På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Statsminister Jyrki Katainen tackade med glädje ja till att tala på årets Islam-Expo, berättade han i sitt anförande. Arrangörerna i Islamska rådet var givetvis mer än glada över att få statsministern på plats.

Men alla i Katainens parti Samlingspartiet klappar knappast händerna av förtjusning över partiordförandens frekventa framträdanden för ökad tolerans.

Nu handlade det om att välkomna muslimsk invandring. På ett allmännare plan ingår orden mångkulturalism och tolerans i de flesta politiska tal Katainen håller. För inte länge sedan var Katainen själv aktiv i att få ut i offentligheten sitt fördömande när hatet mot finlandssvenskar kulminerade i mordhot. Den obligatoriska skolsvenskan försvarar han varje gång han tillfrågas om saken.

Helsingforspolitikern Wille Rydman, ex-ordförande för Samlingspartiets unga, har en inställning till invandring som är rätt identisk med sannfinländaren Jussi Halla-ahos. Han har många meningsfränder i Samlingspartiet.

Ungdomsförbundet har efter Rydman gått allt längre högerut. Nyligen krävde förbundet att hets mot folkgrupp avkriminaliseras. Förbundet var också en av initiativtagarna till medborgarinitiativet för att slopa den obligatoriska svenskundervisningen.

Samtidigt som de unga går högerut har Samlingspartiet kvar ett äldre garde av mer eller mindre stockkonservativa partimedlemmar.

Visserligen har Katainen partikamrater som Alexander Stubb, men frågan är hur mycket tolerantare än sitt parti en partiledare kan vara utan att partiets trovärdighet lider. Katainen räknar antagligen med att steget för en mindre tolerant men EU-positiv samlingspartist är väl långt till Sannfinländarna. Jutta Urpilainen, som i likhet med Katainen nu betydligt oftare än inför valet 2011 uttalar sig för mångkulturalism och tolerans, kan inte göra samma beräkning för Socialdemokraternas del.

Det ultimata svaret har väljarna och det svaret är alltid rätt.

När sociologen Manuell Castells i slutet på 1990-talet kom ut med sitt trebandsverk Informationsåldern intog han tätplatsen bland framtidsforskarna. Han har getts samma betydelse som förklarare av världen som samhällsteoretikerna Max Weber och Karl Marx. Castells böcker ingår i kurslitteraturen på alla högt rankade universitet i världen.

När det begav sig hörde filosofen Pekka Himanen till Manuell Castells adepter. I dag berättar Castells att hans studenter blir imponerade när de hör att han känner Himanen.

I Finland tycks ingen bli imponerad av Himanen. Det väger lätt att framtidsrapporten han och Castells på torsdagen presenterade bygger på forskarnas verk på engelska som passerat argusögon på Oxfords universitet. Men ingen är ju profet på egen mark.

Man kan säkert berättigat kritisera apporten för att den egentligen bara upprepar Castells kungstankar från tjugo år tillbaka. Överraskande är ändå med vilken frenesi rapporten utdöms av finländska forskare som man i Oxford antagligen aldrig har hört talas om.

Forskare bör ju inte ha politiska baktankar. Det är däremot tillåtet för politiker och det är inte överraskande att Jyrki Katainens (Saml) beställningsarbete sågas av oppositionen i allmänhet och Timo Soini (Sannf) i synnerhet.

I en intervju för Yle pekar Castells ut Soinis parti som orsaken till att Finland tagit några kliv bakåt i utvecklingen och därmed minskat möjligheterna till framgång i framtiden. Intolerans och inkrökthet är farligt, betonar Castells. Farligt är enligt honom också att Sannfinländarna lyckats påverka de andra partierna i fel riktning.

Särskilt vänstern har enligt Castells tappat tråden, men kanske också Jyrki Katainens parti kunde ta sig en funderare över i vilken mån man låtit sig påverkas av den sannfinländska retoriken? Varken Samlingspartiet eller Socialdemokraterna har idkat någon större självrannsakan om sitt beteende och bidrag till Sannfinländarnas skrällseger 2011.

Det är så sant som Castells konstaterade för ett tjugotal år sedan: 2000-talet kommer att vara en tid som präglas av en välinformerad förvirring.

Bäddat för Sipilä och Soini

26.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Bäddat för Sipilä och Soini)

Om opinionerna inte drastiskt förändras stavas de tyngsta namnen i nästa regering Juha Sipilä (C) och Timo Soini (Sannf). Enligt den senaste mätningen i Helsingin Sanomat är nämligen Centern fortfarande obestridlig etta och Sannfinländarna tvåa. Samlingspartiet får se sig distanserad inte bara av Centern utan också av Sannfinländarna. SDP:s utförsbacke bara fortsätter.

Stabilast om man jämför med riksdagsvalet 2011 har Sannfinländarnas väljarstöd varit. Skrällsegern i valet gav partiet 19,1 procent av rösterna och nu när över halva valperioden har gått är siffran 18,9. Vem hade väntat sig det av ett populistparti?

Betecknande har tidigare varit, och var också fallet med Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet, att populistpartier åker bergochdalbana i opinionsmätningar. När dammet hade lagt sig efter skrällen antog många bedömare att Sannfinländarna skulle krympa, inte tillbaka till storleksklass minst, men till samma storlek som De gröna och Vänsterförbundet.

För de andra tre av de fyra största partierna har det varit betydligt mer turbulent. Centerns totala förnedring i riksdagsvalet har förbytts i realistiska förhoppningar om att hålla tätpositionen och därmed kunna ta över som statsministerparti och förpassa sittande statsministerJyrki Katainen (Saml) om inte till Bryssel så åtminstone till oppositionsbänken.

Blir Sannfinländarna näst störst så är det naturligt att de ingår i Sipiläs kabinett. I de frågor Centern och Sannfinländarna anser viktiga ligger partierna inte så långt ifrån varandra. Det här gäller till exempel EU-politiken, som senast fick Soini att tacka nej till Katainens regeringsinvit.

Regeringsbildarens största problem blir vilka andra som ska ingå. Med ett stort parti till blir majoriteten fixad och man kan strunta i ”kardborrepartierna”, Soinis benämning på de mindre partierna i allmänhet och SFP i synnerhet.

Samlingspartiet är lika med kommunstrukturreformen, det vill säga det som Centern hatar mest, och står för en EU-politik som Sannfinländarna inte kan fördra, så det är svårt att tänka sig hur ett regeringsprogram som de här tre partierna kunde enas om skulle se ut.

En del statsvetare har redan kungjort att Socialdemokraterna kommer att ingå, men SDP löper risk att bli valets största förlorare och vad har man då i regeringen att göra, även om det i teorin skulle gå att skriva ihop ett gemensamt program? Alla partier i Katainens sexpack utom SFP åkte visserligen på förlust i valet 2011, men den största förloraren Centern hölls utanför.

Frågan är då vad ”kardborrarna” gör om de till äventyrs blir tillfrågade. Går SFP med i en regering som har för avsikt att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan?

De gröna placerar sig ofta självbelåtet i täten i fråga om jämställdhet och tolerans. När partiet fick två ministerposter i Jyrki Katainens sexpack var det klart att partiordförande Ville Niinistö skulle få en kvinnlig ministerkollega.

De kunniga kvinnorna är många i partiet så det var inte Heidi Hautalas kön som avgjorde att just hon fick jobbet. Däremot kom dito kunniga Pekka Haavisto inte då på fråga. Han är ju man.

Också de andra regeringspartierna strävade efter en jämn könsfördelning. Med två ministerposter var det en utmaning att följa principen, men förutom De gröna lyckades också SFP och Vänsterförbundet med det.

Följs principen inte kan det förorsaka missnöje. Som när SDP:s ministerrotation resulterade i att männen blev i minoritet i ministergruppen. SDP-riksdagsledamoten Jukka Kärnä, som hade hög svansföring i processen som ledde till att Hautala tvingades avgå, kritiserade då partiledningen för att gå mot fältets vilja. Partiets anhängare vill nämligen se män som sina förebilder och tar kvinnorna över söker anhängarna sig till Sannfinländarna, visste Kärnä berätta.

Nu har De gröna bestämt att två män ska sitta på partiets ministertaburetter. Det låter sig göras eftersom man tagit med ordförandeskapet för riksdagsgruppen som en likvärdig bit i jämställdhetspusslet. Outi Alanko-Kahiluoto blir ju ny gruppordförande och Oras Tynkkynen degraderas till vice.

Diplomatiskt kunnande var viktigast när Hautalas efterträdare utsågs och då låg Pekka Haavisto bättre till än Satu Hassi, som i egenskap av kvinna toppade förhandstippningarna. Lyhördhet för andras argument är varken hennes eller Hautalas starka sida. För sämjan i regeringen och ägarstyrningen av statsbolagen är De grönas val säkert klokt. Men om det tidigare var enkelt så är det nu svårt att föreställa sig vilka De grönas reaktioner blir ifall något annat parti får för sig att utse enbart män till ministrar.

Frågan är om något hänt också beträffande toleransen eller om det är en engångsföreteelse när De grönas Helsingforspolitiker Lilja Tamminen nyligen kallade Sannfinländarnas Helsingforspolitiker Belle Selene Xia för en nolla och en produkt av rastvätt, rotupesutuote.

Det blev kalabalik på Facebook och sedan bortförklaringar. Utgår man från att man per definition är tolerant kan man ju inte erkänna att man uttryckt sig väldigt intolerant. Bortförklaringarna à la jag menade det inte så låter förvillande lika en del sannfinländska bortförklaringar.

Detta som mitt svar till Timo Soini som i sin blogg undrat om Helsingin Sanomat och Hbl sov, ”om (Helsingin Sanomats) Rantanen och Lydén var lediga eller selektiva” när vi inte rapporterade om saken.

Elefanten i rummet

12.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Elefanten i rummet)

Många av dem som krävde Heidi Hautalas huvud på ett fat förfasade sig över att ministern idkade politisk styrning. Också när det stormade kring tidigare försvarsministern Stefan Wallin och hans agerande i fallet Dragsvik såg många det som ett komprometterande avslöjande att ministern idkade politisk styrning.

I motsats till Hautala avgick Wallin inte, men samma skugga föll över honom: det är skumt när en politiker ägnar sig åt politik.

Det är nästan pinsamt att påpeka, men i en demokrati är det faktiskt så att regeringen, som ska åtnjuta de folkvaldas förtroende, består av ministrar vars uttryckliga uppgift är att idka politisk styrning i frågor som berör det egna ansvarsområdet. Ett system där andra än förtroendevalda politiker bestämmer är något helt annat än demokrati.

Det finns ändå gråzoner där det är oklart var gränsen går mellan legitim politisk styrning och dubiös inblandning i operativ verksamhet. Speciellt besvärlig tycks gränsdragningen vara beträffande ägarstyrning av statsbolagen. Det är kristallklart att Hautala får och bör ha åsikter om frågor som handlar om företagens etiska ansvar. Som att ifrågasätta att det till hundra procent statsägda Arctia Shipping är med om något som kan leda till att miljön i det känsliga Arktis skövlas. Därifrån är steget ändå väldigt långt till att låta sin tjänsteman hota bolagets vd med sparken om han inte drar tillbaka polisanmälan mot Greenpeace.

Statsminister Jyrki Katainen ser gränsdragningsproblemet som så allvarligt att han nu vill ha en utredning av Justitiekanslern om saken. Märkligt att varken Hautala eller De grönas partiordförande Ville Niinistö ser elefanten i rummet. Hautala anser att hennes enda fel var att hon gav bristfällig information om det som skedde. Det som skedde var alltså inte fel. På samma linje är Niinistö.

Innan det kom fram att Hautalas stab av misstag hade lämnat bort uppgifterna om att Arctia Shippings vd hotats med sparken såg gårdagens presskonferens ut som ett välregisserat skådespel med avsikt att förse Hautala med en martyrgloria. Trots att hennes synd bara var att under pågående mediedrev minnas fel bär hon sitt ansvar och offrar sig för partiets och regeringens bästa, lyder manuskriptet.

Martyrglorian skulle sitta bra om Hautala med partiets benägna bistånd bestämde sig för att ställa upp i EU-valet. I det har De grönas chanser att hålla de två mandaten hittills bedömts som svaga.

Att skjuta över målet

14.09.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Att skjuta över målet)
Journalistkollegan Pekka Ervasti skriver i en kolumn om ”Samlingspartiets dagisgrupp” att det i dagens medieklimat gäller att ”skjuta ordentligt över målet så att man träffar rätt”.
Han har så rätt. Tidigare var det ingen som brydde sig ett skvatt om vad de politiska ungdomsförbunden skrev i sina program. Inte bryr sig någon heller i dag om vad de andra partiernas unga anser. En genomläsning av deras program förorsakar ju fortfarande koncentrationssvårigheter och gäspningar.
Samlingspartiets unga, däremot, har under ett antal år byggt upp en strategi som garanterat varken är sövande eller osynlig i medierna. Vi minns förra ordföranden Wille Rydmans ”invandringskritiska” entré i spalterna och nu är framför allt ett av ungdomsförbundets aktuella krav, att lagparagrafen om hets mot folkgrupp bör skrotas, det skott över målet som Ervasti skriver om.
Det hårda attitydklimatet till trots är Samlingspartiets unga väl medvetna om att lagparagrafen inte kommer att skrotas, men nu vet republiken vem Susanna Koski är och vilket parti hon representerar, medan få kan räkna upp namnen på andra ungdomsförbundsordförande och ännu färre vet vad de kräver.
Många sannfinländare behärskar också konsten att skjuta högt över målet. Det senaste exemplet är Pentti Oinonens beslut att tvinga fram en förtroendeomröstning om statsminister Jyrki Katainens agerande i den så kallade Himanenaffären.
Oinonen och alla andra vet att frågan egentligen är slutbehandlad och att statsministern inte faller, men Oinonen har fått sitt namn med i många rubriker.
Ett kapitel för sig är en del sannfinländares direkt xenofobiska uttalanden, av typ ”muslimerna i Finland sitter och väntar på kallelse till heligt krig”. De går hem hos just de här sannfinländarnas väljare, men samtidigt kan dylika uttalanden fylla kriterierna för hets mot folkgrupp. Som ju som känt är straffbart. Fråga bara Jussi Halla-aho, som har dömts för att ha hetsat.
Är volymen för hög kan ett behov att skruva ned den i något skede uppstå. Det är kanske inte så underligt att Centern med sin blida ordförande Juha Sipilä i spetsen är gallupfavorit.

Makten lockar trots allt

07.09.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Makten lockar trots allt)

Man behöver inte vara politisk expert för att kunna konstatera att den politiska hösten blir besvärlig för statsminister Jyrki Katainen (Saml) och hans sexpack.

Trots små ljusglimtar fortsätter eurokrisen, hållbarhetsgapet växer, de stora strukturreformerna vill inte ta form och de beslut för att bekämpa problemen som regeringen äntligen fattat svider i skinnet på väljarna.

Katainen må intyga motsatsen, men det märks allt tydligare på honom att han inte längre tycker att statsministerjobbet är så fantastiskt.

I går kom dessutom Justitiekanslerns smäll på fingrarna i den så kallade Himanenaffären. Riksdagen kom före sommarpausen fram till att Katainen inte gjorde något lagstridigt när han utan konkurrensförfarande beställde en framtidsutredning av Pekka Himanens företag Sofos, så JK tog inte direkt ställning Katainens agerande.

JK konstaterar ändå att god förvaltning inte förverkligades när Himanens företag   kunde kvittera ut 700 000 euro för framtidsrapporten och Sannfinländarnas Pentti Oinonen överväger nu att låta mäta statsministers förtroende i riksdagen. Det leder givetvis ingenvart, men följetongen får några vändningar till, som alla ger Katainen mindre fördelaktiga rubriker.

Speciellt trött verkar Katainen vara på Sannfinländarnas ordförande Timo Soini. Det kom tydligt fram i onsdagens debatt efter statsministerns upplysning. Katainen var i och för sig inte den enda som verkade utled på de tomma tunnornas skrammel, men aldrig tidigare har Katainen så tydligt visat sin frustration över Soinis underhållning utan substans.

Statsministerjobbet är också utan alla aktuella besvärligheter oerhört krävande och många håller en hacka på att Katainen i april kommer att berätta om ett nytt jobb i Bryssel.

Förutom de uppräknade besvärligheterna talar Katainens besked nyligen om att han tänker berätta om sina framtidsplaner i april för att det blir ett karriärbyte. För varför skulle man berätta att man tänker berätta något om man inte har något att berätta?

Ett karriärbyte skulle innebära att Samlingspartiet får se sig om efter en ny ordförande. Efterträdarkandidaterna ligger redan i startgroparna.

Hur slitsamt det än är att vara statsminister så är ju jobbet det mest eftertraktade i finländsk politik. Makten lockar.

En annan sak är sedan att det just nu inte ser ut som om Samlingspartiets ordförande skulle få jobbet efter nästa val.

Flirt och trovärdighet

01.06.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Flirt och trovärdighet)

Inte ens om statsminister Jyrki Katainens (Saml) framtidsplaner beträffande EU-kommissionen och utrikeshandelsminister Alexander Stubbs (Saml) intresse för Europaparlamentet har det spekulerats lika mycket som om hur Sannfinländarnas ordförande Timo Soini tänker göra i EU-valet.

Soini har portionerat ut sina tankar så att hans egen vånda inför beslutet ska uppfattas. Det gäller ju för honom att bestämma sig för hur han gör inför och efter EU-valet. Ska han kandidera, och ifall han gör det och blir invald (vilket han ju blir), ska han stanna i Bryssel hela perioden, eller ska han återvända till Finland för att leda sitt parti i riksdagsvalet 2015?

2009 ställde ju Soini upp, invaldes och återvände hem för att leda sitt parti till skrällsegern 2011.

I tidskriften Ulkopolitiikka lättar Soini till synes på förlåten.

– Jag kan inte gå in för en liten flört med Bryssel för att sedan meddela att jag vill bli Finlands statsminister, säger han.

Och vidare:

– Om jag åker till Bryssel så bör jag sikta på en ledande position inom den europeiska EU-kritiska rörelsen.

Det här har tolkats som att Soini nu gett besked om att det antingen är Helsingfors eller Bryssel, att modellen från 2009 är utesluten. Han kan ju inte utan att förlora sin trovärdighet äta upp sina ord, lyder bedömningen.

En cyniskt lagd politisk reporter kunde konstatera att Soini i så fall förlorat sin trovärdighet för länge sedan, så många gånger som han ätit upp sina ord. 2009 förnekade han benhårt att han skulle ställa upp i EU-valet och det är svårt att räkna alla de gånger Soini trots att han sagt att han inte tolererar rasism i sitt parti har tolererat att partikamrater uttalat sig rasistiskt, i några fall rentav så rasistiskt att de dömts i rätten för det.

Så det där med att äta upp sina ord är inget hinder för att göra som 2009, särskilt om det går att hävda att partiets bästa kräver det och Soini på riktigt har chanser att få stats- eller utrikesministerposten.

Soini kunde ändå tänkas välja Bryssel, men av helt andra orsaker. Han kanske bedömer att toppen är nådd för partiet och han kanske börjar tröttna på att äta upp sina ord om ”invandringskritikerna” i partiet.

I torsdags blev han knappast lycklig över att se riksdagsledamot Olli Immonen (Sannf), ordförande för Suomen Sisu, lägga ut texten i A-talk.

Immonen upprepade det han krävt i ett färskt blogginlägg, att ”invandrare med finländskt medborgarskap som inte vill arbeta ska bestraffas med kännbara nedskärningar i socialbidragen”.

När programledaren upplyste lagstiftare Immonen om att dylik etnisk uppdelning av finländska medborgare strider mot lagen såg han uppriktigt förvånad ut.

Immonen vill i likhet med flera andra sannfinländare stoppa ”islamiseringen” av Finland och Europa. Om Soini är trött på den retoriken så är en liten påminnelse på plats: I Sannfinländarnas grupp i EU-parlamentet sjungs samma visa.

Lomhörd regering och sårad sannfinländare

13.04.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Lomhörd regering och sårad sannfinländare)

Oppositionen har haft ett par läckra tillfällen att gå åt Jyrki Katainens (Saml) sexpack. Båda oppositionspartierna har utnyttjat tillfällena, Centern kanske i ännu högre grad än Sannfinländarna.

Partiordförande Juha Sipilä (C), som tidigare ansett att regeringen bör fortsätta, betecknade i riksdagsdebatten om budgetramarna den ”handlingsförlamade” regeringen som det största hotet mot Finlands framtid. Därpå uppmanade han statsminister Katainen att lämna in sin avskedsansökan.

Efter en besvärlig början i retorikmästaren Timo Soinis (Sannf) skugga verkar Sipilä känna sig bekväm i partiordförandekläderna. Beträffade kommunstrukturlagen, som också diskuterades den här veckan, är det lätt för Centern, med en lång historia som kommunal makthavare, att slå Sannfinländarna på fingrarna i argumenteringen mot regeringens planer.

Oppositionens sits underlättades ytterligare av justitiekansler Jaakko Jonkkas kritik mot regeringens hantering av reformerna av kommunstrukturen och social- och hälsovården. JK konstaterade ju att beredningen av reformerna går i otakt och att ”det inte kan ses som en lyckad lösning med tanke på demokratin, rätten till inflytande, rätten att bli hörd och den kommunala självstyrelsen, vilka tryggas i grundlagen”.

De flesta bedömare har sett Jonkkas utlåtande som svidande kritik och oppositionen försökte rentav utnyttja den till att tvinga regeringen att ta tillbaka sitt förslag. Det lyckades inte, vilket inte är så märkligt med tanke på styrkeförhållandena i riksdagen.
Märkligare är hur regeringen kunde tolka kritiken som carte blanche att gå på i ullstrumporna. JK uttryckte kritiken i hovsamma ordalag men ändå undrar man nästan om regeringen läst samma utlåtande som vi andra.
Att Centern i riksdagsdiskussionerna varit aktivare än Sannfinländarna kan förklaras med att de sistnämnda haft fullt upp med att försvara partiets färgstarka folkvalda Teuvo Hakkarainen mot illvilliga medier. Tidningen Keskisuomalainen rapporterade i veckan att en berusad Hakkarainen uppträtt aggressivt på en motorcykelutställning i Jyväskylä. På ledarplats fastslogs att ”Turha-Teuvo” (Onödiga Teuvo) med sitt klantiga uppträdande skadar regionen.

Reijo Tossavainen (Sannf) drog paralleller till förintelsen.

– Historien visar att miljontals ”onödiga människor” har förintats, konstaterade han i ett pressutskick.

Trots att metoderna nu är mjukare är det enligt Tossavainen skäl att skarpt fördöma mediernas agerande.

Parallellen är på alla sätt är osmaklig. Brännugnar hotar inte Hakkarainen på grund av etnicitet eller politiska åsikter. Det är Hakkarainens skötsel av riksdagsmannavärvet som Keskisuomalainen kritiserat.

Hakkarainen är djupt sårad över kritiken. Kanske det tröstar att man kan dra en något annorlunda parallell. Både Hakkarainens och Vladimir Putins kontakter till mer eller mindre kriminella motorcykelgäng har väckt uppståndelse.

Glansbilden bleknar

09.03.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Glansbilden bleknar)

”Himasgate” har man reda hunnit kalla uppståndelsen kring statsminister Jyrki Katainens (Saml) agerande när han beställde den omtvistade framtidsrapporten av sin vän filosofen Pekka Himanen.

Lika dramatiska följder som i Watergateskandalen blir det inte, men Sannfinländarnas Teuvo Hakkarainen och nio andra folkvalda har med sin anmärkning där de ber att grundlagsutskottet ska bedöma om det finns skäl att anta att Katainen har brutit mot ministeransvarighetslagen sett till att ”Himasgate” hålls i rubrikerna.

TV-kamerorna var på plats på torsdagen när grundlagsutskottet tog itu med saken och det kommer de att vara under hela köret. Det kommer inte att sluta i riksrätten men glansbilden av Samlingspartiets dynamiska ledare som lyckas med allt och dessutom alltid har det kul har redan börjat blekna.

”Himasgate” kan sätta sina spår i nästa veckas förhandlingar om budgetramarna. Katainen har varit uppenbart irriterad och en irriterad statsminister med behov av positiv profilhöjning är inte den bästa kompromissmakaren. Också annars knorras det i leden över att Samlingspartiets ideologi inte syns tillräckligt i regeringens arbete.

När motsvarande knorrande hörs bland Socialdemokraterna samtidigt som svåra beslut måste fattas är det inte underligt att oppositionen förhoppningsfullt börjar sia om nyval.

Sannfinländarnas ordförande Timo Soini bedömde förra veckan i Yles Ykkösaamu att relationerna mellan Samlingspartiet och SDP just nu är synnerligen ansträngda och att det inte är uteslutet att ett misslyckande i ramförhandlingarna leder till nyval.

Meningsskiljaktigheterna och beslutsångesten är av den kalibern att en regeringskris nog kunde vara möjlig – om någon hade något att vinna på det. Det har i alla fall inget av de sex regeringspartierna.

I regeringskorridorerna viskas om att själarnas sympati verkligen inte längre existerar mellan Jyrki Katainen och Jutta Urpilainen (SDP) men att de två håller ihop för att alternativet med en ny regeringsbildning förskräcker.

Också för de mindre regeringspartierna förskräcker alternativet. Deras inflytande är nu betydligt större än den parlamentariska styrkan skulle räcka till för eftersom de två största regeringspartierna inte längre har riksdagens majoritet bakom sig.

Svunna är de tider då regeringens två stora kunde besluta om saker och ting över huvudet på de små. De stora är bara medelstora i dag och en återgång till tiderna då det enda spänningsmomentet i valet var vilka två av Samlingspartiet, SDP och Centern som skulle bli störst och i den nya regeringen fortsätta med den gamla regeringens politik är inte i sikte.