På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Spåren förskräcker

20.04.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Spåren förskräcker)

Många kaffekoppar har den här veckan tömts i riksdagens kafé under diskussioner om vad den färska boken om riksdagens talman Eero Heinäluoma (SDP) avslöjar.

I boken berättar Heinäluoma om det dramatiska händelseförloppet efter SDP:s valnederlag 2007 som kulminerade i att han inför partikongressen 2008 överraskande meddelade att han inte vill fortsätta som partiordförande.

Heinäluoma upplevde att ältandet av brakförlusten, med klappjakt på partiordföranden som en viktig ingrediens, blev allt mer destruktivt. Han ger Erkki Tuomioja rollen som den största skurken i dramat.

– Jag ansåg att det fanns en stor risk för att Tuomioja samlar sitt gäng och går. Jag var rädd för att partiet spricker, säger Heinäluoma i boken.

Om risken för splittring kunde elimineras med att partiordföranden går, då går han, resonerade han.

Tuomioja har sagt att han inte hade några som helst avsikter att splittra partiet. Som väl bevandrad i politisk historia vet Tuomioja ändå att finländska partier minsann har splittrats förut.

I valet 1916 fick Socialdemokraterna, som då var det enda vänsterpartiet, 103 ledamöter, eller enkel majoritet i riksdagen. Efter inbördeskriget splittrades SDP när de radikalaste medlemmarna flydde till Moskva och grundade Kommunistpartiet. Partiet fick inte verka i Finland men kunde via andra kanaler ställa upp kandidater i val och tärde därmed på Socialdemokraternas understöd.

Efter kriget legaliserades FKP och ingick i samarbetspartiet DFFF. FKP var under så gott som hela sin existens splittrat i en pragmatisk majoritet och en Moskvatrogen minoritet . DFFF lades ned 1990 och Vänsterförbundet tog vid. Den tidigare minoriteten har övertagit FKP.

I takt med splittringen har vänstern stadigt försvagats.

Också Centern har åderlåtits av splittring. På 1950-talet lämnade Veikko Vennamo efter uppslitande konflikter dåvarande Agrarförbundet och grundade Landsbygdspartiet. 1970 tog det nya partiet en skrällseger, mest på bekostnad av Centern. Partiet skrällde en gång till 1983, men ända till konkursen 1995 var Landsbygdspartiet en arena för inre slitningar, riksdagsgruppen upplöstes i mer eller mindre enkla beståndsdelar och popularitetssiffrorna åkte berg- och dalbana.

På Landsbygdspartiets ruiner grundades Sannfinländarna. Partiordförande Timo Soini såg FLP:s dödskamp på nära håll och vet vad inre missnöje kan leda till.

Det är mot den bakgrunden man bör se också Soinis senaste utbrott när Centerns Kimmo Tiilikainen i en samarbetsinvit betackade sig för samröre med rasistiska grupper inom Sannfinländarna. Soini undrade bland annat vem Tiilikainen avser.

Han vet mycket väl att partikamraten Jussi Halla-aho dömts för hets mot folkgrupp och att andra sannfinländska folkvalda uttalat sig rasistiskt. Han blundar ändå eftersom han har lovat att rasism inte tolereras i partiet. Öppnar han ögonen måste han göra sig av med rasisterna och resultatet är partisplittring.

Lomhörd regering och sårad sannfinländare

13.04.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Lomhörd regering och sårad sannfinländare)

Oppositionen har haft ett par läckra tillfällen att gå åt Jyrki Katainens (Saml) sexpack. Båda oppositionspartierna har utnyttjat tillfällena, Centern kanske i ännu högre grad än Sannfinländarna.

Partiordförande Juha Sipilä (C), som tidigare ansett att regeringen bör fortsätta, betecknade i riksdagsdebatten om budgetramarna den ”handlingsförlamade” regeringen som det största hotet mot Finlands framtid. Därpå uppmanade han statsminister Katainen att lämna in sin avskedsansökan.

Efter en besvärlig början i retorikmästaren Timo Soinis (Sannf) skugga verkar Sipilä känna sig bekväm i partiordförandekläderna. Beträffade kommunstrukturlagen, som också diskuterades den här veckan, är det lätt för Centern, med en lång historia som kommunal makthavare, att slå Sannfinländarna på fingrarna i argumenteringen mot regeringens planer.

Oppositionens sits underlättades ytterligare av justitiekansler Jaakko Jonkkas kritik mot regeringens hantering av reformerna av kommunstrukturen och social- och hälsovården. JK konstaterade ju att beredningen av reformerna går i otakt och att ”det inte kan ses som en lyckad lösning med tanke på demokratin, rätten till inflytande, rätten att bli hörd och den kommunala självstyrelsen, vilka tryggas i grundlagen”.

De flesta bedömare har sett Jonkkas utlåtande som svidande kritik och oppositionen försökte rentav utnyttja den till att tvinga regeringen att ta tillbaka sitt förslag. Det lyckades inte, vilket inte är så märkligt med tanke på styrkeförhållandena i riksdagen.
Märkligare är hur regeringen kunde tolka kritiken som carte blanche att gå på i ullstrumporna. JK uttryckte kritiken i hovsamma ordalag men ändå undrar man nästan om regeringen läst samma utlåtande som vi andra.
Att Centern i riksdagsdiskussionerna varit aktivare än Sannfinländarna kan förklaras med att de sistnämnda haft fullt upp med att försvara partiets färgstarka folkvalda Teuvo Hakkarainen mot illvilliga medier. Tidningen Keskisuomalainen rapporterade i veckan att en berusad Hakkarainen uppträtt aggressivt på en motorcykelutställning i Jyväskylä. På ledarplats fastslogs att ”Turha-Teuvo” (Onödiga Teuvo) med sitt klantiga uppträdande skadar regionen.

Reijo Tossavainen (Sannf) drog paralleller till förintelsen.

– Historien visar att miljontals ”onödiga människor” har förintats, konstaterade han i ett pressutskick.

Trots att metoderna nu är mjukare är det enligt Tossavainen skäl att skarpt fördöma mediernas agerande.

Parallellen är på alla sätt är osmaklig. Brännugnar hotar inte Hakkarainen på grund av etnicitet eller politiska åsikter. Det är Hakkarainens skötsel av riksdagsmannavärvet som Keskisuomalainen kritiserat.

Hakkarainen är djupt sårad över kritiken. Kanske det tröstar att man kan dra en något annorlunda parallell. Både Hakkarainens och Vladimir Putins kontakter till mer eller mindre kriminella motorcykelgäng har väckt uppståndelse.

Glansbilden bleknar

09.03.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Glansbilden bleknar)

”Himasgate” har man reda hunnit kalla uppståndelsen kring statsminister Jyrki Katainens (Saml) agerande när han beställde den omtvistade framtidsrapporten av sin vän filosofen Pekka Himanen.

Lika dramatiska följder som i Watergateskandalen blir det inte, men Sannfinländarnas Teuvo Hakkarainen och nio andra folkvalda har med sin anmärkning där de ber att grundlagsutskottet ska bedöma om det finns skäl att anta att Katainen har brutit mot ministeransvarighetslagen sett till att ”Himasgate” hålls i rubrikerna.

TV-kamerorna var på plats på torsdagen när grundlagsutskottet tog itu med saken och det kommer de att vara under hela köret. Det kommer inte att sluta i riksrätten men glansbilden av Samlingspartiets dynamiska ledare som lyckas med allt och dessutom alltid har det kul har redan börjat blekna.

”Himasgate” kan sätta sina spår i nästa veckas förhandlingar om budgetramarna. Katainen har varit uppenbart irriterad och en irriterad statsminister med behov av positiv profilhöjning är inte den bästa kompromissmakaren. Också annars knorras det i leden över att Samlingspartiets ideologi inte syns tillräckligt i regeringens arbete.

När motsvarande knorrande hörs bland Socialdemokraterna samtidigt som svåra beslut måste fattas är det inte underligt att oppositionen förhoppningsfullt börjar sia om nyval.

Sannfinländarnas ordförande Timo Soini bedömde förra veckan i Yles Ykkösaamu att relationerna mellan Samlingspartiet och SDP just nu är synnerligen ansträngda och att det inte är uteslutet att ett misslyckande i ramförhandlingarna leder till nyval.

Meningsskiljaktigheterna och beslutsångesten är av den kalibern att en regeringskris nog kunde vara möjlig – om någon hade något att vinna på det. Det har i alla fall inget av de sex regeringspartierna.

I regeringskorridorerna viskas om att själarnas sympati verkligen inte längre existerar mellan Jyrki Katainen och Jutta Urpilainen (SDP) men att de två håller ihop för att alternativet med en ny regeringsbildning förskräcker.

Också för de mindre regeringspartierna förskräcker alternativet. Deras inflytande är nu betydligt större än den parlamentariska styrkan skulle räcka till för eftersom de två största regeringspartierna inte längre har riksdagens majoritet bakom sig.

Svunna är de tider då regeringens två stora kunde besluta om saker och ting över huvudet på de små. De stora är bara medelstora i dag och en återgång till tiderna då det enda spänningsmomentet i valet var vilka två av Samlingspartiet, SDP och Centern som skulle bli störst och i den nya regeringen fortsätta med den gamla regeringens politik är inte i sikte.

Sluta inte tjata

02.03.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Filosofen Pekka Himanen har varit ett centralt diskussionstema också den här veckan.

På torsdagens frågestund i riksdagen upprörde hans alster känslorna mer än resultaten från regeringens halvtidsgranskning. Det är i och för sig inte konstigt, så luddiga som de var hade oppositionen svårt att ge konkret kritik.

Samtidigt som de större partiernas politiker gnabbats om det som enligt dem är de större frågorna har SFP:s ordförande minister Carl Haglund fortsatt sitt enmanskrig mot partiordförande Timo Soinis (Sannf) strategi mot rasismbeskyllningar.
När Soini i BBC-programmet Hardtalk (20.2) hårdgrillades om rasism bland sannfinländare. bemötte han beskyllningarna på exakt samma sätt som han gjort sedan 2008. Han är själv inte rasist, han kan inte ta ansvar för vad andra i partiet häver ur sig och de sannfinländare som dömts för sin retorik har fått straff nog för att han ska vara barmhärtig och bryta sitt löfte om att slänga ut dem ur partiet, går argumenteringen.
– Soini skämmer inte bara ut sitt parti utan skadar även Finlands rykte. Med ett småleende på läpparna förringar han det väldigt allvarliga problemet med rasism, var Haglunds reaktion efter programmet.
Soini kontrade med att Haglunds beteende var under all kritik och tackade nej till att diskutera själva saken med honom.

I en intervju för FNB (27.2) uttryckte Haglund sedan sin frustration över att Soini igen slipper ta ansvar och riktade ett anklagande finger mot de tre före detta stora partierna för att de enligt honom av rädsla för att förlora röster valt att i fråga om främlingsfientlighet inte ta fajt med Soini.
I riksdagsvalet 2011 undvek de tre inte bara fajten, de gick in för en dubbelstrategi där ledande politiker i invandringsfrågor klistrade sig så nära Sannfinländarna som möjligt. Det vann de inget på men FNB:s uppföljning av Haglundintervjun (se Hbl 2.3) visar att en del inte lärt sig något.
Om rasismen klassas som ett mindre problem behöver man ju inte riskera att förlora röster med att diskutera saken och konfrontera Soini. Därmed skyfflas ansvaret för att ställa Soini till svars över på journalister och politiker från partier som inte konkurrerar om främlingsfientliga röster. De här politikerna och journalister från medier som för Sannfinländarna har mindre betydelse behöver Soini inte bry sig om.
Då kan taktiken vara mindre sofistikerad, som när han i en intervju för Hbl (17.2.2009) efter att jag ställt en lång rad frågor om vad det antirasistiska avtal han som partiordförande skrivit under förpliktar honom till avslutade intervjun med att uppmana mig att ”sluta tjata om detaljer”.

Titaner och vanliga dödliga

16.02.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Titaner och vanliga dödliga)

Det blev nog fel namn på barnet när talman Eero Heinäluoma (SDP) döpte den nya modellen för riksmötets öppningsdebatt till Titanernas kamp. Som Hbl konstaterade tidigare i veckan blev det en trist debatt där titanerna lyste med sin frånvaro.
Det var i och för sig inte konstigt att titanerna inte var med. Om man med titaner avser ledare för stora och inte bara medelstora partier finns det nämligen inte längre några titaner i riksdagen.
Svunna är de tider då man måste få långt över femtio mandat för att bli störst i riksdagen och det bara var Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Centern som hade realistiska möjligheter att avgå med segern i kampen.
Efter Sannfinländarnas skrällseger 2011 har vi en ny konstellation där de största partierna är fyra till antalet och de är medelstora med runt fyrtio riksdagsmandat var. Det här satte sin prägel på regeringsbildningen och det påverkar också riksdagens arbete. I stället för tre gudomliga titaner har vi fyra vanliga dödliga.
Före 2011 tänkte ingen på att ordna en titanernas kamp men då kunde man kanske ha fått till stånd en sådan med att ordna en duell mellan statsministern och det enda stora oppositionspartiet.
Få förståsigpåare tror att konstellationen med tre stora som dominerar den politiska scenen kommer igen så nu skulle det gälla att fundera på vad som fungerar när två av fyra något så när stora partier befinner sig i opposition. Det antas nämligen vara ett rätt så sannolikt alternativ också när kommande regeringar bildas.
Gäller det den ekonomiska politiken skulle statsministern och finansministern kontra två oppositionsledare vara ett intressantare upplägg än det där statsministern med en ideologi som skiljer sig från finansministerns ensam får redogöra för regeringens beslut. Ritas inte partikartan om igen står det ju klart att statsministern och finansministern också i kommande regeringar har olika partitillhörighet.
Jyrki Katainen (Saml) har sagt att han njöt av debattera med oppositionsledarna Timo Soini (Sannf) och Juha Sipilä (C). Det är inte alls överraskande. Ensam på regeringens planhalva behövde Katainen ju inte gå in på något som skulle avslöja de spänningar som finns mellan Samlingspartiet och SDP.

Usla utsikter

13.10.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Usla utsikter)

Alla politiska val är olika och allra mest olika är presidentval och kommunalval. Den här självklarheten tål att nämnas när det handlar om De grönas usla utsikter i kommunalvalet om ett par veckor.

Tidigare i år kunde De gröna glädjas åt Pekka Haavistos fenomenala framgång i presidentvalet och många uttalade sig tvärsäkert om hur det skulle ge partiet ett lyft också i följande val. En del menade också att presidentvalet var en manifestation för tolerans, en välkommen sådan efter Sannfinländarnas skräll i riksdagsvalet med ett hårdare attitydklimat som följd.

Rätt snart efter presidentvalet blev det klart att attitydklimatet ingalunda har påverkats och de senaste opinionsmätningarna visar att det i kommunalvalskampanjen inte finns ett uns kvar av Haavistofenomenet.

Det är inte alls konstigt. Genast efter presidentvalet konstaterade Sannfinländarnas ordförande Timo Soini, som själv gjorde en blek insats i det valet, att han fortsättningsvis leder det tredje största partiet och därför är ordförande för det prestigefyllda utrikesutskottet i riksdagen, medan Haavisto bara är en man i ledet i samma utskott. Nu väljs ju dessutom ingen galjonsfigur för Finland utan mängder av beslutsfattare som ska ta itu med lokala frågor i hemkommunen.

Enligt Helsingin Sanomats mätning backar De Gröna i sitt starkaste fäste, huvudstadsregionens stora kommuner. Ute på landsbygden är det inte lika illa av den enkla anledningen att partiet där är så svagt att det inte finns mycket att backa ifrån.
Samtidigt tycks Sannfinländarna gå framåt på alla fronter, också i huvudstadsregionen. I Soinis hemkommun Esbo visar mätningarna ett mindre plus än på många andra håll. Det beror på att Soini, röstmagneten för fyra år sedan, drog in så många kandidater i fullmäktige att partiet redan har en stark ställning i staden.

Det finns inget direkt samband mellan De grönas kräftgång och Sannfinländarnas frammarsch. Få väljare vacklar mellan de två. Helt oberoende av Sannfinländarna lider De gröna av att partiet inte längre ses som utmanaren med fräscha idéer. Alla talar om att satsningarna på miljö och närdemokrati varit otillräckliga och De gröna hör till maktpartierna i huvudstadsregionen. Som regeringsparti kan De gröna också rikspolitiskt kopplas ihop med impopulär maktutövning. Konstellationen är lik den inför riksdagsvalet och det valet gick som känt uselt.

Sannfinländarna kan däremot ånga på både lokalt och rikspolitiskt. I riksdagen kan man anklaga regeringspartierna för tillkortakommanden med strukturreformerna och EU-politiken och på det lokala planet är man (ännu) en uppstickare utan ansvar.

Enligt känt mönster

22.09.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Enligt känt mönster)

En av de största nyheterna förra veckan var att Timo Soini var sjukskriven på grund av en besvärlig flunsa. Den här veckan har en nyhet av motsvarande dignitet varit att han blivit frisk. I en rad intervjuer har Soini fått förklara sin inställning till arbetet som partiordförande. Det är arbetskrävande att leda ett så stort parti som Sannfinländarna och Soini har inte för vana att i onödan delegera arbetsuppgifter, har vi fått veta.

Det är svårt att föreställa sig att det i motsvarande situation skulle bli ett lika stort mediepådrag med någon av de andra partiordförandena.

Fler rubriker blev det när Juha Väätäinen, ilsken över uteblivet stöd i maktkampen i Sannfinländarnas Helsingforsdistrikt, öste på med att Soini skulle må bättre om han var fyrtio kilo lättare, när Soini med förnärmelse reagerade på Väätäinens hälsoanalys och slutligen när de två herrarna försonades inför TV-kamerorna.

Mönstret känns bekant från riksdagsvalet 2011. Också då var Timo Soini och hans Sannfinländare de som fick rubriker och utrymme i medierna nästan oberoende av vad som sades och gjordes. Varje gång en ny opinionsmätning kom fick Soini stå och förklara sitt partis utomordentlighet.

Både inför och efter valet 2011 konstaterade forskare och andra förståsigpåare att det blev en snöbollseffekt. Hajpen kring Soini bidrog till att göra det sannfinländska fenomenet större.

Oberoende av hur det är med det den här gången visar Yles opinionsmätning att 17,2 procent av finländarna just nu stöder Sannfinländarna. Det är tre gånger så många jämfört med förra kommunalvalet och inte mycket från riksdagsvalets nästan 20 procent. Blir de här siffrorna verklighet på valdagen är skrällseger nummer två för Sannfinländarna ett faktum.

Enligt Yles mätning blir Centern kommunalvalets stora förlorare. Partiets understöd har sjunkit till 15,9 procent. Det är fyra procentenheter lägre än 2008. Samlingspartiet är fortfarande etta men Socialdemokraterna kommer inte långt ifrån. Det här kan ge en liten fingervisning om vilket parti som kommer att läcka mest till Sannfinländarna.

Frågan är inte längre om Sannfinländarna går framåt i kommunalvalet utan hurudan segern blir, det vill säga vilket slags sannfinländare som kommer att befolka fullmäktigeförsamlingarna runt om i landet.

2011 var invandringspolitiken en stor fråga och den sannfinländska riksdagsgruppen fick ett stort inslag av främlingsfientlighet. Den här gången har invandrarfrågan lyst med sin frånvaro medan EU-politiken tycks få ett oproportionerligt stort utrymme i debatten.

Månne fullmäktigeförsamlingarna kommer att fyllas av sannfinländska ivriga EU-belackare?

Timo och Juha

08.09.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Timo och Juha)

Första sidan av det senaste numret av Sannfinländarnas språkrör Perussuomalainen pryds av en enorm bild på partiordförande Timo Soini. Han ser ut som en väckelsepredikant som försöker locka vilsna kreatur tillbaka till den rätta spiltan.

Rubriken lyder ”Soini behöver dig”. Med något mindre bokstäver förkunnas att Timo behöver din hjälp för att segra i kommunalvalet.

Det är inget överraskande i att det uttryckligen är Timo och inte de yviga partiprogrammen som kommer med locktonerna.  Som de flesta populistpartier styrs Sannfinländarna suveränt av sin karismatiska ledare.

Samtidigt som senaste Perussuomalainen sprids bland väljarna har det mindre oppositionspartiet Centerns nya ordförande Juha Sipilä skrivit en kolumn i tidningen Kaleva som obarmhärtigt förtydligar den stora skillnaden mellan de två.

Den stora skillnaden är att Soini vid det här laget är landets kändaste politiker medan Sipilä fortfarande kan röra sig nästan överallt utan att någon känner igen honom.

I kolumnen verkar Sipilä försöka urskulda sig. Han är som han är och det går inte att göra så mycket åt den saken.

– Jag har fått höra att jag borde ta fight med de politiska konkurrenterna. Kritiserade dem med hårda ord. I politiken behövs olika slags människor: retorikens mästare och de som beter sig mer återhållsamt och går framåt ett steg i taget. I företagsvärlden klarade jag mig med att vara mig själv. Jag ser ingen orsak att bete mig på något annat sätt i politiken, skriver Sipilä.

En del inom Centern ger också annan feedback. Sipilä talar helst om företagande och bioteknologi eller bioteknologi och företagande. Den agendan är alldeles för snäv, anses det.

Hittills har Sipiläs strategi att vara sig själv och tala om de saker han anser viktiga inte gått särskilt väl hem. Enligt opinionsmätningarna går Centern mot förlust i kommunalvalet medan Sannfinländarna ser ut att ta sin andra skrällseger.

Sipilä har lovat att han går om han inte inom två år lyckas blåsa nytt liv i sitt parti. Hittar han inte en ny växel verkar det som om han skulle bli tvungen att infria sitt löfte. Då måste Centern inte bara söka sig en ny ordförande på nästa partikongress. Man tvingas också fundera på det som de politiska konkurrenterna siat om sedan 1960-talet: I brist på politisk plattform går det gamla agrarförbundet mot solnedgången.

Centerns kräftgång korrelerar ju med Sannfinländarnas uppsving, så Timo Soini har mycket att vinna på att miljonären Juha Sipilä inte går hem på valfältet.