På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Bäddat för Sipilä och Soini

26.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Bäddat för Sipilä och Soini)

Om opinionerna inte drastiskt förändras stavas de tyngsta namnen i nästa regering Juha Sipilä (C) och Timo Soini (Sannf). Enligt den senaste mätningen i Helsingin Sanomat är nämligen Centern fortfarande obestridlig etta och Sannfinländarna tvåa. Samlingspartiet får se sig distanserad inte bara av Centern utan också av Sannfinländarna. SDP:s utförsbacke bara fortsätter.

Stabilast om man jämför med riksdagsvalet 2011 har Sannfinländarnas väljarstöd varit. Skrällsegern i valet gav partiet 19,1 procent av rösterna och nu när över halva valperioden har gått är siffran 18,9. Vem hade väntat sig det av ett populistparti?

Betecknande har tidigare varit, och var också fallet med Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet, att populistpartier åker bergochdalbana i opinionsmätningar. När dammet hade lagt sig efter skrällen antog många bedömare att Sannfinländarna skulle krympa, inte tillbaka till storleksklass minst, men till samma storlek som De gröna och Vänsterförbundet.

För de andra tre av de fyra största partierna har det varit betydligt mer turbulent. Centerns totala förnedring i riksdagsvalet har förbytts i realistiska förhoppningar om att hålla tätpositionen och därmed kunna ta över som statsministerparti och förpassa sittande statsministerJyrki Katainen (Saml) om inte till Bryssel så åtminstone till oppositionsbänken.

Blir Sannfinländarna näst störst så är det naturligt att de ingår i Sipiläs kabinett. I de frågor Centern och Sannfinländarna anser viktiga ligger partierna inte så långt ifrån varandra. Det här gäller till exempel EU-politiken, som senast fick Soini att tacka nej till Katainens regeringsinvit.

Regeringsbildarens största problem blir vilka andra som ska ingå. Med ett stort parti till blir majoriteten fixad och man kan strunta i ”kardborrepartierna”, Soinis benämning på de mindre partierna i allmänhet och SFP i synnerhet.

Samlingspartiet är lika med kommunstrukturreformen, det vill säga det som Centern hatar mest, och står för en EU-politik som Sannfinländarna inte kan fördra, så det är svårt att tänka sig hur ett regeringsprogram som de här tre partierna kunde enas om skulle se ut.

En del statsvetare har redan kungjort att Socialdemokraterna kommer att ingå, men SDP löper risk att bli valets största förlorare och vad har man då i regeringen att göra, även om det i teorin skulle gå att skriva ihop ett gemensamt program? Alla partier i Katainens sexpack utom SFP åkte visserligen på förlust i valet 2011, men den största förloraren Centern hölls utanför.

Frågan är då vad ”kardborrarna” gör om de till äventyrs blir tillfrågade. Går SFP med i en regering som har för avsikt att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan?

, , , , , , ,

Principer och manliga minstrar

19.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

De gröna placerar sig ofta självbelåtet i täten i fråga om jämställdhet och tolerans. När partiet fick två ministerposter i Jyrki Katainens sexpack var det klart att partiordförande Ville Niinistö skulle få en kvinnlig ministerkollega.

De kunniga kvinnorna är många i partiet så det var inte Heidi Hautalas kön som avgjorde att just hon fick jobbet. Däremot kom dito kunniga Pekka Haavisto inte då på fråga. Han är ju man.

Också de andra regeringspartierna strävade efter en jämn könsfördelning. Med två ministerposter var det en utmaning att följa principen, men förutom De gröna lyckades också SFP och Vänsterförbundet med det.

Följs principen inte kan det förorsaka missnöje. Som när SDP:s ministerrotation resulterade i att männen blev i minoritet i ministergruppen. SDP-riksdagsledamoten Jukka Kärnä, som hade hög svansföring i processen som ledde till att Hautala tvingades avgå, kritiserade då partiledningen för att gå mot fältets vilja. Partiets anhängare vill nämligen se män som sina förebilder och tar kvinnorna över söker anhängarna sig till Sannfinländarna, visste Kärnä berätta.

Nu har De gröna bestämt att två män ska sitta på partiets ministertaburetter. Det låter sig göras eftersom man tagit med ordförandeskapet för riksdagsgruppen som en likvärdig bit i jämställdhetspusslet. Outi Alanko-Kahiluoto blir ju ny gruppordförande och Oras Tynkkynen degraderas till vice.

Diplomatiskt kunnande var viktigast när Hautalas efterträdare utsågs och då låg Pekka Haavisto bättre till än Satu Hassi, som i egenskap av kvinna toppade förhandstippningarna. Lyhördhet för andras argument är varken hennes eller Hautalas starka sida. För sämjan i regeringen och ägarstyrningen av statsbolagen är De grönas val säkert klokt. Men om det tidigare var enkelt så är det nu svårt att föreställa sig vilka De grönas reaktioner blir ifall något annat parti får för sig att utse enbart män till ministrar.

Frågan är om något hänt också beträffande toleransen eller om det är en engångsföreteelse när De grönas Helsingforspolitiker Lilja Tamminen nyligen kallade Sannfinländarnas Helsingforspolitiker Belle Selene Xia för en nolla och en produkt av rastvätt, rotupesutuote.

Det blev kalabalik på Facebook och sedan bortförklaringar. Utgår man från att man per definition är tolerant kan man ju inte erkänna att man uttryckt sig väldigt intolerant. Bortförklaringarna à la jag menade det inte så låter förvillande lika en del sannfinländska bortförklaringar.

Detta som mitt svar till Timo Soini som i sin blogg undrat om Helsingin Sanomat och Hbl sov, ”om (Helsingin Sanomats) Rantanen och Lydén var lediga eller selektiva” när vi inte rapporterade om saken.

, , , , , , , , , ,

Halla-aho, Hirvisaari och Hitler

05.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Halla-aho, Hirvisaari och Hitler)

Efter Sannfinländarnas skrällseger 2011 visste inte ens partiordförande Timo Soini riktigt vad för slags element som fanns bland de 39 invalda.
I och med Jussi Halla-ahos entré visste man att ett invandringsfientligt element fanns, men hur många meningsfränder han hade var oklart.
Det dröjde ändå inte länge förrän det blev klart att fyra av riksdagsledamöterna var medlemmar i den ultranationalistiska föreningen Suomen Sisu.
Till den hårda ”invandringskritiska” kärnan kunde man ytterligare räkna ett par folkvalda som i likhet med Sisu-medlemmarna skrivit på Nuiva Vaalimanifesti, ett ”invandringskritiskt” manifest författat av Halla-aho.
Veckans nyhetsnamn James Hirvisaari hör givetvis till den hårda kärnan och han har också tidigare vållat Soini huvudbry. Som de andra i den hårda kärnan delar Hirvisaari i de flesta avseenden Halla-ahos världsbild, men han tycks helt sakna förmåga att uttrycka sig utan att de rasistiska fördomarna inte bara skiner igenom utan klart står att läsa.
I ett blogginlägg 2011 uttryckte Hirvisaari sin ilska över det finska smeknamnet persu för sannfinländare. Smeknamnet är ju förvillande likt ett mindre smickrande ord för baken och att säga det om sannfinländare kan enligt Hirvisaari jämställas med kränkande benämningar på judar och afrikaner.
Samma år dömdes Hirvisaari för hets mot folkgrupp efter att han kränkt muslimer i ett blogginlägg med rubriken Kikkarapäälle kuonoon, På käften åt krullhuvudet.
Våren 2012 uteslöts Hirvisaari tillfälligt ur riksdagsgruppen när han vägrade sparka sin assistent som föreslagit att olika minoriteter enligt modell från Tredje Riket bör bära armbindlar.
Hitlerhälsningen är en naturlig fortsättning på följetongen.
Efter valet gjorde Hbl en kartläggning av de sannfinländska folkvalda som visade att cirka ett dussin under valkampanjen hade kommit med mer eller mindre hårresande kommentarer om invandring i allmänhet och muslimsk dylik i synnerhet.
”Invandringskritiken” var ändå inte huvudsaken för dem och tecken finns på att en del kanske tänkt om, eller åtminstone städat sitt språk. Andra går på i ullstrumporna. Som Teuvo Hakkarainen, som i början talade om ”negergubbar” och hånfullt imiterade böneutrop och som nu deklarerar att muslimerna i Finland sitter och väntar på kallelse till jihad.
Soini kan ändå räkna med att den här gruppen hålls i fållan just för att andra frågor som partiet driver anses viktigare.
Med Halla-ahofalangen är det besvärligare. Den är redan beryktad i Europa, men Halla-aho har styrt de ”invandringskritiska” rösterna till Soinis breda famn, så honom kan Soini inte avvara.
Därför måste Hirvisaari ”offras”. Det tröstar honom knappast att han snart inte längre kan kallas persu.

, , , , ,

Äktenskap, rasism och disciplin

28.09.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Nu vet vi vad som är verkligt viktigt och vad som är mindre viktigt för Sannfinländarnas ordförande Timo Soini. Verkligt viktigt är att partiets folkvalda följer hans (och partiets) vilja och säger nej till medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslag. I den här frågan ska gruppdisciplin råda, basta, sade Soini på onsdagen i MTV3:s nyheter.

Sin egen fasta övertygelse om könsneutrala äktenskaps förkastlighet demonstrerade Soini tydligt i maj då han i Paris taktfast marscherade mot homosexuella pars rätt att gifta sig.

Äktenskapslagstiftningen har setts som en fråga där riksdagsledamöterna har fria händer att rösta enligt sin personliga övertygelse. Det har också varit kutym att riksdagsgruppens ordförande är den tongivande i sammanhanget.

Så alltså icke bland sannfinländarna.

I Riksdagshusets femte våning verkar partiernas riksdagsgrupper och de stora partiernas gruppordförande har reserverats arbetsrum nära intill. Tjänstemän i femte våningens korridorer uppger ändå att de inte riktigt vet i vilken skrubb gruppordförande Pirkko Ruohonen-Lerner jobbar eftersom Timo Soini lagt beslag på rummet som egentligen borde tillhöra henne.

När det gäller vissa sannfinländska riksdagsledamöters rätt att tuta ut sin snudd på rasistiska övertygelse är Soini mer generös. Själv är han ju inte rasist och Sannfinländarna är inte ett rasistiskt parti, säger Soini, men här är det alltså inte så noga med disciplinen. Till exempel Jussi Halla-aho har ju av medier och domstolar straffats tillräckligt för sin övertygelse, menar Soini.

Också det andra oppositionspartiets ordförande Juha Sipilä motsätter sig medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslag. Han har ändå inte krävt att hela riksdagsgruppen följer hans övertygelse.

Inom Centern, som inom de flesta riksdagsgrupper, finns både motståndare och förespråkare. Sipiläs gruppkamrat Paula Lehtomäki marknadsförde i våras en kompromissmodell enligt vilken alla rättigheter som äkta par har skulle tillfalla samkönade par i ett registrerat förhållande, men att äktenskapsinstitutionen skulle vara förbehållen man och kvinna.

Väger det så jämnt mellan initiativets förespråkare och motståndare att utgången är oviss kan intresset för en kompromiss à la Lehtomäki öka.

, , , , ,

Makten lockar trots allt

07.09.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Makten lockar trots allt)

Man behöver inte vara politisk expert för att kunna konstatera att den politiska hösten blir besvärlig för statsminister Jyrki Katainen (Saml) och hans sexpack.

Trots små ljusglimtar fortsätter eurokrisen, hållbarhetsgapet växer, de stora strukturreformerna vill inte ta form och de beslut för att bekämpa problemen som regeringen äntligen fattat svider i skinnet på väljarna.

Katainen må intyga motsatsen, men det märks allt tydligare på honom att han inte längre tycker att statsministerjobbet är så fantastiskt.

I går kom dessutom Justitiekanslerns smäll på fingrarna i den så kallade Himanenaffären. Riksdagen kom före sommarpausen fram till att Katainen inte gjorde något lagstridigt när han utan konkurrensförfarande beställde en framtidsutredning av Pekka Himanens företag Sofos, så JK tog inte direkt ställning Katainens agerande.

JK konstaterar ändå att god förvaltning inte förverkligades när Himanens företag   kunde kvittera ut 700 000 euro för framtidsrapporten och Sannfinländarnas Pentti Oinonen överväger nu att låta mäta statsministers förtroende i riksdagen. Det leder givetvis ingenvart, men följetongen får några vändningar till, som alla ger Katainen mindre fördelaktiga rubriker.

Speciellt trött verkar Katainen vara på Sannfinländarnas ordförande Timo Soini. Det kom tydligt fram i onsdagens debatt efter statsministerns upplysning. Katainen var i och för sig inte den enda som verkade utled på de tomma tunnornas skrammel, men aldrig tidigare har Katainen så tydligt visat sin frustration över Soinis underhållning utan substans.

Statsministerjobbet är också utan alla aktuella besvärligheter oerhört krävande och många håller en hacka på att Katainen i april kommer att berätta om ett nytt jobb i Bryssel.

Förutom de uppräknade besvärligheterna talar Katainens besked nyligen om att han tänker berätta om sina framtidsplaner i april för att det blir ett karriärbyte. För varför skulle man berätta att man tänker berätta något om man inte har något att berätta?

Ett karriärbyte skulle innebära att Samlingspartiet får se sig om efter en ny ordförande. Efterträdarkandidaterna ligger redan i startgroparna.

Hur slitsamt det än är att vara statsminister så är ju jobbet det mest eftertraktade i finländsk politik. Makten lockar.

En annan sak är sedan att det just nu inte ser ut som om Samlingspartiets ordförande skulle få jobbet efter nästa val.

, , ,

Mer än ett parti

29.06.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Svenska Folkpartiet gick för ett antal år sedan till val med sloganen Mer än ett parti. Därmed försökte man understryka att SFP inte bara är ett parti utan samlingsrörelsen för svensk- och tvåspråkiga finländare.
I de andra partiernas organ för svensk- och tvåspråkiga finländare var man inte särskilt förtjust i tanken bakom sloganen.

För Sannfinländarnas del skulle det inte verka så konstigt om partiordförande Timo Soini i kommande personliga valkampanjer lånade SFP:s slogan. Så oersättlig anser partimedlemmarna att han är som partiordförande och statsministerkandidat.

Också utomstående bedömare spekulerar med illa dold förtjusning eller förskräckelse, alternativen beror på var de egna sympatierna ligger, i vidden av katastrofen för partiet ifall Soini försvinner till Bryssel.

– Åk inte Timo, är partifältets vädjan till sin ordförande.

Åker Timo ändå, har han sagt att han sitter hela perioden, det vill säga fem år. Soini har ätit upp sina ord flera gånger tidigare, men beskedet om att alternativen är noll eller fem år i Bryssel verkar sällsynt klart.

Borde då Soinis kommentar till Yles enkät om Sannfinländarnas regeringsdrömmar tolkas så att han väljer bort Bryssel?

Enkäten visar att en förkrossande majoritet av partiets aktivister drömmer om att Sannfinländarna med Soini i spetsen marscherar mot en ny skrällseger i riksdagsvalet 2015, en seger som är av den kalibern att regeringsdörrarna öppnar sig och Soini tar över som statsminister.

Soinis kommenterade enkäten med att han nog är redo att bli statsminister. Man kan inte vara statsminister och sitta i Europaparlamentet. Så gör Soini det 2015 måste han äta upp sina ord och komma hem efter bara ett år i Bryssel.

Svaret på frågan är nej. Soini kan rätt tryggt låta sig inväljas i Europaparlamentet och sikta på att sitta där i fem år. Sannfinländarna måste nämligen bli störst i riksdagsvalet för att kunna göra anspråk på statsministerposten. Det är rätt osannolikt. Åtminstone just nu ligger Centerns Juha Sipilä bäst till för uppdraget.

Det behövs också en stor portion kompromissvilja både av den som försöker få ihop regeringen och av dem som statsministerkandidaten försöker få med. Det visade långdansen kring bildandet av Jyrki Katainens sexpack. Ingenting tyder på att nästa regeringsbildning alls blir lättare.

I dag meddelar Soini på partikongressen i Joensuu om han ställer upp i EU-valet eller inte, men spekulationerna om hans och partiets framtid tar inte slut för det.

, ,

Flirt och trovärdighet

01.06.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Flirt och trovärdighet)

Inte ens om statsminister Jyrki Katainens (Saml) framtidsplaner beträffande EU-kommissionen och utrikeshandelsminister Alexander Stubbs (Saml) intresse för Europaparlamentet har det spekulerats lika mycket som om hur Sannfinländarnas ordförande Timo Soini tänker göra i EU-valet.

Soini har portionerat ut sina tankar så att hans egen vånda inför beslutet ska uppfattas. Det gäller ju för honom att bestämma sig för hur han gör inför och efter EU-valet. Ska han kandidera, och ifall han gör det och blir invald (vilket han ju blir), ska han stanna i Bryssel hela perioden, eller ska han återvända till Finland för att leda sitt parti i riksdagsvalet 2015?

2009 ställde ju Soini upp, invaldes och återvände hem för att leda sitt parti till skrällsegern 2011.

I tidskriften Ulkopolitiikka lättar Soini till synes på förlåten.

– Jag kan inte gå in för en liten flört med Bryssel för att sedan meddela att jag vill bli Finlands statsminister, säger han.

Och vidare:

– Om jag åker till Bryssel så bör jag sikta på en ledande position inom den europeiska EU-kritiska rörelsen.

Det här har tolkats som att Soini nu gett besked om att det antingen är Helsingfors eller Bryssel, att modellen från 2009 är utesluten. Han kan ju inte utan att förlora sin trovärdighet äta upp sina ord, lyder bedömningen.

En cyniskt lagd politisk reporter kunde konstatera att Soini i så fall förlorat sin trovärdighet för länge sedan, så många gånger som han ätit upp sina ord. 2009 förnekade han benhårt att han skulle ställa upp i EU-valet och det är svårt att räkna alla de gånger Soini trots att han sagt att han inte tolererar rasism i sitt parti har tolererat att partikamrater uttalat sig rasistiskt, i några fall rentav så rasistiskt att de dömts i rätten för det.

Så det där med att äta upp sina ord är inget hinder för att göra som 2009, särskilt om det går att hävda att partiets bästa kräver det och Soini på riktigt har chanser att få stats- eller utrikesministerposten.

Soini kunde ändå tänkas välja Bryssel, men av helt andra orsaker. Han kanske bedömer att toppen är nådd för partiet och han kanske börjar tröttna på att äta upp sina ord om ”invandringskritikerna” i partiet.

I torsdags blev han knappast lycklig över att se riksdagsledamot Olli Immonen (Sannf), ordförande för Suomen Sisu, lägga ut texten i A-talk.

Immonen upprepade det han krävt i ett färskt blogginlägg, att ”invandrare med finländskt medborgarskap som inte vill arbeta ska bestraffas med kännbara nedskärningar i socialbidragen”.

När programledaren upplyste lagstiftare Immonen om att dylik etnisk uppdelning av finländska medborgare strider mot lagen såg han uppriktigt förvånad ut.

Immonen vill i likhet med flera andra sannfinländare stoppa ”islamiseringen” av Finland och Europa. Om Soini är trött på den retoriken så är en liten påminnelse på plats: I Sannfinländarnas grupp i EU-parlamentet sjungs samma visa.

, , , , , ,

Spegel spegel på väggen där

25.05.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Presidenten utnämnde på fredagen två nya SDP-ministrar, båda kvinnor. Eftersom en av de två som fick gå är man är det nu kvinnlig majoritet i partiets ministergrupp. Det verkar vara svårt att svälja för många män som vet vad som är bäst för socialdemokratin.

Det är inte överraskande att Sannfinländarnas ordförande Timo Soini utnyttjat situationen och konstaterat att SDP glömt bort arbetarkarlarna. Det var ju ett bra läge att påminna om att de stackars manliga arbetare som nu känner sig överkörda kan sälla sig till skaran av före detta SDP-anhängare som sökt tröst i Soinis breda famn.

Intressant är däremot att SDP:s riksdagsledamot Jukka Kärnä i en intervju för Yle vet berätta att det nu ute på fältet är svårt att identifiera sig med vissa personer i riksdags- och ministergruppen. Personerna i fråga är nämligen kvinnor.

– SDP:s anhängare vill se en socialdemokratisk man som sin förebild, fastslår Kärnä.

Kärnä måste ha kommit till den här slutsatsen efter att ha sett sig själv i spegeln. Han är man, har en bakgrund som metallarbetare och de som röstar på honom är främst (manliga) industriarbetare. Det är inte underligt att de tagit kontakt och krävt att SDP plockar in fler män att se upp till ”eftersom jämställdheten inte förverkligas”, menar han.

Eventuellt kan Kärnäs uppfattning om att det manliga är normen för SDP:s ledare hänga ihop med att SDP sedan 1899 letts av idel män ända tills Jutta Urpilainen 2008 tog över rodret och att män länge var självskrivna på alla de ministerposter som betraktades som viktiga.
Vem SDP:s kvinnliga anhängare då kunde identifiera sig med var det inte så noga med.

Kärnäs inställning belyser ändå väl SDP:s problem. Hur ska man hålla kvar den krympande skaran av traditionella arbetare och samtidigt framstå som partiet för den stora majoriteten av löntagarna, de som jobbar i verkligt tunga branscher?

Vänsterförbundets Risto Kalliorinne snuddade vid problematiken i en kritisk kommentar till Soinis uttalande. Han anser att det är skäl att bredda begreppet arbetare.

Lågavlönade vårdare som jobbar i tre skift, städerskor, personer som på korta kontrakt sitter vid kassan i närbutiken eller serverar på krogen, kommunalanställda som löper risk att få jobbet utlagt externt, småföretagare som står i kiosken från morgon till kväll, alla är de enligt Kalliorinne minst lika värdiga att bära hederstiteln arbetare.

, , , , , , , ,

Samarbete och mångkulturalitet

11.05.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Samarbete och mångkulturalitet)
Säkerhetspolitik och strukturreformerna har dominerat den politiska veckan men också Europadagen har föranlett en del uttalanden värda att uppmärksamma.
EU-kommissionären Viviane Reding drog en parallell som åtminstone de som tvivlar på eurons framtid inte ser som särskild lyckad.
– Unionsmedborgarskapet är den europeiska integrationens bästa resultat. Ett gemensamt medborgarskap är för den politiska unionen vad euron är för den ekonomiska unionen, förklarade hon.
Sannfinländarnas riksdagsledamot Olli Immonen tajmade sin namninsamling för en lagmotion om ändring av ungdomslagen så att den startade på Europadagen, då man bland annat firade EU:s ideal om mångfald, tolerans och mänskliga rättigheter.
Suomen Sisus ordförande Immonen vill ha bort stycket om mångkulturalitet. Han tycker nämligen att mångkulturalitet och växelverkan mellan olika kulturer inte är bra för den finländska ungdomen.
Immonen passar också på att än en gång ondgöra sig över att det statsbidrag Sannfinländarnas ungdomsorganisation fick var alldeles för litet i jämförelse med vad andra politiska ungdomsförbund erhöll. Också i den debatten har Sannfinländarnas kritik av mångkulturaliteten använts som slagträ, påpekar han.
Sannfinländarna är det enda parti som tagit avstånd från mångkulturalitet, något som partiordförande Timo Soini sällan marknadsför.
Det ska bli intressant att se hur många underskrifter lagmotionen får, om ens alla sannfinländare är med på Immonens noter.
Soini har ju under den senaste tiden försökt framstå som en försonlig och samarbetsvillig politiker. Det kom tydligt fram i riksdagsdebatten om regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse.
Utrikesutskottets ordförande Soini upprepade näst intill tjatighet att han minsann håller fast vid kompromisser som olika partier kommer fram till, även om det betyder att soloutspel med det egna partiets åsikter inte går att göra.
Soinis statsmannaaktiga beteende hänger ihop med förhoppningar om att sitta med i nästa regering. Som känt gick det inte vägen senast när Samlingspartiets och Sannfinländarnas åsikter om EU-politiken gick så kraftigt isär.
Enligt Soinis analys är Samlingspartiet inte med i nästa regering och visst skulle det vara betydligt lättare för honom att åtminstone i EU-politiken komma överens med Centern och/eller SDP.
Den försonliga framtoningen hänger kanske också ihop med att Centerns ordförande Juha Sipilä just nu rider högt på bland annat den egenskapen. Centern är ju gallupetta och enligt Helsingin Sanomats opinionsmätning är han hela folkets favorit som nästa statsminister.

, , , , , ,

Framgång och försonlighet

27.04.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Den här veckan skrevs politisk historia när riksdagen debatterade tidernas första medborgarinitiativ. Nära 70 000 personer undertecknade initiativet som kräver att pälsdjursnäringen förbjuds.

Debattens vågor har gått höga om hur den nya formen av medborgaraktivitet ska uppmuntras utan att riksdagens suveräna ställning som den högsta beslutsfattaren äventyras.

Lösningen skymtar redan. När riksdagsledamöterna köade för att boka in sig på talarlistan och debatten pågick i timmar gav man en signal om att medborgaraktivitet nog uppmuntras. När en majoritet av de folkvalda i sinom tid gör tummen ner för initiativet blir det klart att det är riksdagen som fattar besluten i republiken.

När medborgarinitiativet för könsneutrala äktenskap landar i riksdagen förutspås det ha upp till 250 000 underskrifter. Det blir intressant att se vilken betydelse det har för slutresultatet. Formellt görs ju ingen annan skillnad mellan initiativen än att minst 50 000 bör skriva på för att riksdagen ska ta emot dem. Och långt under hälften av de 200 folkvalda som ju representerar hela väljarkåren skrev på lagmotionen för könsneutrala äktenskap.

Avgörande blir hur riksdagsledamöterna bedömer stämningen bland sina väljare. Åtminstone Sannfinländarnas ordförande Timo Soini har koll på saken. I går skrev han i sin blogg att han motsätter sig både pälsnäringsförbud och könsneutrala äktenskap.

– För mig är äktenskapet ett förbund mellan man och kvinna. Punkt. Homosexualitet är en sak. Äktenskap en annan. De hör inte hemma i samma mening. För äktenskapet talar biologin och det sunda förnuftet. Och jag, skrev Soini bland annat.

Det är ingen nyhet att Soini och hans parti tycker så här. När klyftan är djup mellan förespråkare och motståndare skadar det ändå inte att meddela var det finns en trygg plattform för motståndarna. Om man kan göra det, förstås, och det kan bara Sannfinländarna och Kristdemokraterna. I andra partier (utom Vänsterförbundet och De gröna där bara förespråkare finns) samsas motståndare och förespråkare och hur ska väljarna då veta vad som gäller?

När Soini skrivit sitt blogginlägg höll han presskonferens om utrikesutskottets betänkande om regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse. Betänkandet var enhälligt, vilket under resans lopp inte lär ha varit självklart. Självklart är däremot att utskottsordförande Soinis insats här var central.

Försonlighet, hänsyn och samarbetsvilja är inte precis de egenskaper man lärt sig att förknippa med Soini. Månne man får se mer av de sidorna hos honom nu när det mindre oppositionspartiets ordförande Juha Sipilä verkar gå från klarhet till klarhet just på grund av dem?

, , , , ,