Är det bättre att ha obegränsad rätt att skälla på impopulära beslut som man inte kunnat påverka, eller är det bättre sitta med och fatta beslut som till stor del dikterats av andra?

Det här välkända dilemmat för alla mindre partier, och nog också för större partier när det handlar om flerpartiregeringar, står Vänsterförbundet inför om en vecka. Då ska partifullmäktige bestämma sig för om man kan godkänna regeringens strukturpaket med hårda bud för kommunerna. Blir det tummen ner går Vänsterförbundet ut ur regeringen.

Vänsterunga, som partiordförande minister Paavo Arhinmäki på sin tid ledde, har kanske mest högljutt talat för regeringssorti, medan många äldre ser en tillvaro i opposition som ganska hopplös. Inställningen till regeringsengagemang är ändå ingen generationsfråga. Många unga, som partifullmäktigeordförande Hanna Sarkkinen, 25, tycker att partiets plats är i regeringen. Markus Mustajärvi och Jyrki Yrttiaho, som sparkades ur riksdagsgruppen för att de röstat för misstroende med regeringen, är 50 respektive 61.

Det var inte heller en generationsfråga när Folkdemokraternas dominerande medlemsorganisation Kommunistpartiet var delat i en majoritet som ville sitta med i regeringen där man ansåg sig kunna påverka samhällsutvecklingen och en minoritet som ville bereda marken för revolution med att skapa missnöje med makthavarna.

I grunden handlar det om vilken metod för att påverka man tror på, men för ministrar och andra i partieliten går det lätt så att perspektivet blir skevt när man sitter och filar på promillesiffror. Lyckas man driva igenom önskad siffra ser man det som en stor seger som de fattiga också borde se. För att inte tala om den perspektivförskjutning som olika slags ministerförmåner för med sig.

För partiaktiva utanför eliten kan obegränsade möjligheter att skälla på makthavarna kännas lockande om det ökar möjligheterna att komma framåt i den politiska karriären. När man väl sitter i ministerbilen kan man oja sig över att folk inte inser de ekonomiska realiteterna.

Också Paavo Arhinmäki var en gång en arg ung man.

Möjligheten att i opposition fritt skälla på ministrarna kan i och för sig kännas lockande för hela partier som kämpar med dalande opinionssiffror. Med bara ett och ett halvt år till valet börjar det ändå vara väl sent för det för ett regeringsparti. Det är nämligen svårt att utdöma beslut man själv varit med om att fatta.

Arhinmäki torde lugnt kunna ställa partifullmäktige frågan om de verkligen tror att regeringen fattar bättre beslut om Vänsterförbundet inte är med.