”Himasgate” har man reda hunnit kalla uppståndelsen kring statsminister Jyrki Katainens (Saml) agerande när han beställde den omtvistade framtidsrapporten av sin vän filosofen Pekka Himanen.

Lika dramatiska följder som i Watergateskandalen blir det inte, men Sannfinländarnas Teuvo Hakkarainen och nio andra folkvalda har med sin anmärkning där de ber att grundlagsutskottet ska bedöma om det finns skäl att anta att Katainen har brutit mot ministeransvarighetslagen sett till att ”Himasgate” hålls i rubrikerna.

TV-kamerorna var på plats på torsdagen när grundlagsutskottet tog itu med saken och det kommer de att vara under hela köret. Det kommer inte att sluta i riksrätten men glansbilden av Samlingspartiets dynamiska ledare som lyckas med allt och dessutom alltid har det kul har redan börjat blekna.

”Himasgate” kan sätta sina spår i nästa veckas förhandlingar om budgetramarna. Katainen har varit uppenbart irriterad och en irriterad statsminister med behov av positiv profilhöjning är inte den bästa kompromissmakaren. Också annars knorras det i leden över att Samlingspartiets ideologi inte syns tillräckligt i regeringens arbete.

När motsvarande knorrande hörs bland Socialdemokraterna samtidigt som svåra beslut måste fattas är det inte underligt att oppositionen förhoppningsfullt börjar sia om nyval.

Sannfinländarnas ordförande Timo Soini bedömde förra veckan i Yles Ykkösaamu att relationerna mellan Samlingspartiet och SDP just nu är synnerligen ansträngda och att det inte är uteslutet att ett misslyckande i ramförhandlingarna leder till nyval.

Meningsskiljaktigheterna och beslutsångesten är av den kalibern att en regeringskris nog kunde vara möjlig – om någon hade något att vinna på det. Det har i alla fall inget av de sex regeringspartierna.

I regeringskorridorerna viskas om att själarnas sympati verkligen inte längre existerar mellan Jyrki Katainen och Jutta Urpilainen (SDP) men att de två håller ihop för att alternativet med en ny regeringsbildning förskräcker.

Också för de mindre regeringspartierna förskräcker alternativet. Deras inflytande är nu betydligt större än den parlamentariska styrkan skulle räcka till för eftersom de två största regeringspartierna inte längre har riksdagens majoritet bakom sig.

Svunna är de tider då regeringens två stora kunde besluta om saker och ting över huvudet på de små. De stora är bara medelstora i dag och en återgång till tiderna då det enda spänningsmomentet i valet var vilka två av Samlingspartiet, SDP och Centern som skulle bli störst och i den nya regeringen fortsätta med den gamla regeringens politik är inte i sikte.