På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Vuxna karlar

22.03.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

De som vill byta ut SDP:s ordförande Jutta Urpilainen mot fackbossen Antti Rinne har marknadsfört operationen med att sitsen i Jyrki Katainens sexpack lett till att ideologin lyser med sin frånvaro i SDP:s politik. Urpilainen framstår som finansministern som tillbringar alltför mycket tid med att förhandla fram otrevliga beslut i Bryssel och i Statsrådsborgen.

Bakom Rinne finns starka krafter och en massiv kampanjorganisation. Det kan vara en större orsak till att Rinne tycks ha stöd av en majoritet av partikongressdelegaterna än att SDP-fältet skulle se Urpilainen som det stora problemet.

De som inte bestämt sig har sagt att de först vill se vad Rinne står för. I fredags fick de besked när Rinne presenterade sina teser om 2020-talets socialdemokrati.

Om dem kan man säga att om SDP-ideologin lyser med sin frånvaro i regeringens politik så lyser den ideologiska förnyelsen minst lika klart med sin frånvaro i Rinnes teser.

Eller vad sägs om hans första tes om att man bör satsa på ekonomisk tillväxt och sysselsättning? Om det är något som man hört både Urpilainen och Katainen likt papegojor upprepa är det ju orden ekonomisk tillväxt och sysselsättning.
När orden dessutom återfinns i andra teser och statens roll och trepartssamarbetet starkt betonas går tankarna till flydda tider. Det kanske är meningen.

De mansdominerade industribranscherna har lidit hårt av strukturomvandlingen, så en återgång till gamla goda tider då Finland darrade när de manliga socialdemokratiska fackbossarna slog näven i bordet kan låta lockande. En annan sak är att det är utopistiskt.

De här teserna kan knappast bära Rinne till seger på SDP-kongressen. Vinner han handlar det om något annat. Det har sagts att det är fråga om männens motattack och visst finns det ingredienser av det i ordförandekampen. I riksdagsgruppen leds Rinnes trupper av Jukka Kärnä, som sagt att vuxna karlar inte kan identifiera sig med den nuvarande SDP-ledningen.

Mer handlar det ändå om starka personligheter och en maktkamp mellan olika falanger. I de yvigaste spekulationerna talas det om Eero Heinäluomas comeback som minister. Rinnes uttalanden om sin eventuella framtid som minister får dem att verka mindre yviga. Uttalandena har varit minst sagt varierande.

Det senaste är att Rinne nog kan ta över som finansminister – om partiet så beslutar. Skulle han faktiskt ta över det näst mest krävande ministerjobbet utan en dag av erfarenhet ens av riksdagsarbete? När han inte ens alltid haft koll på de egna finanserna?

Rinne har åkt fast för att ha sjabblat med bokförning, betalt sin telefonräkning med andras pengar och debiterat sin arbetsgivare två gånger för en arbetsresa. Det är hans stödtrupper väl medvetna om – och marknadsför Rinne som den som vuxna karlar ska kunna identifiera sig med.

Råttor och mullvadar

08.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Råttor och mullvadar)

Politikens vårsäsong kom i gång den här veckan i och med att riksmötet 2014 öppnades. Sannfinländarna stal genast showen när de under dramatiska former bytte ordförande för riksdagsgruppen.

Avsatta Pirkko Ruohonen-Lerner talade rentav om mullvadsarbete utfört av partikamraterna Reijo Tossavainen och Kaj Turunen. I och för sig är mullvadsarbete tillåtet om man med det avser samtal bakom kulisserna för att få sin egen kandidat vald, så någon värre synd gjorde de anklagade mullvadarna sig inte skyldiga till.

Slutresultatet är i alla fall att bilden av Sannfinländarna åtminstone inte blir mindre mansdominerad.

Att Ruohonen-Lerner petades av tidigare pappersarbetaren Jari Lindström ger förmodligen karlakarlarna inom SDP ytterligare en orsak att avundas Sannfinländarna. Industriarbetarna har ju lämnat SDP som råttor lämnar det sjunkande skeppet och det här har satt i gång ett uppror med målet att störta kvinnoväldet i partiet.

I SDP:s riksdagsgrupp leds upproret av Jukka Kärnä och karln som ska ersätta Jutta Urpilainen är fackbossen Antti Rinne. Det viskas att talman Eero Heinäluoma är en av huvudstrategerna bakom operationen.

Ingen har ännu talat om mullvadsarbete, men i onsdags varnade Socialdemokraternas nestor Jacob Söderman för att stämningen snabbt kan bli obehaglig i kampen om partiordförandeposten.

Tecken finns redan på att kampen inte blir så ädel. Ingen borde ha något att invända mot att man pekar på brister i det egna partiets insats i regeringen, men det som nu saknas är hur man själv skulle ha gjort det så mycket bättre. Dylikt tar inte SDP ur gallupsvackan, påpekar Söderman.

Tilläggas kan att det fortfarande sprids historier som har som syfte att underminera Urpilainens sakkunskap, historier som garanterat inte skulle berättas om en manlig finansminister.

SDP har en historia av att inte behandla sitt ledargarnityr särskilt ömt men i den inga bevis finns för att det skulle föra partiet till framgång. Vill socialdemokraterna inte gräva ned sig ännu djupare i dyn borde de alltså lyssna på Söderman.

Att 2014 på allvar hävda att karlatag behövs för att få SDP på fötter är dessuto bara pinsamt.

Pinsamt är också att ingen reagerar på hur manlig hierarkin i republiken är. Toppen består av president Sauli Niinistö, statsminister Jyrki Katainen, talman Eero Heinäluoma, första vice talman Pekka Ravi och andra vice talman Anssi Joutsenlahti.

Ändringar i talmanstrion kunde ha gjorts i tisdags.