På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Knepigt värre

24.05.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Knepigt värre)

Opinionsmätningarna följer på varandra och EU-valet segrare och förlorare verkar redan ha utsetts. Enligt den senaste mätningen här hemma är Samlingspartiet, Sannfinländarna och Vänsterförbundet valets segrare. SFP, Kristdemokraterna och De gröna förlorar mandat. Trots att Socialdemokraternas väljarstöd rasar räcker det som blir kvar ändå för att de två mandaten ska vara ohotade. Enligt Yles senaste mätning skulle Centern hålla ställningarna.

Det ser lite annorlunda ut på Vote Watch Europes sidor. Där förlorar Centern ett mandat, medan Sannfinländarna får tre. Det är nog så att den enda säkra mätningen görs på valdagen.

Finland har bara 13 av 751 mandat i parlamentet, så intressant är också att studera vad mätningarna säger om partigrupperna. Ett tag såg det ut som om den socialdemokratiska gruppen S&D skulle segra och gå om konservativa EPP, dit Samlingspartiet hör. Nu är siffrorna 217-201 till EPP:s fördel. I ett europeiskt perspektiv gör vänstern i alla fall ett bra val. Det här gäller i synnerhet Vänstergruppen GUE-NGL, dit finländska Vänsterförbundet hör.

Den konservativa gruppens majoritet naggas i kanterna från olika håll, inte minst av partier som nu väntas göra entré i parlamentet. De brittiska konservativa sitter ju färdigt i gruppen ECR, så att det partiet väntas göra dåligt ifrån sig påverkar inte EPP.

Parlamentets tredje största grupp, liberala ALDE, dit Centern och SFP hör, väntas göra ett riktigt dåligt val. Inte heller den gröna gruppen har orsak att jubla.

Den stora frågan är hur nykomlingarna, många av dem ytterst EU-kritiska och en del också rasistiska, organiserar sig. Det påverkar nämligen också hur populistpartier som redan har säte i parlamentet, som Sannfinländarna, väljer samarbetspartners. I det nuvarande parlamentet sitter populisterna till största del i EU-kritiska och ställvis främlingsfientliga gruppen EFD, medan rent rasistiska element återfinns bland de grupplösa.

Bland de grupplösa finns franska Front National, som nu försöker organisera en skara likasinnade i en parlamentsgrupp. Oklart är hur det blir, en del partier som är på väg att göra entré är så rasistiska att de inte går an ens för Front National. Bland dem finns Ungerns nyfascistiska parti Jobbik.

Å andra sidan är Front National nu som för fem år sedan för extremt för många i EFD, Ukip och Sannfinländarna, till exempel. Illavarslande för dem är att italienska Lega Nord väntas lämna EFD och liera sig med Front National.

Att Timo Soini likt åsnan mellan hötapparna vacklar mellan EFD och ECR beror nog mindre på att det politiska höet är så välsmakande i båda två och mer på att det kan bli knepigt att alls få till det så att reglerna, minst 25 parlamentariker från minst sju länder, fylls.

Det är rätt vanligt att partierna importerar höjdare utifrån för att ge fart åt valkampanjen. Besöken korrelerar ingalunda alltid med valframgången.

Och varför skulle de? Det senaste exemplet på att frågan är befogad är Luxemburgs Jean-Claude Junckers Finlandsbesök.

Juncker är ju den konservativa partigruppen EPP:s kandidat för posten som EU-kommissionens ordförande och han försäkrade att han som kommissionsordförande kommer att ge en tung kommissionärsportfölj åt sin kompis Jyrki Katainen. Strunt i den lilla detaljen att det är medlemsländernas regeringar som utser kommissionärskandidaterna. Genast när Juncker är vald tänker han uppmana den finländska regeringen att utse Katainen.

För snart ex-statsminister Katainen spelar det kanske ingen roll att luxemburgaren Juncker vill bestämmer var Finlands regering ska göra, men det går nog tvärt emot EU:s principer. Förutom principen om att den nationella regeringen och inte Juncker utser kommissionärskandidaten har vi EU:s rekommendation om att de blivande kommissionärerna ska ha prövat sitt förtroende i Europaparlamentsvalet. Katainen ställer som känt inte upp det valet. Den här rekommendationen verkar helt ha glömts bort, liksom också den om bättre könsbalans i kommissionen genom att regeringarna skulle utse både en kvinnlig och en manlig kommissionärskandidat.

Nu är det i och för sig inte alls säkert att Juncker blir kommissionens ordförande. Liksom inte heller att det är en kommissionärsportfölj Katainen har i kikaren. Får han ett annat EU-toppjobb så är det dessutom bara hemåt för Finland. En kommissionärspost får Finland ju i vilket fall som helst.

Går det ändå så att Katainen inte får något annat EU-jobb så behöver han bara anmäla att han vill bli Finlands kommissionärskandidat, så är det fixat. Helt utan Junckers ”hjälp”.

Får se vad de andra partierna får för draghjälp. Inför skrällen 2011 fick Timo Soini hit sin kompis Nigel Farage, ordförande för brittiska Ukip och den euroskeptiska parlamentsgruppen EFD. Skrällen skulle antagligen inte ha varit mindre utan Farage, liksom inte heller Ukip:s framgångar utan Soinis svarsvisiter. Så pass nationalistiska är strängarna de två spelar på.

Ur fredagens Hbl-intervju framgår det att Farage är oroad över vart Sannfinländarna styr efter valet. Soini har ju antytt att parlamentsgruppen ECR, där de brittiska konservativa sitter, är ett alternativ. Ankommer det på Sannfinländarnas sannolika röstmagnet Jussi Halla-aho behöver han inte vara oroad. Hur skulle ECR duga för Halla-aho när han tycker att EFD är alltför tamt i invandringsfrågan?