tvångsinlösningsparagrafer och annat obehagligt.

Frågan är ändå hur mycket Virkkunen kommer åt att ruska om EU-strukturerna om hon blir invald som en av 751 parlamentariker. Nämnas kan att nya parlamentariker i decennier sagt att den huvudlösa strukturen med kappsäcksrally mellan Strasbourg och Bryssel måste få ett slut – utan att något ändrats på den punkten. Vissa saker är heligare än andra.

En kommissionär har i alla fall mycket makt och på gårdagens presskonferens menade statsminister Jyrki Katainen, 42, att Virkkunen skulle vara en bra kommissionär. Man kan undra varför han sa det. Klart är att hans kompis ”Mister EU” Alexander Stubb är bättre kvalificerad för det uppdraget. När Stubb, 45, lanserade sin kandidatur konstaterade Katainen själv att Stubb hör till alla tiders främsta finländska EU-experter. Fast kanske det inte får se så färdigt planerat ut?

Katainens egna planer är okända, men det ser ut att luta åt att han fortsätter att spela på hemmaplan ett tag till. Om tre samlingspartistiska ministrar med statsministern i spetsen säger att de vill lämna regeringen för att åka till Bryssel är det ajöss med det partiets trovärdighet. Så om Katainen så småningom meddelar att han vill fortsätta som partiordförande och statsminister är det ingen överraskning. OM den där överraskningen i form av ett samtal från Bryssel sedan kommer kan han säga att det är ett erbjudande man bara inte kan tacka nej till.

, , , , ,

Drömmarnas Bryssel

18.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Drömmarnas Bryssel)

När det nu är klart att Alexander Stubb ställer upp i EU-valet återstår kannstöperierna om Jyrki Katainens framtid. Särskilt som Stubbs framtid hänger ihop med den.

En del tippar att också Katainen väljer Bryssel och då är ett argument att han här hemma uppnått allt som går att uppnå. Att han skulle behålla statsministerposten efter valet 2015 verkar dessutom just nu osannolikt, så stadigt som Centern hållit tätplatsen i opinionsmätningarna. Och livet här är inte alltid lätt för en avdankad statsminister (fråga bara Esko Aho och Paavo Lipponen).

Men. Samlingspartiet har inte uppnått alla de mål Katainen ställde när han valdes till partiordförande på partikongressen 2004.

Katainen tog över ett parti i opposition och deklarerade att målet var att söka samarbete främst med Centern. Han såg det som ”onormalt” att de två borgerliga partierna skyggar för varandra. Målet uppnåddes i valet 2007, då han själv blev finansminister i den Centerledda regeringen. Just nu är Centern i opposition, men förhållandet mellan de två är normaliserat.

Under Katainens ledning har Samlingspartiet definierat sig som ett center-högerparti. Partiet är fortfarande just detta, men det nattsvarta ungdomsförbundet får en att fråga sig hur länge. Tar de ungas värderingar över i moderpartiet får Katainens skötebarn öppenhet, tolerans och tvåspråkighet stryka på foten. Katainen har inte utpekat partiets eget ungdomsförbund som den skyldiga, men klart är att han är uppriktigt oroad för att unkna värderingar ska ta över i samhället.

2004 berättade Katainen att hans mål är att förnya välfärdssamhället. Den förnyelsen går inte på räls, precis.

Och. Samlingspartiets väljarstöd ligger långt ifrån målet Katainen satte för tio år sedan. Trettio procent skulle det upp till och i dag ger mätningarna siffror under tjugo.

Vad värderingarna beträffar kan Katainen ändå lugnt överlåta partiet åt vem som helst av dem som nämnts i ordförandespekulationerna. Folkfavoriten Stubbs värderingar är identiska med Katainens, gruppordförande Petteri Orpos likaså och näringsminister Jan Vapaavuori har stadigt närmat sig huvudfåran.

Katainen blir EU-kommissionär om han vill. Topposterna i Bryssel är en helt annan historia och Katainen lät i går tveksam till sina egna möjligheter. Osäkert är om det duger för en ex-statsminister att bli en kommissionär i ledet. Säkert är att Stubb vill, att bli kommissionär är rentav hans dröm. Partiordförandeposten verkar han inte drömma om. Kanske tycker han som ministerkollegan Lauri Ihalainen i torsdags.

– Att vara partiordförande är inte min grej, sa Ihalainen.

, , , , , , ,

Tolerantare än sitt parti

23.11.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Statsminister Jyrki Katainen tackade med glädje ja till att tala på årets Islam-Expo, berättade han i sitt anförande. Arrangörerna i Islamska rådet var givetvis mer än glada över att få statsministern på plats.

Men alla i Katainens parti Samlingspartiet klappar knappast händerna av förtjusning över partiordförandens frekventa framträdanden för ökad tolerans.

Nu handlade det om att välkomna muslimsk invandring. På ett allmännare plan ingår orden mångkulturalism och tolerans i de flesta politiska tal Katainen håller. För inte länge sedan var Katainen själv aktiv i att få ut i offentligheten sitt fördömande när hatet mot finlandssvenskar kulminerade i mordhot. Den obligatoriska skolsvenskan försvarar han varje gång han tillfrågas om saken.

Helsingforspolitikern Wille Rydman, ex-ordförande för Samlingspartiets unga, har en inställning till invandring som är rätt identisk med sannfinländaren Jussi Halla-ahos. Han har många meningsfränder i Samlingspartiet.

Ungdomsförbundet har efter Rydman gått allt längre högerut. Nyligen krävde förbundet att hets mot folkgrupp avkriminaliseras. Förbundet var också en av initiativtagarna till medborgarinitiativet för att slopa den obligatoriska svenskundervisningen.

Samtidigt som de unga går högerut har Samlingspartiet kvar ett äldre garde av mer eller mindre stockkonservativa partimedlemmar.

Visserligen har Katainen partikamrater som Alexander Stubb, men frågan är hur mycket tolerantare än sitt parti en partiledare kan vara utan att partiets trovärdighet lider. Katainen räknar antagligen med att steget för en mindre tolerant men EU-positiv samlingspartist är väl långt till Sannfinländarna. Jutta Urpilainen, som i likhet med Katainen nu betydligt oftare än inför valet 2011 uttalar sig för mångkulturalism och tolerans, kan inte göra samma beräkning för Socialdemokraternas del.

Det ultimata svaret har väljarna och det svaret är alltid rätt.

, , , , , , , , , ,

Bäddat för Sipilä och Soini

26.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Bäddat för Sipilä och Soini)

Om opinionerna inte drastiskt förändras stavas de tyngsta namnen i nästa regering Juha Sipilä (C) och Timo Soini (Sannf). Enligt den senaste mätningen i Helsingin Sanomat är nämligen Centern fortfarande obestridlig etta och Sannfinländarna tvåa. Samlingspartiet får se sig distanserad inte bara av Centern utan också av Sannfinländarna. SDP:s utförsbacke bara fortsätter.

Stabilast om man jämför med riksdagsvalet 2011 har Sannfinländarnas väljarstöd varit. Skrällsegern i valet gav partiet 19,1 procent av rösterna och nu när över halva valperioden har gått är siffran 18,9. Vem hade väntat sig det av ett populistparti?

Betecknande har tidigare varit, och var också fallet med Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet, att populistpartier åker bergochdalbana i opinionsmätningar. När dammet hade lagt sig efter skrällen antog många bedömare att Sannfinländarna skulle krympa, inte tillbaka till storleksklass minst, men till samma storlek som De gröna och Vänsterförbundet.

För de andra tre av de fyra största partierna har det varit betydligt mer turbulent. Centerns totala förnedring i riksdagsvalet har förbytts i realistiska förhoppningar om att hålla tätpositionen och därmed kunna ta över som statsministerparti och förpassa sittande statsministerJyrki Katainen (Saml) om inte till Bryssel så åtminstone till oppositionsbänken.

Blir Sannfinländarna näst störst så är det naturligt att de ingår i Sipiläs kabinett. I de frågor Centern och Sannfinländarna anser viktiga ligger partierna inte så långt ifrån varandra. Det här gäller till exempel EU-politiken, som senast fick Soini att tacka nej till Katainens regeringsinvit.

Regeringsbildarens största problem blir vilka andra som ska ingå. Med ett stort parti till blir majoriteten fixad och man kan strunta i ”kardborrepartierna”, Soinis benämning på de mindre partierna i allmänhet och SFP i synnerhet.

Samlingspartiet är lika med kommunstrukturreformen, det vill säga det som Centern hatar mest, och står för en EU-politik som Sannfinländarna inte kan fördra, så det är svårt att tänka sig hur ett regeringsprogram som de här tre partierna kunde enas om skulle se ut.

En del statsvetare har redan kungjort att Socialdemokraterna kommer att ingå, men SDP löper risk att bli valets största förlorare och vad har man då i regeringen att göra, även om det i teorin skulle gå att skriva ihop ett gemensamt program? Alla partier i Katainens sexpack utom SFP åkte visserligen på förlust i valet 2011, men den största förloraren Centern hölls utanför.

Frågan är då vad ”kardborrarna” gör om de till äventyrs blir tillfrågade. Går SFP med i en regering som har för avsikt att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan?

, , , , , , ,

Att skjuta över målet

14.09.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Att skjuta över målet)
Journalistkollegan Pekka Ervasti skriver i en kolumn om ”Samlingspartiets dagisgrupp” att det i dagens medieklimat gäller att ”skjuta ordentligt över målet så att man träffar rätt”.
Han har så rätt. Tidigare var det ingen som brydde sig ett skvatt om vad de politiska ungdomsförbunden skrev i sina program. Inte bryr sig någon heller i dag om vad de andra partiernas unga anser. En genomläsning av deras program förorsakar ju fortfarande koncentrationssvårigheter och gäspningar.
Samlingspartiets unga, däremot, har under ett antal år byggt upp en strategi som garanterat varken är sövande eller osynlig i medierna. Vi minns förra ordföranden Wille Rydmans ”invandringskritiska” entré i spalterna och nu är framför allt ett av ungdomsförbundets aktuella krav, att lagparagrafen om hets mot folkgrupp bör skrotas, det skott över målet som Ervasti skriver om.
Det hårda attitydklimatet till trots är Samlingspartiets unga väl medvetna om att lagparagrafen inte kommer att skrotas, men nu vet republiken vem Susanna Koski är och vilket parti hon representerar, medan få kan räkna upp namnen på andra ungdomsförbundsordförande och ännu färre vet vad de kräver.
Många sannfinländare behärskar också konsten att skjuta högt över målet. Det senaste exemplet är Pentti Oinonens beslut att tvinga fram en förtroendeomröstning om statsminister Jyrki Katainens agerande i den så kallade Himanenaffären.
Oinonen och alla andra vet att frågan egentligen är slutbehandlad och att statsministern inte faller, men Oinonen har fått sitt namn med i många rubriker.
Ett kapitel för sig är en del sannfinländares direkt xenofobiska uttalanden, av typ ”muslimerna i Finland sitter och väntar på kallelse till heligt krig”. De går hem hos just de här sannfinländarnas väljare, men samtidigt kan dylika uttalanden fylla kriterierna för hets mot folkgrupp. Som ju som känt är straffbart. Fråga bara Jussi Halla-aho, som har dömts för att ha hetsat.
Är volymen för hög kan ett behov att skruva ned den i något skede uppstå. Det är kanske inte så underligt att Centern med sin blida ordförande Juha Sipilä i spetsen är gallupfavorit.

, , , , , , , ,